En gång ska en osynlig ängel sitta bredvid dig på en bänk, och det är precis som det ska vara.
Elsi, den hemlösa kvinnan med stålgrått hår, hade gått på varje lunchmusik i vår kyrka sedan det började för fem år sedan. En del trodde att det var lunchbaguetten man fick som lockade henne, men de flesta visste att det handlade om något annat: hon kom för att hennes ängel gillade musiken. Vi kände till ängeln, för hon bokade plats åt den. Alltid var det någon kyrkbänk där Elsi skrek åt alla som försökte sätta sig att det var UPPTAGET FAKTISKT – ”ser ni inte ängeln?” Ingen såg den, men alla flyttade sig. Ängeln behövde plats.
Sedan satte sig Elsi, sammanbiten, tyst, mån om sin ängel, i den utvalda kyrkbänken längst ut – tryckt mot mittgången, med sina smala händer hopknäppta i knät och med gott om plats bredvid sig för sin osynliga ängel.
Lunchmusiken hade legat nere under pandemin, som så mycket annat, men vi vågade försiktigt öppna upp igen nu. Man fick sitta på varannan kyrkbänk, ta baguette och kaffe själv, det fanns förstås handsprit och så vidare. Och Elsi stod där igen, som om hon aldrig gjort annat. Jag kom på mig själv med att le lättat. Jag visste inte ens att jag saknat henne, men nu for glädjen igenom mig.
Och så blev hon stående i kyrkgången, med en min som om hela hennes världsbild ändrats. Hon stirrade framför sig, vände sig om, kom tillbaka till mig och utbrast med en glädje som jag aldrig sett hos henne förut: ”ÄNTLIGEN! Äntligen har ni fattat!” Jag blev så berörd av hennes glädje att jag först inte tittade vad hon pekade på, men sedan såg jag. Pandemiskylten, prydligt parkerad i varannan bänk i kyrkan ”Denna plats är reserverad för änglarna. Välj en annan bänk!”
”ÄNTLIGEN!” utbrast Elsi, och satte sig längst ut, mot mittgången, försiktigt, med sina smala händer hoppressade i knät, i just en bänk som var reserverad för änglarna. Hon vände sig mot sin osynliga ängel och mumlade några ord, och det ska sägas till församlingens heder att ingen påpekade för henne att hon satt där man inte fick. Alla såg nog samma sak: att det var där, just där, Elsi skulle sitta.
Och programmet följdes, som alltid, en lunchbaguette (Elsi tog som alltid två, en till sig och en till ängeln, men ängeln ville som vanligt inte ha, så Elsi fick båda), och så gick alla. Men medan vi plockade ihop kom Elsi plötsligt tillbakaspringande ”Jag fick inte med mig min ängel!” Hon rusade fram till bänken, pratade en stund, och gick sedan igen. Jag svär att jag såg konturerna av en ängel intill henne när de gick.
Så sade jag till vaktmästaren vad jag tänkte: ”Den där skylten måste vi alltid ha kvar, i åtminstone en bänk, släppta restriktioner eller inte.” Vaktmästaren log. ”Jag har gjort en efter-pandemi-variant”, sade hon, och visade vad hon präntat, med snygg kalligrafi, under konserten. En mycket vacker skylt, med ungefär samma andemening, men också helt annorlunda.
”Denna bänk är reserverad för änglarna. Sätt dig här, om du behöver.”
En gång ska en osynlig ängel sitta bredvid dig på en bänk, kaske på en kyrkbänk, och det är precis som det ska vara.
Lämna ett svar