Du har aldrig känt dig hemma i en folksamling. Det beror inte på pandemin, för du har aldrig i ditt liv upplevt en pandemi. Du lever i själva verket ungefär 2000 år innan vår nuvarande pandemi.
Du har aldrig känt dig hemma i en folksamling. Du får en känsla av utanförskap – att alla i folksamlingen delar en känsla, en gemenskap, som du inte är med i. Du är i grund och botten ensam.
Men idag står du här – mitt i klungan. Mitt i Jerusalem, mitt i påskhögtiden. För att se Jesus.
Du har överkommit din obehagskänsla för att ta dig hit, men du har överkommit så mycket mer än det.
Du är här för att hylla honom, mannen från Nasaret. Han kallas Mästare och Lärare, botar sjuka och gör under. Men dig har han inte botat, det är inte därför du är här.
Du är inte utan sjukdomar, du har dina åkommor, din oro och otrygghet. Du skulle vilja bli botad, men du är inte en sådan som tränger dig på, tar inte plats eller tid från andra. Men du vill hylla honom, stå här och fira att han finns, att han ger hopp.
Du har överkommit din motvilja mot folksamlingar, dina åkommor, din fattigdom. Du har tagit dig hit, för att han är här. Du vill vara en av dem som står med när han gör sitt intåg i Jerusalem. En kort sekund sveps du med av sången, av ropen, du blir en del av den helhet du egentligen inte hör till.
Du ser honom komma. Han sitter på en åsna, några går runt omkring honom. Många går före och efter, men du gör inte det. Du står här vid vägkanten och väntar.
Vad väntar du på? Du vet det knappt själv, vet bara att det här är rätt plats, rätt sak att göra.
Han närmar sig. Åsnan ser stolt ut, människorna ser glada ut. Men han ser inte stolt eller glad ut. Du övermannas, plötsligt, av längtan att få möta hans blick. Från ena sekunden till den andra blir det det enda viktiga.
Plötsligt känns det livsavgörande att få se in i hans ögon. Du, som hatar att ta upp plats, börjar tränga dig, armbågar dig fram till främsta raden. Du skulle inte kunna svara på varför du gör något så okaraktäristiskt, vet bara att du måste.
Och så ser han plötsligt på dig. Genom larmet, oväsendet, människorna. Hans ögon bränner in i din själ. De är inte glada, inte triumferande, inte ens tröstande. Det är en blick fylld av sorg. En blick från en som kämpat. Ögonen hos en människa som lidit. Oändligt sorgsna. Du kan se kamp i hans ögon. Han har övervunnit så mycket. Övervunnit hat, ovisshet, rädsla.
Precis som du har kämpat dig hit, har han gjort det.
Det är som att ni båda två var menade att vara på den här platsen nu. Du har inte vågat öppna upp ditt liv för många möten, men för det här. Det var nödvändigt. Du har ännu inte bytt ett ord med honom, men en blick. Det är som att vara sedd av Gud. Det är att vara sedd av Gud.
Du rätar på ryggen, höjer din röst. Ropar Hosanna med de andra.
Och du kommer aldrig någonsin att kunna förklara det här, inte för någon. Men nu vet du vad du inte vetat. Nu är du fri från det som skymt och tyngt. För alltid förvandlad. Det anspråkslösaste undret i världshistorien. Ögon möttes. Och allt – allt – ändrades.
Lämna ett svar