Den som ska ut och nattsegla måste ge sig av innan skymningen. När skymningen kommer, blir det för mörkt, och du kommer inte ens att komma ut ur din hemmahamn, ut till fyrarna. Och utan fyrar kommer det inte att gå.
Så sov en stund på eftermiddagen, och packa mycket kaffe. Några mackor? Ja, varför inte, men kaffet är det viktigaste.
Packa din termos, ladda din mobil, och ge dig av. Förresten, det nämnde jag inte, men det är viktigt vilka du företar den här nattseglingen tillsammans med. Ge dig inte ut ensam på mörkrets hav. Ta med någon du litar på.
Några kvällsbadare vid bryggan vinkar av. Ta plats i båten, det är ännu så ljust att det går att sätta segel ute i viken, men snart är det inte det. Snart kommer mörkret, och sveper in hela havet i mörkblå natt. Snart faller kvällsstillheten över jorden och det är bara du och din Gud och ett öppet hav. Och fyrarna, så klart. Utan dem kan du inte segla.
Har du tänkt igenom det hela ordentligt är du ute vid fyrarna när det mörknar. De är betryggande ljus i en mörk värld. På håll kan de verka hotfulla, men de är dina vänner i svärtan. Att segla på fyrar är annorlunda än att segla efter sjökort. Du måste ha tillit. Du måste våga tro på dem, på dina medseglare, på Gud i himmelen och Gud i havsdjupen, på dig själv och på vinden. Du måste våga tro på upplevelsen. Du måste följa fyrarna som du följer din frälsare, genom allt som sker, helt utlämnad.
Och när du gör det, när du vilar i den tillit som är djup som havet och sammetsblå som natten, då tänds stjärnorna över dig och du flyter ovanpå det kaos av liv som är vattnet, och under himlarymderna, och du är del av alltihopa, en naturkraft som de andra, endast guidad av fyrarnas lugna, förutsägbara trygghet.
Du har din mobil, det har du. Men det är din enda koppling till världen, och plötsligt, oförklarligt, drabbas du av en lust att kapa det bandet, kasta den i havet och bara stanna här ute: ensam med dina medseglare, din Gud och ditt hav. Plötsligt har du allt du behöver. Och nu får du kaffekoppen i din hand och doften av kaffe blandas med doften av hav, och allt hör ihop.
En del av nattseglingen är detta: Du kan inte åka hem i natten. Du hittar inte din hemmahamn, den har ingen fyr, den finns inte igen förrän gryningen kommer. Så länge mörkret varar, måste du stanna här ute hos fyrarna. De är dina vänner, dina änglar, och de sjunger för dig om storheten i livet och hur alla nattens farhågor försvinner när ljuset träffar dig och du hittar vägen.
Du blir trött, det hör till, du ser former i mörkret som inte är där, du undrar om havet inte bara är under dig, utan runtom dig. Var går gränsen mellan rymd och luft och vatten? Du är inte säker, men kanske finns det inga gränser mer. Och så ljusnar det på himlen, och du hittar hem, och bönen sjunger än i ditt hjärta.
Och natthavet glömmer du aldrig. Och natthavet glömmer aldrig dig.
Lämna ett svar