Just där vi är lyser solen, även om vi ser molnen på avstånd. Vi fortsätter vår planerade resa i den lilla segelbåten. Men stormen är inte långt borta. Hade vi läst och förstått tecknen rätt kanske vi varit mer förberedda. Men det var vi inte.
Efter ett tag viner inte vinden längre genom tackel och tåg, den ryter, och seglen smäller som pistolskott när de fylls av de starka vindbyarna. All energi går åt till att hålla oss flytande. Desperat håller vi fast i säkerhetslinan samtidigt som vi försöker styra undan från kobbar och skär. Det är mörkt, och det finns vare sig tid eller möjlighet att läsa sjökortet för att se var farorna finns. Istället får vi så gott det går försöka hålla utkik och hoppas på att inget döljer sig under ytan.
När det lugnar ner sig och stormen stillat ser vi att vi blåst ur kurs och vi är inte alls där vi från början planerat att vara. Tack och lov inga skador, vare sig på båt eller besättning, och efter en stärkande frukost anpassar vi oss till vår nya situation och fortsätter vår färd. Från en annan utgångspunkt. Våra planer måste ändras. Vi måste segla en annan väg, och vi kommer alltid bära med oss minnet av att befinna oss i stormens öga.
Mitt liv vänds upp och ner. Omständigheter jag inte rår över ställer allt på ända. Det känns som att allt bara rasar omkring mig. Hade jag sett tecknen och förstått att tolka dem kanske jag hade varit mer förberedd. Hanterat det annorlunda. Men så blev det inte. Istället kastas jag in i en virvelström av tankar, känslor, ord och händelser.
När jag kommer ut på andra sidan ser jag att jag trots allt överlevt, anpassat mig till den nya situationen som är mitt liv nu. Den plan jag hade är för evigt förändrad, och jag måste finna en ny kurs för min fortsatta resa. Men jag kommer alltid bära med mig minnet av att befinna mig mitt i stormens öga. När allt bara snurrar och kartan ritas om och det enda jag kan göra är att följa med och försöka så gått det går undvika de mentala kobbarna och skären.
Jag har ofta funderat på hur lärjungarna kände sig den där första pingsten när det plötsligt hördes ”från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.”
Deras liv kommer aldrig mer att bli sig likt. De eventuella planer de haft, de mål de kanske strävat mot, måste ändras. Allt kommer från denna dag att bli annorlunda.
Ibland kastas våra liv om. Det blåser upp till storm. Och även om det kan vara svårt att se just då, vet jag att Gud är med mig mitt i stormen. Min säkerhetslina som jag håller fast i. Mitt stöd när allt bara rasar.
Efteråt, när allt lugnat ner sig, när stormen stillat, ser jag Gud stå där vid min sida, och tillsammans finner vi vår väg framåt.
Lämna ett svar