Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet

Prop. 2002/03:146

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 juni 2003

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda Förenta nationernas (FN) konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Konventionen antogs den 15 november 2000 av FN:s generalförsamling och öppnades för undertecknande i Palermo den 12 till 15 december 2000. Sverige undertecknade konventionen den 12 december 2000. Konventionen har undertecknats av samtliga femton medlemsstater i EU. Av dessa har Frankrike och Spanien ratificerat konventionen.

Konventionen utgör ett led i det inom FN bedrivna arbetet att bekämpa den internationella brottsligheten och kan sägas vara ett komplement till den tidigare FN-konventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen) från den 20 december 1988 (SÖ 1991:41).

I konventionen anges vilka handlingar som skall utgöra brott i konventionens mening. Vidare återfinns bestämmelser om bl.a. utlämning, internationell rättslig hjälp, domsrätt och förverkande liksom bestämmelser om brottsbekämpande åtgärder, skydd av vittnen och insamling av information om organiserad brottslighet. Konventionen tar också upp frågor om utbildning, tekniskt bistånd och samarbete mellan rättsvårdande myndigheter m.m.

I propositionen gör regeringen bedömningen att det inte krävs några lagändringar för att Sverige skall kunna tillträda konventionen.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet.

2. Ärendet och dess beredning

Förenta nationernas (FN) konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet antogs den 15 november 2000 av FN:s generalförsamling och öppnades för undertecknande i Palermo den 12 till 15 december 2000. Sverige undertecknade konventionen den 12 december 2000. Konventionen har undertecknats av samtliga femton medlemsstater i EU. Den hade den 1 juni 2003 ratificerats av trettiosju stater; Albanien, Algeriet, Antigua och Barbuda, Argentina, Bosnien-Hercegovina, Botswana, Bulgarien, Burkina Faso, Cypern, Equador, Ekvatorialguinea, Estland, Filippinerna, Frankrike, Gambia, Kanada, Kroatien, Lettland, Litauen, Mali, Marocko, Mauritius, Mexico, Monaco, Namibia, Nicaragua, Nigeria, Nya Zeeland, Peru, Polen, Rumänien, Serbien och Montenegro, Seychellerna, Spanien, Tadzjikistan, Turkiet och Venezuela.

Inom Justitiedepartementet har utarbetats en promemoria om Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet (Ju2003/2795/L5). I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda konventionen. I promemorian görs också bedömningen att ett tillträde till konventionen inte föranleder några lagändringar. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2003/2795/L5).

En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. Konventionen i dess lydelse på engelska och en översättning till svenska finns i bilaga 2.

Konventionen bedöms vara av sådan vikt att ett tillträde till konventionen bör godkännas av riksdagen.

Denna proposition bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

3. Antagande av konventionen och beslut om undertecknande

Den 15 november 2000 antog FN:s generalförsamling genom resolution 55/25 en konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (United Nations Convention against Transnational Organized Crime), i det följande kallad Palermokonventionen. Genom samma resolution öppnades konventionen och två till denna hörande protokoll mot människohandel och människosmuggling för undertecknande vid en särskild högnivåkonferens i Palermo den 12–15 december 2000. Ett tredje tilläggsprotokoll till konventionen, tilläggsprotokollet mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, deras delar och komponenter och ammunition, kunde inte antas av generalförsamlingen förrän den 31 maj 2001.

Den svenska regeringen beslutade den 7 december 2000 att konventionen och de två första tilläggprotokollen, tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, sjö- och luftvägen och tilläggsprotokollet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, skulle undertecknas, vilket skedde den 12 de-

cember 2000. Det tredje tilläggsprotokollet undertecknades av Sverige den 10 januari 2002.

Konventionens originalspråk är arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska.

4. Konventionens innehåll

4.1. Allmänt

Arbetet med att skapa en global konvention för att bekämpa organiserad brottslighet går tillbaka till åtaganden som gjordes vid justitieministerkonferensen i Neapel i november 1994. Arbetet har koncentrerats till FN och dess brottsförebyggande och straffrättsliga kommission, då strävan har varit att arbeta fram lösningar med global räckvidd. Ett första utkast till en konvention presenterades vid FN:s generalförsamling 1996 av Polen. Under 1998 hölls två förberedande möten i Warszawa och Buenos Aires, varefter generalförsamlingen den 9 december 1998 genom resolution 53/111 beslöt att tillsätta en särskild ad hoc-kommitté. Kommittén var öppen för alla medlemmar i FN eller medlemmar i dess fackorgan och drygt ett hundratal stater deltog vid varje session.

Kommitténs mandat var att inom ramen för FN:s brottsförebyggande och straffrättsliga kommission utarbeta en vittomspännande internationell konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och att, där så befanns lämpligt, diskutera utarbetandet av internationella instrument mot handel med kvinnor och barn, illegal tillverkning och handel med vapen m.m. samt människosmuggling. Under sammanlagt elva sessioner i Wien från januari 1999 till och med oktober 2000 utarbetades den nu aktuella konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet samt två protokoll till denna mot människohandel och människosmuggling.

Kommittén lyckades vid slutet av sin tionde session den 28 juli 2000 nå enhällighet om texten till konventionen. Konventionen och första och andra tilläggsprotokollet antogs, som ovan angivits, av generalförsamlingen med resolution 55/25 den 15 november 2000. Det tredje tilläggsprotokollet till konventionen, tilläggsprotokollet mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, deras delar, komponenter och ammunition, kunde inte antas av generalförsamlingen förrän den 31 maj 2001 genom resolution 55/255.

I Justitiedepartementet pågår nu ett arbete med inriktning på att genomföra de lagstiftningsåtgärder som krävs för att Sverige skall kunna tillträda dels det ovannämnda tilläggsprotokollet om människohandel, dels ett tilläggsprotokoll till FN-konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) angående försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi, samt genomföra EU:s rambeslut om åtgärder mot människohandel. En departementspromemoria beräknas kunna remitteras under sommaren 2003. En proposition beräknas kunna lämnas våren 2004.

När det gäller tilläggsprotokollet om människosmuggling kan nämnas att ett beredningsarbete pågår inom Regeringskansliet med en lagrådsremiss med förslag till ändringar i utlänningslagen (1989:529) med anled-

ning av rådets direktiv 2002/90/EG om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse samt ett rambeslut om förstärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse. I det lagstiftningsarbetet beaktas även de artiklar i tilläggsprotokollet mot människosmuggling som rör kriminalisering av människosmuggling. Beredning av övriga artiklar och frågan om Sveriges tillträde till människosmugglingsprotokollet kommer att påbörjas under hösten 2003.

Härtill analyseras inom Justitiedepartementet vilka lagändringar som bedöms vara nödvändiga för att uppfylla de krav som ställs i tilläggsprotokollet mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, deras delar, komponenter och ammunition. Det ännu för tidigt att närmare ange vid vilken tidpunkt den analysen kan vara klar och när Sverige kan tillträda det protokollet.

4.2. Konventionens uppbyggnad

Konventionen utgör ett led i det inom FN:s ram pågående arbetet på brottsbekämpningens område och syftar till att ytterligare förstärka det internationella samarbetet mellan länderna för att på global bas bekämpa den gränsöverskridande organiserade brottsligheten och för att kunna döma och bestraffa dem som gör sig skyldiga till sådana handlingar som täcks av konventionen. Konventionen med sina protokoll utgör de första rättsligen bindande internationella hjälpmedlen för att bekämpa organiserad brottslighet. Den kan på ett verksamt sätt förväntas bidra till att undanröja den hittillsvarande bristande överensstämmelsen mellan olika länders rättsystem, vilken kunnat utnyttjas av personer som begår organiserad gränsöverskridande brottslighet.

Även om konventionen till sin konstruktion på flera centrala områden i stora delar följer mönstret från FN:s narkotikabrottskonvention från 1988, erbjuder den samtidigt den hitintills mest utarbetade uppsättning av skilda instrument för att såväl förhindra som bekämpa brott i stor skala.

Konventionen, som består av 41 artiklar, innefattar följande grundläggande element:

Konventionens syfte (artikel 1)
Definition av uttryck i konventionen (artikel 2)
Tillämpningsområde (artikel 3)
Skydd av suveränitet (artikel 4)
Handlingar som skall kriminaliseras (artikel 5, 6, 8 och 23)
Åtgärder för att bekämpa penningtvätt (artikel 7)
Åtgärder mot korruption (artikel 9)
Juridiska personers ansvar (artikel 10)
Vissa allmänna bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konventionen skall fullgöras (artikel 11)
Förverkande m.m. (artikel 12–14)
Domsrätt (artikel 15)
Utlämning (artikel 16)
Överförande av dömda personer (artikel 17)
Internationell rättslig hjälp m.m. (artikel 18–22)

Kriminalisering av hinder mot rättvisan (artikel 23)
Skydd av vittnen (artikel 24)
Hjälp och skydd för brottsoffer (artikel 25)
Åtgärder för att förstärka samarbetet med rättsvårdande myndigheter

(artikel 26)

Samarbete mellan rättsvårdande myndigheter (artikel 27)
Insamling av information m.m. om den organiserade brottsligheten

(artikel 28)

Utbildning och tekniskt bistånd m.m. (artikel 29–30)
Förebyggande åtgärder (artikel 31)
Konventionsstaternas konferens (artikel 32)
Sekretariat (artikel 33)
Tillämpning av konventionen (artikel 34)
Tvistlösning (artikel 35)
Undertecknande m.m. (artikel 36)
Förhållande till protokoll (artikel 37)
Ikraftträdande m.m. (artikel 38–41)

Beträffande tolkningen av de olika artiklarna kommer, som vägledning, att utarbetas en officiell rapport, s.k. travaux préparatoires, på samma sätt som beträffande FN:s narkotikabrottskonvention.

4.3. Konventionens syfte

I artikel 1 anges som konventionens syfte att främja samarbete för att bekämpa den gränsöverskridande organiserade brottsligheten.

4.4. Definition av uttryck i konventionen

I artikel 2 stadgas hur en rad termer som används i konventionen skall definieras. De termer som anges är följande.

Organiserad brottslig sammanslutning: en strukturerad sammanslutning som finns under en viss tid, bestående av tre eller flera personer och som handlar i samförstånd i syfte att begå ett eller flera grova brott eller överträdelser som är straffbelagda i enlighet med konventionen för att, direkt eller indirekt, uppnå ekonomisk eller annan materiell vinning (2.a).
Grovt brott: en gärning som utgör ett brott för vilket föreskrivs en frihetsberövande påföljd om maximalt fyra år eller en strängare påföljd (2.b).
Strukturerad sammanslutning: en sammanslutning som inte slumpvis har bildats för att omedelbart begå ett brott. Den behöver inte ha formellt definierade roller för sina medlemmar och heller inte kontinuitet i medlemskapet eller en utvecklad struktur (2.c).
Egendom: alla slags tillgångar, materiella eller immateriella, lös eller fast egendom samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådana tillgångar (2.d).
Vinning av brott: all egendom som härrör från eller som direkt eller indirekt förvärvats genom brott (2.e).

Frysning eller beslag: att tillfälligt förbjuda överlåtelse, omvandling, förfogande över eller flyttning av egendom eller tillfälligt förvar eller omhändertagande av egendom med stöd av beslut av domstol eller annan behörig myndighet (2.f).
Förverkande: bestående berövande av egendom efter beslut av domstol eller annan behörig myndighet (2.g).
Förbrott: brott som resulterat i sådan vinning som kan vara föremål för brott enligt artikel 6 i konventionen (2.h).
Kontrollerad leverans: metoden att tillåta att en olaglig eller misstänkt försändelse förs ut ur, genom eller in i en eller flera staters territorium med de behöriga myndigheternas vetskap och under deras övervakning i avsikt att utreda brott och identifiera personer som är delaktiga i brottet (2.i).
Regional organisation för ekonomisk integration: en organisation som bildats av självständiga stater i en bestämd region, till vilken dess medlemsstater har överfört behörighet i frågor som täcks av konventionen och vilken vederbörligen har bemyndigats i enlighet med sin interna ordning att underteckna, ratificera, godta, godkänna eller ansluta sig till konventionen. Hänvisningar till ’konventionsstater’ i konventionen skall gälla sådana organisationer inom ramen för deras behörighet (2.j).

4.5. Konventionens tillämpningsområde

Frågan om konventionens tillämpningsområde var den som beredde det största problemet under förhandlingarna. Balansgången mellan dem som önskar en så vittomfattande konvention som möjligt och dem som vill begränsa konventionens tillämpningsområde går som en röd tråd genom hela konventionen.

Konventionen innehåller i artikel 3 först en huvudbestämmelse. Denna begränsar, såväl beträffande de handlingar som skall kriminaliseras enligt artiklarna 5, 6, 8 och 23 som i fråga om grova brott enligt definitionen i artikel 2, konventionens tillämpningsområde till de fall då brottet är gränsöverskridande till sin natur och en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig. En definition av begreppet gränsöverskridande ges i punkt 2 i artikel 3, medan begreppet organiserad brottslig sammanslutning definieras i artikel 2. Brottet skall således anses vara gränsöverskridande under förutsättning att det begås i mer än en stat eller om brottet begås i en stat men en betydande del av förberedelserna, planeringen, ledningen eller kontrollen sker i en annan stat. Samma sak gäller om brottet begås i en stat men en organiserad brottslig sammanslutning (se definitionen i artikel 2.a) som bedriver kriminell verksamhet i mer än en stat är delaktig, eller om brottet begås i en stat men har betydande följder i en annan stat.

4.6. Skydd av suveränitet

I artikel 4 framhålls att konventionsstaterna skall fullgöra sina skyldigheter enligt konventionen på ett sätt som är förenligt med principerna om

staters suveräna likställdhet och territoriella integritet samt med ickeinterventionsprincipen. I samma artikel föreskrivs att inga bestämmelser i konventionen skall tillåta en konventionsstat att inom en annan konventionsstats territorium utöva domsrätt och fullgöra uppgifter som är uteslutande förbehållna myndigheterna i den andra konventionsstaten enligt dennas nationella lagstiftning.

4.7. Bestämmelser om de handlingar som skall utgöra brott

Konventionen anger i fyra artiklar vilka handlingar som skall utgöra brott i konventionens mening. I artiklarna 5, 6, 8 och 23 beskrivs sålunda vad för slags handlingar som skall vara kriminaliserade när det gäller deltagande i en organiserad brottslig sammanslutning, tvättning av vinning av brott, korruption respektive hinder mot rättvisan. I artiklarna 5, 6 och 8 finns härtill olika bestämmelser som reglerar i vilken omfattning försök och medhjälp skall vara straffbelagt. Artiklarnas innehåll behandlas utförligt i avsnitt 6.

Hänvisningar till S4-7

4.8. Åtgärder för att bekämpa penningtvätt

Enligt artikel 7 skall varje konventionsstat inom sin behörighet införa ett fullständigt regelverk som skall reglera och övervaka finansiella, och där så är lämpligt, andra institutioner som särskilt kan utnyttjas för penningtvätt. I artikeln anges att syftet med regleringen skall vara att avskräcka från och upptäcka all slags penningtvätt. I regleringen skall kundidentifiering samt registrering av och rapportering om misstänkta transaktioner prioriteras. Vidare skall enligt samma artikel varje konventionsstat, med förbehåll för artiklarna 18 och 27, se till att rättsvårdande myndigheter och andra myndigheter, som har till uppgift att bekämpa penningtvätt, kan samarbeta och utbyta information på ett nationellt och internationellt plan enligt de förutsättningar som stipuleras i nationell lag. Konventionsstaterna skall också, i syfte att bekämpa penningtvätt, överväga frågan om inrättande av ett ekonomiskt underrättelseorgan som skall tjäna som nationellt centrum för insamling, analys och spridning av information om eventuell penningtvätt. Konventionsstaterna skall härtill pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att upptäcka och övervaka rörelser över gränserna av kontanta medel och överlåtbara värdepapper med förbehåll för garantier för att trygga en riktig användning av information, dock utan att på något sätt förhindra tillåtna kapitalrörelser. Åtgärderna kan innefatta krav på viss rapporteringsskyldighet för fysiska och juridiska personer avseende vissa gränsöverskridande överföringar.

Det ovannämnda regelverket skall inte inkräkta på någon annan artikel i konventionen och som riktlinje skall utnyttjas de initiativ som kan komma i fråga från regionala, interregionala och multilaterala organisationer för bekämpande av penningtvätt. Konventionsstaterna skall slutligen sträva efter att utveckla och främja globalt, regionalt, subregionalt och bilateralt samarbete mellan judiciella myndigheter, rättsvårdande

myndigheter och ekonomiska kontrollmyndigheter för att bekämpa penningtvätt.

4.9. Åtgärder mot korruption

Enligt artikel 9 skall varje konventionsstat, i den utsträckning som är lämplig och förenlig med dess rättsordning, vidta effektiva åtgärder för att främja omutlighet och för att förebygga, upptäcka och bestraffa bestickning av offentliga tjänstemän (9.1). Bland de krav som ställs på konventionsstaterna i detta avseende, anges att de skall se till att myndigheterna är tillräckligt självständiga för att avskräcka från utövande av olämplig inverkan på myndigheternas handlande (9.2).

4.10. Juridiska personers ansvar

Artikel 10 innehåller krav på att konventionsstaterna skall, i enlighet med grundsatserna i sin nationella lagstiftning, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att juridiska personer skall kunna ställas till ansvar för medverkan i grova brott vari en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig och för brott som är straffbelagda i enlighet med artiklarna 5, 6, 8 och 23 (10.1). Beroende på den nationella rättsordningen skall den juridiska personen kunna lagföras straffrättsligt, civilrättsligt eller administrativt (10.2). I artikeln föreskrivs att det förhållandet att den juridiska personen kan fällas till ansvar inte skall utesluta ansvar för de fysiska personer som begått brotten i fråga (10.3). Enligt artikeln skall konventionsstaterna också särskilt se till att den juridiska personen skall kunna bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder, innefattande bötesstraff (10.4).

4.11. Vissa allmänna bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konventionen skall fullgöras

Enligt artikel 11 skall varje konventionsstat belägga brott enligt artiklarna 5, 6, 8 och 23 med straff som tar hänsyn till brottets allvarliga art (11.1). Varje konventionsstat skall vidare sträva efter att säkerställa att sådan diskretionär prövningsrätt som är föreskriven i nationell lag avseende lagföring av personer för brott enligt konventionen, tillämpas på sådant sätt att bekämpandet av dessa brott blir så effektiv som möjligt och att vederbörliga hänsyn tas till behovet av att avskräcka från att sådana brott förövas (11.2).

I fråga om brott enligt artiklarna 5, 6, 8 och 23, stadgas också att varje konventionsstat skall vidta lämpliga åtgärder – i överensstämmelse med nationell lagstiftning och med vederbörlig hänsyn till rätten till försvar – för att söka säkerställa att nödvändigheten av den tilltalades närvaro vid efterföljande rättegångar beaktas vid bedömningen av frågan om tillfällig frigivning i avvaktan på rättegång eller vid överklagande (11.3).

Enligt artikel 11.4 skall varje konventionsstat se till att dess domstolar och andra behöriga myndigheter är medvetna om den allvarliga beskaf-

fenheten hos de brott som täcks av konventionen när de bedömer frågan om tidig eller villkorlig frigivning av personer som dömts för sådana brott.

Varje konventionsstat skall, när så är lämpligt, i sin nationella lag fastställa en lång preskriptionstid inom vilken rättsligt förfarande skall kunna inledas för brott som omfattas av denna konvention och en ännu längre preskriptionstid i de fall då den misstänkte har undandragit sig lagföring (11.5).

Ingenting i konventionen skall inverka på principen att rubriceringen av straffbara gärningar enligt konventionen, lämpligt försvar eller andra rättsprinciper som bestämmer lagligheten av gärningar förbehålls den nationella lagen i en konventionsstat och att sådana brott skall lagföras och bestraffas i enlighet med den lagen (11.6).

4.12. Förverkande m.m.

Enligt artikel 12.1 skall konventionsstaterna i största möjliga utsträckning inom ramen för nationell lag vidta de åtgärder som erfordras för att kunna förklara förverkad dels vinning som härrör från brott enligt konventionen eller egendom vars värde motsvarar värdet av sådan vinning, dels egendom, utrustning och andra hjälpmedel som används vid eller är avsedda att användas vid förövande av brott som omfattas av konventionen.

Enligt artikel 12.2 skall konventionsstaterna också vidta de åtgärder som erfordras för att möjliggöra att föremål som avses i punkt 1 i artikel 12 identifieras, spåras, spärras eller tas i beslag för att förverkande senare skall kunna ske.

Av artikel 12.3 framgår att, för det fall vinning av brott helt eller delvis har omvandlats eller omsatts till annan egendom, skall den senare egendomen vara föremål för de åtgärder som avses i artikeln i stället för vinningen.

I artikel 12.4 stadgas att, om vinning av brott har blandats med egendom som förvärvats från lagliga källor, skall den senare egendomen, utan att det skall inverka på vad som kan gälla i fråga om frysning eller beslag, kunna förklaras förverkad till högst det beräknade värdet av den vinning som sammanblandats.

Enligt artikel 12.5 skall intäkt eller annat utbyte som härrör från vinning av brott, från egendom till vilken vinning av brott har omvandlats eller omsatts eller från egendom som har sammanblandats med vinning av brott också kunna bli föremål för de åtgärder som avses i artikel 12 på samma sätt och i samma omfattning som vinning av brott.

För de syften som avses i artikel 12 och 13 skall varje konventionsstat bemyndiga sina domstolar och andra behöriga myndigheter att förordna att bank- och affärshandlingar samt andra handlingar rörande ekonomiska förhållanden görs tillgängliga eller tas i beslag. Konventionsstaterna får inte vägra att vidta åtgärder enligt bestämmelserna i denna punkt med hänvisning till banksekretess (12.6).

Av artikel 12.7 följer att konventionsstaterna kan överväga att – i den utsträckning det är förenligt med principerna i den nationella lagen och med arten av de rättsliga och andra förfaranden som kan gälla – kräva att

en brottsling styrker att egendom som misstänks utgöra vinning av brott, eller annan egendom som kan förklaras förverkad, är förvärvad på lagligt sätt.

I artikel 12.8 och 12.9 stadgas att bestämmelserna i artikel 12 inte skall tolkas så att de inkräktar på de rättigheter som tillkommer godtroende tredje man samt att ingenting i artikeln inverkar på principen att åsyftade åtgärder skall definieras och genomföras i enlighet med och på de villkor som föreskrivs i nationell lag.

4.13. Internationellt samarbete om förverkande

Artikel 13.1 innehåller särskilda bestämmelser om internationellt samarbete avseende förverkande av vinning av brott, egendom, utrustning eller andra hjälpmedel som avses i artikel 12.1. Artikel 13.1 tar upp två typfall där föremålet för förverkandet befinner sig på den anmodade konventionsstatens territorium och där en annan stat har jurisdiktion över ett brott som täcks av konventionen. Det första fallet avser framställningar från en konventionsstat där den begär att myndigheterna i den anmodade konventionsstaten skall fatta ett beslut. I ett sådant fall skall den anmodade konventionsstaten lämna över framställningen till behöriga myndigheter för att utverka ett beslut om förverkande och, om ett sådant beslut fattas, verkställa beslutet. Det andra fallet handlar om sådana framställningar där domstol i en begärande konventionsstat fattat beslut om förverkande i enlighet med artikel 12.1. I dessa fall skall den anmodade konventionsstaten lämna över det utländska förverkandebeslutet till behöriga myndigheter i syfte att verkställa framställningen. Den anmodade konventionsstatens åtaganden sträcker sig inte längre än vad som följer av dess nationella rättssystem.

För att säkerställa att förverkande skall kunna ske i ett senare skede med stöd av ett beslut av antingen den begärande eller, efter framställning enligt artikel 13.1, den anmodade konventionsstaten, stadgas i artikel 13.2 att en härtill anmodad konventionsstaten skall vidta åtgärder för att identifiera, spåra, spärra och beslagta det som enligt artikel 12.1 kan vara föremål för förverkande.

Av artikel 13.3 följer att bestämmelserna i artikel 18 om internationell rättslig hjälp skall tillämpas i vederbörliga delar på bestämmelserna i artikel 13 om internationellt samarbete om förverkande. Vissa särskilda uppgifter som framställningar skall innehålla anges också.

För den anmodade konventionsstatens del anges i artikel 13.4 att beslut skall fattas och åtgärder vidtas enligt artikel 13.1 och 13.2 enligt vad som föreskrivs i denna stats nationella lag och dess processuella bestämmelser eller bi- eller multilaterala fördrag, avtal eller överenskommelser som den staten är bunden av i förhållande till den begärande konventionsstaten.

Av artikel 13.5 följer att varje konventionsstat i tillämpliga delar med avseende på internationellt samarbete om förverkande skall redovisa innehållet i sina lagar och förordningar för FN:s generalsekreterare.

Om en konventionsstat ställer som villkor att ett avtal skall föreligga för att vidta åtgärder enligt artikel 13.1 och 13.2, skall den enligt artikel 13.6 betrakta konventionen som nödvändig och tillräcklig avtalsgrund.

I artikel 13.7 anges att en konventionsstat får vägra samarbete om brottet i fråga inte täcks av konventionen.

Artikel 13.8 innehåller efter mönster från narkotikabrottskonventionen en uppmaning till konventionsstaterna att överväga att ingå överenskommelser och liknande för att höja effektiviteten i samarbetet på detta område.

4.14. Förfogande över vinning av brott eller egendom som förklarats förverkad

I artikel 14.1 anges att vinning av brott eller egendom som förklarats förverkad av en konventionsstat med stöd av artiklarna 12 eller 13.1 skall förfogas över av konventionsstaten i enlighet med dess nationella lag och administrativa förfaranden.

Enligt artikel 14.2 skall konventionsstater som inom ramen för sin nationella lagstiftning bifaller en annan konventionsstats framställning enligt artikel 13, i första hand överväga att återlämna förverkad vinning av brott eller egendom till den begärande konventionsstaten, så att den begärande konventionsstaten kan kompensera brottsoffer eller låta vinningen eller egendomen återgå till rätt ägare.

Artikel 14.3 stadgar vad konventionsstaterna särskilt kan överväga att göra när det gäller den närmare dispositionen av förverkad vinning eller egendom.

4.15. Domsrätt

Artikel 15.1 reglerar när en konventionsstat skall kunna utöva domsrätt och i artikel 15.2 anges vissa fall när konventionsstat, härutöver, kan fastställa att konventionsstaten har domsrätt. I artikel 15.3 och 15.4 görs en hänvisning till särskilda regler om utlämning (se vidare nedan). I artikel 15.5 stadgas att om en konventionsstat som utövar jurisdiktion med stöd av punkt 1 eller punkt 2 i artikeln, har fått reda på att en eller flera andra konventionsstater genomför en utredning eller lagföring eller vidtar rättsliga åtgärder med avseende på samma gärning, skall de behöriga myndigheterna i dessa stater, om så är lämpligt, samråda för att samordna sina åtgärder.

4.16. Utlämning

Som ovan angivits är ett av konventionens främsta syften att utgöra ett instrument för det mellanstatliga samarbetet på brottsbekämpningens område. I konsekvens härmed intar de artiklar som gäller utlämning och rättslig hjälp en central plats i konventionen. Även om konventionen allmänt sett i stora delar på dessa centrala områden till sin konstruktion följer mönstret från FN:s narkotikabrottskonvention från 1988 föreligger såväl beträffande utlämning som rättslig hjälp vissa skillnader i förhållande till denna. I det följande lämnas en kortfattad översikt över artikel 16 som reglerar utlämning.

Enligt artikel 16.1 skall artikeln tillämpas på brott som omfattas av konventionen. I de fall en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig i de brott som avses i artikel 3.1 krävs både att den utlämningsbegärde befinner sig i den anmodade staten och att det föreligger dubbel straffbarhet.

Enligt artikel 16.2 får den anmodade stat som erhållit en utlämningsframställning omfattande flera grova brott även tillämpa konventionen på de brott i framställningen som inte omfattas av artikeln.

Varje brott som omfattas av artikel 16 skall enligt artikel 16.3 anses tillhöra de utlämningsbara brotten i varje utlämningsavtal som redan föreligger mellan konventionsstaterna. Konventionsstaterna åtar sig vidare att inkludera sådana brott som utlämningsbara i varje utlämningsavtal som kan komma att ingås mellan dem.

Om en konventionsstat, som för utlämning ställer som villkor att ett utlämningsavtal skall föreligga, mottar en utlämningsframställning från en annan konventionsstat som den inte har något utlämningsavtal med, får enligt artikel 16.4 den anmodade staten betrakta konventionen som laglig grund för utlämning.

Beträffande konventionsstat som för utlämning ställer villkor gäller enligt artikel 16.5 att den vid ratificeringen av konventionen skall ange om den betraktar konventionen på angivet sätt i fråga om utlämning och om så inte är fallet eftersträva att ingå utlämningsavtal för att uppfylla artikeln.

Konventionsstater som för utlämning inte ställer som villkor att det föreligger ett utlämningsavtal skall enligt artikel 16.6 sinsemellan betrakta de brott som omfattas av artikeln som utlämningsbara.

För utlämning skall enligt artikel 16.7 gälla de villkor som uppställs i den anmodade statens lagstiftning eller tillämpliga utlämningsavtal inklusive krav på lägsta straff och vägransgrunder.

Konventionsstaterna skall enligt artikel 16.8 under hänsynstagande till inhemsk lag sträva efter att påskynda och förenkla utlämningsförfarandet.

Den anmodade staten får enligt artikel 16.9 på begäran, vid behov och under hänsynstagande till sin interna lag ta den utlämningsbegärde i förvar.

Om den anmodade staten inte utlämnar vederbörande enbart på den grunden att han eller hon är medborgare i landet, skall den enligt artikel 16.10 på begäran från den ansökande staten överlämna fallet till de egna behöriga myndigheterna för lagföring. Dessa skall handlägga fallet på samma sätt som ett grovt brott enligt inhemsk lag. För att säkerställa effektiv lagföring åläggs konventionsstaterna att samarbeta med varandra.

Enligt artikel 16.11 kan konventionsstaterna komma överens om att utlämna en person på villkor att han eller hon efter lagföring får avtjäna sitt straff i hemlandet.

Artikel 16.12 ger den anmodade staten möjlighet att överta straffverkställigheten på framställning från den begärande staten om den vägrar utlämning på grund av att den person som begärs utlämnad är medborgare i den anmodade staten.

Artikel 16.13 ålägger konventionsstaterna att garantera att den person mot vilken åtgärder vidtagits med stöd av denna artikel inte utsätts för rättsstridiga kränkningar av sina rättigheter.

Enligt artikel 16.14 skall ingen bestämmelse i konventionen tolkas som en förpliktelse att utlämna, om den anmodade staten har grundad anledning att förmoda att utlämningsframställningen gjorts i syfte att åtala eller straffa en person i anledning av dennes kön, ras, trosbekännelse, nationalitet, etniska ursprung eller politiska uppfattning. Detsamma gäller om ett bifall till en sådan framställning skulle vara till men för den personens ställning på grund av något av dessa skäl.

