Du måste älska dig själv för att kunna älska andra. En välkänd ”sanning”, men jag tycker det är en elak och dömande lögn. Förutom att de som inte älskar sig själv redan bär bördan att inte tycka om sig själv ,så blir deras kärlek till andra underkänd. Som att den kärleken inte vore på riktigt. Jag har ofta känt att det påståendet skaver i mig. Så många gånger har jag mött det motsatta, människor som inte tyckt om sig själv men visat och gett stor kärlek till andra.
Jag menar inte att vi inte skulle behöva kärlek, det behöver varje människa. Men kärlek förutsätter inte alltid kärlek. Och den går inte att beskriva och förklara. Att vi på något sätt skulle kunna avgöra hur kärlek fungerar och vem som kan ge kärlek gränsar nästan till högmod.
Jesus säger aldrig att jag måste älska mig själv för att kunna älska andra. Han pratar om att han själv ger sitt liv för människorna. Guds kärlek som inte verkar förutsätta någon självkärlek.
Jag vet inte om det finns människor som kan älska sig själv villkorslöst. Jag har mött människor som hatar sig själv nästan jämt. Och kanske en del av oss pendlar någonstans där emellan? Och kanske går det för en del upp och ner? Vet vi ens egentligen vad det innebär att älska sig själv?
Vi pratar om att Gud lägger sin skatt i bräckliga lerkärl. Att vi är de bräckliga lerkärlen. Att vi inte behöver vara perfekta. Att Gud inte kallar oss för att vi gör saker bra utan kallar oss som vi är. Att våra brister till och med kan bli tillgångar. Och samtidigt kan vi säga: ”du måste älska dig själv för att kunna älska andra”. Jag ser en dubbelmoral. Gud säger faktiskt inte att vi får vara bristfälliga med villkoret att vi älskar oss själva.
Gud ställer inte det kriteriet. Gud säger ”Följ mig!” och ”Älska varandra!”
Ibland har man talat om att älska andra på ett sätt som om det vore bra att förtrycka sig själv. Idag upplever jag att vi pratar om vikten att älska sig själv. Jag har själv pratat om det för att jag velat lyfta andra människor. Men jag tvivlar på att jag fattat poängen.
Om jag inte kan älska mig själv? Om någon säger att jag ska älska mig själv och jag inte kan, hur blir det? ”Du vet väl om att du är värdefull” sjungs i en psalm. Men om jag inte vet om det? Känns inte hela tanken som ett krav då?
Kanske måste jag inte älska mig själv. Kanske behöver jag istället uppleva Guds kärlek till mig? Människors kärlek till mig? Kanske behöver jag veta att jag kan ge kärlek till andra? Att veta att min kärlek till andra faktiskt duger väldigt bra även när jag inte tycker om mig själv?
Jag fick frågan för ett tag sedan: ”Hur får man tillit till sig själv och Gud?” Jag hade inget bra svar. Men kanske är en del av svaret att få uppleva sig älskad av Gud och människor? Att bli sedd på riktigt? Min kärlek till andra är riktig, viktig och duger. Precis som den är. Precis som jag duger, precis som jag är.
Lämna ett svar