Förra helgen gick årets Vasalopp av stapeln och tusentals människor ställde sig på startlinjen för att åka de nio mil på skidor som är en otrolig prövning både för fysisk och psykiskt. Den är en prövning som människor själva ställer sin inför i livet och de vet vad som väntar dem.
Men när vi står på startlinjen för livet, vet vi inte vad som väntar oss. Vi vet inte vad som kommer möta oss på vår vandring på jorden, på vårt livs lopp. När jag tänker tillbaka på min livsvandring så långt som jag nu kommit, ser jag flera gånger jag gått igenom prövningar. De har varit olika stora och av olika karaktär, men de har funnits där och jag vet att jag kommer möta fler.
Min första termin på universitetet gick inget som det skulle, tenta efter tenta misslyckades jag. Jag klarade mig igenom studierna med nöd och näppe och väl inne på min tredje termin drunknande jag i omtentor och var jag redo att ge upp. Jag ställde mig frågan Varför kallar Gud mig när jag inte klarar detta? En av mina föreläsare tipsade om att jag kunde göra en dyslexiutredning. Jag gjorde det, och fick svaret. Jag har dyslexi och jag har varken läshastigheten eller förmågan att sätta ihop ord och meningar som den som lever utan dyslexi. Och plötsligt hade jag rätt till den hjälp jag behöver för att ta mig igenom universitetsutbildningen.
Men då kom nästa prövning. I slutet av min utbildning blev min syster väldigt sjuk, ingen förstod i början riktigt vad som händer. Hon verkade vakna om nätterna och kunde inte riktigt röra sig. Till slut förstod vi att hon hade krampanfall om nätterna, en långt tid av utredning om började. Till slut kom svaret: hon har epilepsi. Hela familjen påverkas av en sådan resa, men framförallt min syster.
Men jag såg min syster växa och idag är hon ambassadör för ett stort epilepsi-event i USA, och jag är så stolt över henne!
I efterhand ser jag att Gud var där med mig varje gång jag misslyckades och hjälpte mig en liten bit längre annars hade jag vänt om mycket tidigare. Jag ser också hur Gud var med mig genom min oro över min syster.
När livet prövar oss behöver vi ibland omvärdera oss själva och vår relation till Gud. Prövningar formar oss och det är en del av livet. När vi står där mitt i prövningen och det känns som om vi håller på och drunkna är det lätt att ifrågasätta Gud, att bli arg och besviken. Men vi får inte glömma att Gud delat de mänskliga prövningarna, Gud kan hantera våra känslor och kommer inte lämna vår sida. När vi kommer ut ur våra olika prövningar kan vi kanske öva på att se oss själva genom Guds kärleksfulla glasögon.
Och till dig livet prövar vill jag säga att både du och jag ska vara stolta. Vi har prövats och vi prövas fortfarande, men kom ihåg du är inte ensam – vi har varandra och Gud vandrar ständigt vid vår sida. Gud prövas med oss, och när det känns svårt bär Gud oss.
Lämna ett svar