Enligt artikel 16.15 får utlämning inte vägras enbart på den grunden att brottet även anses vara av fiskal natur.

Enligt artikel 16.16 skall den anmodade staten där så är lämpligt bereda den begärande staten tillfälle att lämna kompletterande uppgifter innan den avslår framställningen.

Enligt artikel 16.17 uppmanas konventionsstaterna att ingå avtal för att förbättra möjligheterna till utlämning.

4.17. Överförande av dömda personer

I motsats till vad fallet är enligt 1988 års narkotikabrottskonvention har i Palermokonventionen bestämmelsen om överförande av straffverkställighet brutits ut till en särskild artikel, artikel 17. Enligt denna kan konventionsstaterna ingå avtal om överförande av straffverkställighet avseende brott som omfattas av konventionen. Någon ändring i sak föreligger inte i förhållande till narkotikabrottskonventionen.

4.18. Internationell rättslig hjälp i brottmål

Artikel 18, som reglerar internationell rättslig hjälp i brottmål, är i konsekvens med vad som angivits rörande syftet med konventionen dess mest omfattande. I det följande lämnas en kortfattad översikt över artikelns bestämmelser.

Enligt artikel 18.1 skall konventionsstaterna lämna varandra rättslig hjälp i brottmål i största möjliga utsträckning. Detta skall gälla även när den begärande staten endast har skälig anledning misstänka att brottet enligt artikel 3 är gränsöverskridande och att en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig.

Enligt artikel 18.2 skall rättslig hjälp även lämnas i de fall där en juridisk person enligt artikel 10 kan ställas till ansvar.

I artikel 18.3 anges de åtgärder som den rättsliga hjälpen kan omfatta. Uppräkningen är endast exemplifierande och ej uttömmande, vilket ytterligare markeras av att uppräkningen avslutas med en generell bestämmelse som stadgar att varje form av rättslig hjälp kan lämnas som inte strider mot den anmodade konventionsstatens inhemska lag.

I artikel 18.4 och 18.5 regleras möjligheten att lämna s.k. spontan information till en annan konventionsstat. Även om mottagande stats myndigheter skall respektera ett önskemål om sekretess och specialitetsförbehåll gäller här liksom allmänt i fråga om specialitetsprincipen att den får vika i fråga om uppgifter eller bevisning som stöder den tilltalades oskuld. I detta fall skall emellertid den mottagande staten först underrätta och samråda med den andra konventionsstaten.

Enligt artikel 18.6 skall bestämmelserna i artikeln inte påverka vad som gäller eller kan komma att gälla i andra avtal om internationell rättslig hjälp.

Enligt artikel 18.7 skall punkterna 9 till och med 29 gälla om inte de aktuella konventionsstaterna sinsemellan är bundna av ett avtal om rättslig hjälp. Även om så är fallet uppmanas konventionsstaterna i fråga att komma överens om att i stället tillämpa konventionens bestämmelser om dessa skulle underlätta samarbetet.

Enligt artikel 18.8 får rättslig hjälp inte vägras med hänvisning till banksekretess.

Enligt artikel 18.9 får den anmodade staten efter eget gottfinnande lämna rättslig hjälp även om dubbel straffbarhet inte skulle föreligga.

I artikel 18.10 och 18.11 lämnas en detaljerad beskrivning av förfarandet vid överförande för utredning m.m. Ett återlämnande av en på detta sätt överförd person skall ske utan att den konventionsstat från vilken överförandet skett skall behöva inleda något utlämningsförfarande.

Enligt artikel 18.12 åtnjuter den överförde personen straffrättslig immunitet för tidigare begångna brott i den stat till vilken han eller hon överförs, om inte den stat från vilken personen överförs lämnat medgivande till lagföring m.m.

Enligt artikel 18.13 skall varje konventionsstat utse en centralmyndighet.

Enligt artikel 18.14 skall framställningar om rättslig hjälp enligt huvudregeln göras skriftligen. I brådskande fall kan en framställning göras muntligen, men den skall då skyndsamt bekräftas skriftligen. Vid ratificeringen av konventionen skall konventionsstaten ange på vilket sätt som den kan godta framställningar.

I artikel 18.15 anges på sedvanligt sätt vad framställningen skall innehålla.

Enligt artikel 18.16 får den anmodade staten vid behov begära kompletterande uppgifter.

Enligt artikel 18.17 skall framställningen verkställas enligt den anmodade statens lag men när så är möjligt och det inte strider mot den anmodade statens lag, skall det ske i enlighet med det förfarande som angivits i framställningen.

Enligt artikel 18.18 är det möjligt med videoförhör och konventionsstaterna kan komma överens om att förhöret skall ledas av en judiciell myndighet i den begärande konventionsstaten.

Artikel 18.19 innehåller ett s.k. specialitetsförbehåll. Det innebär att den begärande konventionsstaten inte utan den andra konventionsstatens samtycke får vidarebefordra eller använda information eller bevismaterial för andra ändamål än som uppgivits i framställningen. Som ovan angivits under punkt 4 och 5 gäller här liksom i fråga om s.k. spontan information att specialitetsprincipen får vika i fråga om uppgifter eller bevisning som stöder den tilltalades oskuld. Liksom i det tidigare nämnda fallet gäller även här som huvudprincip att den andra konventionsstaten först skall informeras.

Enligt artikel 18.20 kan den begärande konventionsstaten hemställa att såväl det faktum att framställning gjorts som dess innehåll hemlighålls. Kan den anmodade staten inte uppfylla detta krav skall den genast upplysa den begärande staten om detta.

I artikel 18.21 uppräknas olika grunder för att avslå en framställning om rättslig hjälp. Förutom det fall där framställningen inte har gjorts i enlighet med bestämmelserna i den aktuella artikeln, får den anmodade konventionsstaten avslå en framställning i sådana fall där den anser att verkställigheten skulle vara till men för dess suveränitet etc. Myndigheterna i den anmodade konventionsstaten får också avslå en framställning om de enligt nationell lag skulle vara förhindrade att vidta begärd åtgärd beträffande ett liknande brott under deras egen jurisdiktion, eller när ett beviljande av framställningen skulle strida mot den anmodade konventionsstatens lagstiftning om internationell rättslig hjälp.

Enligt artikel 18.22 får en framställning om rättslig hjälp inte avslås enbart på den grunden att brottet även anses vara av fiskal natur.

Enligt artikel 18.23 skall avslag på framställningar om rättslig hjälp motiveras.

Enligt artikel 18.24 skall framställningar om rättslig hjälp verkställas så snart som möjligt och med beaktande av angivna tidsfrister. Den anmodade konventionsstaten skall svara på rimliga förfrågningar om ärendets gång och skall omedelbart underrättas av den begärande konventionsstaten när begärd hjälp inte längre erfordras.

Enligt artikel 18.25 kan verkställigheten uppskjutas av den anmodade konventionsstaten med hänvisning till pågående rättsutredning där.

Innan en framställning om rättslig hjälp avslås eller verkställigheten uppskjuts, skall de aktuella konventionsstaterna enligt artikel 18.26 rådgöra med varandra för att överväga om hjälpen kan lämnas på vissa villkor, vilka då blir bindande för den begärande konventionsstaten.

Artikel 18.27 innehåller regler om immunitet för vittne, sakkunnig eller annan person som har samtyckt till att avge vittnesmål eller på annat sätt medverka i en brottsutredning eller annat rättsligt förfarande i den begärande konventionsstaten. Reglerna innebär att vederbörande inte får lagföras etc. där för annan tidigare begången gärning. Immuniteten upphör emellertid om vederbörande kvarstannar mer än femton dagar efter det att upplysning lämnats om att hans eller hennes närvaro inte längre är behövlig eller personen frivilligt återvänder. I sak innebär detta ingen ändring jämfört med motsvarande bestämmelse i narkotikabrottskonventionen.

Artikel 18.28 innehåller regler om hur kostnaderna för den rättsliga hjälpen skall regleras mellan konventionsstaterna. Inte heller denna reglering innebär någon ändring jämfört med motsvarande bestämmelse i narkotikabrottskonventionen.

Artikel 18.29 innehåller en särskild reglering av hur den anmodade konventionsstaten skall förfara beträffande en framställning som innebär att den begärande konventionsstaten vill ta del av allmänna handlingar och dokument m.m. som den anmodade konventionsstaten har i sin besittning. Regleringen innebär att kopior på offentliga handlingar skall lämnas ut men att den anmodade staten har en diskretionär prövningsrätt i fråga om sådana handlingar som inte är offentliga.

Artikel 18.30 innehåller, liksom motsvarande bestämmelse i narkotikabrottskonventionen, en uppmaning till konventionsstaterna att överväga att ingå överenskommelser för att ytterligare förbättra samarbetet på detta område.

4.19. Gemensamma brottsutredningar

I artikel 19 finns bestämmelser om gemensamma brottsutredningar. I motsats till vad som är fallet med internationell rättslig hjälp i brottmål enligt föregående artikel föreskrivs beträffande gemensamma brottsutredningar enbart att konventionsstaterna kan överväga att generellt eller på ad hoc-basis träffa överenskommelser om att genomföra gemensamma brottsutredningar. Det understryks att konventionsstaterna då har att respektera den stats suveränitet där undersökningen äger rum.

4.20. Särskilda utredningsmetoder

Artikel 20 handlar om särskilda utredningsmetoder. Särskilt nämns s.k. kontrollerade leveranser, elektronisk övervakning och operationer under täckmantel. Konventionsstaterna uppmuntras i bestämmelsen bl.a. att tillåta användning av sådana metoder samt sinsemellan sluta överenskommelser om att använda sig av särskilda utredningsmetoder inom ramen för det internationella samarbetet för att utreda misstänkta brott som omfattas av konventionen. Samtidigt klargörs i travaux préparatoires att det inte finns någon skyldighet för parterna att se till att de enligt sin lagstiftning har möjlighet att begagna sig av samtliga angivna särskilda utredningsmetoderna.

4.21. Överförande av lagföring

Artikel 21 innehåller bestämmelser om överförande av lagföring. Enligt bestämmelsen har konventionsstaterna ingen skyldighet att i ett visst fall göra en framställning om överförande av lagföring men de skall överväga denna möjlighet. Konventionen tar inte ställning i fråga om prioriteringen mellan de stater som har jurisdiktion. Syftet med bestämmelsen är att undvika en konkurrenssituation mellan konventionsstaterna ifråga om att beivra ett visst brott som omfattas av konventionen och att koncentrera lagföringen till den konventionsstat där förutsättningarna för lagföring bedöms vara bäst.

4.22. Upprättande av brottsregister

Av artikel 22 om brottsregister följer att varje konventionsstat får vidta åtgärder för att beakta tidigare fällande domar i en annan konventionsstat för att utnyttja uppgifterna däri i brottmålsförfaranden avseende brott enligt konventionen. Inom ad hoc-kommittén var man överens om att i travaux préparatoires ange att termen ”fällande dom” skulle förstås som en dom som inte längre kunde överklagas inom ramen för ett normalt överklagandeförfarande.

4.23. Skydd av vittnen

I artikel 24 anges vissa olika förpliktelser som konventionsstaterna har när det gäller att skydda vittnen och närstående till vittnen. Förpliktelserna skall också gälla i förhållande till brottsoffer när dessa är vittnen (24.4). I artikeln anges att varje konventionsstat, inom gränserna för sina möjligheter, skall vidta lämpliga åtgärder för att tillhandahålla effektivt skydd mot möjliga repressalier m.m. mot bl.a. vittnen i brottmål som avger vittnesmål om brott som täcks av konventionen (24.1). I artikeln anges vidare vad sådana åtgärder kan innefatta. Konventionsstaterna är också skyldiga att överväga att sluta avtal eller uppgörelser med andra stater om förflyttning av personer som avses i punkt 1 i artikeln (24.3).

4.24. Hjälp och skydd för brottsoffer

Som angetts i föregående avsnitt gäller skyddet för vittnen också för brottsoffer när de är vittnen. Härtill innehåller också konventionen vissa förpliktelser för konventionsstaterna att skydda brottsoffer. Enligt artikel 25 skall varje konventionsstat vidta lämpliga åtgärder för att lämna biträde och skydd till offer för brott som täcks av konventionen, särskilt vid fall av bl.a. hot (25.1). Vidare skall varje konventionsstat upprätta lämpliga förfaranden för att lämna gottgörelse till offer för brott som täcks av konventionen (25.2) samt, med förbehåll för nationell lag och på ett sätt som inte inkräktar på den tilltalades rättigheter, möjliggöra att brottsoffers mening och farhågor framläggs och beaktas i ett lämpligt skede i en rättegång mot misstänkta (25.3).

4.25. Åtgärder för att förstärka samarbetet med rättsvårdande myndigheter

Varje konventionsstat skall vidta olika lämpliga åtgärder för att uppmuntra personer som deltar eller har deltagit i organiserade brottsliga sammanslutningar att lämna behöriga myndigheter upplysningar av nytta för utredning och bevisning i frågor om bl.a. organiserade sammanslutningars verksamhet och om brott som har förövats av sådana sammanslutningar. Dessutom skall lämpliga åtgärder vidtas för att uppmuntra personerna att lämna behöriga myndigheter hjälp som kan bidra till att beröva sammanslutningarna deras resurser eller vinning av brott. (26.1).

Härtill skall varje konventionsstat överväga dels att tillgodose möjligheterna att i lämpliga fall mildra straffet för en anklagad person som lämnar betydande medverkan i utredningen eller lagföringen av brott enligt konventionen, dels att tillgodose möjligheterna att bevilja immunitet mot lagföring för sådana personer i vissa fall (26.2 och 26.3).

Skydd av de angivna personerna skall ombesörjas i enlighet med bestämmelserna om skydd för vittnen i artikel 24 (26.4). När en person, som avses i artikeln befinner sig i en konventionsstat kan ge de behöriga myndigheterna i en annan konventionsstat betydande hjälp, kan berörda konventionsstater överväga att sluta avtal eller träffa överenskommelser

om att tillhandahålla sådan behandling som avses i punkterna 2 och 3 (26.5).

4.26. Samarbete mellan rättsvårdande myndigheter

Artikel 27 reglerar samarbetet mellan konventionsstaternas rättsvårdande myndigheter. Där stadgas att konventionsstaterna, på ett sätt som är förenligt med deras respektive rättsordning och förvaltningssystem, skall nära samarbeta i syfte att effektivisera bekämpningen av brott som täcks av konventionen. I artikeln anges att varje konventionsstat skall särskilt anta effektiva åtgärder för att förbättra och, när så behövs, upprätta kommunikationsvägar mellan sina behöriga myndigheter och andra organ samt samarbeta med andra konventionsstater vid utredning av brott enligt konventionen m.m. (27.1).

I artikeln anges också bl.a. att konventionsstaterna, för att verkställa konventionen, skall överväga att sluta lämpliga bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser om direkt samarbete mellan sina rättsvårdande myndigheter samt anpassa befintliga sådana avtal eller överenskommelser (27.2).

Slutligen finns ett stadgande om samarbete för att bekämpa gränsöverskridande organiserad brottslighet som sker med hjälp av moderna tekniska hjälpmedel (27.3).

4.27. Insamling av information m.m. om den organiserade brottsligheten

I artikel 28 finns bestämmelser om informationsinsamling. Enligt denna bestämmelse skall varje konventionsstat överväga att i samråd med vetenskapliga och akademiska organ analysera den organiserade brottslighetens utveckling inom sitt territorium, de förhållanden under vilka den verkar samt de yrkesgrupper och teknologier som berörs (28.1). Vidare skall konventionsstaterna överväga att utveckla och utbyta analytisk sakkunskap avseende organiserad brottslig verksamhet med varandra och genom internationella och regionala organisationer. I detta syfte bör gemensamma definitioner, normer och metoder utvecklas och tillämpas på lämpligt sätt (28.2). Varje konventionsstat skall också överväga att se över sin praxis och sina konkreta åtgärder för att bekämpa organiserad brottslighet och utvärdera deras tillämpning och effektivitet (28.3).

4.28. Utbildning och tekniskt bistånd m.m.

Artikel 29 innehåller vissa bestämmelser om utbildningsprogram. I artikeln räknas upp vad sådana program skall omfatta i den utsträckning nationell lagstiftning så medger (29.1). Konventionsstaterna åläggs vidare att i vissa fall biträda varandra med bl.a. genomförande av forsknings- och utbildningsprogram och skall främja utbildning och teknisk bistånd för att underlätta utlämning och internationell rättslig hjälp (29.2 och 29.3). Artikeln avslutas med ett stadgande som tar sikte på de fall där det

finns bilaterala och multilaterala avtal och överenskommelser. Då skall konventionsstaterna i erforderlig omfattning öka sina ansträngningar bl.a. i fråga om drift och utbildning i internationella och regionala organisationer (29.4).

4.29. Övriga åtgärder

Artikel 30 kan betraktas som ett slags allmän programförklaring beträffande konventionen och dess tillämpning. De förpliktelser som artikeln kan sägas ålägga konventionsstaterna tunnas emellertid ut genom att det föreskrivs att detta endast skall ske i den utsträckning det är möjligt.

I första hand tar artikeln sikte på att industriländerna skall på olika sätt och inte minst ekonomiskt biträda utvecklingsländerna i deras kamp mot den organiserade brottsligheten. Särskilt nämns s.k. frivilliga bidrag till FN:s brottsförebyggande verksamhet och möjligheten av att, inom ramen för den egna lagstiftningen, avsätta en viss andel av med stöd av konventionen konfiskerade medel till denna. I artikeln hänvisas avslutningsvis även till möjligheten av att ingå bilaterala eller multilaterala avtal för att genom materiellt och logistiskt bistånd främja konventionens syften.

4.30. Förebyggande åtgärder

I artikel 31 behandlas olika former av förebyggande åtgärder. Enligt bestämmelsen skall konventionsstaterna på olika sätt bl.a. främja metoder som syftar till att förebygga gränsöverskridande organiserad brottslighet. Vidare skall konventionsstaterna i enlighet med grundprinciperna i sin rättsordning, på olika sätt sträva efter bl.a. att inskränka de tillfällen som finns för organiserade brottsliga sammanslutningar att uppträda på lagliga marknader med vinning av brott och att främja återanpassning till samhället av personer som fällts för brott som täcks av konventionen (31.1–5).

I artikeln stadgas också att varje konventionsstat skall meddela Förenta nationernas generalsekreterare namn och adress på den eller de myndigheter som kan biträda andra konventionsstater med att utforma vissa förebyggande åtgärder (31.6).

Artikeln avslutas med en bestämmelse om internationellt och regionalt samarbete (31.7).

4.31. Konventionsstaternas konferens

Enligt artikel 32 skall en konventionsstaternas konferens inrättas. Denna konferens skall sammankallas av FN:s generalsekreterare senast ett år efter det att konventionen trätt i kraft. Konventionsstaternas konferens har som främsta uppgift att övervaka tillämpningen av konventionen och skall genom informationsutbyte mellan staterna främja kampen mot den gränsöverskridande organiserade brottsligheten. Den skall inom ramen för sin verksamhet även kunna komma med förslag till ändringar i konventionen för att främja dess effektivitet.

En viktig del av arbetet kommer sannolikt att bli att ge direktiv till sekretariatet om hur inkomna frivilliga bidrag på bästa sätt skall användas för utbildning, tekniskt bistånd och förebyggande åtgärder som anges i artiklarna 29–31 i konventionen.

4.32. Sekretariat

Enligt artikel 33 skall det finnas ett sekretariat som skall dels allmänt sett biträda konventionsstaternas konferens, dels se till att en samordning sker i fråga om informationsinhämtande inom konventionens ram från konventionsstaterna.

4.33. Tillämpning av konventionen

Enligt artikel 34 skall varje konventionsstat vidta erforderliga åtgärder för att förverkliga åtaganden enligt konventionen. De gärningar som kriminaliseras i konventionens artiklar 5, 6, 8 och 23 skall straffbeläggas i varje konventionsstats interna lagstiftning. Detta skall ske oberoende av om gärningarna är gränsöverskridande eller om en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig, bortsett från det fall då detta krävs enligt artikel 5. Strängare eller striktare regler än vad som krävs enligt konventionen får tillämpas.

4.34. Tvistlösning

Enligt artikel 35.2 skall varje tvist mellan två eller flera konventionsstater angående tolkningen eller tillämpningen av konventionen och som inte kan lösas genom förhandlingar inom rimlig tid hänskjutas till avgörande genom skiljeförfarande. Om de tvistande staterna inte kan enas om formerna för skiljeförfarandet inom sex månader efter begäran om skiljedom, får vilken som helst av staterna hänskjuta tvisten till Internationella domstolen genom framställning enligt reglerna i domstolens stadga.

Enligt artikel 35.3 får varje stat vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller godkännande av konventionen eller vid anslutning till den förklara att den inte anser sig bunden av punkt 2. De övriga konventionsstaterna blir då inte bundna av punkt 1 gentemot en stat som har gjort ett sådant förbehåll.

En stat som har gjort ett förbehåll enligt punkt 3 får när som helst återta förbehållet genom en underrättelse till FN:s generalsekreterare (artikel 35.4).

4.35. Undertecknande m.m.

Enligt artikel 36.1 står konventionen öppen för undertecknande av alla stater från och med den 12 december 2000 till och med den 15 december 2000 i Palermo och därefter fram till den 12 december 2002 i Förenta nationernas högkvarter i New York.

Konventionen står även öppen för undertecknande av regionala organisationer för ekonomisk integration om minst en medlemsstat i en sådan organisation har undertecknat konventionen (artikel 36.2).

Konventionen skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumenten skall deponeras hos FN:s generalsekreterare. En regional organisation för ekonomisk integration får deponera sitt instrument avseende ratificering etc. om minst en av dess medlemsstater har gjort detsamma. I sitt instrument skall organisationen förklara omfattningen av sin behörighet beträffande de frågor som täcks av konventionen och den skall även meddela depositarien varje ändring av betydelse inom sitt behörighetsområde (artikel 36.3).

Konventionen står öppen för anslutning av alla stater eller regionala organisationer för ekonomisk integration om minst en medlemsstat i en sådan organisation är part i konventionen. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos FN:s generalsekreterare. Liksom i fråga om ratifikation skall organisationen vid sin anslutning förklara omfattningen av sin behörighet och meddela depositarien varje ändring av betydelse inom sitt behörighetsområde (artikel 36.4).

4.36. Förhållande till protokoll

Av artikel 37.1 framgår att konventionen kan kompletteras med tilläggsprotokoll. Protokollen är inte självständiga i förhållande till konventionen utan kan bara tillträdas under förutsättning att staten eller den regionala organisationen också är part i konventionen (artikel 37.2). På motsvarande sätt är en stat inte bunden av ett protokoll om den inte uttryckligen tillträtt detta (artikel 37.3). I artikel 37.4 framhålls att ett protokoll till konventionen skall tolkas med hänsyn till syftet med protokollet.

4.37. Ikraftträdande m.m.

Konventionen träder i kraft den nittionde dagen efter den dag då det 40:e ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet har deponerats. Ett instrument som deponerats av en regional organisation för ekonomisk integration får inte räknas i detta sammanhang (artikel 38.1). Depositarie är FN:s generalsekreterare (artikel 41).

För en stat eller en regional organisation för ekonomisk integration som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till konventionen efter det att det fyrtionde instrumentet deponerades träder den i kraft den trettionde dagen efter den dag då staten eller organisationen i fråga har deponerat sitt instrument (artikel 38.2).

En stat får säga upp konventionen genom skriftlig underrättelse till FN:s generalsekreterare. Uppsägningen träder i kraft ett år efter den dag då FN:s generalsekreterare mottog underrättelsen (artikel 40.1).

En regional organisation för ekonomisk integration upphör att vara konventionspart när alla dess medlemsstater sagt upp konventionen (artikel 40.2).

En uppsägning av konventionen innebär även en uppsägning av protokollen till konventionen (artikel 40.3).

Originalet till konventionen, vars arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texter är lika giltiga, skall deponeras hos FN:s generalsekreterare (artikel 41.2).

5. Sveriges tillträde till konventionen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare angivits utgör konventionen ett led i det inom FN:s ram pågående arbetet på brottsbekämpningens område och riktar framför allt in sig mot den gränsöverskridande organiserade brottsligheten. Denna brottslighet utgör numera ett globalt problem. Sverige delar oron över detta förhållande och har i insikt om behovet av ett samlat grepp för en ökad internationell samordning i fråga om inte minst olika former av internationell rättslig hjälp i brottmål tillsammans med övriga medlemsstater i EU aktivt medverkat vid konventionens tillkomst.

De olika materiella bestämmelserna i konventionen bygger i stor utsträckning på bestämmelserna i tidigare konventioner och då framför allt 1988 års narkotikabrottskonvention. Åtagandena i artiklarna 5, 6, 8 och 23 om att straffbelägga avtal om att begå grovt brott och/eller deltagande i brottslig sammanslutning, penningtvätt, korruption och hinder mot rättvisan har enligt regeringens mening en naturlig plats i en konvention som behandlar gränsöverskridande organiserad brottslighet.

Beträffande det i konventionen viktiga institutet utlämning har ytterligare framhävts betydelsen av att en för brott misstänkt person inte skall kunna finna en fristad i sitt hemland. Vid sidan om överlämnande av personen i fråga till de egna myndigheterna för lagföring föreskrivs nämligen även möjlighet till temporär utlämning till den begärande staten på villkor att vederbörande efter lagföringen får möjlighet att bli återförd till sitt hemland för att där avtjäna ett eventuellt fängelsestraff. I båda fallen gäller att utlämning skall ha avslagits enbart på den grunden att den person som framställningen avser är medborgare i den anmodade konventionsstaten.

Beträffande internationell rättslig hjälp kan det konstateras att såväl den rättspolitiska utvecklingen som den ökade samfärdseln och den tekniska utvecklingen inneburit utökade möjligheter till nya former av internationell rättslig hjälp. Betydelsen av den aktuella konventionen illustreras i denna del bl.a. av att konventionsstaterna, även om de skulle ha ett annat särskilt avtal om internationell rättslig hjälp, uppmanas i konventionen att tillämpa bestämmelserna i Palermokonventionen (se artikel 18.7). I linje med det nu anförda ligger även att parterna i större utsträckning åläggs att överlägga med varandra rörande villkor för den rättsliga hjälpen samt att den anmodade staten skall besvara frågor om hur långt dess framställning fortskridit.

Vidare kan som exempel på en principiell nyhet i konventionen nämnas att den reglerar bevisupptagning genom videoförhör och att den innehåller en ingående reglering av överförande av en frihetsberövad person från den ena konventionsstaten till den andra för utredning.

Med hänvisning till det som sagts ovan får det anses vara naturligt och angeläget att Sverige ansluter sig till konventionen.

Av 10 kap. 2 § regeringsformen följer att regeringen inte får ingå för riket bindande överenskommelse utan riksdagens godkännande om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne i vilket riksdagens skall besluta, eller – i annat fall – om överenskommelsen är av större vikt.

I propositionen görs bedömningen att det inte krävs några lagändringar för att Sverige skall kunna tillträda konventionen. Mot bakgrund av det faktum att konventionen tillkommit inom ramen för FN:s pågående, och för Sverige angelägna, arbete för att bekämpa brott och det förhållande att de till konventionen hörande tilläggsprotokollen kräver lagändringar får dock konventionen anses vara av sådan vikt att den bör godkännas av riksdagen.

6. Konventionens förhållande till svensk rätt

Hänvisningar till S6

Prop. 2002/03:146: Avsnitt 4.7

6.1. Bestämmelser om vilka handlingar som utgör brott

Regeringens bedömning: De handlingar som utgör brott enligt konventionen är straffbelagda enligt svensk rätt. Några lagändringar behövs således inte för att tillgodose konventionens krav.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, med något undantag, delar eller har inga invändningar mot bedömningen. Helsingborgs tingsrätt anser dock bl.a. att det i vissa fall är tveksamt om den svenska lagstiftningen i alla delar lever upp till de krav som Palermokonventionen ställer. Tingsrätten ifrågasätter om det inte krävs lagstiftning om aktivt deltagande i en organiserad brottslig sammanslutning samt försök och stämpling till vissa former av penningtvätt. Finansinspektionen delar promemorians uppfattning att någon lagändring inte krävs för att uppfylla kraven om straffbeläggande av penningtvätt i artikel 6 men framhåller att det skulle kunna vara en fördel i kampen mot penningtvätt att straffbelägga penningtvätt även i de fall då den som utfört penningtvätten också begått förbrottet.

Skälen för regeringens bedömning: De gärningar som skall straffbeläggas enligt konventionen anges i artiklarna 5, 6, 8 och 23. Under avsnitt 6.1.1–6.1.4 följer en analys av de åtaganden konventionen innebär i förhållande till gällande rätt.

Hänvisningar till S6-1

Prop. 2002/03:146: Avsnitt 6.5, 6.9

6.1.1. Artikel 5 (deltagande i en organiserad brottslig sammanslutning)

Enligt punkten 1.a.(i) skall varje konventionsstat vidta de åtgärder som erfordras för att straffbelägga att avtala med en eller flera personer att begå ett grovt brott i syfte som direkt eller indirekt är förenat med uppnående av ekonomisk eller annan materiell vinning och, där den nationella lagstiftningen så fordrar, som innefattar gärning som utförs av någon av deltagarna för att genomföra avtalet eller vari en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig. Enligt punkten 1.a.(ii) skall konventionsstaterna straffbelägga att, med vetskap antingen om en organiserad brottslig sammanslutnings syfte och allmänna brottsliga verksamhet eller dennas avsikt att begå ifrågavarande brott, aktivt delta i den organiserade brottsliga sammanslutningens brottsliga verksamhet (punkten 1.a.(ii).a), eller annan verksamhet som bedrivs av den organiserade brottsliga sammanslutningen med vetskap om att deltagandet kommer att bidra till genomförandet av ovan angivna brottsliga syften (punkten 1.a.(ii).b). Enligt punkten 1.b skall konventionsstaterna kriminalisera åtgärder som består i organiserandet eller ledandet av, medhjälp eller bistånd till, främjande av eller råd för genomförande av grova brott vari en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig.

