I psykiatriöverläkaren David Eberhards sommarprogram berättas om bristen på beredskap hos oss individer när vi möts av livets svårigheter.
Jag blev så glad av hans program. Rätt och slätt berättade han hur hans liv tett sig och jag kunde känna igen mej, fastän vi lever helt olika liv och är två olika generationer. Det är något alldeles särskilt med ärliga personliga berättelser, som inte gör oss till varken offer eller hjältar, utan bara nakna människor.
Idag kan vi lära oss mycket om hur vi kan skyla vår nakenhet. Sociala medier är både en tillgång och ett ok när det handlar om att våga vara den man är.
För det är nog det som är vår söndags tema; att vara en god förvaltare. Hur förvaltar vi oss själva, med allt vad vi är?
Det kan givetvis handla om hur vi förvaltar våra goda egenskaper eller den jord vi fått, vilket är högaktuellt i denna evinnerliga torka som utsätter medmänniskor för extremt kämpande i bränder och lantbruk.
Men det kan också handla om var och en av oss, hur tar jag hand om mej och du dej? Hur kan det vara till hjälp för andra att vi gör det.
Att förvalta något handlar ju om att fundera och använda det en har fått till sig, oavsett vad det är. Vi har våra kroppar, själar och ande. Det är inte varje dag jag tänker på att jag har makten och ansvaret att förvalta detta.
Det är ju faktiskt riktigt läskigt att tänka så. Att det inte handlar om någon annan än mej själv. Att våga vara så naken inför sig själv. Titta sig själv både i den spegel som jag kan se min kropp i och i den spegel där jag kan se min själ. Och så anden. Vilka speglar använder man till det?
Ja, hur gör man egentligen när man förvaltar sig själv?
Det skulle jag vilja se en kurs i en församling; ”Självförvaltande”.
Samtidigt är det just det vi gör, kanske varje dag eller varje vecka eller någongång ibland.
Vi ber, där kan vi spegla oss i andens spegel. Vi möts, där kan vi spegla oss i själens spegel. Vi lever, rör oss och finns till – där kan vi spegla oss i kroppens spegel.
Om vi lärde oss att spegla oss redan som små barn, kanske beredskapen för livets svårigheter inte skulle vara lika låg då.
Om vi vågade mötas som nakna individer, med allt vad vi är; med sorg och ilska, med förälskelse och hopp, med rädsla och förväntan – kanske det går att leva helare då?
Lämna ett svar