Jag har en vän som dog för många år sedan. Jag tänker inte på henne varje dag längre, men två gånger i år har jag påmints om henne. Bland annat när jag städade en låda och bestämde mig för att läsa igenom gamla brev från henne och hennes dödsannons.
Det är 25 år sedan hon dog, i år. Hon var en sådan människa som man bara kan tycka om. Vi hade tappat kontakten till och från, eftersom hon befann sig på olika platser utomlands. Och så en dag, oväntat, fick jag då beskedet att hon var död. Hon hade dött av sjukdom.
Jag gick inte på begravningen. Anledningen var att jag inte tyckte jag var värd det, när vi inte haft kontakt på ett tag. Och på grund av att jag kände skuld. Och för att jag tänkte att det inte var min sorg. Jag hade väl inte rätt att sörja när jag varit så dålig på att höra av mig? Jag visste ju inte om hon såg mig som vän längre. Hade hon ens velat ha mig där på begravningen? Tanken att jag inte kunnat finnas där när hon var sjuk var svår. Jag hade inte vetat om sjukdomen. Men det berodde ju på att vi inte haft kontakt.
De gånger jag läst hennes brev förut har det gått en ilning av skuld genom mig och jag har snabbt gömt dem igen. Denna gång gjorde jag inte det. Jag påmindes om hur jag tänkte för 25 år sedan. Jag tänkte också på människor jag mött som sagt något liknande: ”Det är inte min sorg.”
Har du någon sorg eller sorger du inte tillåter dig? Sorger som du tänker tillhör någon annan men inte dig? Eller sorger där skuld, skam eller något annat gör att du skärmar dig från sorgen?
Om mitt 51-åriga jag skulle träffat mig själv som 26-åringen som förlorat en vän så hade jag sagt: ”Gå på begravningen! Det är din sorg också! Du äger din sorg! Din sorg går inte att mäta eller jämföras. Ingen annan kan bestämma över den, Att kapa bort sin egen sorg är att kapa bort en del av sig själv. Du kan inte veta, men jag tror att din vän hade velat att du var där.”
Denna gång bestämde jag mig för att breven inte skulle ligga i min låda längre. Jag gjorde en liten eld, den finaste jag kunde, i kakelugnen hemma. Där lät jag breven sakta brinna upp. Jag hoppades att röken skulle nå min vän som en hälsning från mig. Och visst tyckte jag mig ana att röken såg lite extra silverglänsande ut, lite skimrande.
Det här blev min ritual, som en ersättning för en begravning jag aldrig gick på. Vi har olika behov av ritualer och olika sätt att hantera förluster. Man kan göra på väldigt många olika sätt. Det viktiga är att vi tillåter oss att få ha vår sorg, på vårt eget sätt. En ritual kan man ha långt efter att sorgen ebbat ut också. Även för sorger ”som inte var min”. För den var min! Också!
Och din sorg är din!
Lämna ett svar