Punkt 1.a.(i)

När det gäller avtal om brott enligt punkten 1.a.(i) kan följande anföras. Avtal att utföra en viss brottslig gärning rubriceras enligt svensk rätt som stämpling, 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Enligt den bestämmelsen är det, i de fall detta särskilt anges, straffbart att i samråd med annan besluta att begå en brottslig gärning, att söka anstifta någon att begå en brottslig gärning, samt att åta sig eller erbjuda sig att utföra en sådan gärning. De svenska stämplingsbestämmelserna gäller, för att återknyta till kraven enligt konventionen, oberoende av om överenskommelsen har som syfte att de inblandande skall uppnå någon ekonomisk eller annan materiell vinning eller om någon av dem utför någon gärning för att förverkliga det man har kommit överens om, eller om någon organiserad brottslig sammanslutning är inblandad. Således kan i denna del tillämpningsområdet för de svenska stämplingsbestämmelserna sägas gå längre än vad som föreskrivs i punkten 1.a.(i). Som tidigare nämnts definieras termen grovt brott enligt artikel 2.b som ett brott för vilket föreskrivs en frihetsberövande påföljd om maximalt fyra år eller en strängare påföljd. Härigenom får kriminaliseringskravet enligt punkten 1.a.(i) anses uppfyllt genom att stämpling till flera av de brott som i detta sammanhang framförallt är av intresse är straffbelagt. Således är exempelvis stämpling till mord, människorov och grovt rån (3 kap. 1 §, 4 kap. 1 § och 8 kap. 6 §brottsbalken) straffbelagt i svensk lagstiftning. Emellertid är stämpling till brott där fängelse fyra år kan följa inte alltid straffbart i Sverige. Det gäller exempelvis stämpling till grovt bedrägeri (9 kap. 3 § brottsbalken). Av det sagda följer att den svenska lagstiftningen inte fullt ut tillgodoser kriminaliseringskravet i punkten 1.a.(i).

Som ovan nämnts ges konventionsstaterna emellertid möjlighet att uppfylla kriminaliseringskravet i punkten 1.a på olika sätt. Således är det

tillräckligt om kravet på kriminalisering enligt en av punkterna 1.a.(i) eller (ii) är uppfyllt i nationell lag.

Punkt 1.a.(ii)

Punkten 1.a.(ii) innehåller bestämmelser om deltagande i en organiserad brottslig sammanslutning. En sådan sammanslutning definieras enligt artikel 2.a som en strukturerad sammanslutning av tre eller flera personer, som finns under viss tid och som handlar i samförstånd i syfte att begå ett eller flera grova brott eller överträdelser som är straffbelagda enligt konventionen för att, direkt eller indirekt, uppnå ekonomisk eller materiell vinning. Med en strukturerad sammanslutning avses i sin tur enligt artikel 2.c en sammanslutning som inte slumpvis har bildats för att omedelbart begå ett brott och som inte behöver ha formellt definierade roller för sina medlemmar, kontinuitet i medlemskapet eller en utvecklad struktur.

Definitionen av organiserad brottslig sammanslutning får anses innebära att gruppens medlemmar, som skall vara åtminstone tre personer, skall handla i samförstånd med direkt uppsåt att begå grova brott eller andra i konventionen straffbelagda överträdelser. Det krävs också att gruppen har en viss varaktighet i tiden och någon slags organisation. Grupper som av stundens ingivelse och utan närmare planering bestämmer sig för att begå brott omfattas således inte av definitionen.

Om förutsättningarna i artikel 2 är uppfyllda skall det vara straffbart att aktivt delta i sammanslutningens brottsliga verksamhet, om den som deltar i verksamheten har vetskap antingen om sammanslutningens syfte och allmänna brottsliga verksamhet, eller sammanslutningens avsikt att begå ifrågavarande brott (punkten 1.a.(ii).a). Det skall också, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, vara straffbart att aktivt delta i annan verksamhet än den brottsliga som bedrivs i sammanslutningen, om den som deltar i sammanslutningens verksamhet har vetskap om att detta deltagande kommer att bidra till genomförandet av det brottsliga syfte som angivits ovan (punkten 1.a.(ii).b).

Något krav på straffbeläggande av enbart medlemskap i en sammanslutning följer inte av bestämmelsen i punkten 1.a.(ii). Bestämmelsen avser endast aktivt deltagande i sammanslutningens brottsliga verksamhet. När deltagandet inte sker i sammanslutningens brottsliga verksamhet krävs för straffbarhet dessutom att den som deltar har vetskap om att hans eller hennes deltagande kommer att bidra till sammanslutningens brottslighet. Det kan också påpekas att regleringen i punkten 1.a.(ii) får förstås så att den endast avser att träffa sammanslutningens syfte, verksamhet och avsikt att begå grovt brott. För denna tolkning talar att uttrycket ”ifrågavarande brott” i punkten 1.a.(ii) torde syfta på grovt brott i punkten 1.a.(i). Likaså görs i definitionen i artikel 2.a av organiserad brottslig sammanslutning skillnad på grovt brott (eng. serious crime) och överträdelser (eng. offences). Punkten 1.a.(ii) talar endast om brott, och inte om överträdelser.

Utformningen av artikel 5.1.a.(ii) har skett efter förebild från EU:s gemensamma åtgärd om att göra deltagande i en kriminell organisation i EU:s medlemsstater till ett brott (EGT L 351, 29.12.1998, s. 1). För att belysa hur kriminaliseringsåtagandet i artikel 5.1.a.(ii) bör tolkas kan det

här finnas skäl att gå igenom den gemensamma åtgärden och de bedömningar som i olika sammanhang har gjorts angående denna överenskommelses förhållande till svensk lagstiftning.

Deltagande i brottslig sammanslutning

Den gemensamma åtgärden antogs av EU:s ministerråd den 21 december 1998. I ingressen uttalar rådet att det allvarliga i och utvecklingen av vissa former av den organiserade brottsligheten kräver att samarbetet inom EU stärks. Vidare erinrar rådet om att EU respekterar de grundläggande rättigheterna som anges i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och särskilt de bestämmelser som rör yttrande-, mötes- och föreningsfriheten.

Den gemensamma åtgärden ålägger medlemsstaterna att straffbelägga visst deltagande i en kriminell organisation. Med kriminell organisation avses enligt artikel 1 första stycket en strukturerad sammanslutning, inrättad för en begränsad tid av fler än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande säkerhetsåtgärd på upp till minst fyra år eller ett strängare straff oavsett om brottet är ett mål i sig själv eller ett medel för att erhålla materiella fördelar och, i förekommande fall, ett sätt att otillbörligt påverka offentliga myndigheters verksamhet.

Enligt artikel 2 i den gemensamma åtgärden skall kriminaliseringen av deltagande i kriminell organisation ske genom att varje medlemsstat åtar sig att se till att de handlingar som beskrivs i artikeln bestraffas med effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner. Medlemsstaterna har därvid möjlighet att uppfylla kriminaliseringen genom endera av två olika alternativ. Enligt punkten a i den gemensamma åtgärden kan kriminaliseringen uppfyllas genom straffbeläggande av det handlande varigenom en person som, avsiktligen och med kännedom om antingen organisationens syfte och allmänna kriminella aktiviteter eller organisationens avsikt att begå brotten, aktivt deltar i en kriminell organisations aktiviteter enligt artikel 1. Detta skall gälla även om den personen inte deltar i det egentliga utförandet av brotten i fråga och, med förbehåll för allmänna principer i den berörda medlemsstatens straffrätt, även om brotten i fråga inte begås. Som ett alternativt sätt att uppfylla åtagandet föreskrivs straffbeläggande av en personens deltagande i annan av organisationens aktiviteter och med kännedom om att deltagandet bidrar till fullgörandet av den kriminella organisationens aktiviteter enligt artikel 1. Artikel 2.1.a i den gemensamma åtgärden har som synes betydande likheter med Palermokonventionens bestämmelse i artikel 5.1.a.(ii) om deltagande i en organiserad brottslig sammanslutning.

Vid antagandet av den gemensamma åtgärden gjorde regeringen bedömningen att det inte skulle krävas några lagstiftningsåtgärder för att Sverige skulle leva upp till åtagandena. Denna ståndpunkt redovisas också i regeringens berättelse om verksamheten i EU 1998 (skr. 1998/99:60 s. 265).

Motsvarande bedömning har även gjorts av Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. I sitt betänkande Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella m.m. – straffansvarets räckvidd (SOU 2000:88), anför kommittén att även den gör be-

dömningen att den nuvarande svenska lagstiftningen i och för sig är tillräcklig för att Sverige skall uppfylla de åtaganden som följer av den gemensamma åtgärden. Kommitténs uppfattning var att de svenska reglerna om medverkan till brott uppfyller de krav som ställs i artikel 2.1.a i den gemensamma åtgärden, och att de gärningar som beskrivs i artikel 2.1.a är av sådant slag att de enligt svensk rätt är att bedöma som främjande av brott (a.a. s. 173). Vid denna tidpunkt var Palermokonventionen inte slutförhandlad, men kommittén hade tillgång till det i juli 2000 framtagna utkastet till konvention (som angetts tidigare uppnåddes också enighet om konventionstexten den 28 juli 2000). Kommittén anförde därvid att, eftersom FN-konventionen kunde förväntas innehålla betydande likheter med EU:s gemensamma åtgärd, låg det nära till hands att anta att den nuvarande svenska lagstiftningen även motsvarar de krav som kan följa av ett tillträde till konventionen. Kommittén konstaterade därvid att Sveriges nuvarande och förestående internationella åtaganden inte fordrar att det införs särskilda regler om straffansvar för aktivt deltagande i organisationer eller sammanslutningar där brottslig verksamhet förekommer (a.a. s. 174–175). I samband därmed framhöll kommittén att, även om det finns en rad länder som i sin lagstiftning straffbelägger medlemskap eller deltagande i kriminella organisationer, föreligger det betydande skillnader i utformningen av bestämmelserna. Kommittén anförde att det inte heller är givet att straffansvaret i länder som har sådana bestämmelser genomgående sträcker sig längre än i Sverige. Det finns nämligen i dessa länder som regel inget allmänt förberedelsebrott och en bestämmelse om straff för medlemskap eller deltagande i en kriminell organisation tar i realiteten inte sällan sikte på förfaranden som enligt svensk rätt är att bedöma som förberedelse eller stämpling till brott.

Förhållandet mellan gällande rätt och konventionsåtagandena

Enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken gäller ansvar som är föreskrivet för viss gärning inte endast den som har utfört gärningen utan även den som har främjat den med ”råd eller dåd”. Regeln gäller vid alla brottsbalksbrott samt de brott i specialstraffrätten för vilka fängelse är föreskrivet eller särskild föreskrift finns att medverkan skall bestraffas. Med uttrycket råd eller dåd avses att främjandet skall ha skett med psykiska eller fysiska medel. Enligt normalt språkbruk främjas en gärning när någon har gjort något som underlättar eller i vart fall är ägnat att underlätta gärningens utförande. I brottsbalken har dock uttrycket givits en vidare betydelse och kan även innefatta en medverkan som inte varit någon förutsättning för brottet. Att ett främjande av en gärning är straffbart såsom medverkan, även om det inte är en betingelse för att gärningen skall komma till stånd, medför att medverkansansvar kan drabba även den som endast obetydligt bidragit till gärningen.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att den som inte är att anse som gärningsman skall dömas för anstiftan av brottet, om han eller hon har förmått annan till utförandet, och annars för medhjälp till detta. Av detta följer att medverkan kan ha tre former enligt svensk rätt, gärningsmannaskap, anstiftan och medhjälp. Mellan dessa olika former gäller en prioritetsordning. Gärningsmannaskap har företräde framför de båda andra medverkansformerna och anstiftan ses som allvarligare än medhjälp.

Varje medverkande är självständigt ansvarig, dvs. oberoende av om det är möjligt att straffa någon annan medverkande. Ansvaret är dock beroende av att ett brott objektivt sett har begåtts.

Kravet på subjektiv täckning innebär att medhjälparens uppsåt skall täcka det faktum att han eller hon har främjat en viss gärning med råd eller dåd. Det krävs att medhjälparen har uppsåt i förhållande till de faktiska omständigheter som utgör underlag för bedömningen att ett främjande föreligger. Däremot behöver enligt svensk rätt, till skillnad från vad som föreskrivs i konventionen, medhjälparen inte själv anse sig främja huvudgärningen, än mindre handla i syfte att främja huvudgärningen.

Om ett händelseförlopp inte fortlöpt så långt att brottet fullbordats kan straffansvar aktualiseras enligt bestämmelserna om förberedelse eller stämpling till brott. Det bör påpekas att medverkan även är straffbart i förhållande till dessa brottsformer. Medverkan till förberedelse och stämpling till brott är således straffbart enligt svensk rätt. Också medverkan till medverkan är straffbart, t.ex. anstiftan av medhjälp till ett brott. Om det är särskilt föreskrivet för en viss gärning kan dessutom straffansvar för underlåtenhet att avslöja brott enligt 23 kap. 6 § brottsbalken aktualiseras. Det krävs dock att brottet är ”å färde”, vilket i normalfallet betyder att brottet inte har kommit till fullbordan.

Ansvar för förberedelse kan enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken dömas ut då brottets utförande inte ens har påbörjats men gärningsmannen tagit befattning med hjälpmedel eller pengar eller annat för att utföra eller främja brott. Uppsåtet behöver inte avse en viss bestämd gärning utan det räcker att uppsåtet avser att brott av visst slag förr eller senare kommer till stånd.

Stämpling till brott enligt 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken har berörts kort ovan i anledning av artikel 5.1.a.(i). I detta sammanhang bör endast tilläggas att beslutet om att brottet skall utföras inte behöver vara preciserat i fråga om tidpunkten för brottet, det närmare tillvägagångssättet eller fördelningen av uppgifter mellan de inblandade. Liksom för förberedelse behöver uppsåtet inte avse en viss bestämd gärning utan det räcker att uppsåtet avser att brott av visst slag förr eller senare kommer till stånd. Straffbar stämpling kan därför föreligga även om tid och plats och andra omständigheter vid brottet lämnats obestämda. Inte heller behöver det tilltänkta brottet vara så nära förestående att brottsplanen kan betecknas som aktuell.

Här kan det finnas skäl att påminna om att det i definitionen av organiserad brottslig sammanslutning anges att personerna i sammanslutningen skall handla i samförstånd för att begå brott enligt konventionen. Detta kan knappast förstås på annat sätt än att artikel 2 och, därigenom, artikel 5.1.a.(ii) endast blir tillämplig på fall där personerna i sammanslutningen påbörjat sin brottsliga verksamhet i så måtto att åtminstone ansvar för stämpling, förberedelse eller försök till brott kan ådömas. Det är således svårt att tänka sig att en organiserad brottslig sammanslutning skulle kunna föreligga utan att någon brottslig gärning har förövats inom ramen för organisationens verksamhet. Med denna tolkning av konventionens definition av en organiserad brottslig sammanslutning följer att den som deltar i sammanslutningen som anges i artikel 5.1.a.(ii) i konventionen

kan dömas till ansvar för åtminstone medhjälp till brott enligt 23 kap. 4 § brottsbalken.

Helsingborgs tingsrätt har framhållit att försök till anstiftan, i motsats till vad som gäller i många andra länder, inte är generellt straffbelagt i svensk rätt och att det för ansvar för medverkan till brott krävs att uppsåtet avser en viss någorlunda konkretiserad gärning. Tingsrätten har pekat på att det ansvar för förberedelse till brott, som vid brist avseende medverkansuppsåtet, kan aktualiseras även i samband med främjande av fullbordade brott och försöksbrott, inte omfattar planeringsåtgärder som sådana, åtminstone inte i andra fall än där också stämpling till brottet är straffbelagt. Tingsrätten har också framhållit att stämpling till brott inte är straffbelagt exempelvis vid grov stöld, grovt bedrägeri, grov utpressning, grovt skattebrott och grovt försvårande av skattekontroll. Tingsrätten har lagt till att principiella skäl talar för att närmare överväga en kriminalisering av aktivt deltagande i en organiserad brottslig sammanslutning bl.a. då en sådan reglering bl.a. är mer i överensstämmelse med Palermokonventionens egentliga syfte.

Regeringen kan instämma i att det kan diskuteras om de svenska bestämmelserna om medverkan, försök, förberedelse och stämpling som redogjorts för ovan tillgodoser alla tänkbara situationer där personer deltar i en organiserad brottslig sammanslutnings verksamhet. I praktiken kan det förekomma speciella undantagssituationer där det är tveksamt om den svenska regleringen till fullo kan anses uppfylla konventionens kriminaliseringskrav. Undantagssituationer av sådan sällsynt karaktär bör dock enligt regeringens uppfattning inte i sig själva motivera någon utvidgad lagstiftning. Här vill regeringen också påminna om att tolkningen av konventionens regler skall göras mot bakgrund av att reglerna är avsedda att tillämpas av ett mycket stort antal länder med sinsemellan olika rättssystem. Konventionens regler har därför givits en utformning som inte i alla delar framstår som helt klar. Enligt regeringens uppfattning får därför konventionens åligganden anses uppfyllda om den nationella lagstiftningen täcker situationer som inte får anses utgöra som rena undantagsfall. I detta sammanhang vill regeringen även hänvisa till att Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. framhåller (a.a. s. 174–175) att det visserligen i en rad länder finns regler om straffansvar för medlemskap eller deltagande i kriminella organisationer men att det när det gäller den närmare utformningen av reglerna föreligger rätt betydande skillnader. Kommittén pekar också på att det inte är givet att straffansvaret i länder som har sådana straffbestämmelser genomgående sträcker sig längre än i Sverige. Där lyfter kommittén fram dels att det i dessa länder som regel inte finns något allmänt förberedelsebrott, dels att en bestämmelse om straff för medlemskap eller deltagande i en kriminell organisation i realiteten inte sällan tar sikte på förfaranden som enligt svensk rätt är att bedöma som förberedelse eller stämpling till brott.

I linje med de överväganden som i olika sammanhang gjorts beträffande EU:s gemensamma åtgärd och mot bakgrund av vad som ovan anförts görs här bedömningen att de svenska reglerna om medverkan, förberedelse och stämpling till samt underlåtenhet att avslöja brott uppfyller de krav som ställs i artikel 5.1.a.(ii). Som framgått ovan straffbeläggs vissa handlingar i svensk rätt t.o.m. på ett tidigare stadium än vad som föreskrivs i Palermokonventionen. Sammantaget menar regeringen att några

lagstiftningsåtgärder inte är nödvändiga för att uppfylla konventionens krav i denna del.

Det kan påpekas att även ett inom EU antaget rambeslut om bekämpande av terrorism (EGT L 164, 22.6.2002, s. 3) innehåller bestämmelser av detta slag. Bestämmelserna innebär att vissa handlingar som begås inom ramen för en särskilt planlagd och organiserad terroristbrottslighet skall vara kriminaliserade i samtliga medlemsstater. Det som skall bestraffas är att leda eller på visst sätt delta i en terroristgrupps verksamhet. Bestämmelserna har stora likheter med ovannämnda bestämmelser i såväl EU:s gemensamma åtgärd om deltagande i kriminella organisationer som Palermokonventionen. Bedömningarna som redovisas i förevarande proposition angående bestämmelsen i artikel 5.1.a.(ii) ligger väl i linje med regeringens överväganden i propositionen Straffansvar för terroristbrott som nyligen lades fram i anledning av de åtaganden rambeslutet föranleder för svenskt vidkommande. Riksdagen godkände regeringens ställningstagande i denna fråga (prop. 2002/03:38, bet. 2002/03:JuU12, rskr. 2002/03:148).

Artikel 5.1.b gäller organisering eller ledande av, medhjälp eller bistånd till, främjande av råd för genomförande av grova brott vari en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig. Vad som främst är av intresse för svenskt vidkommande är bestämmelserna om förberedelse till brott enligt 23 kap. 2 § brottsbalken och medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § samma balk.

De gärningar som anges i punkt 1.b bör efter omständigheterna vara att bedöma som antingen medhjälp till brottet, medhjälp till försök till brottet eller förberedelse eller stämpling till brottet. Det torde därför inte vara nödvändigt att förändra den svenska lagstiftningen i denna del med anledning av konventionens innehåll.

Artikel 5.2 anger att i de fall då vetskap, uppsåt, syfte, avsikt och instämmande utgör ett särskilt rekvisit för brott i punkt 1 i artikeln, har domstolen rätt att dra slutsatsen att rekvisitet är uppfyllt utifrån de faktiska omständigheterna. Erkännande eller annan bevisning som tar direkt sikte på sådan avsikt som sägs i exempelvis punkt 1.a.(i) är således inte nödvändig för straffansvar. Motsvarande torde följa av den enligt svensk rätt gällande principen om fri bevisprövning.

Artikel 5.3 innehåller föreskrifter med avseende på konventionsstater vars nationella lagstiftning kräver att en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig i de brott som anges i artikelns punkt 1.a samt de konventionsstater som kräver en lagstiftningsåtgärd för genomförande av samma punkt. Bestämmelsen berör inte Sverige.

Hänvisningar till S6-1-1

Prop. 2002/03:146: Avsnitt 6.1

6.1.2. Artikel 6 (penningtvätt)

Artikel 6 behandlar kriminalisering av penningtvätt. De förfaranden som skall kriminaliseras framgår av punkt 1.a, av vilken också följer att de åtgärder som i förekommande fall kan erfordras skall vara förenliga med grundläggande principer i den nationella lagstiftningen. Punkt 1.a.(i) omfattar omvandling eller överlåtelse av egendom med vetskap om att den utgör vinning av brott, om det sker för att dölja eller maskera egendomens olagliga ursprung eller för att hjälpa en person som är delaktig i

förbrottet att undandra sig de rättsliga följderna av sina gärningar. Den andra delen, punkt 1.a.(ii), omfattar döljande eller maskering av egendoms rätta natur eller ursprung, dess belägenhet eller förfogandet över egendomen eller dess förflyttning eller äganderätten eller annan rättighet till denna med vetskap om att den utgör vinning av brott.

I punkt 1.b anges vissa ytterligare gärningar som skall beläggas med straff med reservation för vad som följer av grundbegreppen i konventionsstatens rättsordning. I punkten stadgas straffansvar för (i) förvärv, innehav eller användande av egendom med vetskap vid tiden för mottagandet om att egendomen i fråga utgjorde vinning av brott.

I svensk rätt kriminaliseras olika former av penningtvätt, samt gärningar som har samband med penningtvätt, i huvudsak genom bestämmelserna om häleri och penninghäleri enligt 9 kap.6 och 6 a §§brottsbalken. I sammanhanget bör även bestämmelserna i 9 kap.7 och 7 a §§brottsbalken rörande häleri- respektive penninghäleriförseelse nämnas, liksom att bestämmelsen i 17 kap. 11 § brottsbalken om skyddande av brottsling kan vara att tillämpa i vissa fall. Det bör också påpekas att enligt lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt straffbeläggs underlåtenhet att uppfylla viss gransknings- och uppgiftsskyldighet som följer av samma lag samt att bryta mot det meddelandeförbud som uppställs i lagen.

De förfaranden som avses i punkten 1.a.(i)–(ii) samt b.(i) torde täckas, beroende på omständigheterna i övrigt, av bestämmelserna i 9 kap. 6 § eller 9 kap. 6 a §brottsbalken. Det kan visserligen invändas att de svenska bestämmelserna innehåller ett flertal kvalificerande rekvisit som saknas i de ovan angivna bestämmelserna i artikel 6. Exempelvis krävs i 9 kap. 6 § första stycket 1 brottsbalken att befattningen skall vara ägnad att försvåra ett återställande, i 9 kap. 6 § första stycket 2 att gärningsmannen bereder sig otillbörlig vinning och enligt 9 kap. 6 a § första stycket 1 att gärningsmannen otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendomen eller värdet av denna. Tanken bakom de inskränkningar som följer av svensk rätt är att undanta vissa förfaranden som rimligen inte kan betraktas som rättsstridiga. Exempelvis omfattar bestämmelsen om penninghäleri i 9 kap. 6 a § andra stycket brottsbalken, till följd av otillbörlighetsrekvisitet, inte helt vardagliga transaktioner såsom att ta emot sedvanlig ersättning för varor eller tjänster. Det torde knappast vara konventionens syfte att sådana förfaranden skall kriminaliseras. En kriminalisering av sådana åtgärder kan heller knappast sägas vara förenligt med grundläggande principer i den svenska lagstiftningen, vilket punkt 1.b uttryckligen innehåller ett undantag för. Något behov av att ändra den svenska lagstiftningen på grund av kraven i artikel 6 punkt 1.(i) och (ii) eller punkt 2.(i) torde följaktligen inte föreligga.

Av punkt 1.b.(ii) följer att det område som också skall straffbeläggas omfattar delaktighet i brott som anges i artikeln, samverkan eller stämpling i avsikt att begå sådana brott, försök att begå eller medhjälp eller bistånd till brotten samt främjande av eller råd för genomförandet av sådana brott.

Delaktighet i, samverkan, medhjälp eller främjande av och råd för utförande av sådana handlingar som anges i denna punkt är i svensk rätt kriminaliserade som medverkan till brott enligt bestämmelserna i 23 kap. 4 § brottsbalken.

När det gäller konventionens krav på straffbeläggning av stämpling, bistånd och försök till brott kan det nämnas att stämpling, förberedelse och försök till grovt häleri och grovt penninghäleri kriminaliserades i anledning av Sveriges tillträde till det andra tilläggsprotokollet till konventionen om skydd för Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (den s.k. bedrägerikonventionen) (prop. 2000/01:133, bet. 2001/02:JuU2, rskr. 2001/02:3). Orsaken till att de osjälvständiga brottsformerna endast kriminaliserades för grova brott var att en sådan avsikt kunde anses vara underförstådd i protokollet (jfr. prop. 2000/01:133 s. 15 ff.). Det kan i och för sig ifrågasättas, så som Helsingborgs tingsrätt gör, om denna utvidgade kriminalisering kan anses tillräcklig för uppfyllande av Palermokonventionens krav. I detta sammanhang bör dock påminnas om den ovannämnda bestämmelsen i bl.a. punkt 1.b.(ii), av vilken följer att konventionsstaterna kan underlåta att straffbelägga ett handlande om en kriminalisering skulle strida mot grundbegreppen i konventionsstaternas rättsordning. Liknande bestämmelser återfinns i FN:s narkotikabrottskonvention och Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen), vars penningtvättbestämmelser i det närmaste är identiska med Palermokonventionens. Det utrymme som givits för staterna att underlåta kriminalisering, så länge en sådan kan konstateras vara oförenlig med grundbegreppen i respektive rättsordning gjorde det möjligt för Sverige att avstå från att kriminalisera stämpling och försök till penningtvätt (se prop. 1990/91:127 s. 19 f. avseende narkotikabrottskonventionen och prop. 1995/96:49 s. 15 avseende förverkandekonventionen). När det gäller narkotikabrottskonventionen, där ”grundläggande rättsliga principer” medgav att konventionsstaterna avstod från kriminalisering, anförs i förarbetena att en av utgångspunkterna för tolkningen av konventionsbestämmelserna var att konventionen skall kunna tillämpas av länder med olika rättssystem och att det därför ansetts nödvändigt att i viss mån ta hänsyn till den nationella lagstiftningen i de olika staterna. Enligt förarbetena skulle det vara tillåtet att ge utrymme för sådana mera allmänna principer som lett till att den nationella lagstiftningen utformats på ett visst sätt. Överväganden av det slaget hade för Sveriges del lett till att de aktuella gärningsformerna inte kriminaliserats i fråga om häleri. Någon skyldighet att utvidga kriminaliseringen på denna punkt kunde mot bakgrund av det sagda inte anses följa av konventionen. Inte heller av andra skäl borde enligt förarbetena någon utvidgning ske. Uttalandena i förarbetena mötte inte några invändningar under riksdagsbehandlingen. I förarbetena avseende förverkandekonventionen hänvisades till uttalandena avseende narkotikabrottskonventionen. Inte heller den gången framställdes några invändningar under riksdagsbehandlingen.

Det utrymme som ges i Palermokonventionen för konventionsstaterna att förena kriminaliseringen med grundbegreppen i rättsordningen i förening med det faktum att det kriminaliserade området för svenskt vidkommande vidgats tiden efter FN:s narkotikabrottskonvention och Europarådets förverkandekonvention leder till slutsatsen att det svenska regelverket får anses uppfylla Palermokonventionens krav även i denna del.

Av punkt 2.a följer att varje konventionsstat skall söka tillämpa punkt 1 så vidsträckt som möjligt när det gäller förbrott. Punkten 2.a innehåller

inte några obligatoriska föreskrifter. Förutom kravet i 9 kap.6 och 6 a §§brottsbalken på att ett fullbordat förbrott skall föreligga – på ett tidigare stadium kan dock transaktioner som liknar häleri och penninghäleri bestraffas som medverkan till förbrottet – har de svenska bestämmelserna givits en generell utformning. I samband ratifikationen av förverkandekonventionen gjorde Sverige den förklaringen att bl.a. artikel 6, penningtvättsbrott, endast skulle tillämpas på vissa former av brott (prop. 1995/96:49, bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59 samt SÖ 1996:19). Den svenska lagstiftningen om penningtvätt ändrades den 1 juli 1999 (prop. 1998/99:19, bet. 1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134). Bl.a. utvidgades kretsen av brott som kan vara förbrott till penningtvätt på ett sådant sätt att förklaringen till artikel 6 i förverkandekonventionen kunde återkallas. Beslut om återkallelse av förklaringen fattades vid regeringssammanträde den 10 juni 1999 (Ju1999/2704/L5). Något skäl att i anledning av tillträdet till Palermokonventionen ytterligare utvidga det straffbara området föreligger inte.

I punkt 2.b anges att varje konventionsstat vid genomförandet eller tilllämpningen av punkt 1 skall som förbrott betrakta alla grova brott enligt den definition som anges i artikel 2 och sådana brott som straffbeläggs enligt artiklarna 5, 8 och 23. Som framgår av vad som anförts ovan är bestämmelserna om häleri och penninghäleri i 9 kap. 6 § och 9 kap. 6 a §brottsbalken inte begränsade till någon viss typ av brottslighet, utan generellt tillämpliga, med undantag för att det för tillämplighet måste föreligga ett fullbordat förbrott. Den brottslighet som konventionsstaterna enligt bestämmelsen i punkt 2.b skall betrakta som förbrott i penningtvätthänseende upptar såväl fullbordade brott som gärningar som är straffbara på ett tidigare stadium. Det skulle därför kunna hävdas att den svenska kriminaliseringen inte fullt ut omfattar de gärningar som skall vara kriminaliserade enligt konventionen. Att tolka bestämmelsen på detta sätt framstår emellertid som alltför långtgående. En sådan tolkning rimmar också mindre väl med det faktum att det straffbara området för punkten 1, som punkt 2.b hänför sig till, begränsas till viss befattning med vinning av brott, såsom det sistnämnda uttrycket definieras i artikel 2.g. För att vinning av brott överhuvudtaget skall ha uppstått torde få förutsättas att ett fullbordat brott ägt rum. Eftersom den svenska lagstiftningen får anses täcka vad som i praktiken är vanligt förekommande situationer, torde något behov av att ändra den svenska lagstiftningen inte finnas.

