Jag tänkte aldrig på det när jag bodde hemma i Sverige. Då var det liksom självklart. Så vardagligt att det nästan blev lite tråkigt. En limpskiva med smör, ost och kanske lite kaviar på. Det var den där snabba mackan som snabbt gjordes iordning och åts på väg mellan skola och träning. Alternativt den enkla frukosten. Med ett glas mjölk till.
Som student, där varje krona noga övervägdes innan den spenderades blev den snabba limpmackan mer värdefull. Var de någon gång på extrapris köptes kanske två limpor och den ena tvingades in i det lilla frysfacket i studentrummets minimala kylskåp. Men lyxigast ändå var ändå att äta den färsk. Kanske till och med unna sig två skivor, trots att det var långt kvar till nästa utbetalning. Allt som oftast var det en smörgås, med eller utan pålägg, det som fick utgöra dagens mål mat.
Nu bor jag utomlands sedan flera år. Den snabba enkla frukostmackan eller studietidens basföda har nu blivit exklusiv lyx. Att få sätta tänderna i en färsk limpmacka, med smör, ost och kanske till och med kaviar på, allt nedsköljt med ett glas kylskåpskall mjölk, frammanar minnen av barndomens somrar.
På söndag är temat Livets bröd. Vi kommer få höra om hur Jesus mättar flera tusen människor. Nej, jag tror inte att det var en svensk limpmacka med ost och kaviar som bjöds. Samtidigt är just den för mig en symbol för liv.
Den enkla smörgåsen. Delad tillsammans med någon annan. Vid köksbordet. Nedpackad i väskan som utflyktsmat. På vintern när vi åkte skidor aldrig med ost, utan alltid med prickig korv på.
Idag när jag går i min nya hemstad ser jag hur man i allt från de enkla gatustånden och kioskerna till de mer hippa restaurangerna och barerna alltid kan köpa en smörgås. En bit bröd med pålägg. Brödet är annorlunda. Påläggen likaså. Jag går förbi två personer som sitter på tunnelbanas perrong och delar på en smörgås. Det är långt ifrån barndomens skidbacke och limpmacka med prickig korv. Men grunden är densamma. Bröd och gemenskap.
Min tanke återvänder till den där gången för 2000 år sedan. Brödet, att dela och äta tillsammans, är samma då som nu. Gemenskapen i att dela en måltid. Uttrycket Livets bröd får en dubbel betydelse. Inte bara det rent näringsmässiga. Att brödet mättar, ger energi och kraft. Utan gemenskapen. Att få dela sin måltid med andra. Att i det öppna mötet, i måltidens gemenskap, få energi och kraft. Inte bara kroppsligt, utan också själsligt. Det är långt mellan barndomens limpmacka och nattvardens lilla oblat. Samtidigt så nära.
Vi delar brödet. Vi delar gemenskap. Vi delar Liv.
Lämna ett svar