Jag ger inte upp. Ett steg till. Jag ger inte upp.
Hur kan ryggsäcken bara väga 10 kilo? Det känns som tjugo. Fast den är inte värst. Värst är fötterna. De känns som bly i sina tunga kängor. Ett steg till.
Jag ger inte upp.
När jag och min man bestämde oss för att vandra pilgrimsvägen till Santiago de Compostela i Spanien visste vi inte så mycket. Våra vandringskunskaper var gamla, och formade av scouthajker och fjällturer på 80-talet. Så de rejäla kängorna införskaffades, och en flanellskjorta packades ner. Vi packade, och läste på.
Folk sade att vi skulle försöka hålla oss på 10% av kroppsvikten, men det gick inte riktigt. Vi rev ur några psalm- och textsidor ur en gammal psalmbok och stoppade ner i en sidoficka, för vi tänkte att det kunde vara fint att ha andakt längs vägen.
Vi tänkte att vi skulle träna innan vi åkte, men vi orkade inte riktigt med det innan. Anledningen till att vi skulle iväg var trots allt att jag nästan var utbränd, det fanns liksom ingen ork till någonting.
Och så var vi där, på grusvägen några mil utanför Léon i Spanien, med alldeles för tunga ryggsäckar och varma kläder.Första dagen hade gått bra, andra dagen hade varit jättejobbig. När tredje dagen började med ännu en uppförsbacke tog allt bara emot.
Vi satte oss ner, och plockade fram psalmbokssidorna. Texten vi skulle läsa var samma text som är episteltext på söndag, från Andra Korinthierbrevet, och den börjar med meningen ”Jag ger inte upp.”
Den fortsatte ”Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag.” Och det var precis så det var. Vi bröt ihop någon eller några gånger varje dag. Ibland var det bara för jobbigt, och vi behövde vila. Jag grät mycket och ofta. Men samtidigt blev tyngden inuti lättare hela tiden.
Att bara få gå, utan andra åtaganden eller måsten, och vara utomhus bland blommor och träd, det läkte min trasiga själ. Kroppen blev starkare den också, trots solsveda och skavsår, och de sista stegen uppför den långa backen in i Santiago de Compostela var lätta.
Och varje dag tittade vi på varandra när det var extra jobbigt, och muttrade Paulus ord: ”Jag ger inte upp.” Det blev som ett mantra, en repetitiv bön, som bar oss genom ösregn och över berg.
De 32 milen från Léon till Santiago de Compostela var min första pilgrimsvandring, men inte den sista. Det var den största fysiska bedrift jag gjort i mitt liv, och den vandringen gjorde mig frisk. Jag lärde mig så mycket om mig själv, om min relation, och om mitt liv med Gud, på den väg till livet som kallas Camino Francés, och mycket av det har jag också Paulus att tacka för.
”Jag ger inte upp.”
Nej, Paulus, min vän, vi ger inte upp. Vi vandrar på, med lättare packning och bättre skor. Det är vansinnigt jobbigt ibland, och vi bryter ihop rätt ofta, men vi ger inte upp. Du och jag, Paulus. Du och jag och vägen.
Lämna ett svar