Även på annat sätt skulle det kunna göras gällande att den svenska kriminaliseringen inte omfattar alla gärningar som skall vara kriminaliserade enligt konventionen. Exempelvis tar bestämmelsen om 9 kap. 6 a § andra stycket brottsbalken endast sikte på att det är en annan person än den som utfört förbrottet som skall dömas till ansvar. Bestämmelsen omfattar således inte åtgärder med vinning av brott som utförts av den person som begått förbrottet. När det gäller konventionens krav på kriminalisering av penningtvätt görs inga undantag för gärningar som begås av den som är gärningsman till förbrottet. Härvid bör emellertid beaktas att anledningen till att penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § brottsbalken i viss utsträckning endast gäller annan person än den person som utfört förbrottet är att den sistnämnde i regel kan bestraffas för detta, och att de efterföljande gärningarna i en sådan situation har en mycket begränsad bety-

delse ur straffvärdesynpunkt. Att utsträcka kriminaliseringen i 9 kap. 6 a § brottsbalken till att omfatta också åtgärder vidtagna av den som är gärningsman till förbrottet skulle följaktligen, om det överhuvudtaget låter sig göras med hänsyn till bestämmelsens utformning, i praktiken inte ha någon reell betydelse. Med hänsyn härtill och till den hänvisning till grundläggande principer i nationell lagstiftning som finns i artikel 6 punkten 1 synes någon lagändring inte vara påkallad.

I punkt 2.b finns slutligen vissa föreskrifter som tar enbart sikte på konventionsstater som har en förteckning över angivna förbrott. Bestämmelsen omfattar därför inte Sverige.

I punkt 2.c föreskrivs skyldighet att straffbelägga penningtvättbrotten oavsett om förbrottet i sig faller under den nationella jurisdiktionen eller inte. När det gäller häleri- och penninghäleribrott föreligger enligt svensk rätt inte något krav på att förbrottet skall ha begåtts i Sverige. Bestämmelsen i konventionen torde således stå i överensstämmelse med svensk rätt.

Av punkt 2.d följer ett åtagande för Sverige att förse Förenta nationernas generalsekreterare med avskrifter av de av sina lagar som ger verkan åt artikel 6 och senare ändringar i dem eller en redogörelse för dem.

Genom punkt 2.e ges parterna möjlighet att föreskriva att penningtvättbrotten inte skall tillämpas i fråga om den som har begått förbrottet. Som framgått ovan föreligger enligt gällande svensk rätt inte något hinder mot att döma en tjuv för häleri på grund av dennes befattning med det stulna, om han eller hon inte kan överbevisas om stölden eller om stölden men inte häleriet skulle vara preskriberat. Däremot skall inte samtidigt dömas för stöld och häleri. Häleriet konsumeras av stöldbrottet. Huvudregeln enligt konventionen tycks närmast vara den omvända. Det förbehåll för den nationella lagstiftningens utformning som följer av punkten innebär emellertid att den svenska lagstiftningen inte kan anses strida mot konventionen. En motsvarande bedömning gjordes beträffande Europarådets förverkandekonvention, som utgjort mönster för denna bestämmelse (SÖ 1996:19, prop. 1995/96:49 s. 15 f.). Några lagändringar är således inte nödvändiga för att uppfylla konventionens krav i denna del.

I de fall, då som rekvisit krävs vetskap, uppsåt eller avsikt för att ett brott skall föreligga enligt punkt 1, anges i punkt 2.f att domstolen utifrån de faktiska omständigheterna kan dra slutsatsen att rekvisitet är uppfyllt. Det är således inte nödvändigt att föra särskild bevisning om att det förelegat visst slag av uppsåt. Principen överensstämmer med svensk rätt.

6.1.3. Artikel 8 (korruption)

I artikel 8 uppställs krav på kriminalisering av korruption. Punkten 1.a avser brottets s.k. aktiva sida, och punkten 1.b dess s.k. passiva sida. Enligt punkten 1.a skall varje konventionsstat straffbelägga att utlova, erbjuda eller lämna en offentlig tjänsteman, direkt eller indirekt, en otillbörlig förmån för tjänstemannen eller annan person för att tjänstemannen skall vidta eller underlåta att vidta en åtgärd i tjänsten. I punkten 1.b stadgas att konventionsstaterna skall kriminalisera en offentlig tjänstemans begäran om eller mottagande av, direkt eller indirekt, en otillbörlig

förmån för sig själv eller för annan person eller enhet för att tjänstemannen skall vidta eller underlåta att vidta en åtgärd i tjänsten. Av punkten 2 följer en skyldighet att pröva frågan om att vidta erforderliga åtgärder för att straffbelägga gärningar som avses i punkten 1 när en utländsk offentlig tjänsteman eller internationell tjänsteman är delaktig, liksom att pröva frågan om att straffbelägga andra former av korruption. Bestämmelsen berör för svenskt vidkommande två olika straffstadganden; bestickning enligt 17 kap. 7 § brottsbalken och mutbrott enligt 20 kap. 2 § samma balk.

Enligt 17 kap. 7 § brottsbalken döms för bestickning den som till arbetstagare eller annan som avses i 20 kap. 2 § lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för denne själv eller annan.

Enligt 20 kap. 2 § första stycket samma balk döms arbetstagare för mutbrott om han eller hon, för sig själv eller för annan, tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. I andra stycket utvidgas kretsen av mottagare till andra än arbetstagare. Tillämpningsområdet enligt 20 kap. 2 första stycket brottsbalken är inte begränsat till svenska arbetstagare. Bestämmelsen har i denna del extraterritoriell tillämpning. Svensk rätt straffbelägger således även utländsk arbetstagare som låter sig mutas, liksom bestickning av en sådan person, oavsett om denne är i offentlig eller privat tjänst. Även bl.a. främmande stats ministrar, ledamöter av främmande staters lagstiftande församlingar eller någon annan som, utan att ha sådan anställning eller uppdrag, utövar främmande stats myndighet omfattas av den krets där bestickning kan föranleda straffansvar.

Genom en lagändring 1999 utvidgades beskrivningen av den brottsliga gärningen till att omfatta även situationer där mutan tillfaller annan än den vars tjänsteutövning påverkas av mutan (prop. 1998/99:32 s. 91 ff.). Ändringarna föranleddes framförallt av Sveriges tillträde till vissa internationella konventioner (EU:s korruptionsprotokoll, EGT nr C 313, 23.10.1996, EU:s korruptionskonvention, EGT nr C 195, 25.6.1997, och OECD-konventionen om bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser). För ansvar krävs numera inte att förmånen rent fysiskt lämnas till befattningshavaren för vidarebefordran till tredje man. Ansvar för bestickning inträder också om förmånen lämnas direkt till någon annan fysisk eller juridisk person.

Genom de ändringar som gjordes år 1999 får Sveriges ovan angivna straffstadganden anses uppfylla konventionsåtagandena i punkten 1. Någon ändring av bestämmelserna är således inte nödvändig. Av det ovan anförda framgår att Sverige, som en följd av Sveriges internationella åtaganden på området, redan anpassat lagstiftningen i enlighet med punkten 2 på ett sätt som straffbelägger gärningar enligt punkt 1 när vissa internationella och utländska offentliga tjänstemän är inblandade. Någon ändring med anledning av denna konventionsbestämmelse ter sig inte nödvändig, även om frågan kan bli föremål för närmare överväganden i ett senare sammanhang.

Av punkten 3 följer ett åtagande att vidta erforderliga åtgärder för att straffbelägga personers delaktighet som medbrottslingar i gärningar som är straffbelagda i artikeln. I bestämmelsen preciseras inte vilken typ av delaktighet i brottsligheten som skall kriminaliseras. Av medverkansbestämmelserna i 23 kap. 4 § brottsbalken följer att såväl en gärningsmans

som anstiftares eller medhjälpares handlingar är straffbelagda. Om exempelvis en muta lämnas till tredje man, kan mottagaren straffas för medverkan till brottet, förutsatt att sedvanliga uppsåtskrav är uppfyllda

(se

prop. [1998/99:32] s. 93). Mot denna bakgrund och då artikeln inte närmare preciserar vad för slags delaktighet som skall kriminaliseras, görs här bedömningen att svensk rätt uppfyller denna konventionsregel.

I punkten 4 anges vad som skall förstås med uttrycket offentlig tjänsteman i bl.a. punkt 1. Någon definition av offentlig tjänsteman finns inte i svensk rätt. Det kan dock konstateras att de svenska mut- och bestickningsbestämmelserna tar sikte på en långt vidare personkrets än förevarande bestämmelse i konventionen. Definitionen föranleder således inte någon ändring av den svenska lagstiftningen.

6.1.4. Artikel 23 (hinder mot rättvisan)

Artikel 23 behandlar kriminalisering av hinder mot rättvisan. Artikeln tar i punkt a sikte på att någon uppsåtligen på olika sätt vidtar åtgärder för att förmå någon att avge falskt vittnesmål.

Enligt svensk rätt gäller att den som uppsåtligen under vittnesed lämnar någon osann uppgift eller förtiger sanningen döms för mened enligt 15 kap. 1 § brottsbalken. För att straff för mened skall kunna komma i fråga fordras att en utsaga avgetts under laga ed. Straffansvaret är emellertid inte begränsat till den som avlagt eden. Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken kan även annan medverkande än gärningsmannen att fälla till ansvar, nämligen för anstiftan av eller medhjälp till mened. Straff stadgas också för förberedelse till mened och för sådan stämpling som innebär att någon söker anstifta till mened, se 15 kap. 15 § brottsbalken.

När det gäller sådana gärningar som enligt punkt a innefattar förespeglande, erbjudande eller lämnande av oberättigade förmåner till personer som inte avlägger ed, kan förfarandet knappast aktualisera ansvar varken för stämpling eller anstiftan till mened. Förfarandet innebär vidare inte något negativt för den berörde varför inte heller övergrepp i rättssak eller försök därtill kan bli tillämpligt (se Heuman, SvJT 1983 s. 682). Här måste dock anmärkas att i den mån åtgärden syftar till att antingen en gärningsman skall undgå straffansvar, eller att en oskyldig person felaktigt skall straffas, ett straffansvar i stället torde kunna aktualiseras jämlikt bestämmelserna i 17 kap. 11 § respektive 15 kap. 8 § brottsbalken enligt vad som utvecklas nedan.

Punkten a kan sägas innehålla vissa krav på att det i konventionsstaterna skall finnas ett straffrättsligt skydd för intresset av att den som utför talan eller avger utsaga vid domstol eller myndighet inte påverkas på ett otillbörligt sätt. I svensk rätt återfinns sådana bestämmelser i 17 kap. 10 § brottsbalken. För brottet övergrepp i rättssak döms bl.a. den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne hos en myndighet gjort en anmälan eller t.ex. avlagt vittnesmål eller för att hindra denne från en sådan åtgärd. Detsamma gäller den som med någon annan gärning som medför exempelvis lidande eller skada, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt t.ex. vittnesmål, eller för att hindra honom eller henne från att avge en sådan utsaga. De förhörsutsagor som avses i bestämmelsen omfattar såväl vittnesmål som

partsutsagor. Vidare avses en utsaga som någon avger i annan egenskap än som vittne hos en offentlig myndighet för att åstadkomma utredning. Alla s.k. förhörspersoner åtnjuter således skydd mot varje gärning som medför lidande, skada eller olägenhet eller hot därom. Det mer inskränkta skyddet, som förutsätter att övergreppet innefattar våld eller hot om våld, tillkommer också andra som vid domstol eller annan myndighet för talan för sig själva eller någon annan, dvs. parter som inte är förhörspersoner samt ombud. Även de som anhängiggör en sak genom anmälan till domstol, polis eller annan myndighet, s.k. anmälare, åtnjuter detta inskränkta skydd. Skyddet omfattar dessutom blivande parter, ombud och anmälare. Brottsbeskrivningen avseende övergrepp i rättssak har i sak varit oförändrad sedan brottsbalkens tillkomst. Straffskalan har dock ändrats vid ett flertal tillfällen, senast genom SFS 2002:117 (prop. 2001/02:59, bet. 2001/02:JuU12, rskr. 2001/02:164).

Enligt punkten a skall det också finnas ett skydd mot brott som riktas mot statens brottsutredande verksamhet. Enligt bestämmelserna i 17 kap. 11 § brottsbalken om skyddande av brottsling är det bl.a. straffbelagt att dölja den som förövat brott, hjälpa honom eller henne att undkomma, undanröja bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverka att det uppdagas eller beivras. De gärningar som är straffbelagda utmärks av att de är ägnade att försvåra att en brottsling drabbas av ansvar. En sådan gärning kan vara inriktad på att brottslingen blir svåråtkomlig för straffrättsskipningen eller på att hans eller hennes brottslighet i allt fall blir svår att beivra. En gärning som till sin typ är vad som enligt 17 kap. 11 § brottsbalken skall anses utgöra döljande av brottslighet består i att undanröja bevis om brott eller att på annat dylikt sätt motverka att brott uppdagas eller beivras. Brottet kan alltså begås genom att bevis förvanskas. Också tillskapande av falskt bevis faller in under paragrafen när förfarandet ryms under uttrycket annat dylikt sätt, vilket det i regel gör. Härför krävs inte som i nedannämnda brottet bevisförvanskning i 15 kap. 8 § brottsbalken, att det tillskapade beviset åberopas. Det sammanhänger med att vad straffbudet avser att värna om är möjligheterna till en allsidig och pålitlig utredning om det begångna brottet, inte som brottet bevisförvanskning i 15 kap. 8 § brottsbalken att skydda oskyldig mot risken att bli fälld till ansvar. Till sistnämnda brott har förts bl.a. förvanskande av bevis och åberopande av falskt bevis men endast om gärningen sker med uppsåt att oskyldig skall bli fälld till ansvar. Här skall alltså oskyldiga skyddas mot gärningar som medför risk att de skall bli fällda till ansvar. Vad som därutöver är straffbelagt återfinns således i ovannämnda 17 kap. 11 § brottsbalken. Det kan i sammanhanget nämnas att vissa bevismedel har försetts med särskilt straffskydd, varför angrepp mot dem inte faller under förevarande lagrum. För förfalskning och osann försäkran eller osant intygande är straff stadgat i 14 kap. och 15 kap.brottsbalken och även för begagnande av där avsedda objekt. Också att påkalla vittnesförhör eller att bearbeta vittne faller, i den mån det är straffbart under 15 kap., inte under 17 kap. 11 § brottsbalken. Vad som i 17 kap. 11 § brottsbalken avses är manipulationer med indicier i allmänhet (jfr. Heuman a.a. s. 669 ff.).

Av det som anförts ovan följer att det förfarande som beskrivs i punkten a i dag är kriminaliserat i svensk rätt genom bestämmelserna om förberedelse, stämpling och anstiftan till mened, beroende på om falskt vitt-

nesmål slutligen faktiskt avläggs. Vad gäller användande av bl.a. hot mot personer som inte avlagt laga ed för att förmå dem att avge falskt vittnesmål blir i stället bestämmelserna om övergrepp i rättssak tillämpliga. De gärningar som tar sikte på att ta fram bevis i ett rättslig förfarande är, beroende på omständigheterna, kriminaliserade i svensk rätt genom bestämmelserna om skyddande av brottsling och bevisförvanskning.

Sammantaget torde svensk rätt få anses ge ett sådant skydd som förutsätts enligt konventionen. Något behov av att utvidga de svenska straffbestämmelser som finns på detta område synes inte finnas.

Punkten b avser kriminalisering av bruk av fysiskt våld, hot eller skrämsel för att ingripa i en domares eller rättsvårdande befattningshavares tjänsteutövning i samband med brott som täcks av konventionen. Det anges att förevarande punkt skall inskränka konventionsstaternas rätt att i lagstiftningsvägen beskydda andra kategorier av offentliga tjänstemän.

Punkten b aktualiserar bestämmelser i svensk rätt som tar sikte på att skydda domstolsförhandlingar och tjänstemännens handläggning där. Skyddet för domares och andra personers tjänsteutövning framgår av 17 kap. brottsbalken. Där straffbeläggs, såsom våld eller hot mot tjänsteman, gärningar innebärande att någon med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i hans eller hennes myndighetsutövning eller för att tvinga till eller hindra honom eller henne från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd. Detta gäller också motsvarande angrepp mot den som tidigare utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit (17 kap. 1 § brottsbalken). Om någon på annat sätt än vad nu sagts, men i samma syfte, otillbörligen företar gärning som för den angripne medför lidande, skada eller olägenhet, eller hotar därmed kan ansvar för förgripelse mot tjänsteman aktualiseras (17 kap. 2 § brottsbalken). Om ingen av dessa bestämmelser blir aktuella, men någon satt sig till motvärn eller eljest med våld sökt hindra någon i dennes myndighetsutövning, kan denne dömas för våldsamt motstånd (17 kap. 5 § brottsbalken).

Bestämmelserna i 16 kap. 4 § brottsbalken om störande av förrättning som skyddar domstolsförhandlingar kan också nämnas i sammanhanget. Där framgår att den som genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra domstols förhandling gör sig skyldig till brottet störande av förrättning. Det kan här också erinras om att 9 kap. 5 § rättegångsbalken stadgar penningböter för den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller bryter mot föreskrift som meddelats för ordningens upprätthållande och för den som muntligen inför rätten uttalar sig otillbörligt.

Den svenska lagstiftningen får anses uppfylla konventionens krav på straffrättsligt skydd för domares och rättsvårdande tjänstemäns myndighetsutövning.

6.2. Åtgärder för att bekämpa penningtvätt och korruption

Regeringens bedömning: Konventionens bestämmelser om bekämpning av penningtvätt och korruption föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Delar bedömningen eller har inga invändningar mot den. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har föreslagit att rapporteringsplikten i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt kan utökas till att avse även skadeförsäkringsbolag för att i största möjliga utsträckning uppfylla artikel 7.

Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 7 och 9 behandlas olika former av övervakning och kontroll på penningtvättområdet respektive korruptionsområdet. Dessa regler har karaktär av rekommendationer och innebär således inte några krav på lagstiftningsåtgärder.

I anslutning till artikel 7.1.a kan det påpekas att lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt (penningtvättlagen) innehåller en skyldighet för de finansiella företag som omfattas av lagen att identifiera sina kunder. Lagen innebär också att dessa institut åläggs att lämna uppgifter till behörig myndighet (Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som regeringen bestämmer) om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt. De företag som omfattas av 2 § första stycket penningtvättslagen får med stöd av lagen (1999:163) om penningtvättsregister, för att förhindra att de medverkar vid transaktioner som utgör penningtvätt och för att kunna uppfylla sin uppgiftsskyldighet, föra register över sådana uppgifter som företaget lämnat med stöd av 9 § andra stycket penningtvättlagen. Registermöjligheten omfattar dels alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt och som företaget på eget initiativ lämnar till behörig myndighet, dels de ytterligare uppgifter företaget lämnat på begäran av myndigheten och som behövs för den aktuella utredningen om penningtvätt.

Den funktion Finanspolisen, som utgör en särskild enhet under Rikskriminalpolisens kriminalunderrättelsetjänst, har på penningtvättsområdet kan sägas svara mot det i artikel 7.1.b föreslagna underrättelseorganet. I det sammanhanget kan nämnas att Finanspolisen samarbetar såväl på ett nationellt plan med bl.a. Ekobrottsmyndigheten, Skattemyndigheten, Finansinspektionen, Patent- och registreringsverket, som på ett internationellt plan med bl.a. Europol, Interpol, FATF (Financial Action Task Force on Money Laundering) och EGMONT Group.

6.3. Regler om juridiska personers ansvar

Regeringens bedömning: Konventionens bestämmelser om juridiska personers ansvar föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissintanser delar bedömningen eller har inget att erinra. Helsingborgs tingsrätt ifrågasätter dock om företagsbotsystemet uppfyller konventionens krav och om företagsbotsystemet är ett adekvat system för att komma till rätta med den problematik Palermokonventionen syftar till att lösa. Enligt tingsrättens uppfattning uppstår särskilda problem när den juridiska personen utåt sett bedriver en seriös verksamhet som täckmantel för den organiserad brottslighet. Tingsrätten frågar sig om det inte krävs ett närmare övervägande om straffansvar för juridiska personer åtminstone i samband med organi-

serad brottslighet, för att koppla ansvaret till någon form av medverkansansvar.

Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelsen i artikel 10 om juridiska personers ansvar har givits en mycket generell utformning. I bestämmelsen anges att artikeln skall genomföras i enlighet med grundsatserna i nationell lagstiftning. Konventionsstaterna får mot denna bakgrund anses ha givits stor frihet att tolka bestämmelsen när de skall genomföra den i nationell lagstiftning.

I 36 kap.7–10 §§brottsbalken återfinns bestämmelser om företagsbot. Av dessa följer att för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet kan näringsidkaren åläggas företagsbot. Det gäller under förutsättning dels att brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenad med verksamheten eller annars är av allvarligt slag, dels att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Regelverket innehåller också bl.a. bestämmelser om hur företagsbotens storlek skall bestämmas och jämkningsbestämmelser.

Institutet företagsbot torde enligt regeringens bedömning, oaktat Helsingborgs tingsrätt påpekanden, väl täcka de åtaganden som följer av artikel 10, och några lagstiftningsåtgärder i denna del bedöms inte vara erforderliga.

6.4. Lagföring, rättegång och påföljder

Regeringens bedömning: Konventionens bestämmelser om lagföring, rättegång och påföljder föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar bedömningen eller har inte haft någon erinran mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 11.1, av vilken följer ett åtagande för konventionsstaterna att belägga brott enligt artiklarna 5, 6, 8 och 23 med straff som tar hänsyn till brottens allvarliga art, är allmänt hållen och några lagstiftningsåtgärder är inte påkallade.

Bestämmelsen i artikel 11.2 har hämtat mönster från narkotikabrottskonventionen och gäller för svenskt vidkommande möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse. Innebörden av artikeln är att dessa möjligheter skall utnyttjas restriktivt. Allmänna bestämmelser i svensk lagstiftning om åtalsunderlåtelse finns i 20 kap. 7 § och 7 a §rättegångsbalken. När det gäller brott som någon har begått före fyllda arton år finns särskilda bestämmelser i lagen (1964:167) om unga lagöverträdare. I praktiken är utrymmet att meddela åtalsunderlåtelse i fråga om brottslighet enligt artiklarna 5, 6, 8 och 23 mycket litet, i vart fall om inte lagföring för annan brottslighet sker. Svensk lagstiftning får därför anses vara förenlig med bestämmelsen.

Artikel 11.3 berör svenska bestämmelser om möjligheterna att frige personer som frihetsberövats i anledning av misstanke om brott i avvaktan på huvudförhandling i tingsrätt eller hovrätt. Enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken kan en person som är misstänkt för ett brott för vilket ett år eller mer är föreskrivet häktas bl.a. om det finns risk för att han eller hon

avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. Enligt en särskild bestämmelse i 24 kap. 2 § samma balk kan också, oberoende av brottets beskaffenhet, en person med hemvist utomlands häktas om det finns risk för att han eller hon undandrar sig lagföring eller straff genom att lämna Sverige. Om det finns skäl att häkta någon, får han eller hon anhållas av åklagare i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Inte minst mot bakgrund av att det i artikeln föreskrivs att regleringen skall stå i överensstämmelse med nationell lagstiftning och att vederbörlig hänsyn skall tas till rätten till försvar, får möjligheterna den svenska lagstiftningen erbjuder för att säkerställa lagföring anses svara mot artikelns krav.

I artikel 11.4 behandlas möjligheterna till frigivning för de personer som dömts för brott enligt konventionen. Bestämmelsen tycks dock förutsätta en ordning som innebär att en prövning görs i det enskilda fallet. Den tar således inte sikte på rättsystem som, i likhet med det svenska, bygger på principen om obligatorisk frigivning efter viss tid. Eftersom det i konventionstexten inte ställs upp något krav på ett annat system än det Sverige tillämpar torde någon svensk lagstiftningsåtgärd inte fordras.

Enligt artikel 11.5 skall konventionsstaterna i sin nationella lag, när så är lämpligt, införa en lång preskriptionstid för brott enligt konventionen. Preskriptionstiderna enligt 35 kap. brottsbalken utgår från hur strängt straff som kan följa på brottet. Så länge straffskalorna för de brott som täcks av konventionen får anses godtagbara ur svensk synvinkel, föranleder stadgandet inte någon lagstiftningsåtgärd. När det sedan gäller förlängning av preskriptionstiden i de fall gärningsmannen undandragit sig lagföring kan det anföras dels att det endast behöver ske när konventionsstaterna anser det lämpligt, dels att den svenska regleringen i 35 kap. 1 § brottsbalken innebär att preskriptionstiden förlängs om någon undandrar sig lagföring sedan han eller hon fått del av åtal eller en gång häktats. Konventionens krav på en tillräckligt lång preskriptionstid får därmed anses uppfyllda. Artikel 11.6, som handlar om vissa förbehåll för nationell lag, har sin motsvarighet i narkotikabrottskonventionen och föranleder inte något särskilt påpekande här.

6.5. Förverkande och beslag

Regeringens bedömning: Konventionens bestämmelser om förverkande och beslag föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Med något undantag delar samtliga remissinstanser bedömningen eller har inte haft något att erinra mot den. Helsingborgs tingsrätt menar dock att det framstår som tveksamt om den nuvarande regleringen medger förverkande av avkastning från brottsligt förvärvad egendom.

Skälen för regeringens bedömning: I anledning av föreskrifterna i artikel 12.1, om att konventionsstaterna skall se till att vinning från brott, samt hjälpmedel som används vid brott m.m. skall kunna förklaras förverkat, kan följande sägas. Allmänna regler om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Enligt 1 § skall utbyte av brott enligt balken förklaras

förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ersättning för kostnader i samband med ett brott (förlag), om mottagandet av ersättningen utgör brott enligt balken. I stället för det mottagna får dess värde förverkas. Utbyte av brott avser alltså såväl den konkreta egendom som mottagits som värdet av det mottagna. Förverkande av utbyte enligt denna bestämmelse kan således alternativt ske genom sak- eller värdeförverkande. Om egendomen finns i behåll bör dock i allmänhet denna förverkas och inte värdet (prop. 1968:79 s. 47). I 2 § föreskrivs att egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken eller som frambragts genom sådant brott för förklaras förverkad, om det är påkallat för att förebygga brott eller om det annars föreligger särskilda skäl. Förverkande kan också komma i fråga beträffande egendom, vars användande utgör brott eller egendom med vilken någon i annat fall har tagit brottslig befattning. Detta gör förverkande möjligt bl.a. i fall då det föreligger sådan befattning med t.ex. dyrkar eller förfalskningsverktyg som enligt 23 kap. 2 § brottsbalken utgör straffbelagd förberedelse. På samma sätt som i fråga om utbyte av brott kan i stället för egendomen dess värde förklaras förverkat. I 3 § ges vissa särskilda regler om förverkande i fall då något brott ännu inte har ägt rum. Sålunda får förverkande beslutas i fråga om föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Bestämmelsen tar således sikte på typiska brottsverktyg. Under vissa förutsättningar kan också föremål som är ägnade att användas som vapen mot liv eller hälsa eller som hjälpmedel vid skadegörelse förverkas. Eftersom 3 § tar sikte på förverkande av särskilt farliga föremål, gäller att förverkande kan ske endast av föremålet i fråga och inte av dess värde.

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ i 36 kap. brottsbalken gäller endast i fråga om brott enligt brottsbalken. Motsvarande förverkandebestämmelser återfinns emellertid i viss specialrättslig lagstiftning, t.ex. narkotikastrafflagen (1968:64). Till skillnad från 1 och 2 §§ är 3 § tillämplig även när det gäller brott enligt andra författningar än brottsbalken.

Som ovan nämnts antog Europarådets ministerråd 1990 en konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen). Artikel 2 i förverkandekonventionen innehåller bestämmelser om åtgärder för förverkande som skall antas på nationell nivå. Punkten 1 anger att varje part skall anta sådana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att kunna förverka hjälpmedel vid brott och vinning av brott eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning. Någon begränsning till vissa brott görs inte. I samband med att Sverige ratificerade förverkandekonventionen avgav Sverige bl.a. förklaringen att artikel 2 endast skall tillämpas på utbyte av brott och sådana hjälpmedel vid brott som kan förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64) eller lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel (prop.1995/96:49, bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59 samt SÖ 1996:19). Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 november 1996.

EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor antog den 3 december 1998 en gemensam åtgärd om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott (EGT L 333, 9.12.1998 s. 1). Åtgärden kompletterar förverkandekonventionen genom att medlemsstaterna i den gemensamma åtgärden åtar sig bl.a. att

se till att deras lagstiftning om penningtvätt och förverkande är mer generellt tillämplig och inte begränsad till vissa brott eller brottstyper. I betänkandet Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147), som avlämnades den 25 januari 2000, lämnar Förverkandeutredningen förslag till de lagändringar som krävs för att Sverige skall kunna begränsa reservationen till förverkandekonventionens artikel 2 i enlighet med åtagandet i den gemensamma åtgärden. Förverkandeutredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Palermokonventionens förverkandebestämmelser i artikel 12.1 har hämtat mönster från narkotikabrottskonventionen. Snarlika förverkandebestämmelser återfinns i Europarådets förverkandekonvention. Som redovisats ovan (avsnitt 6.1) bedöms samtliga som brott betraktade gärningar enligt Palermokonventionen motsvaras av handlingar som är belagda med straff enligt brottsbalken, vilket gör förverkandebestämmelserna i 36 kap.1 och 2 samt 3 §§brottsbalken tillämpliga på brottsliga gärningar enligt Palermokonventionen. I enlighet med de överväganden som gjordes beträffande förverkandekonventionen (se prop. 1995/96:49 s. 10–11) blir slutsatsen här att Palermokonventionens bestämmelser i artikel 12.1 inte leder till något behov av förändrad lagstiftning för svenskt vidkommande.

Föreskrifterna i artikel 12.2 om åtgärder för att föremål skall kunna identifieras, spåras, spärras eller tas i beslag uppfylls för svensk del genom bestämmelserna i rättegångsbalken om beslag och husrannsakan.

Bestämmelserna i artiklarna 12.3, 12.4 och 12.5 tar sikte på fall där föremålet i fråga inte finns i behåll varför beslag i praktiken inte är möjligt att göra (jfr. vad som ovan sagts om artikel 12.2). För dessa fall aktualiseras i stället rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad. Artiklarna har motsvarigheter i FN:s narkotikabrottskonvention. Frågan om Sveriges tillträde till den konventionen behandlas i prop. 1990/91:127. När det gäller de krav som narkotikabrottskonventionen ställer på de nationella förverkandereglerna anförde departementschefen följande (a. prop. s. 26).

”Som jag har nämnt ger såväl narkotikastrafflagen som brottsbalken möjligheter att i stället för viss egendom förverka egendomens värde. Därigenom är möjligt att förverkande kan ske trots att egendomen t.ex. efter försäljning inte längre går att komma åt. Genom dessa bestämmelser tillgodoses narkotikakonventionens krav på förverkande i det fall egendomen omsatts till annan egendom.

När det gäller möjligheterna att förverka intäkter från egendom som härrör från brott har under remissbehandlingen satts i fråga om svensk rätt ger möjlighet till förverkande i den utsträckning som konventionen kräver. Därvid har påpekats att konventionen föreskriver att förverkande skall ske av intäkter eller annat utbyte som härrör från egendom med vilken vinningen har blandats och att det då också skulle kunna gälla egendom som inte kan hänföras till brottslig verksamhet.

