Fårskallarnas Gud

Fårskallar! 

Han suckade djupt och lutade huvudet i händerna. Hur skulle han göra för att få dem att jobba tillsammans som ett team? Det var ju så enkelt tyckte han. Målet var tydligt deklareratoch Vägen utstakad. Delmålen tydligt kommunicerade. De hade haft workshops och möten för att implementera det hela i arbetsgruppen. Han hade till och med sänt sin bästa medarbetare, som var som en son för honom, för att på plats förklara och lära upp dem. Varje vecka kallade de till ett avstämningsmöte. 

Ändå kom medarbetare till honom med olika förslag och idéer som ibland gick helt emot den ursprungliga planen. 

Senast, och det som fick honom att just nu sitta med huvudet i händerna och sucka djupt, hade en delegation kommit till honom och sagt att de tänkte bilda en egen, självständig grupp. Deras argument var att De, till skillnad från de andra medarbetarna, ansåg sig ha en bättre förståelse för hur den ursprungliga planen skulle genomföras. De hade presenterat idéer, med regler och restriktioner som gick långt utöver de ursprungliga. Vissa av deras regler gick till och med tvärtemot den ursprungliga planen. 

Han sträckte på sig och gick bort till sin favoritplats och tittade ut över den klarblå himlen som bredde ut sig framför honom. 

Det var ju så enkelt, tänkte han. Han hade lovat att vara med dem alla dagar. Att finnas där för dem. Vad som än hände. Även i den mörkaste dal skulle han gå med dem. 

Det enda han begärde tillbaka var att de skulle älska sin nästa så som de älskade sig själva. 

Dagens delegation var inte den första tyvärr. Ända sedan starten hade det krånglat. Sedan den ursprungliga planen hade kommunicerats ut hade olika grupper bildats och verkade inte kunna komma överens. Först hade han blivit irriterad. Svept bort nästan alla för att försöka börja om på nytt. Han hade ångrat sig nästan direkt och högtidligt lovat att aldrig göra något sådant igen. 

Han trodde det skulle bli bättre när han sände sin älskade son för att förklara. Det var ju trots allt lite av ett familjeföretag. Att tala med sonen var ju som att tala med honom själv. Så han trodde att de skulle förstå. Att det skulle bli bra.

Var han ärlig mot sig själv, så hade det nästan blivit värre. Han hade numera nästan tappat räkningen på alla olika grupper som alla hävdade att just de hade förstått den ursprungliga planen bäst. 

De var verkligen som får som irrade runt, utan mål och riktning. Ändå älskade han dem. Ändå ville han fortsätta försöka samla dem.

Han tänkte fortsätta att hålla sin del av avtalet. Kalla till avstämningsmöte varje vecka. Finnas där för dem i både med och motgång. Fortsätta visa på de gröna ängarna och de rätta vägarna.

Han kunde bara hoppas att de skulle känna igen hans röst när de hörde den och följa honom. Han var, trots allt, högste chefen.