Naturen är så vacker i midsommartid, tänkte Josefin. Mitt i allt detta satt hon själv och kände sig trasig. Gud har skapat så mycket fantastiskt, blommorna, träden, molnen, friden. Och så hon själv. Det var samma skapare som gjort alltihop. Josefin hade inte tänkt på det tidigare för hon hade under så lång tid tänkt att hon var värdelös.
Hon hade börjat inse att det kanske var någon annan än Gud som berättat för henne att hon var värdelös. Hon hade precis lämnat ett förhållande där hon trott att allt som var fel var hennes skuld. Hon hade kämpat i åratal, hela tiden hade hon fått höra att allt var hennes fel. Till slut hade hon insett att hon inte orkade vara kvar i relationen. Det hade varit svårt att lämna den, men hon hade gjort det.
Josefin tänkte på sig själv som ett pussel. Det var som att hon såg hur den hon levt med hade plockat isär henne. Det hade börjat med en liten kantbit. Hon hade inte tyckt att det gjorde något för det var en bit som inte var bra. Ja, åtminstone hade han sagt så till henne. Men hon hade börjat se hur han successivt tagit bort bit efter bit av henne. Hela tiden med motiveringar som att pusselbiten inte var något bra. Till sist kände hon inte igen sig själv.
Nu stod hon där, mitt i förödelsen av fallna pusselbitar, utan självkänsla och utan tro på sin egen förmåga.
På något sätt verkade det som han känt sig hotad av den hon var. Det hade tagit tid att förstå och kanske hade hon inte förstått det fullt ut än. För hon tvivlade ofta. Kanske hade han haft rätt ändå? Men nej, han hade inte rätt!
Hon funderade vidare, skulle hon någonsin kunna bli hel igen efter detta? Kanske skulle hon kunna pussla ihop sig själv igen med hjälp av människor som var bra för henne och med hjälp av Gud? Det var något inom henne som sa att det kommer att gå. Något i den vackra naturen visade henne på detta. Kanske skulle det komma att ta tid och då fick det vara så. För det destruktiva skulle inte få vinna. Och Gud skulle hjälpa henne.
Om Gud hade tänkt ut henne och det Gud skapade var gott så kanske hon inte var så värdelös som hon trodde att hon var.
Lämna ett svar