För egen del menar jag att hänvisningen i konventionen till att förverkande i dessa fall skall kunna ske på samma sätt och i samma omfattning som vinning, måste tolkas så att förverkande skall kunna ske till den del som motsvarar vinningen. Det ger de svenska förverkandereglerna utrymme för.

Några remissinstanser har anfört att det är tveksamt om svensk rätt alls ger möjligheter till att förverka avkastning från brottsligt förvärvad egendom.

Frågan berördes vid tillkomsten av förverkandebestämmelserna i 36 kap. brottsbalken. I det lagstiftningsärendet anförde lagrådet att be-

tänkligheter mot att förverka även avkastning av brottsligt åtkommen egendom förlorade i styrka genom att det alltid stod öppet för domstolen att underlåta förverkande eller låta förverkandet endast bli partiellt. Enligt lagrådet borde frågan kunna överlämnas åt rättstillämpningen utan några uttryckliga regler i lagtexten (prop. 1968:79 s. 76 f.)

Förverkandebestämmelserna utesluter således inte att även avkastning kan förverkas. Avgörandet torde få bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt min mening finns det i nuvarande läge inte behov av någon lagändring. I det fall det i framtiden visar sig att nuvarande regler är otillräckliga, får frågan tas upp för nytt övervägande.”

Slutsatsen som får dras här är att förverkandebestämmelserna i och för sig medger att förverkande av avkastning sker, låt vara att praxis på området är mycket knapphändig. Med denna utgångspunkt torde nuvarande lagstiftning vara tillräcklig för att tillgodose de krav Palermokonventionen ställer i detta avseende.

Föreskrifterna i artikel 12.6 bedöms vara uppfyllda i svensk rätt. Här finns inte några särskilda begränsningar som hindrar att handlingar som rör ekonomiska förhållanden tas i beslag om de har betydelse för utredning om brott.

Den icke-tvingande bestämmelsen i artikel 12.7 är hämtad från FN:s narkotikabrottskonvention. Som framgår av redogörelsen ovan gäller i dag för svensk del att utbyte av brott endast kan förklaras förverkat för det fall åklagaren kan visa att utbytet härrör från ett eller flera konkreta brott. I propositionen som följde på narkotikabrottskonventionen anförs att någon ändring av den nuvarande ordningen inte bör ske (prop. 1990/91:127 s. 28). Det bör dock nämnas att Förverkandeutredningen i betänkandet Effektivare förverkandelagstiftning föreslår en ny förverkandeform, s.k. utvidgat förverkande. Förslaget innebär att bevisbördan som f.n. råder görs något lättare. Förslaget innebär i korthet att om någon döms för viss närmare angiven vinningsbrottslighet av allvarlig beskaffenhet; grov oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott som är grovt, narkotikabrott, grovt skattebrott eller grov varusmuggling, skall värdet av lagöverträdarens egendom kunna förverkas till den del åklagaren förmår göra sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet eller annars motsvarar utbyte av sådan verksamhet. Majoriteten av remissinstanserna har ställt sig positiva till utredningens förslag om utvidgat förverkande. Många remissinstanser har emellertid synpunkter på konstruktionen av det föreslagna förverkandeinstrumentet och på enskildheter som rör detta.

Danmark presenterade under sitt ordförandeskap ett förslag till rambeslut inom EU angående förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. Förslaget innehöll bl.a. bestämmelser om s.k. utvidgat förverkande (se faktapromemoria 2001/02:FPM119). Vid rådsmötet den 19 december 2002 nåddes en politisk överenskommelse om innehållet i rambeslutet. Frågan om det svenska lagstiftningsbehovet med anledning av rambeslutet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Även bestämmelsen om tredje mans rättigheter i artikel 12.8, varigenom konventionsstaterna ges utrymme för nationella regler om godtrosförvärv, och artikel 12.9 om att åtgärder skall definieras och genomföras enligt nationell lag är hämtade från 1988 års narkotikabrottskonvention.

Skäl att ändra lagstiftningen på grund av denna artikel bedöms inte föreligga.

Hänvisningar till S6-5

6.6. Internationellt samarbete om förverkande

Regeringens bedömning: Konventionens bestämmelse om internationellt samarbete om förverkande föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar bedömningen eller inte haft något att erinra mot den.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 13 behandlas internationellt samarbete i fråga om förverkande av vinning av brott, egendom, utrustning eller andra hjälpmedel. Samarbetet förutsätter att det rör sig om ett brott som täcks av konventionen samt att den ansökande staten har jurisdiktion över brottet. I annat fall kan den anmodade staten vägra samarbete (punkten 7). Artikeln omfattar samarbete med att såväl säkerställa att ett framtida beslut om förverkande kan verkställas (punkten 2) som att verkställa ett slutligt beslut om förverkande (punkten 1). Beträffande det senare fallet anvisar konventionen två möjligheter. Det ena alternativet är att den anmodade konventionsstaten vidarebefordrar framställningen till sina behöriga myndigheter för att utverka ett förverkandebeslut och, om ett sådant beslut meddelas, verkställa detta. Den andra möjligheten är att ett beslut om förverkande utfärdat av den begärande konventionsstaten vidarebefordras av den anmodade konventionsstaten till dess myndigheter för verkställighet.

Under vilka förutsättningar som samarbete skall ske framgår av punkten 4 i artikel 13. I denna bestämmelse anges att de åtgärder en anmodad stat vidtar skall ske enligt nationell lag och andra internationella överenskommelser som gäller mellan den begärande och anmodade staten. Därutöver anges i punkten 3 i samma artikel att artikel 18 i konventionen, som behandlar internationell rättslig hjälp i brottmål, skall gälla i tillämpliga delar. De bestämmelser som kan bli aktuella att tillämpa i artikel 18 torde främst vara vissa förfaranderegler, t.ex. till vilken myndighet en framställning skall ske eller vad en ansökan skall innehålla. I punkten 3 finns en kompletterande bestämmelse om vad en framställning skall innehålla utöver vad som anges i artikel 18 punkten 15.

I lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) finns bestämmelser om verkställighet av utomnordiska domar och beslut, t.ex. beslut om att egendom skall förverkas. En verkställighet av ett beslut om förverkande enligt internationella verkställighetslagen förutsätter att det finns ett avtal om ett sådant samarbete mellan Sverige och den andra staten. Internationella verkställighetslagen blir tillämplig på en internationell överenskommelse efter regeringens förordnande härom (se 1 §). Regeringen kan i förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom närmare föreskriva tillämpningen av konventionens bestämmelser i nu aktuell del.

I 5 och 6 §§ internationella verkställighetslagen finns bestämmelser om under vilka förutsättningar en utländsk dom eller beslut kan verkställas i Sverige. Ett krav är att gärningen som domen eller beslutet avser motsvarar ett brott enligt svensk lag (jfr. punkten 7). Ett annat krav är att gärningen inte får utgöra ett politiskt eller militärt brott. Preskription enligt

svenska regler får inte ha inträtt. En verkställighet behöver inte heller ske om det skulle vara oförenligt med grundläggande principer för den svenska rättsordningen. Mot bakgrund av att artikel 13 punkten 4 hänvisar till vad som gäller enligt en konventionsstats nationella lag och de fördrag som staten är bunden av, kan Sverige vid verkställighet av beslut om förverkande tillämpa de villkor som anges i internationella verkställighetslagen. Konventionens regler innebär således ingen inskränkning i detta avseende.

I 8–16 §§ internationella verkställighetslagen finns bestämmelser om förfarandet när ett utländskt beslut om förverkande skall verkställas i Sverige. Såväl sak- som värdeförverkande kan komma i fråga. En ansökan om verkställighet överlämnas till riksåklagaren som ansöker om rättens prövning. Rätten fattar sedan beslut om egendom skall förverkas (9 §). Detta beslut verkställs sedan av verkställande myndigheter. Sverige tillämpar således det förfarande som föreskrivs i artikel 13 punkten 1.a. Riksåklagaren kan i stället för att ansöka om rättens prövning själv pröva framställningen och utfärda ett strafföreläggande (16 §). Konventionen innebär inga förändringar i det sätt på vilket Sverige prövar en framställning om verkställighet av förverkande.

I förhållande till de nordiska staterna finns regler om verkställighet i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff (nordiska verkställighetslagen). Enligt denna lag kan en dom varigenom egendom förverkats verkställas i Sverige. Några andra förutsättningar än att verkställighet skall ske enligt svensk lag föreskrivs inte. Palermokonventionen påverkar inte detta nordiska samarbete.

Enligt artikel 13 punkten 2 åtar sig konventionsstaterna att efter en ansökan vidta åtgärder för att säkerställa att ett beslut om förverkande i ett senare skede kan verkställas. Möjligheterna för svenska myndigheter att använda sig av tvångsmedel, bl.a. kvarstad och beslag, i detta syfte på begäran av en annan stat regleras i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. I 23 och 24 §§ i nämnd lag finns bestämmelser om beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av utländska förverkandebeslut. En förutsättning är att ett beslut om förverkande i ett senare skede kan verkställas i Sverige. Det innebär att de förutsättningar som gäller i internationella verkställighetslagen blir tillämpliga. Ett krav som kan nämnas är att den gärning som är aktuell skall motsvaras av ett brott enligt svensk lag, dvs. ett krav på dubbel straffbarhet. Med hänsyn till att det i artikel 13 punkten 4 anges att de åtgärder som skall vidtas i detta avseende skall följa bl.a. nationell rätt, innebär konventionen inte att några förändringar i lag behöver ske.

Sammanfattningsvis innebär artikel 13 i konventionen att några ändringar i svensk lag inte behöver ske rörande internationellt samarbete om förverkande.

6.7. Förfogande över vinning av brott eller egendom som förklarats förverkad

Regeringens bedömning: Konventionens bestämmelser om förfogande över vinning av brott eller egendom som förklarats förverkad föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har delat bedömningen eller inte haft något att erinra mot den.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 14 finns bestämmelser om förfogande över vinning av brott eller egendom som förklarats förverkad. Till att börja med följer av punkten 1 att vinning av brott eller egendom som förklarats förverkad av en konventionsstat med stöd av artiklarna 12 och 13 i konventionen skall den staten ta hand om i enlighet med sin nationella lag och administrativa förfaranden. I punkten 2 skapas emellertid en möjlighet för den stat som har verkställt ett beslut om förverkande efter en framställning från en annan stat enligt artikel 13 att dela med sig av den förverkande egendomen. En sådan delning förutsätter dels att den andra staten begär detta, dels att delning av egendom är tillåten enligt den verkställande statens lagstiftning. Enligt punkten 3 finns en möjlighet för staterna att komma överens om att den förverkande egendomen kan fördelas på ett annat sätt. Dessa två sistnämnda bestämmelser är fakultativa och innebär inget åtagande för konventionsstaterna att dela med sig av egendomen.

De svenska bestämmelserna på området återfinns huvudsakligen i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Av dessa bestämmelser följer att egendom som förklarats förverkad normalt skall säljas, antingen av den myndighet eller det bolag som regeringen bestämmer, eller genom den förvarande myndighetens försorg. Det som inbringas efter försäljning tillfaller staten.

När det gäller delning av förverkad egendom med andra stater finns en bestämmelse i 36 § internationella verkställighetslagen som reglerar denna fråga. Huvudregeln är att egendom eller dess värde som förverkas med stöd av internationella verkställighetslagen tillfaller staten. Regeringen kan dock efter begäran från den andra staten förordna om att egendomen eller dess värde helt eller delvis skall överlämnas till den stat som har begärt verkställighet av ett förverkandebeslut. I 5 kap. 11 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns det möjligheter att dela egendom som har förverkats genom ett svenskt avgörande till den stat som lämnat rättslig hjälp som avses i den lagen eller på annat sätt lämnat information eller bistånd som har haft betydelse för utredningen. Denna bestämmelse innebär således att syftet med punkten 3 i artikel 14 delvis är uppfyllt även om punkten 3 inte ålägger staterna att införa sådana möjligheter.

Sammanfattningsvis innebär artikel 14 inte något behov att göra ändringar i lag.

6.8. Domsrätt

Regeringens bedömning: Svensk domsrätt föreligger i samtliga fall där konventionen kräver det, och i så gott som samtliga fall där en konventionsstat därutöver får fastställa domsrätt. Det behövs således inte någon lagändring för att tillgodose konventionens krav i denna del.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har delat bedömningen eller inte haft något att erinra mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 15.1.a i konventionen motsvaras av 2 kap. 1 § brottsbalken enligt vilken det skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol för brott som har begåtts inom Sveriges territorium. Detsamma gäller om det är ovisst var brottet har förövats, men det finns skäl att anta att det har begåtts här.

Artikel 15.1.b motsvaras av 2 kap. 3 § brottsbalken. Enligt denna bestämmelse föreligger svensk domsrätt bl.a. om brottet har begåtts ombord på ett svenskt fartyg eller luftfartyg. Den svenska domsrätten sträcker sig dessutom längre och omfattar gärningar som, utanför ett fartyg eller luftfartyg, har begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg.

De nämnda bestämmelserna ger alltså domsrätt för de fall som är aktuella enligt konventionen. Här skall dock något nämnas om det krav på dubbel straffbarhet som finns i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Enligt denna bestämmelse föreligger inte svensk domsrätt om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. Det finns också i samma stycke en särreglering för gärningar som begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat. Från denna bortses dock i det följande. Enligt tredje stycket i samma paragraf får det inte dömas till en påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Alla konventionsstater är skyldiga att kriminalisera de handlingar som omfattas av artiklarna 5, 6, 8 och 23. Även i de stater som inte har tillträtt konventionen torde de gärningar som utgör brott enligt konventionen många gånger vara kriminaliserade. Skulle mot förmodan så inte vara fallet torde svensk domsrätt ändå föreligga i de allra flesta fall med stöd av 2 kap. 3 § brottsbalken. Enligt denna bestämmelse skall det för samtliga mycket grova brott och i vissa andra uppräknade situationer dömas efter svensk lag och vid svensk domstol utan hinder av kravet på dubbel straffbarhet.

Enligt 2 kap. 5 § brottsbalken gäller emellertid dessutom att åtal för brott som förövats utom riket i vissa fall kräver särskilt förordnande. Palermokonventionen torde emellertid inte innebära någon förpliktelse att under alla förhållanden förordna om åtal i sådana situationer som omfattas av bestämmelserna. Flera länder tillämpar den s.k. opportunitetsprincipen vilket innebär att åklagaren har en diskretionär prövningsrätt i fråga om brott som hör under allmänt åtal. Denna prövningsrätt påverkas inte av konventionen. De fall då svensk lag kräver särskilt förordnande om åtal för brott begångna utomlands kan ses som undantag från den allmänna åtalsplikt som annars föreligger enligt svensk rätt. I dessa situa-

tioner gäller i stället en sådan diskretionär prövningsrätt som tillämpas generellt i vissa länder (jfr. prop. 1971:92 s. 55 ff.). Svensk lagstiftning får därför anses förenlig med konventionen på denna punkt.

Med hänvisning till det sagda bör det inte krävas någon lagändring för att tillgodose konventionens krav i denna del.

Enligt artikel 15.3 är vidare alla konventionsstater förpliktade att, med hänsyn till vad som stadgas i artikel 16.10, vidta de åtgärder som krävs för att staten skall kunna utöva domsrätt beträffande brott enligt konventionen när den misstänkte förövaren befinner sig inom statens territorium och utlämning inte kan ske enbart av det skälet att den misstänkte är medborgare i staten i fråga. Med utgångspunkt från de slutsatser som dragits ovan, att svensk domsrätt redan föreligger beträffande de brott som konventionen omfattar, föranleder inte denna förpliktelse något behov av lagändring i detta avseende.

Övriga bestämmelser i artikeln har karaktär av rekommendationer och föranleder inte någon lagändring för svenskt vidkommande.

6.9. Utlämning

Regeringens bedömning: Några lagändringar i anledning av konventionens utlämningsbestämmelser behövs inte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har delat bedömningen eller inte haft något att erinra mot den.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 16 finns bestämmelser om utlämning. I punkten 1 klargörs att de gärningar som skall utgöra utlämningsbara brott är sådana som enligt konventionen skall straffbeläggas – deltagande i organiserad brottslig sammanslutning, penningtvätt, korruption och hinder mot rättvisan – eller gärningar som utgör grovt brott när brottet är gränsöverskridande till sin natur och en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig. Med grovt brott förstås brott på vilket maximalt kan följa åtminstone fyra års fängelse eller en strängare påföljd. En allmän förutsättning för utlämning enligt konventionen är att det brott för vilket utlämning begärs motsvaras av ett brott enligt den anmodade statens lag, dvs. ett krav på dubbel straffbarhet. Mot bakgrund av att de gärningar som en avtalsstat åtar sig att kriminalisera enligt konventionen redan utgör brott enligt svensk lag (se avsnitt 6.1) är kravet på dubbel straffbarhet i 4 § lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) i överensstämmelse med konventionen. Den strafftröskel om ett års fängelse eller mer som föreskrivs i samma bestämmelse är också i överensstämmelse med konventionen, eftersom de straffbestämmelser som kan vara aktuella att tillämpa täcker brott av allvarligt slag.

Beträffande villkoren för utlämning och vägransgrunder hänvisas i punkten 7 till nationell lag. Det innebär att de vägransgrunder som anges i utlämningslagen alltid kan tillämpas. Utlämning får t.ex. inte ske för politiska brott (se 6 §) eller om ett bifall med hänsyn till personens hälsotillstånd skulle vara oförenligt med humanitetens krav (se 8 §). I punkten 14 i konventionen har en särskild vägransgrund införts som innebär att om det finns anledning att anta att framställningen gjorts i syfte att åtala

en person på grund av t.ex. dennes kön, ras eller trosuppfattning får utlämning vägras. Denna vägransgrund motsvaras av 7 § utlämningslagen. Av punkten 15 i konventionen framgår uttryckligen att en framställning inte får avslås enbart på den grunden att den hänför sig till ett fiskaliskt brott. Detta utgör inte heller inte någon vägransgrund enligt utlämningslagen. I konventionen anges vidare i punkten 16 att den anmodade staten inte får avslå en framställning om utlämning utan att först ha lämnat den begärande staten möjlighet att lämna kompletterande uppgifter. Detta sker enligt etablerad praxis och någon uttrycklig lagbestämmelse torde därför inte krävas. I enlighet med nationell lag får enligt punkten 9 en anmodad stat, efter en begäran från ansökande staten, vidta åtgärder för att säkerställa att utlämning kan ske. I 16 § utlämningslagen finns bestämmelser om användandet av tvångsmedel. En person som begärs utlämnad kan således häktas i enlighet med bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken.

Beträffande utlämning av egna medborgare finns vissa bestämmelser i punkterna 10–12 i konventionen. Konventionen innebär inget åtagande för en konventionsstat att utlämna egna medborgare. Svenska medborgare får enligt 2 § utlämningslagen inte heller utlämnas. Undantag görs för utlämning till medlemsstat i Europeiska unionen (3 § och 3 b §). Utlämning av svenska medborgare kan även ske i vissa fall till de nordiska staterna enligt 2 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. I de fall där en stat avser att vägra utlämning av en person enbart av den anledningen att personen i fråga är medborgare i den anmodade staten, föreskriver konventionen som det ena alternativet att den staten skall hänskjuta ärendet till behöriga myndigheter för att verkställa lagföringen (punkten 10). Det andra alternativet innebär att den anmodade staten utlämnar sin egen medborgare under förutsättning han eller hon återförs till den anmodade staten för att avtjäna ett eventuellt utdömt straff (punkten 11). Det sistnämnda alternativet är för svenskt vidkommande endast aktuellt vad gäller utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen, se 3 a § utlämningslagen. I övriga fall måste Sverige tillämpa det första alternativet, dvs. överlämna ärendet till åklagare för prövning om åtal enligt gällande svenska regler skall väckas. När det är fråga om utlämning för verkställighet av ett redan utdömt straff kan en anmodad stat som vägrar utlämning på grund av att personen är medborgare i den staten överväga att enligt nationell rätt överta verkställigheten av straffet. De bestämmelser som finns i internationella verkställighetslagen reglerar under vilka förutsättningar detta kan ske. Något åtagande att överta verkställigheten finns inte enligt konventionen.

Avslutningsvis kan det påpekas att en person som utlämnas skall i den ansökande staten åtnjuta alla de rättigheter och garantier som tillerkänns de personer som lagförs i ett nationellt ärende. Någon diskriminering tillåts således inte. Det kan endast konstateras att en person som utlämnas till Sverige åtnjuter alla de rättigheter som en misstänkt, åtalad och dömd person har i ett nationellt ärende.

Sammanfattningsvis görs den bedömningen att bestämmelserna i artikel 16 inte föranleder några ändringar i lag.

Hänvisningar till S6-9

6.10. Internationell rättslig hjälp i brottmål

Regeringens bedömning: Några lagändringar i anledning av konventionens bestämmelser om internationell rättslig hjälp i brottmål behövs inte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har delat bedömningen eller inte haft något att erinra mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 18 om internationell rättslig hjälp i brottmål utgör en central bestämmelse i konventionen då konventionens huvudsyfte är att skapa ett effektivt instrument för rättsligt samarbete över gränserna i kampen mot den organiserade brottsligheten. Som mall för artikeln har i första hand motsvarande artikel i 1988 års narkotikabrottskonvention tjänat. Som ett resultat av såväl den rättsliga utvecklingen som den ökade användningen av olika tekniska hjälpmedel för bevisupptagning har det från flera staters sida uppfattats som nödvändigt med en mer detaljerad reglering av institutet rättslig hjälp i brottmål. Resultatet har dess värre blivit att artikeln i flera hänseenden är något svåröverskådlig. Trots detta är man i Palermokonventionen mer specifik än i narkotikabrottskonventionen i sin önskan om att denna nya reglering skall utgöra grunden för det rättsliga samarbetet mellan staterna även när det finns en annan överenskommelse om rättsligt samarbete.

Konventionsstaterna åtar sig enligt punkten 1 att i största möjliga utsträckning bistå varandra i brottsutredningar. Artikeln är uppdelad i två delar, dels bestämmelser som gäller generellt (punkterna 2–8), dels bestämmelser som gäller i de fall det inte redan finns ett avtal om internationell rättslig hjälp mellan den ansökande och anmodade staten (punkterna 9–29). Utgångspunkten i artikeln är att rättslig hjälp lämnas i enlighet med nationell rätt och internationella överenskommelser som gäller mellan staterna.

Rättslig hjälp i brottmål regleras i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Utgångspunkten i denna lag är att alla de åtgärder som är tillgängliga i en svensk förundersökning också är tillgängliga för en annan stat, se 1 kap. 2 §. Lagen hindrar inte att hjälp lämnas även avseende en åtgärd som för svensk lag är okänd under förutsättning att det inte rör en tvångsåtgärd. En annan utgångspunkt är att rättslig hjälp lämnas under förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång, se 2 kap. 1 §. En ansökan kan dock avslås om ett bifall skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, se 2 kap. 14 §. Denna möjlighet att vägra återfinns också i punkt 21. En ansökan får dock enligt punkt 22 inte vägras av det skälet att brottet utgör ett fiskaliskt brott. Detta utgör heller ingen vägransgrund i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Rättslig hjälp skall i största möjliga mån även lämnas avseende utredningar i fråga om brott för vilka juridiska personer kan ställas till ansvar (punkt 2). Enligt 1 kap. 3 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål kan hjälp lämnas även i dessa fall.

Den uppräkning av åtgärder som en stat kan begära som återfinns i punkten 3 motsvaras, utom när det gäller delgivning, av 1 kap. 2 § lagen

om internationell rättslig hjälp i brottmål. Delgivning regleras i 1909 års kungörelse angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet.

I punkterna 4 och 5 finns bestämmelser om spontant informationslämnande. Bestämmelserna innebär inget åtagande för en konventionsstat att frivilligt överlämna information till en annan stat. Förutsättningen för att detta kan ske följer av nationell lagstiftning. Tanken med bestämmelsen är att skapa en möjlighet för stater att frivilligt lämna över information som kan hjälpa den mottagande statens brottsutredningar. Den stat som tar emot informationen åtar sig att inte använda informationen på annat sätt än vad den överlämnande staten anger, eller att se till att den beläggs med sekretess. Ett undantag från detta åtagande är om uppgifterna kan bevisa den anklagades oskuld. I dessa fall skall staterna samråda med varandra. I 5 kap. 1 och 2 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns bestämmelser om användningsbegränsningar av uppgifter som överlämnats till en svensk myndighet samt möjligheter för svenska myndigheter att ställa upp villkor när information överlämnas. Dessa bestämmelser är tillämpliga i de situationer där informationen överlämnas i ett ärende om rättslig hjälp, dvs. efter en ansökan. Det är det inte fråga om när informationsutbytet sker spontant. För att en svensk åklagare skall kunna följa eller ställa villkor om användningsbegränsningar krävs med andra ord att initiativ tas till att informationen överlämnas inom ramen för ett formellt rättshjälpsärende. Denna möjlighet är också förutsedd i sista ledet i punkten 4. Samtidigt kan det konstateras att informationsutbytet är frivilligt. Kan den mottagande staten inte leva upp till de eventuella villkor som ställs upp behöver informationen inte lämnas.

En stat åtar sig enligt punkten 8 att inte vägra rättslig hjälp med hänvisning till banksekretess. I 5 kap. 10 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål erinras om att i vissa fall får uppgifter lämnas ut trots banksekretess.

En konventionsstat får enligt punkten 9 ställa upp ett generellt krav på dubbel straffbarhet. Ett sådant krav gäller inte generellt enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I stället begränsas detta krav till att huvudsakligen gälla åtgärder som innebär användande av tvångsmedel, se 2 kap. 2 §. I 4 kap. 20 § lagen om internationell rättslig hjälp görs undantag för husrannsakan och beslag på begäran av medlemsstat i Europeiska unionen, Island och Norge.

I punkterna 10–12 finns bestämmelser om överförande av frihetsberövade personer för att den personen skall t.ex. avge ett vittnesmål. Utgångspunkten är att den som skall överföras samtycker till detta. Den stat som emottar den frihetsberövade åtar sig att hålla personen i förvar, att återföra personen när detta begärts och att t.ex. inte lagföra den överförde personen för gärningar som är begångna före överförandet. Den överförde personen åtnjuter således immunitet i detta avseende. Slutligen skall den överförde få tillgodoräkna sig den tid som han eller hon varit frihetsberövad i den andra staten. Bestämmelser om överförande av frihetsberövade personer finns i 4 kap. 29–34 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I 5 kap. 8 § finns även bestämmelser om immunitet avseende de personer som överförs till Sverige. I 43 § andra stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt finns bestämmelser om avräkning i de fall en intagen vistats utanför

de fall en intagen vistats utanför anstalt med stöd av 4 kap. 29 eller 31 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Enligt punkten 13 skall konventionsstaterna utse en centralmyndighet. I likhet med vad som gäller för svenskt vidkommande i dag kommer centralmyndigheten att vara Justitiedepartementet.

Sättet att översända framställningar och deras innehåll regleras i punkterna 14 och 15. Huvudregeln är att en framställning skall göras skriftligen. Det får dock ske på annat sätt som möjliggör framställning av ett skriftligt meddelande, t.ex. telefax. I punkt 15 anges vad en ansökan skall innehålla. Denna fråga regleras i 2 kap. 4 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och innebär bl.a. att en ansökan kan göras per telefax. När det gäller innehållet i ansökan motsvarar Palermokonventionens reglering den som gäller enligt narkotikabrottskonventionen från 1988, och i allt väsentligt, vad en ansökan om rättslig hjälp i Sverige bör innehålla enligt 2 kap. 4 § lagen om internationell rättslig hjälp.

Konventionen skapar möjlighet för att enligt nationell rätt tillåta att ett vittnesförhör sker genom videokonferens (punkten 18). Villkoren för en sådan konferens får de inblandade staterna komma överens om. I 4 kap. 11–13 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns bestämmelser om förhör genom videokonferens.

En stat som lämnar rättslig hjälp kan enligt punkten 19 ställa krav på att uppgifterna inte får användas för andra brott än de som framgår av framställningen. Vissa undantag finns (se ovan under punkterna 4 och 5). Vidare kan en stat som ansöker om rättslig hjälp begära att informationen i ansökan beläggs med sekretess. Möjlighet för Sverige att följa ställda användningsbegränsningar finns enligt 5 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Vidare kan uppgifter i en ansökan om rättslig hjälp sekretessbeläggas enligt 5 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100).

En konventionsstat åtar sig att snarast verkställa en framställning och iaktta de tidsfrister som begärts (punkt 24). Vidare skall samråd ske innan en ansökan avslås för att utröna om framställningen kan bifallas utifrån vissa andra villkor (punkt 26). En ansökan om rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt enligt 2 kap. 10 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Enligt 2 kap. 9 § skall samråd ske i de situationer som konventionen anger.

I punkten 27 finns en allmän bestämmelse om immunitet, se ovan under punkterna 10–12. Ett sådant skydd för personer som kommer till Sverige för att t.ex. vittna vid en huvudförhandling, samt undantag från denna huvudregel, återfinns i 5 kap. 5 och 6 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Slutligen återfinns i punkten 28 bestämmelser om kostnader. Bestämmelser om detta finns i 6–9 §§ förordningen (2000:704) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att bestämmelserna i huvudsakligen lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål medför att Sverige uppfyller bestämmelserna i artikel 18 i den mån de innebär ett åtagande för konventionsstaterna.

6.11. Viss övrig reglering (artiklarna 19 –22 och 24–31)

Regeringens bedömning: Innehållet i artiklarna 19–22 och 24–31 föranleder inte några lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser har delat bedömningen eller inte haft något att erinra mot den. Helsingborgs tingsrätt har dock anfört att, även om konventionen i den del som avser skydd av vittnen m.m. endast innehåller rekommendationer, bör det närmare övervägas om det inte borde vitas åtgärder för att göra skyddet mer effektivt för att lojalt uppfylla tankarna bakom konventionens artikel 24.1. Tingsrätten efterlyser också en mer ingående diskussion om för- och nackdelarna med särskilda strafflindringsregler för kronvittnen eller motsvarande institut, eller inskränkningar i den obligatoriska åtalsplikten vid interna avslöjanden. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser bl.a. att systemet med kronvittnen i artikel 26.3 förtjänar ytterligare diskussion och kan förbättras lagstiftningsmässigt.

Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 19–22 behandlas gemensamma brottsutredningar, särskilda utredningsmetoder, överförande av lagföring och upprättande av brottsregister. I artiklarna 24–31 behandlas skydd för vittnen m.m., åtgärder för att förstärka samarbetet med och mellan rättsvårdande myndigheter, insamling m.m. av information om den organiserade brottsligheten, utbildning och tekniskt bistånd, genomförande av konventionen genom ekonomisk utveckling och tekniskt bistånd samt förebyggande av brott.

