-Mamma, hejdå. Jag höver inte älska dig. Ellen, 3 år, är arg på mig. Hennes docka är också arg. De stirrar båda på mig i förskolans hall.
Jag har dragit på mig deras vrede genom ett flagrant brott: jag öppnade förskolans dörr för att gå därifrån, men Ellen ville öppna den. Inte ok.
Jag försökte backa, stänga dörren, låta henne öppna. Men det gick inte, för hon kan inte. Den är för tung. Förskolan har en ny branddörr idag.
Mitt brott är därför extra oförlåtligt.
Först har jag med berått mod öppnat dörren och försökt gå.
Sedan hade jag tydligen strött ut tröghetspulver över dörren så att den inte går att rubba. Hånfullt. Förnedrande.
-Hejdå mamma, upprepar hon ödesmättat. HEJDÅ.
Vi tittar på varandra. Sedan tittar vi båda samtidigt på dörren. Den stängda dörren. Den dörr som jag inte får öppna. Den dörr som jag måste öppna för att kunna gå.
Jag ger upp, sätter mig på golvet invid henne. Hon tittar på mig. Dockan tittar på mig.
-Dumma mamma, säger Ellen. Jag höver inte älska dig.
-Nej, det behöver du inte.
-Jag ska öppna… jag VILL trycka dörren.. hon ser hjälplöst på mig. Hennes värdighet står på spel. Jag vill hjälpa henne – hon kunde hålla i dörrhandtaget och jag lite högre upp så att hon tror att hon öppnar själv – men hon skulle aldrig gå på det.
Vi sitter där ett tag. Ilskan är nästan borta. Nästan. Hon lutar sitt huvud mot mitt knä – tröst. För mig iallafall. Vi blir stilla en stund, säger inget. Balansen är skör, kan tippa över när som helst. Och fortfarande är frågan hur vi skall ta oss därifrån. I alla bemärkelser av ordet ”därifrån”.
Hon tittar upp, med ögon ljusa av en plötslig idé.
-Dockan öppna dörren, förklarar hon.
-Eh… OK. Jag är skeptisk. Om Ellen inte kan öppna dörren, kan inte dockan öppna dörren eftersom, tja, Ellen styr dockan. Men hon pressar dockans lilla hand mot dörrhandtaget.
Inget händer.
Hon vaggar dockan tröstande.
-Illa docka, säger hon. Illa dockan bara bebis. Mamma hjälpa. Hon gör en gest, och jag öppnar dörren. Såja illa docka! utbrister Ellen. NU mamma ute.
-O… K… Jag är osäker på vad jag just har varit med om.Var hon mamman och dockan hon? (I så fall har hon ett medgörligare trotsbarn än jag.) Eller hittade hon helt enkelt ett sätt att rädda sin integritet?
Tja. Solen strålar. Snön smälter. Det är en fin dag ändå. Jag vänder mig om för att säga hejdå.
-Dumma mamma, säger hon med ett nästan kärleksfullt tonfall. Jag höver inte älska dig.
-Nä, jag vet, säger jag. Men jag kan inte låta bli att älska dig.
Hon ler inte direkt emot mig. Men jag tror dockan blinkar.
När jag sitter i bilen säger jag: ”Gode Gud, tack för henne. Men också: hjälp!” En varm känsla fyller bilen. Guds kärlek eller självironi? Jag vet inte, men inser plötsligt en sak.
För Gud är vi alla trotsiga treåringar som vill öppna omöjliga dörrar. För Gud är aldrig dörrarna omöjliga. Och inte vi heller.
Lämna ett svar