”Jag ska kanske inte bli präst.” Det stod ett värmeljus på det låga bordet som var placerat mellan de två fåtöljerna. En liten ikon stod det nog där också men jag kommer inte ihåg vad den föreställde. Jag satt i den ena fåtöljen och min andliga vägledare satt i den andra.
Det var inte självklart att jag skulle kunna få ur mig de där orden. Jag hade burit på dem länge. De satt långt, långt inne och låg gömda under ett täcke av skam, oro och ångest. Hur skulle jag kunna erkänna att jag nog inte skulle bli präst? Det hade varit mitt mål de senaste tio åren, det hade format hela mitt liv, och nu kände jag att jag nog borde göra något annat. Det var lika bra. Min tro var inte tillräckligt stadig. Det fanns massor med saker som jag inte förstod. Jag skulle försöka bli något annat i stället. Sjuksköterska kanske.
Jag kommer inte ihåg vad min vägledare sa men strax efter vårt samtal så var det något som förändrades. Skammen, oron och ångesten lättade något. Perspektiven förändrades. Att tron är ostadig är en del av växandet. Tonåringen som går igenom målbrottet håller inte på att förlora rösten bara för att rösten är ostadig, den blir djupare av förändringen. Kanske fördjupas även tron av sin instabilitet. Och tanken på att jag behövde förstå allting kändes plötsligt galen. Hur kunde jag tänka att jag behövde det? Det var som att själva samtalet låste upp något i mig, som om erkännandet av mitt tvivel gjorde att det förlorade makten över mig.
Jag inte är säker på att jag förstår mycket mer än jag gjorde då men en viktig insikt har jag fått: Tystnad kan vara något av det mest destruktiva som finns. Inte all sorts tystnad men den tystnad som innebär att vi håller våra tvivel för oss själva. När vi låter vår kamp pågå inom oss själva utan att ge någon annan insyn förlorar vi perspektivet och ger våra tvivel mer utrymme än de förtjänar. Att vara tyngd av tvivel, oavsett vad tvivlet gäller, är som ett barn som är rädd för skrämmande former i det mörka sovrummet Så fort en förälder tänder ljuset blir det tydligt att det bara är en hög med kläder och inget monster. Att dela våra tvivel med en vän, en präst eller någon annan som vi litar på är att tända den där lampan.
Det stod ett värmeljus på det låga bordet som var placerat mellan de två fåtöljerna, den där gången när jag samtalade med min andliga vägledare om mitt tvivel. Men den gången var det inte värmeljusen som lyste upp mörkret utan orden.
Lämna ett svar