Döden, döden, döden. Så sägs det att Astrid Lindgren inledde vissa samtal. Det är befriande på något sätt, att hon satte ord på det som många har svårt att tala om. Ett ord som får människor att rygga tillbaka eller helt enkelt att bli obekväma.

Det blir väl lätt så, att vi inte vet var vi ska göra av döden. Alla ska vi den vägen vandra, men måste vi tala om den? På det sättet var kanske exemplet Astrid Lindgren en förebild. Hon kastade upp ordet på bordet direkt, så behövdes det inte dansas omkring. Hon sa det och på det sättet avväpnade hon ordet.

I evangelietexten på söndag får vi en berättelse om hur det gick till hemma hos syskonen Maria, Marta och Lasaros efter att Lasaros dött. De var några av Jesu närmaste vänner och Maria och Marta kallade på honom när deras bror låg för döden. Lasaros hann dö innan Jesus kom dit.

Maria, som nog tänkte på sig själv som en av Jesu vänner, sa till honom: “Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Hon ställer honom alltså till svars för det som hänt, med vetskapen om att han tidigare helat många människor. Varför inte också hennes bror?

Ja, och i liknande banor tänker kanske också vi, när döden skilt oss från varandra. Om jag hade gjort si, om jag hade sagt så, om jag varit där, ja, vad hade hänt då? Jesus följer med Maria till graven. Han gråter med henne där.

Det är ett av få tillfällen som vi kan läsa att Jesus faller i gråt. Han sörjer sin vän, han gråter med Maria, han stannar upp i sorgen där vid graven. Den som känner Jesus vet kanske vad han kan göra, men han stannar upp i sorgen. I känslan av att här saknas någon och han gråter med sin vän, för vännen och brodern som dött.

Världen är inte sig lik.

Så gör ju också vi, vi gråter. Vi kan gråta, sörja, minnas och tacka utan att förminska hoppet om att det finns någet mer än döden. Vi visar att vi har älskat och att vi delat något med personen som inte finns bland oss mer.

Jag tror att uppgiften som vi får leva med sen är att inte stanna där. Ta bort stenen, säger Jesus. Det måste vi också göra med sorgen, det måste få bli något mer än bara sorg. Tacksamhet till exempel.

Lite senare säger han: Lasaros, kom ut. Lasaros kommer ut ur graven och lever. Så är det inte när våra nära dör, men vi kan våga tro att Jesus kallar också på dem vid namn. Han kallar dem ut i en ny verklighet. Att han kallar dem till sig.

Jag tänker på de där ordet som Astrid Lindgren kanske sa i telefon: “Döden, döden, döden”. Det är också en form av befrielse, särskilt för dem av oss som tror att det finns något bortom bergen, bortom graven, bortom livet. Döden kan göra med oss vad den vill, men vi har en som säger oss: Gör honom fri och lät honom gå!

Da blir vår uppgift, kanske, snarare att hälsa varandra med orden: “Livet, livet, livet!”. I förtröstan på att Jesus är med oss genom allt och allt vi har är dagarna vi får och hoppet om att döden inte sista ordet. Makten vilar i Jesu händer, han som väljer liv.

Livet, livet, livet – tack käre Jesus för det.