Regeringen delar bl.a. Helsingborgs tingsrätts uppfattning att dessa regler i stor utsträckning har karaktär av rekommendationer och inte innehåller några ovillkorliga skyldigheter för konventionsstaterna. Regeringen ansluter sig till de överväganden som görs i promemorian och som innebär att dessa konventionsbestämmelser inte kräver ny svensk lagstiftning. Att i detta sammanhang göra en mer utförlig analys än den som görs i promemorian eller att föreslå författningsändringar utan att konventionens bestämmelser påkallar detta finner regeringen inte vara nödvändigt. Regeringen utesluter dock inte att det av andra skäl kan visa sig bli nödvändigt att i framtiden se över den svenska lagstiftningen på dessa områden och föreslå författningsändringar som därvid kan visa sig nödvändiga.

Skydd av vittnen m.m.

I anslutning till artikel 24 om skydd av vittnen kan nämnas att man i Sverige sedan länge sett mycket allvarligt på försök att sabotera brottsutredningar eller rättegångar genom att påverka bevispersoner genom våld eller hot. Att vittnen och målsägande skall känna sig trygga och därigenom våga berätta vad de har iakttagit är en förutsättning för att brottsbekämpningen skall kunna bedrivas effektivt. Detta gäller inte minst kampen mot den grova eller organiserade brottsligheten. Det finns i dag ett flertal metoder att tillgå för att skydda hotade personer, bl.a. genom s.k. spärrmarkering, kvarskrivning enligt 16 § folkbokföringslagen

(1991:481) och användande av fingerade personuppgifter enligt lagen (1991:483) därom. I det sammanhanget kan också nämnas polisens arbete med att skydda hotade personer och utrusta dem med särskilda s.k. trygghetspaket och i undantagsfall personskydd. Regeringen har bedömt att det finns behov av att överväga ytterligare åtgärder för att skydda bevispersoner och därför beslutat att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att närmare utforma ramen för ett program till skydd för bevispersoner m.fl. och föreslå den lagstiftning som behövs (Personsäkerhetsutredningen, dir. 2001:107). Enligt direktiven skall utredaren bl.a. överväga hur den personkrets som kan tänkas att omfattas av ett skyddsprogram skall avgränsas. Utredaren skall vidare överväga frågan om ersättning skall kunna lämnas till bevispersoner m.fl. I uppdraget ingår också att överväga och föreslå åtgärder som kan förhindra att en bevisperson, på grund av rädsla, vid huvudförhandling ändrar en tidigare lämnad uppgift eller avstår från att lämna en sådan. Ett delbetänkande har lämnats (SOU 2002:71). Slutredovisning skall ske senast den 31 december 2003 (dir. 2003:63).

När det gäller artikel 24 punkten 2 b, som behandlar användande av kommunikationsteknologi, bör framhållas att det sedan några år pågår en försöksverksamhet med videokonferens i rättegång (lagen [1999:613] om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång) som ger möjlighet för bl.a. målsägande och vittnen att vid vissa domstolar höras genom videokonferens. En sådan bevisupptagning får ske om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter, eller om bevisupptagning enligt reglerna i rättegångsbalken skulle medföra kostnader och olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på ett sådant sätt. Enligt lagens förarbeten finns det inte några hinder mot att använda videokonferens i sådana fall då målsägande eller vittnen på grund av rädsla eller fruktan för sin säkerhet inte anser sig kunna inställa sig i rättssalen. Enligt förarbetena bör emellertid möjligheten användas med viss återhållsamhet och det får naturligtvis inte ske på bekostnad av den tilltalades rättssäkerhet (prop. 1998/99:65 s. 24).

Beträffande artikel 24 punkten 3, som tar upp frågan om överenskommelser mellan stater om flyttning av hotade personer, kan påpekas att Sverige ännu inte träffat några sådana överenskommelser. Innan detta kan bli aktuellt måste det finnas en fungerande organisation för vittnesskydd inom landet. Personsäkerhetsutredningen arbetar bl.a. med denna fråga. Regeringen avvaktar detta arbete.

Eftersom konventionens regler i denna del inte är tvingande krävs inte några ytterligare åtgärder för att Sverige skall kunna tillträda konventionen.

I anslutning till artikel 25 om hjälp och skydd för brottsoffer, bör nämnas lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Lagen syftar till att stärka målsägandens ställning under det rättsliga förfarandet. Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. Om åklagaren inte hjälper målsäganden att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet skall målsägandebiträdet bistå målsäganden med detta. Målsägandebiträde kan förordnas i vissa mål enligt brottsbalken när förundersökning har inletts, exempelvis vid sexualbrott enligt 6 kap. brottsbalken, eller vid brott mot liv och hälsa (3

kap.) eller brott mot frihet och frid (4 kap.). En målsägande har i princip alltid möjlighet att föra talan om enskilt anspråk i samband med brottmålet (22 kap. 2 § rättegångsbalken). För den händelse den skadeståndsskyldige saknar medel eller det inte finns någon känd gärningsman finns möjlighet att ansöka om statlig brottsskadeersättning. Om en målsägande är part har han eller hon rätt att fullt ut delta i processen.

Kronvittnen m.m.

I artikel 26 om åtgärder för att förstärka samarbetet mellan rättsvårdande myndigheter återfinns bl.a. bestämmelser om åtgärder för att uppmuntra personer som deltar i organiserade brottsliga sammanslutningar att lämna upplysningar av nytta för brottsutredningar. Att förmå berörda personer att lämna upplysningar till de rättsvårdande myndigheterna är i Sverige sedan länge en central del i uppgiften att förebygga och utreda brott. Det ingår bl.a. i utbildningar i förhörsteknik. Regeringen arbetar dessutom för att införa ett program för att skydda bevispersoner (se även artikel 24). I punkten 2 finns en regel om strafflindring. I det sammanhanget kan nämnas att i 29 kap. 5 § brottsbalken finns bestämmelser som innebär att rätten vid straffmätningen, utöver vad som följer av straffvärdet, i skälig omfattning skall ta hänsyn till vissa omständigheter som är hänförliga till bl.a. gärningsmannens handlande efter brottet. I 29 kap. 5 § första stycket 3 brottsbalken berörs förhållandet att den tilltalade frivilligt angett sig och i första stycket 8 att någon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än vad straffvärdet motiverar. Bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 3 brottsbalken avser endast angivelse av egna brott. Fängelsestraffkommittén diskuterade om bestämmelsen borde utvidgas till att avse även s.k. kronvittnen, dvs. gärningsmän som avslöjar sina medbrottslingar (SOU 1986:13–15). Kommittén ansåg övervägande skäl tala mot ett sådant system. Inte någon remissinstans framförde en motsatt uppfattning. Även departementschefen delade kommitténs bedömning. Något utrymme för att beakta sådana omständigheter finns följaktligen inte enligt punkt 3. I den mån sådana omständigheter helt undantagsvis skall kunna anses motivera ett lägre straff får detta ske med stöd av punkt 8 (NJA II 1988 s. 18 f.). När det gäller Helsingborgs tingsrätt påpekanden bör det framhållas att införandet av särskilda strafflindringsregler för s.k. kronvittnen har hittills ansetts vara något främmande för svenska rättstraditioner. Det har berott bl.a. på att det inte kan uteslutas att sådana åtgärder skulle kunna utgöra en grogrund för falska angivelser och en ökad risk för våld på t.ex. kriminalvårdsanstalter. Tillräckliga skäl har inte framkommit för att i detta sammanhang göra någon annan bedömning.

Samarbete mellan rättsvårdande myndigheter

Innehållet i artikel 27 om rättsvårdande myndigheters samarbete ligger väl i linje med hur regeringen i till exempel regleringsbrev och budgetpropositionen betonar utvecklingen av de rättsvårdande myndigheternas arbete med hänsyn till hela rättskedjan. Även det internationella samarbetet, såsom det i dag fungerar, återspeglar väl de åtgärder som kon-

ventionen föreslår i effektiviserande syfte. Informationsutbyte kan medföra att känsliga frågor om dataskydd och skydd av personuppgifter aktualiseras. Konventionen stadgar dock att allt utbyte och samarbete skall ske på ett sätt som är förenligt med respektive rättsordning och förvaltningssystemen. Artikeln innehåller även skrivningar om att konventionsstaten kan överväga att ingå bilaterala avtal för att förbättra samarbetet med andra konventionsstater. Dessa är dock inte förpliktigande och föranleder därför inga lagändringar.

Informationsinsamling

Svenska myndigheter arbetar på ett sätt som överensstämmer med rekommendationerna i artikel 28 om insamling m.m. av information om den organiserade brottsligheten. Varje år görs en översyn av den organiserade brottsligheten i en s.k. hotbildsrapport som upprättas av Rikskriminalpolisen. Rikskriminalpolisen upprättar dessutom varje år rapporter om den nationella organiserade brottsligheten som sänds till Europol för sammanställande av en rapport om situationen på EU-nivå. En öppen version vidarebefordras till Europaparlamentet. Även Europarådet sammanställer årligen en rapport om den organiserade brottsligheten i medlemsländerna. Underlaget för svensk del utgörs av samma material som för Europolrapporten. Sverige har tagit aktiv del i ansträngningarna för att förändra inriktningen på rapporterna till att fokusera mer på hotbildsbeskrivningar och framåtblickande analys samt utveckla metoder för informationsinsamlande. Ambitionen har varit att framställningen skall bli mer operativ och användbar för brottsbekämpande myndigheter. Procedurer för att effektivisera rapportframtagandet har också inletts. På regional – nordisk – nivå sker också ett omfattande arbete, såväl för att utbyta sakkunskap som för att utveckla analys och metod.

Utbildning och tekniskt bistånd

Beträffande artikel 29 om specialinriktade utbildningsprogram för rättsvårdande personal bör det svenska rättsväsendets pågående arbete med olika utbildningsprogram nämnas. För att bl.a. öka kunskapen om den grova och gränsöverskridande brottsligheten har Rikspolisstyrelsen anställt personal med akademisk kompetens inom olika områden. Rikskriminalpolisen ger dessutom utbildning för polismyndigheterna i relevanta ämnen. Riksåklagaren har liknande program.

7. Tillämpning av konventionen

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller konventionens förpliktelser avseende tillämpning av konventionen.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har delat bedömningen eller inte haft något att erinra mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 34 beskriver närmare vilka åtgärder varje konventionsstat är skyldig att vidta i anledning av konventionens åtaganden. Det understryks att striktare eller strängare åtgärder än de som avses i konventionen får vidtas. I punkten 2 stadgas att varje konventionsstat bl.a. skall se till att tvättning av vinning av brott (artikel 6), korruption (artikel 8) och hinder mot rättvisan (artikel 23) är straffbelagt oberoende av brottets gränsöverskridande art och om en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig.

Några lagändringar synes inte vara nödvändiga för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser angående tillämpning av konventionen.

8. Tvistlösning

Regeringens bedömning: Möjligheten för Sverige att i enlighet med artikel 35.3 förklara sig inte bundet av konventionens bestämmelse om tvistlösning bör inte utnyttjas.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har delat bedömningen eller inte haft något att erinra.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 35.1 skall staterna eftersträva att genom förhandling lösa tvister angående tolkningen eller tillämpningen av konventionen. Enligt artikel 35.2 skall varje tvist mellan två eller flera konventionsstater angående tolkningen eller tillämpningen av konventionen, som inte inom rimlig tid kan lösas genom förhandlingar mellan staterna, lösas genom skiljedom på begäran av någon av staterna. Om parterna inte inom sex månader efter det att begäran om skiljedom har framställts kan enas om skiljeförfarandet, kan endera parten hänskjuta tvisten till Internationella domstolen genom ansökan i enlighet med domstolens stadga. I artikel 35.3 ges en reservationsmöjlighet till det skiljeförfarande som beskrivs i artikel 35.2 med innebörd att den part som inte accepterar denna typ av tvistlösning kan förklara sig icke bunden av detta förfarande. En sådan förklaring kan ges såväl i samband med undertecknande av konventionen som i samband med ratifikationen. De andra konventionsstaterna blir inte bundna av punkt 2 gentemot en konventionsstat som har gjort ett sådant förbehåll.

Sverige har anslutit sig till ett stort antal konventioner som innehåller tvistlösningsklausuler av samma typ som den nu aktuella. Terroristbombningskonventionen (prop. 2000/01:86) har i artikel 20 samma text som i Palermokonventionen. Sverige bör därför enligt regeringens bedömning acceptera ett sådant tvistlösningsförfarande också i detta fall.

9. Kostnader

Regeringens bedömning: Ett tillträde till konventionen föranleder inte några ökade kostnader för staten.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser har delat bedömningen eller inte haft något att erinra mot bedömningen. Rikspolisstyrelsen har dock anfört att genom konventionen torde utbytet mellan konventionsstaternas rättsvårdande myndigheter komma att öka. Det, menar Rikspolisstyrelsen, kommer förmodligen leda till att polisen involveras i fler ärenden med internationell anknytning och därmed ökade kostnader.

Skälen för regeringens bedömning: Av skäl som framgår ovan gör regeringen bedömningen att några lagändringar inte är nödvändiga för att Sverige skall kunna tillträda Palermokonventionen. Även om antalet ärenden med internationell anknytning skulle komma öka något för det svenska rätts- och polisväsendet, bör det å andra sidan framhållas att ett av konventionens huvudsyften är att förenkla och effektivisera det internationella rättsliga samarbetet. Dessa faktorer sammantagna leder till bedömningen att ett tillträde till konventionen inte kommer att leda till några ökade kostnader för den svenska staten. För det fall någon del av rätts- eller polisväsendet skulle komma att orsakas vissa ökade kostnader kan dessa inte förväntas vara större än att de kan finansieras inom ramen för nuvarande anslag.

Remissinstanser

Remissyttrande har avgivits av Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt, Helsingborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund. Rikspolisstyrelsen har överlämnat yttrande från Säkerhetspolisen.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

Konventionstexten på engelska och i svensk

översättning

United Nations Convention

against Transnational Organized

Crime

Förenta nationernas konvention

mot gränsöverskridande

organiserad brottslighet

Article 1

Statement of purpose

Artikel 1

Syfte

The purpose of this Convention is to

promote cooperation to prevent and

combat transnational organized crime

more effectively.

Denna konventions syfte är att främja

samarbete för att på ett mer effektivt sätt

förebygga och bekämpa gränsöverskri-

dande organiserad brottslighet.

Article 2

Use of terms

Artikel 2

Definitioner

For the purposes of this Convention:

I denna konvention avses med

(a) “Organized criminal group” shall

mean a structured group of three or

more persons, existing for a period of

time and acting in concert with the aim

of committing one or more serious

crimes or offences established in accor-

dance with this Convention, in order to

obtain, directly or indirectly, a financial

or other material benefit;

a) organiserad brottslig sammanslut-

ning: en strukturerad sammanslutning

bestående av tre eller flera personer, som

finns under en viss tid och som handlar i

samförstånd i syfte att begå ett eller flera

grova brott eller överträdelser som är

straffbelagda i enlighet med denna kon-

vention för att, direkt eller indirekt, upp-

nå ekonomisk eller annan materiell vin-

ning.

(b) “Serious crime” shall mean con-

duct constituting an offence punishable

by a maximum deprivation of liberty of

at least four years or a more serious

penalty;

b) grovt brott: ett brott för vilket före-

skrivs en frihetsberövande påföljd om

maximalt fyra år eller en strängare på-

följd.

group that is not randomly formed for

the immediate commission of an offence

and that does not need to have formally

defined roles for its members, continuity

of its membership or a developed struc-

ture;

c) strukturerad sammanslutning: en

sammanslutning som inte har bildats

slumpvis för att omedelbart begå brott.

Den behöver inte ha formellt definierade

roller för sina medlemmar och heller inte

kontinuitet i medlemskapet eller en ut-

vecklad struktur.

(d) “Property” shall mean assets of

every kind, whether corporeal or incor-

poreal, movable or immovable, tangible

or intangible, and legal documents or

instruments evidencing title to, or inter-

est in, such assets;

d) egendom: alla slags tillgångar, ma-

teriella eller immateriella, lös eller fast

egendom samt juridiska handlingar eller

urkunder som styrker äganderätt eller

annan rätt till sådana tillgångar.

(e) “Proceeds of crime” shall mean

any property derived from or obtained,

directly or indirectly, through the com-

mission of an offence;

e) vinning av brott: all egendom som

härrör från eller som direkt eller indirekt

förvärvats genom brott.

(f) “Freezing” or “seizure” shall mean

temporarily prohibiting the transfer,

conversion, disposition or movement of

property or temporarily assuming cus-

tody or control of property on the basis

of an order issued by a court or other

f) frysning eller beslag: att tillfälligt

förbjuda överlåtelse, omvandling, förfo-

gande över eller flyttning av egendom

eller tillfälligt förvar eller omhänderta-

gande av egendom med stöd av beslut av

domstol eller annan behörig myndighet.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

competent authority;

(g) “Confiscation”, which includes

forfeiture where applicable, shall mean

the permanent deprivation of property

by order of a court or other competent

authority;

g) förverkande: bestående berövande

av egendom efter beslut av domstol eller

annan behörig myndighet.

(h) “Predicate offence” shall mean any

offence as a result of which proceeds

have been generated that may become

the subject of an offence as defined in

article 6 of this Convention;

förbrott: brott som resulterat i sådan

vinning som kan vara föremål för brott

enligt definitionen i artikel 6 i denna

konvention.

(i) “Controlled delivery” shall mean

the technique of allowing illicit or sus-

pect consignments to pass out of,

through or into the territory of one or

more States, with the knowledge and

under the supervision of their competent

authorities, with a view to the investiga-

tion of an offence and the identification

of persons involved in the commission

of the offence;

i) kontrollerad leverans: metoden att

tillåta att en olaglig eller misstänkt för-

sändelse förs ut ur, genom eller in i en

eller flera staters territorium med de

behöriga myndigheternas vetskap och

under deras övervakning i avsikt att ut-

reda brott och identifiera personer som

är delaktiga i brottet.

(j) “Regional economic integration

organization” shall mean an organiza-

tion constituted by sovereign States of a

given region, to which its member States

have transferred competence in respect

of matters governed by this Convention

and which has been duly authorized, in

accordance with its internal procedures,

to sign, ratify, accept, approve or accede

to it; references to “States Parties” under

this Convention shall apply to such or-

ganizations within the limits of their

competence.

j) regional organisation för ekonomisk

integration: en organisation som bildats

av självständiga stater i en bestämd regi-

on, till vilken dess medlemsstater har

överfört behörighet i frågor som täcks av

denna konvention och vilken vederbörli-

gen har bemyndigats i enlighet med sin

interna ordning att underteckna, ratifice-

ra, godta, godkänna eller ansluta sig till

konventionen. Hänvisningar till konven-

tionsstater i denna konvention skall gälla

sådana organisationer inom ramen för

deras behörighet.

Article 3

Scope of application

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. This Convention shall apply, except

as otherwise stated herein, to the preven-

tion, investigation and prosecution of:

1. Såvida inte annat anges, skall denna

konvention tillämpas på förebyggande,

utredning och lagföring av

(a) The offences established in accor-

dance with articles 5, 6, 8 and 23 of this

Convention; and

a) brott som straffbeläggs i enlighet

med artiklarna 5, 6, 8 och 23 i denna

konvention, och

(b) Serious crime as defined in article

2 of this Convention;

b) grova brott enligt definitionen i

artikel 2 i denna konvention,

where the offence is transnational in

nature and involves an organized crimi-

nal group.

när brottet är gränsöverskridande till sin

natur och en organiserad brottslig sam-

manslutning är delaktig.

2. For the purpose of paragraph 1 of

this article, an offence is transnational in

nature if:

2. För det syfte som avses i punkt 1 i

denna artikel är ett brott gränsöverskri-

dande till sin natur

(a) It is committed in more than one

State;

a) om brottet begås i mer än en stat,

(b) It is committed in one State but a

substantial part of its preparation, plan-

ning, direction or control takes place in

another State;

b) om brottet begås i en stat, men en

betydande del av förberedelserna, plane-

ringen, ledningen eller kontrollen sker i

en annan stat,

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

involves an organized criminal group

that engages in criminal activities in

more than one State; or

organiserad brottslig sammanslutning

som bedriver kriminell verksamhet i mer

än en stat är delaktig, eller

(d) It is committed in one State but has

substantial effects in another State.

d) om brottet begås i en stat men har

betydande följder i en annan stat.

Article 4

Protection of sovereignty

Artikel 4

Skydd av suveränitet

1. States Parties shall carry out their

obligations under this Convention in a

manner consistent with the principles of

sovereign equality and territorial integ-

rity of States and that of non-

intervention in the domestic affairs of

other States.

1. Konventionsstaterna skall fullgöra

sina skyldigheter i enlighet med konven-

tionen på ett sätt som är förenligt med

principerna om jämlikhet mellan stater,

om staters territoriella integritet samt om

icke-inblandning i andra staters interna

angelägenheter.

2. Nothing in this Convention entitles

a State Party to undertake in the territory

of another State the exercise of jurisdic-

tion and performance of functions that

are reserved exclusively for the authori-

ties of that other State by its domestic

law.

2. Ingenting i denna konvention skall

berättiga en konventionsstat att i en an-

nan konventionsstat utöva jurisdiktion

och utföra funktioner som är förbehållna

myndigheterna i denna stat enligt dess

nationella lagstiftning.

Article 5

Criminalization of participation in an

organized criminal group

Artikel 5

Kriminalisering av deltagande i en

organiserad brottslig sammanslutning

1. Each State Party shall adopt such

legislative and other measures as may be

necessary to establish as criminal of-

fences, when committed intentionally:

1. Varje konventionsstat skall vidta de

lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder

som erfordras för att straffbelägga föl-

jande gärningar när de begås uppsåtli-

gen:

(a) Either or both of the following as

criminal offences distinct from those

involving the attempt or completion of

the criminal activity:

a) Endera eller bådadera av de följande

som straffbelagda gärningar som skiljer

sig från gärningar som innefattar försök

till eller genomförande av ett brott:

(i) Agreeing with one or more other

persons to commit a serious crime for a

purpose relating directly or indirectly to

the obtaining of a financial or other ma-

terial benefit and, where required by

domestic law, involving an act under-

taken by one of the participants in fur-

therance of the agreement or involving

an organized criminal group;

i) att avtala med en eller flera personer

att begå ett grovt brott i ett syfte som

direkt eller indirekt är förenat med upp-

nående av ekonomisk eller annan mate-

riell vinning och, där den nationella lag-

stiftningen så fordrar, som innefattar en

gärning som utförs av någon av delta-

garna för att genomföra avtalet eller vari

en organiserad brottslig sammanslutning

är delaktig,

(ii) Conduct by a person who, with

knowledge of either the aim and general

criminal activity of an organized crimi-

nal group or its intention to commit the

crimes in question, takes an active part

in:

ii) en persons beteende som, med vet-

skap antingen om en organiserad brotts-

lig sammanslutnings syfte och allmänna

brottsliga verksamhet eller dennas avsikt

att begå ifrågavarande brott, aktivt deltar

a. Criminal activities of the organized

criminal group;

a. den organiserade brottsliga sam-

manslutningens brottsliga verksamhet,

eller

b. Other activities of the organized

criminal group in the knowledge that his

or her participation will contribute to the

achievement of the above-described

b. annan verksamhet som bedrivs av

den organiserade brottsliga sammanslut-

ningen med vetskap om att personens

deltagande kommer att bidra till genom-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

criminal aim;

förandet av ovan angivna brottsliga syf-

te.

(b) Organizing, directing, aiding, abet-

ting, facilitating or counselling the

commission of serious crime involving

an organized criminal group.

b) Organiserandet eller ledandet av,

medhjälp eller bistånd till, främjande av

eller råd för genomförande av grova

brott vari en organiserad brottslig sam-

manslutning är delaktig.

2. The knowledge, intent, aim, pur-

pose or agreement referred to in para-

graph 1 of this article may be inferred

from objective factual circumstances.

2. Vetskap, uppsåt, syfte, avsikt och

instämmande som avses i punkt 1 i den-

na artikel får härledas från yttre faktiska

omständigheter.

3. States Parties whose domestic law

requires involvement of an organized

criminal group for purposes of the of-

fences established in accordance with

paragraph 1 (a) (i) of this article shall

ensure that their domestic law covers all

serious crimes involving organized

criminal groups. Such States Parties, as

well as States Parties whose domestic

law requires an act in furtherance of the

agreement for purposes of the offences

established in accordance with para-

graph 1 (a) (i) of this article, shall so

inform the Secretary-General of the

United Nations at the time of their sig-

nature or of deposit of their instrument

of ratification, acceptance or approval of

or accession to this Convention.

3. Konventionsstater vilkas nationella

lagstiftning kräver att en organiserad

brottslig sammanslutning är delaktig i de

brott som straffbeläggs i enlighet med

punkt 1 a i i denna artikel skall tillse att

deras interna lagstiftning täcker grova

brott vari organiserade brottsliga sam-

manslutningar är delaktiga. Sådana kon-

ventionsstater, liksom konventionsstater

vilkas nationella lagstiftning kräver en

lagstiftningsåtgärd för genomförandet av

avtalet för brott som straffbeläggs i en-

lighet med punkt 1 a i i denna artikel,

skall underrätta Förenta nationernas

generalsekreterare härom vid tiden för

undertecknandet eller deponeringen av

sina instrument avseende ratificering,

godtagande eller godkännande eller vid

anslutningen till denna konvention.

Article 6

Criminalization of the laundering of

proceeds of crime

Artikel 6

Kriminalisering av tvättning av

vinning av brott

1. Each State Party shall adopt, in

accordance with fundamental principles

of its domestic law, such legislative and

other measures as may be necessary to

establish as criminal offences, when

committed intentionally:

1. Varje konventionsstat skall, i enlig-

het med grundläggande principer i sin

nationella lagstiftning, vidta de lagstift-

ningsåtgärder och andra åtgärder som

erfordras för att straffbelägga följande

gärningar när de begås uppsåtligen:

(a) (i) The conversion or transfer of

property, knowing that such property is

the proceeds of crime, for the purpose of

concealing or disguising the illicit origin

of the property or of helping any person

who is involved in the commission of

the predicate offence to evade the legal

consequences of his or her action;

a) i) Omvandling eller överlåtelse av

egendom med vetskap om att den utgör

vinning av brott, om det sker för att döl-

ja eller maskera egendomens olagliga

ursprung eller för att hjälpa en person

som är delaktig i förbrottet att undandra

sig de rättsliga följderna av sina gär-

ningar.

(ii) The concealment or disguise of the

true nature, source, location, disposition,

movement or ownership of or rights

with respect to property, knowing that

such property is the proceeds of crime;

ii) Döljande eller maskering av egen-

doms rätta natur eller ursprung, dess

belägenhet eller förfogandet över den

eller dess förflyttning eller äganderätten

eller annan rättighet till denna med vet-

skap om att den utgör vinning av brott.

(b) Subject to the basic concepts of its

legal system:

b) Med reservation för grundbegrep-

pen i sin rättsordning,

(i) The acquisition, possession or use

of property, knowing, at the time of

i) förvärv, innehav eller användande av

egendom med vetskap, vid tiden för

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

receipt, that such property is the pro-

ceeds of crime;

mottagandet, om att egendomen i fråga

utgjorde vinning av brott,

(ii) Participation in, association with

or conspiracy to commit, attempts to

commit and aiding, abetting, facilitating

and counselling the commission of any

of the offences established in accor-

dance with this article.

ii) delaktighet i brott som anges i den-

na artikel, samverkan eller stämpling i

avsikt att begå sådana brott, försök att

begå eller medhjälp eller bistånd till,

främjande av eller råd för genomföran-

det av sådana brott.

2. For purposes of implementing or

applying paragraph 1 of this article:

2. För att genomföra eller tillämpa

punkt 1 i denna artikel skall varje kon-

ventionsstat

(a) Each State Party shall seek to ap-

ply paragraph 1 of this article to the

widest range of predicate offences;

a) söka tillämpa punkt 1 i denna artikel

på största möjliga slag av förbrott; och

(b) Each State Party shall include as

predicate offences all serious crime as

defined in article 2 of this Convention

and the offences established in accor-

dance with articles 5, 8 and 23 of this

Convention. In the case of States Parties

whose legislation sets out a list of spe-

cific predicate offences, they shall, at a

minimum, include in such list a compre-

hensive range of offences associated

with organized criminal groups;

b) som förbrott betrakta alla grova

brott enligt definitionen i artikel 2 i den-

na konvention och sådana brott som

straffbeläggs enligt konventionens artik-

lar 5, 8 och 23. För konventionsstater

som i sin lag har en förteckning över

angivna förbrott skall som ett minimum i

en sådan förteckning införas en fullstän-

dig förteckning över brott som har an-

knytning till organiserade brottsliga

sammanslutningar.

(b), predicate offences shall include

offences committed both within and

outside the jurisdiction of the State Party

in question. However, offences commit-

ted outside the jurisdiction of a State

Party shall constitute predicate offences

only when the relevant conduct is a

criminal offence under the domestic law

of the State where it is committed and

would be a criminal offence under the

domestic law of the State Party imple-

menting or applying this article had it

been committed there;

c) För de ändamål som avses i stycke b

ovan skall som förbrott betraktas brott

som har begåtts såväl inom som utom en

konventionsstats jurisdiktion. Emellertid

skall brott som begåtts utanför en kon-

ventionsstats jurisdiktion betraktas som

förbrott endast när gärningen är en

brottslig gärning enligt den stats natio-

nella lag där brottet begås och det skulle

vara ett brott enligt den konventionsstats

nationella lag som verkställer eller till-

lämpar denna artikel, om gärningen hade

begåtts där.

(d) Each State Party shall furnish cop-

ies of its laws that give effect to this

article and of any subsequent changes to

such laws or a description thereof to the

Secretary-General of the United Na-

tions;

d) Varje konventionsstat skall förse

Förenta nationernas generalsekreterare

med avskrifter av de av sina lagar som

ger verkan åt denna artikel och senare

ändringar i dem eller en redogörelse för

dem.

(e) If required by fundamental princi-

ples of the domestic law of a State Party,

it may be provided that the offences set

forth in paragraph 1 of this article do not

apply to the persons who committed the

predicate offence;

e) Om så krävs enligt de grundläggan-

de principerna i en konventionsstats

nationella lagstiftning, kan det föreskri-

vas att gärning som anges i punkt 1 i

denna artikel inte skall föreligga i fråga

om den som har begått förbrottet.

