Där stod jag i mitt sovrum och packade min svarta kostym medan tårarna kom. En av mina barndomsvänner hade dött och det var dags att packa resväskan inför begravningen. Sorgen och saknaden blev verklig där och då.
En vanlig fråga jag får som präst är ifall jag som präst eller kristen tvivlar ibland? Det enkla svaret är ja. Särskilt när livets omständigheter påminner mig om att död och förlust är en verklig del av att vara människa. Inte på det sättet att jag betvivlar att Gud finns eller att Gud är god, men i meningen att jag tvivlar på mig själv. Hur ska jag orka? Hur ska jag finna mening när Guds syfte är långt bortom min fattningsförmåga?
Det berättas i söndagens evengelium om hur lärjungarna, efter Jesu död och uppståndelse, träffade honom på ett berg. På det berget undervisade Jesus dem och gav dem uppdraget att göra alla människor till lärjungar genom att döpa och undervisa. I texten sägs det att lärjungarna föll ner ”och hyllande honom, men några tvivlade”. Så kan jag känna, tvivlet som dyker upp, fast jag upplever att den uppståndne Kristus är verklig.
Hur ska jag orka? Hur ska vi som människor i en värld med krig och konflikter klara av att leva ett kristet liv? Hur ska vi i en värld full av lidande och hat fixa att vara lärjungar? Finna kraften att göra andra till lärjungar? Hur ska vi uppbringa styrkan att tala om ett evigt hopp när de vi älskar dör och tårarna kommer?
Svaret på dessa frågor finner jag inte i mig själv, utan i Jesu ord till sina rädda, förvirrade och tvivlande lärjungar. De ord och det löfte som följer med det kristna uppdraget: ”jag är med er alla dagar till tidens slut”. Vårt uppdrag är inte tänkt att göras utan förlust. Men det är, tack och lov, inte heller tänkt att göras på egen hand.
När jag stod där med min svarta slips i handen och tårar i ögonen så var det i sorg över min vän. Men inte en sorg utan hopp. Jag tror på fullaste allvar att det kommer en dag då döden får ett slut, då de relationer som brutits sönder av döden återupprättas och alla våra tårar torkas.
Tills den dagen kommer har jag ett uppdrag. Har vi ett uppdrag. Ett uppdrag att bevara hoppet tillsammans. Det hopp som Jesus själv lärde sina lärjungar och som de har fört vidare till oss. Hoppet om att döden har besegrats, och att vi kommer ses igen. Hoppet om att vi inte möter världens bördor ensamma, för Jesus själv är med oss genom alla som är kallade att vara hans lärjungar.
Det kommer säkerligen fler dagar med tårar, tvivel och frågor i våra liv. Men vi behöver inte möta dem ensamma. Jesus har lovat att vara med oss. I bönen och i den kristna gemenskapen av lärjungar finns han här, med hopp om ljus i mörkret och evigt liv.
Vi ber:
Gud, gör oss uthålliga i tro, hopp och kärlek.
Låt den dag komma snart då ditt himmelska rike blir synligt mitt ibland oss.
Tills dess, gör oss uthålliga i bönen, gemenskapen och tilliten.
Du som blev en av oss och delar vår sorg och glädje, dig tillhör äran och makten.
Amen.
Lämna ett svar