Livets stora gåta

Lär dig livets stora gåta, Älska glömma och förlåta.
Jag följde orden på farmors väggbonad med fingrarna. Stygnen under fingret var jämna och släta. Bokstäverna så där lite snirkliga. Blommorna längs med kanten var broderade i samma gammelrosa färg. Där var stygnen annorlunda. Tjockare på sina ställen för att ge blommorna struktur och liv.
 
Men det var orden som fascinerade mig. Det lilla barna-jaget funderade mycket över dem.
Vad betydde de egentligen?
Att Älska var väl lätt? Men vad var det man skulle glömma? Och varför måste man förlåta?
 
Nu, många decennier senare, så vet jag inte om jag kommit närmare svaret på gåtan. Jag har lärt mig det att Älska kan vara både lätt och svårt. Att känna kärlek, att älska, kan ge den största glädje, men också den djupaste sorg. Att när man älskar någon, så är man oskyddad. Och om någon utnyttjar det, så blir man sårad och skadad i sitt innersta. Och ibland, inte ens då, försvinner kärleken, trots att den inte längre ger glädje, utan bara sorg.
Nej, det är inte alltid lätt att Älska. Men jag har också lärt mig att kärleken kan vara oerhört stark. Att den kan bära genom nästan allt.
Jag har lärt mig att Älska.
 
Jag har också lärt mig att glömma. Det där som mitt barna-jag funderade så mycket över. Vad var det jag skulle glömma? Och Jag tror jag börjar förstå. Jag har lärt mig att glömma det som inte längre behövs. Det som jag inte längre behöver bära med mig. Jag försöker komma ihåg det viktiga, men glömma det oviktiga. Jag försöker komma ihåg de goda mötena. Skratten. Leendena. De viktiga samtalen. De varma kramarna. Jag glömmer det som sårade, det som gjorde ont. Jag glömmer det som bröt ner, och fokuserar på och minns det som bygger upp. Det som gav liv. Jag kommer ihåg att Älska.
 
Men hur kan jag förlåta?
Hur gör man egentligen när man förlåter? Mitt barna-jag väntade ofta på, ja, krävde, att den andre skulle muttra fram sitt förlåt först. Först då kunde jag eventuellt muttra fram ett eget, trumpet, ”Förlåt” Men inom mig viskade jag att det inte var på riktigt. Att jag fortfarande var arg och sårad och absolut inte ångrade det jag gjort. Det där som fått de vuxna att tvinga fram mitt trumpna ”Förlåt”
Jag måste erkänna att den där lilla flickan ofta lever kvar. Att jag nådigt kan sträcka mig till att förlåta först när den andre har kommit till mig och bett om förlåtelse. Men att själv be om förlåtelse. Att Själv erkänna att jag hade del i skulden. Det är fortfarande svårt. Då är det så mycket lättare att fokusera på den andre. Den som sårat mig. Som skadat mig. Som betett sig orätt mot mig. I mina tankar blir jag en hämndens ängel som tvingar alla att be om förlåtelse, men som aldrig själv gör det. För det är ju så mycket enklare, så mycket mer behagligt, att fokusera på vad de andra har gjort fel, istället för att se mig själv.
Kanske måste jag börja med att vara ärlig mot mig själv, med mina handlingar, och be om förlåtelse, både från mig själv och från dem jag felat emot?
 
I minnet följer mina fingrar texten på bonaden. Och jag ser hur orden hänger ihop. Det är först när jag älskar, mig själv och andra, som jag kan få styrkan att förlåta. Men för att kunna förlåta måste jag gå vidare. Jag måste glömma det som sårade. Glömma det som gjorde ont.
Först då kan jag Förlåta.
Först då kan jag Älska.
Först då kan jag förstå livet stora gåta, Älska, Glömma och Förlåta