(f) Knowledge, intent or purpose re-

quired as an element of an offence set

forth in paragraph 1 of this article may

be inferred from objective factual cir-

cumstances.

f) Vetskap, uppsåt eller avsikt som

erfordras som rekvisit för att ett brott

skall föreligga enligt punkt 1 i denna

artikel får härledas från yttre faktiska

omständigheter.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

Article 7

Measures to combat money-

laundering

Artikel 7

Åtgärder för att bekämpa

penningtvätt

1. Each State Party:

1. Varje konventionsstat skall

(a) Shall institute a comprehensive

domestic regulatory and supervisory

regime for banks and non-bank financial

institutions and, where appropriate,

other bodies particularly susceptible to

money-laundering, within its compe-

tence, in order to deter and detect all

forms of money-laundering, which re-

gime shall emphasize requirements for

customer identification, record-keeping

and the reporting of suspicious transac-

tions;

a) inom sin behörighet i syfte att av-

skräcka och upptäcka all slags penning-

tvätt införa ett fullständigt regelverk för

reglering och övervakning av banker och

andra finansiella institutioner och, där så

är lämpligt, andra enheter som särskilt

kan utnyttjas för penningtvätt; detta re-

gelverk skall särskilt framhäva kraven

på kundidentifiering, registrering av och

rapportering om misstänkta transaktio-

ner;

(b) Shall, without prejudice to articles

18 and 27 of this Convention, ensure

that administrative, regulatory, law en-

forcement and other authorities dedi-

cated to combating money-laundering

(including, where appropriate under

domestic law, judicial authorities) have

the ability to cooperate and exchange

information at the national and interna-

tional levels within the conditions pre-

scribed by its domestic law and, to that

end, shall consider the establishment of

a financial intelligence unit to serve as a

national centre for the collection, analy-

sis and dissemination of information

regarding potential money-laundering.

b) med förbehåll för artiklarna 18 och

27 i denna konvention, tillse att admi-

nistrativa, normativa, rättsvårdande

myndigheter och andra myndigheter som

har till uppgift att bekämpa penningtvätt

(däribland domstolsväsendet när så är

lämpligt enligt nationell lag) skall kunna

samarbeta och utbyta information på det

nationella och internationella planet

enligt de förutsättningar som stipuleras i

deras nationella lag och att de i det syftet

skall överväga frågan om inrättande av

ett ekonomiskt underrättelseorgan som

skall tjäna som nationellt centrum för

insamling, analys och spridning av in-

formation om eventuell penningtvätt.

2. States Parties shall consider imple-

menting feasible measures to detect and

monitor the movement of cash and ap-

propriate negotiable instruments across

their borders, subject to safeguards to

ensure proper use of information and

without impeding in any way the

movement of legitimate capital. Such

measures may include a requirement

that individuals and businesses report

the cross-border transfer of substantial

quantities of cash and appropriate nego-

tiable instruments.

2. Konventionsstaterna skall pröva

vilka åtgärder som kan vidtas för att

upptäcka och övervaka rörelser av kon-

tanta medel och vederbörliga överlåtbara

värdepapper över sina gränser med för-

behåll för garantier för att trygga en

riktig användning av information, dock

utan att på något sätt förhindra tillåtna

kapitalrörelser. Sådana åtgärder kan

innefatta krav på att fysiska personer och

juridiska personer rapporterar gräns-

överskridande överföringar av betydan-

de summor av kontanta medel och ifrå-

gakommande löpande skuldebrev.

3. In establishing a domestic regula-

tory and supervisory regime under the

terms of this article, and without preju-

dice to any other article of this Conven-

tion, States Parties are called upon to

use as a guideline the relevant initiatives

of regional, interregional and multilat-

eral organizations against money-

laundering.

3. När konventionsstaterna upprättar

ett nationellt regelverk för reglering och

övervakning i enlighet med denna arti-

kel, vilket inte skall inkräkta på någon

annan artikel i denna konvention, skall

de som riktlinjer utnyttja ifrågakom-

mande initiativ av regionala, interregio-

nala och multilaterala organisationer för

bekämpande av penningtvätt.

4. States Parties shall endeavour to

develop and promote global, regional,

subregional and bilateral cooperation

4. Konventionsstaterna skall sträva

efter att utveckla och främja globalt,

regionalt, subregionalt och bilateralt

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

among judicial, law enforcement and

financial regulatory authorities in order

to combat money-laundering.

samarbete mellan judiciella myndighe-

ter, rättsvårdande myndigheter och eko-

nomiska kontrollmyndigheter för att

bekämpa penningtvätt.

Article 8

Criminalization of corruption

Artikel 8

Kriminalisering av korruption

1. Each State Party shall adopt such

legislative and other measures as may be

necessary to establish as criminal of-

fences, when committed intentionally:

1. Varje konventionsstat skall vidta de

lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder

som erfordras för att straffbelägga föl-

jande gärningar när de begås uppsåtli-

gen:

(a) The promise, offering or giving to

a public official, directly or indirectly,

of an undue advantage, for the official

himself or herself or another person or

entity, in order that the official act or

refrain from acting in the exercise of his

or her official duties;

a) Att utlova, erbjuda eller lämna en

offentlig tjänsteman, direkt eller indi-

rekt, en otillbörlig förmån för honom

eller henne själv eller annan person eller

enhet för att han eller hon skall vidta

eller underlåta att vidta en åtgärd i tjäns-

ten.

(b) The solicitation or acceptance by a

public official, directly or indirectly, of

an undue advantage, for the official

himself or herself or another person or

entity, in order that the official act or

refrain from acting in the exercise of his

or her official duties.

b) En offentlig tjänstemans begäran

om eller mottagande av, direkt eller indi-

rekt, en otillbörlig förmån för sig själv

eller för annan person eller enhet, för att

han eller hon skall vidta eller underlåta

att vidta en åtgärd i tjänsten.

2. Each State Party shall consider

adopting such legislative and other

measures as may be necessary to estab-

lish as criminal offences conduct re-

ferred to in paragraph 1 of this article

involving a foreign public official or

international civil servant. Likewise,

each State Party shall consider establish-

ing as criminal offences other forms of

corruption.

2. Varje konventionsstat skall pröva

frågan om att vidta sådana lagstiftnings-

åtgärder och andra åtgärder som erford-

ras för att straffbelägga gärningar som

avses i punkt 1 i denna artikel när en

utländsk offentlig tjänsteman eller inter-

nationell tjänsteman är delaktig. Likale-

des skall varje konventionsstat pröva

frågan om att straffbelägga andra former

av korruption.

3. Each State Party shall also adopt

such measures as may be necessary to

establish as a criminal offence participa-

tion as an accomplice in an offence es-

tablished in accordance with this article.

3. Varje konventionsstat skall också

vidta de åtgärder som erfordras för att

straffbelägga delaktighet som med-

brottsling i en gärning som är straffbe-

lagd i enlighet med denna artikel.

4. For the purposes of paragraph 1 of

this article and article 9 of this Conven-

tion, “public official” shall mean a pub-

lic official or a person who provides a

public service as defined in the domestic

law and as applied in the criminal law of

the State Party in which the person in

question performs that function.

4. För de syften som avses i punkt 1 i

denna artikel och artikel 9 i denna kon-

vention skall med termen offent-

lig tjänsteman förstås offentlig tjänste-

man eller person som tillhandahåller

offentliga tjänster så som denna term

definieras i nationell lag och tillämpas

enligt straffrätten i den konventionsstat

där personen i fråga utövar denna funk-

tion.

Article 9

Measures against corruption

Artikel 9

Åtgärder mot korruption

1. In addition to the measures set forth

in article 8 of this Convention, each

State Party shall, to the extent appropri-

ate and consistent with its legal system,

1. Utöver de åtgärder som avses i arti-

kel 8 i denna konvention skall varje

konventionsstat, i den utsträckning som

är lämplig och förenlig med dess rätts-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

adopt legislative, administrative or other

effective measures to promote integrity

and to prevent, detect and punish the

corruption of public officials.

ordning vidta lagstiftningsåtgärder, ad-

ministrativa åtgärder eller andra effekti-

va åtgärder för att främja omutlighet och

för att förebygga, upptäcka och bestraffa

bestickning av offentliga tjänstemän.

2. Each State Party shall take meas-

ures to ensure effective action by its

authorities in the prevention, detection

and punishment of the corruption of

public officials, including providing

such authorities with adequate inde-

pendence to deter the exertion of inap-

propriate influence on their actions.

2. Varje konventionsstat skall vidta

åtgärder för att tillse att dess myndighe-

ter handlar effektivt i fråga om förebyg-

gande, upptäckande och bestraffning av

bestickning av offentliga tjänstemän,

däri innefattande att tillse att myndighe-

terna är tillräckligt självständiga för att

avskräcka från utövande av olämplig

inverkan på deras handlande.

Article 10

Liability of legal persons

Artikel 10

Juridiska personers ansvar

1. Each State Party shall adopt such

measures as may be necessary, consis-

tent with its legal principles, to establish

the liability of legal persons for partici-

pation in serious crimes involving an

organized criminal group and for the

offences established in accordance with

articles 5, 6, 8 and 23 of this Conven-

tion.

1. Varje konventionsstat skall, i enlig-

het med grundsatserna i sin nationella

lagstiftning, vidta de åtgärder som kan

vara nödvändiga för att juridiska perso-

ner skall kunna ställas till ansvar för

medverkan i grova brott vari en organi-

serad brottslig sammanslutning är delak-

tig och för brott som är straffbelagda i

enlighet med artiklarna 5, 6, 8 och 23 i

denna konvention.

2. Subject to the legal principles of the

State Party, the liability of legal persons

may be criminal, civil or administrative.

2. Beroende på en konventionsstats

rättsordning skall juridiska personer

kunna lagföras straffrättsligt, civilrätts-

ligt eller administrativt.

3. Such liability shall be without

prejudice to the criminal liability of the

natural persons who have committed the

offences.

3. Denna ansvarsskyldighet skall inte

inverka på det straffrättsliga ansvar som

de fysiska personer har som har begått

brotten.

4. Each State Party shall, in particular,

ensure that legal persons held liable in

accordance with this article are subject

to effective, proportionate and dissua-

sive criminal or non-criminal sanctions,

including monetary sanctions.

4. Varje konventionsstat skall särskilt

tillse att juridiska personer som ställs till

ansvar i enlighet med denna artikel

ådöms effektiva, proportionerliga och

avskräckande straffrättsliga eller icke-

straffrättsliga påföljder, innefattande

bötesstraff.

Article 11

Prosecution, adjudication and

sanctions

Artikel 11

Lagföring, rättegång och påföljder

1. Each State Party shall make the

commission of an offence established in

accordance with articles 5, 6, 8 and 23

of this Convention liable to sanctions

that take into account the gravity of that

offence.

1. Varje konventionsstat skall belägga

brott enligt artiklarna 5, 6, 8 och 23 i

denna konvention med straff som tar

hänsyn till brottets allvarliga art.

2. Each State Party shall endeavour to

ensure that any discretionary legal pow-

ers under its domestic law relating to the

prosecution of persons for offences cov-

ered by this Convention are exercised to

maximize the effectiveness of law en-

2. Varje konventionsstat skall sträva

efter att säkerställa att sådan diskretionär

prövningsrätt som är föreskriven i deras

nationella lag avseende lagföring av

personer för brott enligt denna konven-

tion tillämpas på ett sådant sätt att be-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

forcement measures in respect of those

offences and with due regard to the need

to deter the commission of such of-

fences.

kämpningen av dessa brott blir så effek-

tiv som möjligt och att vederbörliga

hänsyn tas till behovet av att avskräcka

från att sådana brott förövas.

3. In the case of offences established

in accordance with articles 5, 6, 8 and

23 of this Convention, each State Party

shall take appropriate measures, in ac-

cordance with its domestic law and with

due regard to the rights of the defence,

to seek to ensure that conditions im-

posed in connection with decisions on

release pending trial or appeal take into

consideration the need to ensure the

presence of the defendant at subsequent

criminal proceedings.

3. I fråga om brott enligt artiklarna 5,

6, 8 och 23 i denna konvention skall

varje konventionsstat vidta lämpliga

åtgärder, i överensstämmelse med sin

nationella lagstiftning och med veder-

börlig hänsyn till rätten till försvar, för

att söka säkerställa att de villkor som

gäller med avseende på beslut om tillfäl-

lig frigivning i avvaktan på rättegång

eller överklagande beaktar nödvändighe-

ten att säkerställa att den åtalade är när-

varande vid efterföljande brottmålsrätte-

gångar.

4. Each State Party shall ensure that its

courts or other competent authorities

bear in mind the grave nature of the

offences covered by this Convention

when considering the eventuality of

early release or parole of persons con-

victed of such offences.

4. Varje konventionsstat skall tillse att

dess domstolar och andra behöriga myn-

digheter är medvetna om den allvarliga

karaktären hos de brott som täcks av

denna konvention när de bedömer frågan

om tidig eller villkorlig frigivning av

personer som dömts för sådana brott.

5. Each State Party shall, where ap-

propriate, establish under its domestic

law a long statute of limitations period

in which to commence proceedings for

any offence covered by this Convention

and a longer period where the alleged

offender has evaded the administration

of justice.

5. Varje konventionsstat skall, när så

är lämpligt, i sin nationella lag fastställa

en lång preskriptionstid inom vilken

rättsligt förfarande skall kunna inledas

för brott som omfattas av denna konven-

tion och en ännu längre preskriptionstid i

de fall då den misstänkte har undandra-

git sig lagföring.

6. Nothing contained in this Conven-

tion shall affect the principle that the

description of the offences established in

accordance with this Convention and of

the applicable legal defences or other

legal principles controlling the lawful-

ness of conduct is reserved to the do-

mestic law of a State Party and that such

offences shall be prosecuted and pun-

ished in accordance with that law.

6. Ingenting i denna konvention skall

inverka på principen att rubriceringen av

de brott som är straffbelagda i enlighet

med konventionen och på tillämpligt

lagligt försvar eller andra rättsprinciper

som bestämmer lagligheten av gärningar

förbehålls den nationella lagen i en kon-

ventionsstat och att sådana brott skall

lagföras och bestraffas i enlighet med

den lagen.

Article 12

Confiscation and seizure

Artikel 12

Förverkande och beslag

1. States Parties shall adopt, to the

greatest extent possible within their

domestic legal systems, such measures

as may be necessary to enable confisca-

tion of:

1. Konventionsstaterna skall, i största

möjliga utsträckning inom ramen för

sina nationella lagar, vidta de åtgärder

som erfordras för att kunna förklara för-

verkad

(a) Proceeds of crime derived from

offences covered by this Convention or

property the value of which corresponds

to that of such proceeds;

a) vinning som härrör från brott som

omfattas av denna konvention eller

egendom vars värde motsvarar värdet av

sådan vinning, och

(b) Property, equipment or other in-

strumentalities used in or destined for

use in offences covered by this Conven-

tion.

b) egendom, utrustning och andra

hjälpmedel som används vid eller är

avsedda att användas vid förövande av

brott som omfattas av denna konvention.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

2. States Parties shall adopt such

measures as may be necessary to enable

the identification, tracing, freezing or

seizure of any item referred to in para-

graph 1 of this article for the purpose of

eventual confiscation.

2. Konventionsstaterna skall vidta de

åtgärder som erfordras för att möjliggöra

att föremål som avses i punkt 1 i denna

artikel identifieras, spåras, spärras eller

tas i beslag för att förverkande senare

skall kunna ske.

3. If proceeds of crime have been

transformed or converted, in part or in

full, into other property, such property

shall be liable to the measures referred

to in this article instead of the proceeds.

3. Om vinning av brott helt eller delvis

har omvandlats eller omsatts till annan

egendom, skall sådan egendom vara

föremål för de åtgärder som avses i den-

na artikel i stället för vinningen.

4. If proceeds of crime have been in-

termingled with property acquired from

legitimate sources, such property shall,

without prejudice to any powers relating

to freezing or seizure, be liable to con-

fiscation up to the assessed value of the

intermingled proceeds.

4. Om vinning av brott har blandats

med egendom som förvärvats från lagli-

ga källor, skall sådan egendom, utan att

det skall inverka på vad som kan gälla i

fråga om frysning eller beslag, kunna

förklaras förverkad till högst det beräk-

nade värdet av den vinning som sam-

manblandats.

5. Income or other benefits derived

from proceeds of crime, from property

into which proceeds of crime have been

transformed or converted or from prop-

erty with which proceeds of crime have

been intermingled shall also be liable to

the measures referred to in this article,

in the same manner and to the same

extent as proceeds of crime.

5. Intäkt eller annat utbyte som härrör

från vinning av brott, från egendom till

vilken vinning av brott har omvandlats

eller omsatts eller från egendom som har

sammanblandats med vinning av brott

skall också kunna bli föremål för de

åtgärder som avses i denna artikel på

samma sätt och i samma omfattning som

vinning av brott.

6. For the purposes of this article and

article 13 of this Convention, each State

Party shall empower its courts or other

competent authorities to order that bank,

financial or commercial records be made

available or be seized. States Parties

shall not decline to act under the provi-

sions of this paragraph on the ground of

bank secrecy.

6. För de syften som avses i denna

artikel och i artikel 13 i denna konven-

tion skall varje konventionsstat bemyn-

diga sina domstolar och andra behöriga

myndigheter att förordna att bank- och

affärshandlingar samt andra handlingar

rörande ekonomiska förhållanden görs

tillgängliga eller tas i beslag. Konven-

tionsstaterna får inte vägra att vidta åt-

gärder enligt bestämmelserna i denna

punkt med hänvisning till banksekretess.

7. States Parties may consider the

possibility of requiring that an offender

demonstrate the lawful origin of alleged

proceeds of crime or other property

liable to confiscation, to the extent that

such a requirement is consistent with the

principles of their domestic law and

with the nature of the judicial and other

proceedings.

7. Konventionsstaterna kan överväga

att kräva att en brottsling styrker att

egendom som misstänks vara vinning av

brott eller annan egendom som kan för-

klaras förverkad är förvärvad på lagligt

sätt, i den utsträckning detta är förenligt

med principerna i den nationella lagen

och med arten av de rättsliga och andra

förfaranden som kan gälla.

8. The provisions of this article shall

not be construed to prejudice the rights

of bona fide third parties.

8. Bestämmelserna i denna artikel skall

inte tolkas så att de inkräktar på de rät-

tigheter som tillkommer godtroende

tredje man.

9. Nothing contained in this article

shall affect the principle that the meas-

ures to which it refers shall be defined

and implemented in accordance with

and subject to the provisions of the do-

mestic law of a State Party.

9. Ingenting i denna artikel skall in-

verka på principen att åsyftade åtgärder

skall definieras och genomföras i enlig-

het med och på de villkor som föreskrivs

i en konventionsstats nationella lag.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

Article 13

International cooperation for

purposes of confiscation

Artikel 13

Internationellt samarbete om

förverkande

1. A State Party that has received a

request from another State Party having

jurisdiction over an offence covered by

this Convention for confiscation of pro-

ceeds of crime, property, equipment or

other instrumentalities referred to in

article 12, paragraph 1, of this Conven-

tion situated in its territory shall, to the

greatest extent possible within its do-

mestic legal system:

1. En konventionsstat, som har motta-

git en framställning från en annan kon-

ventionsstat som har jurisdiktion över ett

brott som täcks av denna konvention

med avseende på förverkande av vinning

av brott, egendom, utrustning eller andra

hjälpmedel som avses i artikel 12.1 i

denna konvention som finns inom dess

territorium, skall, i den omfattning som

är möjlig inom ramen för dess nationella

rättssystem,

(a) Submit the request to its competent

authorities for the purpose of obtaining

an order of confiscation and, if such an

order is granted, give effect to it; or

a) överlämna framställningen till sina

behöriga myndigheter för att utverka ett

beslut om förverkande och, om ett så-

dant beslut meddelas, verkställa det-

samma, eller

(b) Submit to its competent authori-

ties, with a view to giving effect to it to

the extent requested, an order of

confiscation issued by a court in the

territory of the requesting State Party in

accordance with article 12, paragraph 1,

of this Convention insofar as it relates to

proceeds of crime, property, equipment

or other instrumentalities referred to in

article 12, paragraph 1, situated in the

territory of the requested State Party.

b) till sina behöriga myndigheter, i

syfte att verkställa framställningen i den

utsträckning som har begärts, överlämna

ett beslut om förverkande som fattats av

en domstol inom den begärande konven-

tionsstatens territorium i enlighet med

artikel 12.1 i denna konvention till den

del beslutet avser vinning av brott,

egendom, utrustning eller andra hjälp-

medel som avses i artikel 12.1 som finns

inom den anmodade konventionsstatens

territorium.

2. Following a request made by an-

other State Party having jurisdiction

over an offence covered by this Conven-

tion, the requested State Party shall take

measures to identify, trace and freeze or

seize proceeds of crime, property,

equipment or other instrumentalities

referred to in article 12, paragraph 1, of

this Convention for the purpose of even-

tual confiscation to be ordered either by

the requesting State Party or, pursuant to

a request under paragraph 1 of this arti-

cle, by the requested State Party.

2. Efter framställning från en annan

konventionsstat som har jurisdiktion

över ett brott som täcks av denna kon-

vention, skall en anmodad konventions-

stat vidta åtgärder för att identifiera,

spåra, spärra och beslagta vinning av

brott, egendom, utrustning eller andra

hjälpmedel som avses i artikel 12.1 i

denna konvention för att förverkande

senare skall kunna ske med stöd av ett

beslut som meddelas antingen av den

begärande konventionsstaten eller av

den anmodade konventionsstaten efter

framställning enligt punkt 1 i denna arti-

kel.

3. The provisions of article 18 of this

Convention are applicable, mutatis mu-

tandis, to this article. In addition to the

information specified in article 18, para-

graph 15, requests made pursuant to this

article shall contain:

3. Bestämmelserna i artikel 18 i denna

konvention skall i vederbörliga delar

tillämpas på denna artikel. Utöver vad

som anges i artikel 18.15 skall fram-

ställningar enligt denna artikel innehålla

följande uppgifter:

(a) In the case of a request pertaining

to paragraph 1 (a) of this article, a de-

scription of the property to be confis-

cated and a statement of the facts relied

upon by the requesting State Party suffi-

cient to enable the requested State Party

a) I fråga om en framställning enligt

punkt 1 a i denna artikel, en beskrivning

av den egendom som skall förklaras

förverkad och en redogörelse för de om-

ständigheter som åberopas av den begä-

rande konventionsstaten vilken redogö-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

to seek the order under its domestic law; relse skall vara tillräckligt omfattande

för att den anmodade konventionsstaten

skall kunna utverka ett beslut enligt sin

nationella lag.

(b) In the case of a request pertaining

to paragraph 1 (b) of this article, a le-

gally admissible copy of an order of

confiscation upon which the request is

based issued by the requesting State

Party, a statement of the facts and in-

formation as to the extent to which exe-

cution of the order is requested;

b) I fråga om en framställning enligt

punkt 1 b i denna artikel, en rättsligt

giltig avskrift av det beslut om förver-

kande som åberopas som stöd för fram-

ställningen, en redogörelse för omstän-

digheterna samt uppgift om i vilken om-

fattning verkställighet av beslutet be-

gärs.

to paragraph 2 of this article, a statement

of the facts relied upon by the requesting

State Party and a description of the ac-

tions requested.

c) I fråga om en framställning i enlig-

het med punkt 2 i denna artikel, en redo-

görelse för de omständigheter som åbe-

ropas av den begärande staten samt upp-

gift om de åtgärder som begärs.

4. The decisions or actions provided

for in paragraphs 1 and 2 of this article

shall be taken by the requested State

Party in accordance with and subject to

the provisions of its domestic law and its

procedural rules or any bilateral or mul-

tilateral treaty, agreement or arrange-

ment to which it may be bound in rela-

tion to the requesting State Party.

4. Beslut och åtgärder enligt punkterna

1 och 2 i denna artikel skall fattas och

vidtas av den anmodade konventionssta-

ten i enlighet med och på de villkor som

föreskrivs i denna stats nationella lag

och dess processuella bestämmelser eller

bilaterala eller multilaterala fördrag,

avtal eller överenskommelser som den

staten är bunden av i förhållande till den

begärande konventionsstaten.

5. Each State Party shall furnish cop-

ies of its laws and regulations that give

effect to this article and of any subse-

quent changes to such laws and regula-

tions or a description thereof to the Sec-

retary-General of the United Nations.

5. Varje konventionsstat skall tillhan-

dahålla Förenta nationernas generalsek-

reterare avskrifter av sina lagar och för-

ordningar vari bestämmelserna i denna

artikel regleras och av senare ändringar i

dem eller en redogörelse för dem.

6. If a State Party elects to make the

taking of the measures referred to in

paragraphs 1 and 2 of this article condi-

tional on the existence of a relevant

treaty, that State Party shall consider this

Convention the necessary and sufficient

treaty basis.

6. Om en konventionsstat ställer som

villkor för att vidta de åtgärder som av-

ses i punkterna 1 och 2 i denna artikel att

ett avtal skall föreligga, skall den betrak-

ta denna konvention som nödvändig och

tillräcklig avtalsgrund.

7. Cooperation under this article may

be refused by a State Party if the offence

to which the request relates is not an

offence covered by this Convention.

7. Samarbete med stöd av denna arti-

kel får vägras av en konventionsstat om

det brott som framställningen avser inte

täcks av denna konvention.

8. The provisions of this article shall

not be construed to prejudice the rights

of bona fide third parties.

8. Bestämmelserna i denna artikel skall

inte tolkas så att de inkräktar på de rät-

tigheter som tillkommer godtroende

tredje man.

9. States Parties shall consider con-

cluding bilateral or multilateral treaties,

agreements or arrangements to enhance

the effectiveness of international coop-

eration undertaken pursuant to this arti-

cle.

9. Konventionsstaterna skall överväga

att sluta bilaterala eller multilaterala

fördrag, avtal eller överenskommelser

för att höja effektiviteten i det interna-

tionella samarbete som bedrivs enligt

denna artikel.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

Article 14

Disposal of confiscated proceeds of

crime or property

Artikel 14

Förfogande över vinning av brott eller

egendom som förklarats förverkad

1. Proceeds of crime or property con-

fiscated by a State Party pursuant to

articles 12 or 13, paragraph 1, of this

Convention shall be disposed of by that

State Party in accordance with its do-

mestic law and administrative proce-

dures.

1. Vinning av brott eller egendom som

förklarats förverkad av en konventions-

stat med stöd av artiklarna 12 eller 13.1 i

denna konvention skall förfogas över av

konventionsstaten i enlighet med dess

nationella lag och administrativa förfa-

randen.

2. When acting on the request made

by another State Party in accordance

with article 13 of this Convention, States

Parties shall, to the extent permitted by

domestic law and if so requested, give

priority consideration to returning the

confiscated proceeds of crime or prop-

erty to the requesting State Party so that

it can give compensation to the victims

of the crime or return such proceeds of

crime or property to their legitimate

owners.

2. När en konventionsstat bifaller en

framställning från en annan konven-

tionsstat enligt artikel 13 i denna kon-

vention skall den, i den utsträckning som

är tillåten enligt dess nationella lagar och

om så begärs av den, i första hand över-

väga att återlämna vinning av brott eller

egendom som förklarats förverkad till

den begärande konventionsstaten så att

denna skall kunna ersätta brottsoffren

eller återlämna vinningen eller egendo-

men till dess rätta ägare.

3. When acting on the request made

by another State Party in accordance

with articles 12 and 13 of this Conven-

tion, a State Party may give special con-

sideration to concluding agreements or

arrangements on:

3. När en konventionsstat bifaller en

framställning från en annan konven-

tionsstat enligt artiklarna 12 och 13 i

denna konvention, kan den särskilt över-

väga att sluta avtal eller träffa överens-

kommelse om att

(a) Contributing the value of such

proceeds of crime or property or funds

derived from the sale of such proceeds

of crime or property or a part thereof to

the account designated in accordance

with article 30, paragraph 2 (c), of this

Convention and to intergovernmental

bodies specializing in the fight against

organized crime;

a) insätta värdet av vinningen eller

egendomen eller medel som erhålls från

försäljningen av sådan vinning eller

egendom, eller en del därav, på det kon-

to som öppnats i enlighet med artikel

30.2 c i denna konvention och överläm-

na det till mellanstatliga organ som äg-

nar sig åt att bekämpa organiserad

brottslighet, eller

(b) Sharing with other States Parties,

on a regular or case-by-case basis, such

proceeds of crime or property, or funds

derived from the sale of such proceeds

of crime or property, in accordance with

its domestic law or administrative pro-

cedures.

b) dela vinningen eller egendomen

eller medel som erhålls från försäljning-

en av sådan vinning eller egendom med

andra konventionsstater på regelmässig

basis eller enligt grunder som fastställs i

varje enskilt fall i enlighet med konven-

tionsstatens nationella lag och administ-

rativa förfaranden.

Article 15

Jurisdiction

Artikel 15

Jurisdiktion

1. Each State Party shall adopt such

measures as may be necessary to estab-

lish its jurisdiction over the offences

established in accordance with articles

5, 6, 8 and 23 of this Convention when:

1. Varje konventionsstat skall vidta de

åtgärder som erfordras för att kunna

utöva jurisdiktion över brott som är

straffbelagda i enlighet med artiklarna 5,

6, 8 och 23 i denna konvention när

(a) The offence is committed in the

territory of that State Party; or

a) brottet har förövats inom dess terri-

torium, eller

(b) The offence is committed on board

a vessel that is flying the flag of that

State Party or an aircraft that is regis-

b) brottet har förövats ombord på ett

fartyg som för dess flagg eller ombord

på ett luftfartyg som var registrerat en-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

tered under the laws of that State Party

at the time that the offence is commit-

ted.

ligt dess lagar när brottet förövades.

2. Subject to article 4 of this Conven-

tion, a State Party may also establish its

jurisdiction over any such offence when:

2. Med förbehåll för artikel 4 i denna

konvention kan en konventionsstat också

vidta de åtgärder som erfordras för att

utöva jurisdiktion över ett sådant brott

när

(a) The offence is committed against a

national of that State Party;

a) brottet har förövats mot en

medborgare i den konventionsstaten,

eller

(b) The offence is committed by a

national of that State Party or a stateless

person who has his or her habitual resi-

dence in its territory; or

b) brottet har förövats av en medborga-

re i konventionsstaten eller av en statslös

person med hemvist inom denna stats

territorium, eller

c) brottet är

(i) One of those established in accor-

dance with article 5, paragraph 1, of this

Convention and is committed outside its

territory with a view to the commission

of a serious crime within its territory;

i) ett brott som är straffbelagt i enlig-

het med artikel 5.1 i denna konvention

och har förövats utanför denna stats ter-

ritorium i avsikt att där begå ett grovt

brott, eller

(ii) One of those established in accor-

dance with article 6, paragraph 1 (b) (ii),

of this Convention and is committed

outside its territory with a view to the

commission of an offence established in

accordance with article 6, paragraph 1

(a) (i) or (ii) or (b) (i), of this Conven-

tion within its territory.

ii) ett brott som är straffbelagt i enlig-

het med artikel 6.1 b ii i denna konven-

tion och har förövats utanför dess territo-

rium i avsikt att begå ett brott som är

straffbelagt i enlighet med artikel 6.1 a i

eller ii eller artikel 6.1 b i i denna kon-

vention inom dess territorium.

3. For the purposes of article 16, para-

graph 10, of this Convention, each State

Party shall adopt such measures as may

be necessary to establish its jurisdiction

over the offences covered by this Con-

vention when the alleged offender is

present in its territory and it does not

extradite such person solely on the

ground that he or she is one of its na-

tionals.

3. För de syften som avses i artikel

16.10 i denna konvention skall varje

konventionsstat vidta de åtgärder som

erfordras för att kunna utöva jurisdiktion

över brott som omfattas av denna kon-

vention när den misstänkte befinner sig

inom dess territorium och staten inte

utlämnar personen av det enda skälet att

vederbörande är medborgare i staten i

fråga.

