Guds ord bär inga bojor

Jag visste så lite, då. Det var en tid då jag brottades ovanligt mycket med mig själv, med frågorna: vem är jag? och vad tror jag? Jag brottades med Jesus och med alla existentiella spörsmål. Jag tyckte det var klurigt med Bibeln. Svåra ord. Hemska bilder. Men det kändes också väldigt befriande. Jag var nyfiken och intresserad. Psaltaren med dess psalmer och klagorop inspirerade mig. Men ändå finns där något som skavde.

Så säger prästen under en gudstjänst den förlösande meningen till mig: Guds ord bär inga bojor. Och där påbörjas en resa med Bibelns ord.

Jag börjar läsningen. Jag läser och läser. Oceaner av vidder öppnar sig framför mig och inom mig. Guds ord är levande och verksamt. Det lär jag mig. Men ju mer jag läser, desto mer inser jag att inte jag kan. Jag kan och vet så lite. Men jag ANAR desto mer. Men det är inte kunskapen som jag är ute efter. Det är inte heller den som smakar bäst. Det är när jag får vara nära Jesus Kristus som det händer något. När jag verkligen befinner mig i hans omedelbara närhet, då blir bibelns ord levande hos mig och inom mig. Och det är det som blir det mest betydelsefulla.

Jag tar min utgångspunkt i Bibelns ord. Jag viskar: ”Gud, gör ditt ord levande inom mig”, och så stiger jag in i berättelsen. Jag beger mig till Betlehem och lägger mig ner i halmen i krubban när Maria räcker mig det nyfödda barnet. Mina armar darrar av den storslagna upplevelsen. Det är Kärleken jag håller i min famn.

Jag hoppar i båten som håller på att gå under i stormen. Jag väcker Jesus som somnat och ser hans sömndruckna ögon och hans nyvaknade frisyr, när han ryter åt stormen att lägga sig.

Jag sätter mig ner i sanden med Jesus framför mig. Han tar mig i handen och säger milt: Gå nu, mitt barn. Du är fri. Jag har suttit vid middagsbordet vid Jesu sida, och sett honom höja bägaren. Jag har stått nedanför korset och sett den fasansfulla smärtan i Jesu ögon. Jag har också mött honom med såren i händerna efter uppståndelsen. Så lite jag vetat, men så mycket jag kunnat ana.

Jag har gått sönder av smärta, samtidigt som Jesus burit mig genom ångesten. Jag har skrattat så det gjort ont i magen, tillsammans med honom. Jag har gråtit mig till sömns, jag har vandrat många mil med Jesus vid min sida. Hur han kunde gå så långt i sina sandaler, det övergår mitt förstånd. Jag har simmat i sjön, när han gått vid min sida.

Det är fortfarande en tid. Även om jag läst mer, brottats mer, så vet jag ändå så lite. Men jag anar desto mer. Och det är helt i sin ordning. Valv bakom valv oändligt. Och det är ok, att i livets alla skiften brottas med Jesus, med alla existentiella frågor och med Bibelns ord. Det gör jag fortfarande. Men jag är viss om att: Guds ord bär inga bojor. Nej, det är levande och verksamt än idag.

VT Carlheim, präst