Tuppens morgonbön

Jag hörde grannens morgonpigga tupp i somras och en dag kom det sig att vi hade en konversation.
– Du påminner mig om kyrktupparna som håller koll från kyrktorn och spiror, säger jag.
– Kuckeliku! gal tuppen.
Jag tar galandet som en uppmuntran och fortsätter:
– Det är mycket enklare att lyssna på dig och tänka på att den här nya dagen är en gåva från Gud, än när jag ser dina gyllene släktingar glänsa uppe på sina torn.
– Kuckeliku! bekräftar tuppen.
Sedan verkar han lyssna, för han blir alldeles tyst.
– Du förstår, fortsätter jag, jag tycker det är svårt att leva som man lär. Jag vill börja varje dag med att säga ”Tack, Gud, för den här nya dagen!” Helst vill jag också säga vad jag ser fram emot och vad behöver hjälp med idag. Kanske be att Gud välsignar det som händer. Men det är så lätt att det inte blir av. Jag blir som en glänsande kyrktupp som säger till kyrkfolket att ”Du ska be en stund på morgonen, det är bra för dig”, men själv gör jag det inte…

I lyssnandet, till och med från grannens tupp, blir de egna tankarna tydligare. I lyssnandet kan Bibelns berättelser tala. Tuppens morgonbön berättar om en av de gånger Jesus var upprörd. Så där heligt upprörd så att hans gudomligt älskande hjärta ville spricka.

Jesus hade kommit till Jerusalem för den påsk som skulle bli hans sista på jorden. Han kom med hela sitt gudomligt älskande hjärta till sitt folk – till alla människor. Många hade besvarat hans kärlek. Många av dem kom från otippat håll. Men så fanns det de andra. De som var pålästa och brukade hjälpa andra att finna Guds älskande hjärta. Dessa kloka människor verkade ha glömt poängen med tron och inte kunna se annat än sig själva.

– Kuckeliku-kuckelikuuu! gal grannens tupp och understryker kraften i det Jesus måste ha känt. Känslan när ord och handling inte går ihop. Ett dubbelt budskap. En uppmaning som sägs till andra, utan att inkludera den som uppmanar.

– Jesus säger ifrån, fortsätter tuppen. Du och din medmänniska hör ihop i samma mänsklighet. Din tro hör ihop med ditt liv! När du ibland behöver säga till någon vad som är rätt eller fel, så ska du alltid först tänka på hur du själv gör. Och blir ditt goda råd ett råd som är bra för den du ger ditt råd eller är det kanske till mest för dig själv?

Det blir min tur att tystna. Tuppen är klok. Hur ska det gå till? Jag vet att jag aldrig kommer att lyckas med allt som Jesus vill!

– Kuckeli, kluckar tuppen lugnt. Min mor lärde mig. Hon berättade vad Jesus gjorde när hans heliga vrede lugnat sig lite och hans kärleksfulla hjärtslag var det enda som kändes. Då tittade Jesus ut över sin stad, sitt folk, och sa att det var just därför, för att de inte ville eller kunde, förmådde eller brydde sig, som han behövde älska dem. Han sa att han ville samla dem alla, ungefär som hönan samlar kycklingarna under sina vingar. Högt uppsatta kyrktuppar tillsammans med de nykläckta. Tro och liv börjar i den omsorgen. Omsorgen om dig.