Vi har alla olika sätt att hantera överraskningar och stress. För det mesta hamnar jag i en mamma-stereotyp: alla ska ha det bra, lika bra, hela tiden. Alla utom jag själv, i och för sig. Är det sunt? Nja, inte så värst. Men jag tror att vi är många som gör så här.
Många, inklusive Petrus. Han har följt med Jesus upp på ett högt berg, och där får han se honom stå där tillsammans med profeterna från historien. Och Petrus, han som är klippan som Jesus ska bygga sin kyrka på, han som leder apostlarna, den förste biskopen av Rom, föreslår plötsligt att han ska bygga hyddor, så att alla ska ha det bra. Det står ingenting om att han rusar runt, men jag föreställer mig en viss hets i alla fall. Jag kan nästan höra den febrila tankeverksamheten:
”Ok. Mose och Elia. MOSE och ELIA. Ojojojoj. Ok, skärp dig. Du fixar det här. Vad behöver vi? Nånstans att bo, just det, skugga och tak över huvudet. Japp. Vi börjar där. Sätt igång nu (MOSE och ELIA!)!”
Och Gud påminner Petrus, genom ett lysande moln och en röst, att sätta sig ner och lyssna.
Känns det bekant? Jodå. På ett annat ställe i Bibeln finns det en annan person, Marta, som rusar runt och ser till alla andras bästa först, och som också blir påmind om att det ibland är allra bäst att sätta sig ner, lyssna, och få någonting till sig som ger näring istället för att bara ge åt andra hela tiden.
Hur Marta reagerar står det ingenting om i Bibeln, men Petrus blir livrädd. Han kastar sig ner på marken. Det är förstås en fullt rimlig reaktion på ett talande moln, men kanske är det också en reaktion på att tvingas sitta still, tvingas göra ingenting. Prestationens människor blir rädda för overksamheten, och för att ta emot istället för att ge, för hela vår självbild är byggd runt vad vi gör istället för vilka vi är. Och om vi slutar göra, vilka är vi då? Jag har talat med så många som vittnat om hur svårt det var att vara sängligggande och sjuk en längre tid, just på grund av känslan av att vara onyttig. Eller: Så konstigt det blev att gå i pension, för vem är jag om jag inte är mitt arbete?
När Petrus lyfter blicken ser han ingen annan än Jesus. Och blev sedd, ända in i sitt innersta, av Jesus. Det är det som är svaret: vi är Guds barn, de älskade och utvalda. Inte för vad vi gör, utan för att vi är.
Mitt i allt vårt hetsiga görande är det svårt att ibland bara hitta tid för att sitta ner och lyssna. Att bara få ta emot. Långt inne i mig själv säger en liten arg röst emot: ”Men om alla bara sitter och lyssnar blir ju ingenting gjort!” Men sanningen är ju snarare att om vi alla rusar omkring hela tiden, utan att lyssna till Guds röst, kommer vi inte heller att få särskilt mycket gjort.
Var sak har sin tid. Det finns en tid för handling, och en tid för att lyssna. En tid för andra, och en tid för dig själv. En tid för det yttre, och en tid för det inre. Och all den tiden är Guds tid. Både i det du gör, men också i det du får.
Lämna ett svar