Påskens vittne.
Det är du.
Du har varit med om att ge upp, som lärjungarna.
Du har varit med om att åka till jobbet, som lärjungarna.
Du har varit med om att vid slutet av arbetsdagen se på vad du har gjort och tycka att det inte blev något gjort, som lärjungarna.
Du har varit med om att möta en människa som pekar på hur du kan göra istället och när du gör det lyckas du, som lärjungarna.
Du har varit med om att bli bjuden till bords hos en person du beundrar och/eller inte vet hur du ska kommunicera med, som lärjungarna.
Det är vår verklighet Bibelns texter handlar om. Det är vi som är vittnen till att Jesus dog och uppstod.
Hur Jesus uppstod är, enligt mig, oviktigt. Han gör det i varje ny människa jag möter, som visar på alternativ till invanda mönster jag håller fast vid. Han uppstår i varje bordssamtal som rör vid mer än ytliga ting.
Jesus är mitt ibland oss, precis som när han plötsligt kom gående på stranden inför lärjungarna.
Alla tittar på. Bara Petrus slänger sig i, sådär hängivet som vi i fantasin önskar att vi vågade göra. De andra lärjungarna tar rätt på fångsten och kommer efter. Ansvarsfulla och plikttrogna.
Båda personligheterna är viktiga, men jag kan ibland undra om vi som har fullt upp med fångsten, skapar barriärer för de hängivna.
Påskens vittnen är också vi som sett lidande och död och fått uppleva uppståndelsens kraft. Utanför eller inom oss.
Det är vi som återfått glöden för livet, trots psykisk ohälsa – missbruk – förtryck, som kan förklara den verkliga innebörden av Jesu uppståndelse.
Döden kunde inte övervinna honom och döden kan inte nå inte oss heller.
Där, på stranden, vid glödkolen samlas de som fått möta Jesus. Till en enkel måltid, med det som fanns tillgängligt. Så valde Jesus att möta de sina.
Hur väljer du och jag att mötas?
____________________
Magdalena Erixon, präst
Lämna ett svar