Vad behöver jag för att leva? Frågan har ekat i mitt huvud den senaste veckan när jag fick följa ungdomsgruppen till den franska landsbygden. En lång bussresa ledde oss till kommuniteten Taizé. Jag hade varnat ungdomarna att det skulle vara kaotiskt när vi kom fram men att det ur kaos skulle växa fram ett samhälle.
Ja, det var ju inte mitt första besök och inte heller första gången jag ställde mig frågan om vad jag behöver för att leva. Det är ett enklare liv, där på kullen. Vi får mat, tak över huvudet, en gemenskap och några uppgifter. Dagens rytm är densamme: vi ber, äter, diskuterar, ber, äter, arbetar, äter och ber. Borta är de många mötena, stressen, frågan om vad vi ska äta eller vad vi känner för. Borta är markeringarna som skiljer människa från människa. Det är frihet som bereder ut sig där på kullen.
Det var inte så jag tänkte mig frihet första gången jag klev av bussen till Taizé för många år sen, då tänkte jag att frihet handlade om möjlighet att välja fritt och att vara obunden. Idag tänker jag nog annorlunda, iallafall för stunden, när jag för en stund får slippa välja, slippa producera och bara vara. Att få sitta i solen, omgiven av människor som trivs och bara få vara och känna tacksamhet – ja, visst känner jag en doft av frihet.
Vad behöver jag för att leva? Frågan dröjer sig kvar under veckan. Vad behöver du för att leva? Inte bara för att vara vid liv, utan för att leva? Jag tror att du behöver mat och vatten, kärlek, en plats att vara på – men också ett sammanhang och en mening. Sammanhanget och meningen ger riktning åt livet och det blir mer än bara dagar som klarats av, mer än uppgifter som bockats av.
Frågan som ekar genom min vecka i Taizé kan få följa med tillbaka. Ett förhållningssätt till dagarna som kommer. Behöver jag detta för att leva? Den lilla kommuniteten där på kullen berättar för var och en som kommer ditt att ett annorlunda liv är möjligt. Att en annan värld är möjlig. Ett liv där Guds Ord är centrum och allt annat är sekundärt, men att det från centrum strömmar liv, gemenskap och riktning.
I söndagens evangelium går Jesus och lärjungarna längst ett fält under sabbaten och lärjungarna förser sig med ax. De skriftlärda höjer sina röster och säger nej! Det är förbjudet att skörda under sabbaten. Sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten, svarar Jesus. Sen säger han de befriande orden: Människosonen är Herre också över sabbaten. Där har vi den frihet som han kallar var och en av oss till: Att Jesus är Herre och inte du eller jag.
Det är nog just det som drabbar mig, där på kullen, att jag behöver honom för att leva fullt ut. När andra röster tystnar kan jag tydligare höra honom. Jag behöver hitta mina sabbatsstunder, men än mer behöver jag Jesus.
Detta blev en kärleksförklaring till den ovanliga platsen, men också en kärleksförklaring till livet – det liv som är så mycket mer än bördorna vi lägger på våra egna eller andras axlar. Det livet har vi fått som gåva, och det är värt att levas.
Lämna ett svar