4. Each State Party may also adopt

such measures as may be necessary to

establish its jurisdiction over the of-

fences covered by this Convention when

the alleged offender is present in its

territory and it does not extradite him or

her.

4. Varje konventionsstat kan också vidta

de åtgärder som erfordras för att kunna

utöva jurisdiktion över brott som omfat-

tas av denna konvention när den miss-

tänkte befinner sig inom dess territorium

och staten inte utlämnar honom eller

henne.

5. If a State Party exercising its juris-

diction under paragraph 1 or 2 of this

article has been notified, or has other-

wise learned, that one or more other

States Parties are conducting an investi-

gation, prosecution or judicial proceed-

ing in respect of the same conduct, the

competent authorities of those States

Parties shall, as appropriate, consult one

another with a view to coordinating their

actions.

5. Om en konventionsstat som utövar

sin jurisdiktion med stöd av punkt 1 eller

2 i denna artikel har blivit varskodd om,

eller på annat sätt har fått reda på, att en

eller flera andra konventionsstater

genomför en utredning eller lagföring

eller vidtar rättsliga åtgärder med avse-

ende på samma gärning, skall de behöri-

ga myndigheterna i dessa stater, om så är

lämpligt, samråda för att samordna sina

åtgärder.

6. Without prejudice to norms of gen-

eral international law, this Convention

6. Utan att göra avkall på allmänna

folkrättsliga grundsatser skall denna

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

does not exclude the exercise of any

criminal jurisdiction established by a

State Party in accordance with its do-

mestic law.

konvention inte utesluta att någon straff-

rättslig jurisdiktion utövas som en part

har etablerat i enlighet med sin nationel-

la lag.

Article 16

Extradition

Artikel 16

Utlämning

1. This article shall apply to the of-

fences covered by this Convention or in

cases where an offence referred to in

article 3, paragraph 1 (a) or (b), involves

an organized criminal group and the

person who is the subject of the request

for extradition is located in the territory

of the requested State Party, provided

that the offence for which extradition is

sought is punishable under the domestic

law of both the requesting State Party

and the requested State Party.

1. Denna artikel skall tillämpas på

brott som omfattas av denna konvention

eller, i de fall en organiserad brottslig

sammanslutning är delaktig i ett brott

som avses i artikel 3.1 a eller b, och den

som begärs utlämnad befinner sig inom

den anmodade konventionsstatens terri-

torium, under förutsättning att det brott

för vilket utlämning begärs är straffbe-

lagt enligt både den begärande och den

anmodade konventionsstatens nationella

lag.

2. If the request for extradition in-

cludes several separate serious crimes,

some of which are not covered by this

article, the requested State Party may

apply this article also in respect of the

latter offences.

2. Om det i en begäran om utlämning

ingår flera skilda grova brott, av vilka

somliga inte omfattas av denna artikel,

får den anmodade konventionsstaten

tillämpa denna artikel också på dessa

brott.

3. Each of the offences to which this

article applies shall be deemed to be

included as an extraditable offence in

any extradition treaty existing between

States Parties. States Parties undertake

to include such offences as extraditable

offences in every extradition treaty to be

concluded between them.

3. Varje brott på vilket denna artikel är

tillämplig skall betraktas som utläm-

ningsbart brott i varje utlämningsavtal

som redan gäller mellan konventionssta-

ter. Konventionsstaterna förbinder sig att

ta med dessa brott som utlämningsbara

brott i varje utlämningsavtal som kan

komma att slutas dem emellan.

4. If a State Party that makes extradi-

tion conditional on the existence of a

treaty receives a request for extradition

from another State Party with which it

has no extradition treaty, it may consider

this Convention the legal basis for ex-

tradition in respect of any offence to

which this article applies.

4. Om en konventionsstat, som för

utlämning ställer som villkor att det skall

finnas ett utlämningsavtal, mottar en

begäran om utlämning från en annan

konventionsstat med vilken den inte har

slutit sådant avtal, får den betrakta denna

konvention som rättslig grund för ut-

lämning i fråga om varje brott på vilket

denna artikel är tillämplig.

5. States Parties that make extradition

conditional on the existence of a treaty

shall:

5. Konventionsstater, som för utläm-

ning ställer som villkor att utlämnings-

avtal finns, skall,

a) At the time of deposit of their in-

strument of ratification, acceptance,

approval of or accession to this Conven-

tion, inform the Secretary-General of the

United Nations whether they will take

this Convention as the legal basis for

cooperation on extradition with other

States Parties to this Convention; and

a) vid deponeringen av sina instrument

avseende ratificering, godtagande, god-

kännande eller anslutning till denna

konvention, meddela Förenta nationer-

nas generalsekreterare om de avser be-

trakta denna konvention som rättslig

grund för samarbete i fråga om utläm-

ning med andra konventionsstater, och,

(b) If they do not take this Convention

as the legal basis for cooperation on

extradition, seek, where appropriate, to

conclude treaties on extradition with

other States Parties to this Convention in

b) om de inte godtar denna konvention

som rättslig grund för samarbete i fråga

om utlämning, där så är lämpligt, sträva

efter att sluta utlämningsavtal med andra

konventionsstater för att uppfylla denna

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

order to implement this article.

artikel.

6. States Parties that do not make ex-

tradition conditional on the existence of

a treaty shall recognize offences to

which this article applies as extraditable

offences between themselves.

6. Konventionsstater, som för utläm-

ning inte ställer som villkor att det skall

finnas ett utlämningsavtal, skall betrakta

sådana brott som avses i denna artikel

som utlämningsbara brott dem emellan.

7. Extradition shall be subject to the

conditions provided for by the domestic

law of the requested State Party or by

applicable extradition treaties, including,

inter alia, conditions in relation to the

minimum penalty requirement for extra-

dition and the grounds upon which the

requested State Party may refuse extra-

dition.

7. Utlämning skall vara underkastad de

villkor som gäller enligt den anmodade

konventionsstatens lag eller enligt till-

lämpliga utlämningsavtal, däri bland

annat inbegripet villkor med avseende

på lägsta straffkrav för utlämning och de

grunder som får åberopas av den anmo-

dade konventionsstaten för att vägra

utlämning.

8. States Parties shall, subject to their

domestic law, endeavour to expedite

extradition procedures and to simplify

evidentiary requirements relating thereto

in respect of any offence to which this

article applies.

8. Konventionsstaterna skall, med hän-

synstagande till sina nationella lagar,

sträva efter att underlätta utlämningsför-

farandet och förenkla de bevisrättsliga

krav som gäller för brott på vilka denna

artikel är tillämplig.

9. Subject to the provisions of its

domestic law and its extradition treaties,

the requested State Party may, upon

being satisfied that the circumstances so

warrant and are urgent and at the request

of the requesting State Party, take a

person whose extradition is sought and

who is present in its territory into cus-

tody or take other appropriate measures

to ensure his or her presence at extradi-

tion proceedings.

9. Under hänsynstagande till bestäm-

melserna i sin nationella lag och i ut-

lämningsavtal som den har ingått, kan

den anmodade konventionsstaten, om

den finner att omständigheterna så krä-

ver och om ärendet är brådskande, på

framställning från den begärande kon-

ventionsstaten, ta en person som har

begärts utlämnad och som uppehåller sig

inom dess territorium i förvar eller vidta

andra lämpliga åtgärder för att säkerstäl-

la att personen är närvarande vid utläm-

ningsförfarandet.

10. A State Party in whose territory an

alleged offender is found, if it does not

extradite such person in respect of an

offence to which this article applies

solely on the ground that he or she is

one of its nationals, shall, at the request

of the State Party seeking extradition, be

obliged to submit the case without un-

due delay to its competent authorities

for the purpose of prosecution. Those

authorities shall take their decision and

conduct their proceedings in the same

manner as in the case of any other of-

fence of a grave nature under the domes-

tic law of that State Party. The States

Parties concerned shall cooperate with

each other, in particular on procedural

and evidentiary aspects, to ensure the

efficiency of such prosecution.

10. Om en konventionsstat, inom vars

territorium en misstänkt påträffas, inte

utlämnar vederbörande för ett brott som

täcks av denna artikel endast av det skä-

let att han eller hon är medborgare i

denna stat, skall den, efter framställning

av den begärande konventionsstaten,

vara skyldig att, utan otillbörligt dröjs-

mål, hänskjuta saken till sina behöriga

myndigheter för att verkställa lagföring.

Dessa myndigheter skall fatta beslut och

vidta åtgärder på samma sätt som vid

andra grova brott i enlighet med konven-

tionsstatens nationella lag. De berörda

konventionsstaterna skall samarbeta,

särskilt i fråga om processuella och be-

visrättsliga aspekter, för att säkerställa

lagföringens effektivitet.

11. Whenever a State Party is permit-

ted under its domestic law to extradite or

otherwise surrender one of its nationals

only upon the condition that the person

will be returned to that State Party to

11. När en konventionsstat enligt sin

nationella lag endast kan utlämna eller

på annat sätt överlämna en av sina med-

borgare på villkor att han eller hon åter-

bördas till konventionsstaten i fråga för

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

serve the sentence imposed as a result of

the trial or proceedings for which the

extradition or surrender of the person

was sought and that State Party and the

State Party seeking the extradition of the

person agree with this option and other

terms that they may deem appropriate,

such conditional extradition or surrender

shall be sufficient to discharge the obli-

gation set forth in paragraph 10 of this

article.

att avtjäna det straff som han eller hon

ådömts till följd av den rättegång eller

de rättsliga förfaranden för vilka utläm-

ningen eller överlämnandet av honom

eller henne begärdes och konven-

tionsstaten i fråga och den begärande

konventionsstaten är införstådda med

detta alternativ och de andra villkor som

de kan anse vara lämpliga, skall sådan

villkorlig utlämning eller villkorligt

överlämnande vara tillräckligt för att

uppfylla villkoren i punkt 10 i denna

artikel.

12. If extradition, sought for purposes

of enforcing a sentence, is refused be-

cause the person sought is a national of

the requested State Party, the requested

Party shall, if its domestic law so per-

mits and in conformity with the re-

quirements of such law, upon applica-

tion of the requesting Party, consider the

enforcement of the sentence that has

been imposed under the domestic law of

the requesting Party or the remainder

thereof.

12. Om utlämning som begärs för att

verkställa en ådömd påföljd vägras på

grund av att den person som begärs ut-

lämnad är medborgare i den anmodade

konventionsstaten, skall denna stat, om

dess lag tillåter det och det står i över-

ensstämmelse med de krav den lagen

uppställer, på framställning av den begä-

rande staten överväga att låta verkställa

den påföljd som har ådömts enligt den

begärande konventionsstatens lag eller

återstående del därav.

13. Any person regarding whom pro-

ceedings are being carried out in con-

nection with any of the offences to

which this article applies shall be guar-

anteed fair treatment at all stages of the

proceedings, including enjoyment of all

the rights and guarantees provided by

the domestic law of the State Party in

the territory of which that person is pre-

sent.

13. Varje person mot vilken rättsliga

åtgärder vidtas i samband med brott på

vilka denna artikel äger tillämpning skall

garanteras rättvis behandling i alla faser

av lagföringen, däribland att åtnjuta alla

de rättigheter och garantier som tiller-

känns personer i den konventionsstats

nationella lag inom vars territorium per-

sonen befinner sig.

14. Nothing in this Convention shall

be interpreted as imposing an obligation

to extradite if the requested State Party

has substantial grounds for believing

that the request has been made for the

purpose of prosecuting or punishing a

person on account of that person’s sex,

race, religion, nationality, ethnic origin

or political opinions or that compliance

with the request would cause prejudice

to that person’s position for any one of

these reasons.

14. Ingenting i denna konvention skall

tolkas som att det skulle innebära en

skyldighet att utlämna, om den anmoda-

de konventionsstaten har grundad anled-

ning att anta att framställningen har

gjorts i syfte att åtala eller straffa en

person på grund av dennes kön, ras,

trosuppfattning, nationalitet, etniska

ursprung eller politiska uppfattning eller

att bifall till framställningen på någon av

dessa grunder skulle kunna vara till för-

fång för denne.

15. States Parties may not refuse a

request for extradition on the sole

ground that the offence is also consid-

ered to involve fiscal matters.

15. En konventionsstat får inte avslå

en begäran om utlämning av det enda

skälet att brottet också bedöms omfatta

fiskala frågor.

16. Before refusing extradition, the

requested State Party shall, where ap-

propriate, consult with the requesting

State Party to provide it with ample

opportunity to present its opinions and

to provide information relevant to its

allegation.

16. Den anmodade konventionsstaten

skall, innan den avslår en begäran om

utlämning, där så är lämpligt, samråda

med den begärande konventionsstaten

för att ge den tillfälle att ange sin inställ-

ning och lämna upplysningar om ankla-

gelserna.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

17. States Parties shall seek to con-

clude bilateral and multilateral agree-

ments or arrangements to carry out or to

enhance the effectiveness of extradition.

17. Konventionsstaterna skall sträva

efter att sluta bilaterala och multilaterala

avtal och uppgörelser för att möjliggöra

utlämning eller förbättra verkställigheten

av utlämning.

Article 17

Transfer of sentenced persons

Artikel 17

Överförande av dömda personer

States Parties may consider entering

into bilateral or multilateral agreements

or arrangements on the transfer to their

territory of persons sentenced to impris-

onment or other forms of deprivation of

liberty for offences covered by this

Convention, in order that they may com-

plete their sentences there.

Konventionsstaterna kan överväga att

sluta bilaterala eller multilaterala avtal

eller att ingå överenskommelser om att

personer som har dömts till fängelse

eller annan frihetsberövande påföljd för

brott som täcks av denna konvention

skall överföras till sina hemländer för att

straffet skall kunna avtjänas där.

Article 18

Mutual legal assistance

Artikel 18

Internationell rättslig hjälp

1. States Parties shall afford one an-

other the widest measure of mutual legal

assistance in investigations, prosecu-

tions and judicial proceedings in relation

to the offences covered by this Conven-

tion as provided for in article 3 and shall

reciprocally extend to one another simi-

lar assistance where the requesting State

Party has reasonable grounds to suspect

that the offence referred to in article 3,

paragraph 1 (a) or (b), is transnational in

nature, including that victims, witnesses,

proceeds, instrumentalities or evidence

of such offences are located in the re-

quested State Party and that the offence

involves an organized criminal group.

1. Konventionsstaterna skall i största

möjliga utsträckning lämna varandra

internationell rättslig hjälp vid brottsut-

redningar, lagföring och rättsliga förfa-

randen med avseende på brott som om-

fattas av artikel 3 i denna konvention

och skall ömsesidigt lämna varandra

liknande hjälp när den begärande kon-

ventionsstaten har skälig anledning att

misstänka att brott som avses i artikel

3.1 a eller 3.1 b är av gränsöverskridan-

de natur, däri innefattande att brottsof-

fer, vittnen, vinning av brott, hjälpmedel

eller bevisning för sådana brott finns i

den anmodade konventionsstaten och att

en organiserad brottslig sammanslutning

är delaktig i brottet.

2. Mutual legal assistance shall be

afforded to the fullest extent possible

under relevant laws, treaties, agreements

and arrangements of the requested State

Party with respect to investigations,

prosecutions and judicial proceedings in

relation to the offences for which a legal

person may be held liable in accordance

with article 10 of this Convention in the

requesting State Party.

2. Internationell rättslig hjälp skall i

största möjliga utsträckning lämnas i

enlighet med den anmodade konven-

tionsstatens ifrågakommande lagar, för-

drag, avtal och uppgörelser med avseen-

de på utredning, lagföring och rättsliga

åtgärder i fråga om brott för vilka juri-

diska personer kan ställas till ansvar med

stöd av artikel 10 i denna konvention i

den begärande konventionsstaten.

3. Mutual legal assistance to be af-

forded in accordance with this article

may be requested for any of the follow-

ing purposes:

3. Internationell rättslig hjälp som skall

lämnas enligt denna artikel kan begäras i

något av följande syften:

(a) Taking evidence or statements

from persons;

a) Upptagande av vittnesmål eller and-

ra utsagor.

(b) Effecting service of judicial docu-

ments;

b) Delgivning av rättegångshandlingar.

and freezing;

c) Verkställande av husrannsakan,

beslag och frysning.

(d) Examining objects and sites;

d) Undersökning av föremål och plat-

ser.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

(e) Providing information, evidentiary

items and expert evaluations;

e) Tillhandahållande av information,

bevismaterial och sakkunnigutlåtanden.

(f) Providing originals or certified

copies of relevant documents and re-

cords, including government, bank, fi-

nancial, corporate or business records;

f) Tillhandahållande av handlingar och

uppteckningar av betydelse i original

eller i bestyrkt kopia, däri inbegripet

officiella handlingar, bankhandlingar,

finansiella handlingar, företagshandling-

ar och andra handlingar som rör ekono-

miska förhållanden eller affärsförhållan-

den.

(g) Identifying or tracing proceeds of

crime, property, instrumentalities or

other things for evidentiary purposes;

g) Identifiering eller spårande av vin-

ning av brott, egendom, hjälpmedel eller

andra föremål för bevisändamål.

(h) Facilitating the voluntary appear-

ance of persons in the requesting State

Party;

h) Underlättande av frivilligt deltagan-

de av personer i den begärande konven-

tionsstaten.

(i) Any other type of assistance that is

not contrary to the domestic law of the

requested State Party.

i) Varje slag av rättslig hjälp som inte

är oförenlig med den anmodade konven-

tionsstatens nationella lag.

4. Without prejudice to domestic law,

the competent authorities of a State

Party may, without prior request, trans-

mit information relating to criminal

matters to a competent authority in an-

other State Party where they believe that

such information could assist the author-

ity in undertaking or successfully con-

cluding inquiries and criminal proceed-

ings or could result in a request formu-

lated by the latter State Party pursuant to

this Convention.

4. Om inte annat följer av nationell lag

får en konventionsstats behöriga myn-

digheter, utan att det skall strida mot

nationell lag, självmant överlämna upp-

lysningar i brottmål till en behörig myn-

dighet i en annan konventionsstat, när de

bedömer att upplysningarna kan hjälpa

myndigheten att genomföra eller fullföl-

ja utredningar och rättsliga förfaranden

eller kan resultera i en framställning från

den senare konventionsstaten enligt den-

na konvention.

5. The transmission of information

pursuant to paragraph 4 of this article

shall be without prejudice to inquiries

and criminal proceedings in the State of

the competent authorities providing the

information. The competent authorities

receiving the information shall comply

with a request that said information

remain confidential, even temporarily,

or with restrictions on its use. However,

this shall not prevent the receiving State

Party from disclosing in its proceedings

information that is exculpatory to an

accused person. In such a case, the re-

ceiving State Party shall notify the

transmitting State Party prior to the dis-

closure and, if so requested, consult with

the transmitting State Party. If, in an

exceptional case, advance notice is not

possible, the receiving State Party shall

inform the transmitting State Party of

the disclosure without delay.

5. Upplysningar som översänds i en-

lighet med punkt 4 i denna artikel skall

inte inkräkta på efterforskningar och

rättsliga förfaranden i den stat vars behö-

riga myndigheter lämnar upplysningar-

na. De behöriga myndigheter som mottar

uppgifterna skall bevilja en begäran om

sekretess, även tillfällig, avseende upp-

gifterna och om inskränkningar i rätten

att utnyttja dem. Detta skall dock inte

hindra att den mottagande konventions-

staten under förfarandets gång röjer

uppgifter som bevisar den anklagades

oskuld. I så fall skall den mottagande

konventionsstaten underrätta den över-

lämnande konventionsstaten härom före

röjandet och, om så begärs, samråda

med denna. Om, i undantagsfall, sådant

förhandsmeddelande inte är möjligt,

skall den mottagande konventionsstaten

utan dröjsmål meddela den överlämnan-

de konventionsstaten att röjande skett.

6. The provisions of this article shall

not affect the obligations under any

other treaty, bilateral or multilateral, that

governs or will govern, in whole or in

part, mutual legal assistance.

6. Bestämmelserna i denna artikel skall

inte inverka på åtaganden i annat bilate-

ralt eller multilateralt avtal som helt eller

delvis gäller eller kommer att gälla in-

ternationell rättslig hjälp.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

7. Paragraphs 9 to 29 of this article

shall apply to requests made pursuant to

this article if the States Parties in ques-

tion are not bound by a treaty of mutual

legal assistance. If those States Parties

are bound by such a treaty, the corre-

sponding provisions of that treaty shall

apply unless the States Parties agree to

apply paragraphs 9 to 29 of this article

in lieu thereof. States Parties are

strongly encouraged to apply these

paragraphs if they facilitate cooperation.

7. Punkterna 9 - 29 i denna artikel

skall gälla framställningar som görs

enligt denna artikel, om inte de berörda

konventionsstaterna är bundna av ett

särskilt avtal om internationell rättslig

hjälp. Om så är fallet, skall motsvarande

bestämmelser i det avtalet gälla, såvida

inte staterna kommer överens om att

punkterna 9 - 29 i denna artikel skall

gälla i stället. Konventionsstaterna upp-

muntras starkt att tillämpa dessa punkter

om samarbetet därigenom underlättas.

8. States Parties shall not decline to

render mutual legal assistance pursuant

to this article on the ground of bank

secrecy.

8. En konventionsstat får inte vägra att

lämna internationell rättslig hjälp enligt

denna artikel med hänvisning till bank-

sekretess.

9. States Parties may decline to render

mutual legal assistance pursuant to this

article on the ground of absence of dual

criminality. However, the requested

State Party may, when it deems appro-

priate, provide assistance, to the extent it

decides at its discretion, irrespective of

whether the conduct would constitute an

offence under the domestic law of the

requested State Party.

9. En konventionsstat får vägra att

lämna internationell rättslig hjälp enligt

denna artikel med hänvisning till att

dubbel straffbarhet inte föreligger. Den

anmodade konventionsstaten får dock,

när den så bedömer lämpligt, lämna

biträde i den utsträckning den själv av-

gör, oberoende av om gärningen skulle

utgöra ett brott enligt den nationella

lagen i den anmodade konventionssta-

ten.

10. A person who is being detained or

is serving a sentence in the territory of

one State Party whose presence in an-

other State Party is requested for pur-

poses of identification, testimony or

otherwise providing assistance in ob-

taining evidence for investigations,

prosecutions or judicial proceedings in

relation to offences covered by this

Convention may be transferred if the

following conditions are met:

10. En person som är frihetsberövad

eller avtjänar straff inom en konven-

tionsstats territorium vars närvaro i en

annan konventionsstat begärs för identi-

fiering, avgivande av vittnesmål eller för

att på annat sätt lämna hjälp med att

erhålla bevis för brottsutredning, åtal

eller rättsliga åtgärder med avseende på

brott som täcks av denna konvention, får

överföras om följande villkor är uppfyll-

da:

(a) The person freely gives his or her

informed consent;

a) Att personen i medvetande om vad

saken gäller och av fri vilja går med på

överförandet.

(b) The competent authorities of both

States Parties agree, subject to such

conditions as those States Parties may

deem appropriate.

b) Att båda konventionsstaters behöri-

ga myndigheter samtycker allt under

beaktande av sådana villkor som dessa

konventionsstater anser vara lämpliga.

11. For the purposes of paragraph 10 of

this article:

11. För de syften som avses i punkt 10 i

denna artikel skall följande bestämmel-

ser gälla:

(a) The State Party to which the per-

son is transferred shall have the author-

ity and obligation to keep the person

transferred in custody, unless otherwise

requested or authorized by the State

Party from which the person was trans-

ferred;

a) Den konventionsstat till vilken per-

sonen överförs skall ha behörighet och

skyldighet att hålla personen i fängsligt

förvar, såvida inte annat begärs eller

tillåts av den konventionsstat från vilken

personen har överförts.

(b) The State Party to which the per-

son is transferred shall without delay

implement its obligation to return the

b) Den konventionsstat till vilken per-

sonen överförs skall ofördröjligen upp-

fylla sin skyldighet att återbörda perso-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

person to the custody of the State Party

from which the person was transferred

as agreed beforehand, or as otherwise

agreed, by the competent authorities of

both States Parties;

nen till förvar i den konventionsstat från

vilken han eller hon har överförts enligt

överenskommelse i förväg eller på annat

sätt mellan de båda staternas behöriga

myndigheter.

son is transferred shall not require the

State Party from which the person was

transferred to initiate extradition pro-

ceedings for the return of the person;

c) Den konventionsstat till vilken per-

sonen överförs får inte kräva att den

konventionsstat från vilken han eller hon

har överförts inleder utlämningsförfa-

rande för att få personen i fråga återläm-

nad.

(d) The person transferred shall re-

ceive credit for service of the sentence

being served in the State from which he

or she was transferred for time spent in

the custody of the State Party to which

he or she was transferred.

d) Den överförda personen skall, i den

stat från vilken han eller hon har över-

förts, tillgodoräknas tid som avtjänats av

påföljden i den konventionsstat till vil-

ken han eller hon har överförts.

12. Unless the State Party from which

a person is to be transferred in accor-

dance with paragraphs 10 and 11 of this

article so agrees, that person, whatever

his or her nationality, shall not be prose-

cuted, detained, punished or subjected to

any other restriction of his or her per-

sonal liberty in the territory of the State

to which that person is transferred in

respect of acts, omissions or convictions

prior to his or her departure from the

territory of the State from which he or

she was transferred.

12. Såvida inte den konventionsstat

från vilken en person skall överföras i

enlighet med punkterna 10 och 11 i den-

na artikel går med härpå, skall personen

i fråga, oberoende av nationalitet, inte

lagföras, frihetsberövas, straffas eller

underkastas någon inskränkning i sin

personliga frihet inom den stats territori-

um till vilket han eller hon har överförts

för gärningar, underlåtenhet eller domar

som föregår personens avfärd från den

stats territorium från vilket han eller hon

har överförts.

13. Each State Party shall designate a

central authority that shall have the re-

sponsibility and power to receive re-

quests for mutual legal assistance and

either to execute them or to transmit

them to the competent authorities for

execution. Where a State Party has a

special region or territory with a sepa-

rate system of mutual legal assistance, it

may designate a distinct central author-

ity that shall have the same function for

that region or territory. Central authori-

ties shall ensure the speedy and proper

execution or transmission of the requests

received. Where the central authority

transmits the request to a competent

authority for execution, it shall encour-

age the speedy and proper execution of

the request by the competent authority.

The Secretary-General of the United

Nations shall be notified of the central

authority designated for this purpose at

the time each State Party deposits its

instrument of ratification, acceptance or

approval of or accession to this Conven-

tion. Requests for mutual legal assis-

tance and any communication related

thereto shall be transmitted to the central

13. Varje konventionsstat skall utse en

centralmyndighet som skall ha ansvar

och behörighet att ta emot framställ-

ningar om internationell rättslig hjälp

och att antingen verkställa dem eller

överlämna dem till behöriga myndighe-

ter för verkställighet. I det fall det i en

konventionsstat finns en särskild region

eller ett särskilt territorium med ett sär-

skilt system för internationell rättslig

hjälp, får denna stat utse en annan cen-

tralmyndighet som skall ha samma funk-

tion för ifrågavarande region eller terri-

torium. Centralmyndigheterna skall tillse

att mottagna framställningar verkställs

eller överlämnas för verkställighet på ett

riktigt sätt och utan dröjsmål. När cen-

tralmyndigheten överlämnar en fram-

ställning till en behörig myndighet för

verkställighet, skall den befrämja att

densamma ofördröjligen och på veder-

börligt sätt verkställs av den behöriga

myndigheten. Förenta nationernas gene-

ralsekreterare skall underrättas om den

centralmyndighet som har utsetts för

detta ändamål när konventionsstaterna

deponerar sina instrument avseende rati-

ficering, godtagande, godkännande eller

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

authorities designated by the States Par-

ties. This requirement shall be without

prejudice to the right of a State Party to

require that such requests and communi-

cations be addressed to it through dip-

lomatic channels and, in urgent circum-

stances, where the States Parties agree,

through the International Criminal Po-

lice Organization, if possible.

anslutning till denna konvention. Fram-

ställningar om internationell rättslig

hjälp och därtill anknutna meddelanden

skall överlämnas till de centralmyndig-

heter som utsetts av konventionsstaterna.

Detta krav skall dock inte inskränka en

konventionsstats rätt att kräva att sådana

framställningar och meddelanden skall

överlämnas på diplomatisk väg och, om

ärendet är brådskande och om parterna

samtycker, via Internationella kriminal-

polisorganisationen där så är möjligt.

14. Requests shall be made in writing

or, where possible, by any means capa-

ble of producing a written record, in a

language acceptable to the requested

State Party, under conditions allowing

that State Party to establish authenticity.

The Secretary-General of the United

Nations shall be notified of the language

or languages acceptable to each State

Party at the time it deposits its instru-

ment of ratification, acceptance or ap-

proval of or accession to this Conven-

tion. In urgent circumstances and where

agreed by the States Parties, requests

may be made orally, but shall be con-

firmed in writing forthwith.

14. Framställningar skall göras skrift-

ligen eller, om så är möjligt, på annat

sätt som möjliggör framställning av ett

skriftligt meddelande, på ett språk som

är godtagbart för den anmodade konven-

tionsstaten, och på ett sätt som tillåter

denna stat att konstatera att dokumentet

är äkta. Förenta nationernas generalsek-

reterare skall underrättas om det eller de

språk som en konventionsstat kan godta

när den deponerar sitt instrument avse-

ende ratificering, godtagande eller god-

kännande eller när den ansluter sig till

denna konvention. I brådskande fall och

när konventionsstaterna är överens där-

om, får framställningar göras muntligen

med efterföljande skriftlig bekräftelse.

15. A request for mutual legal assis-

tance shall contain:

15. En framställning om internationell

rättslig hjälp skall innehålla

(a) The identity of the authority mak-

ing the request;

a) uppgift om den myndighet som gör

framställningen,

(b) The subject matter and nature of

the investigation, prosecution or judicial

proceeding to which the request relates

and the name and functions of the au-

thority conducting the investigation,

prosecution or judicial proceeding;

b) föremålet för och arten av den

brottsutredning, den lagföring eller det

rättsliga förfarande som framställningen

avser samt namnet på den myndighet

som handlägger brottsutredningen, lag-

föringen eller det rättsliga förfarandet

jämte upplysningar om vilka uppgifter

denna myndighet har,

except in relation to requests for the

purpose of service of judicial docu-

ments;

en sammanställning av de omstän-

digheter som är av betydelse i ärendet

utom i de fall framställningen gäller

delgivning av rättegångshandlingar,

(d) A description of the assistance

sought and details of any particular pro-

cedure that the requesting State Party

wishes to be followed;

d) uppgift om vilket slag av biträde

som begärs samt huruvida den ansökan-

de konventionsstaten önskar att ett sär-

skilt förfarande skall tillämpas,

e) Where possible, the identity, loca-

tion and nationality of any person con-

cerned; and

e) uppgift om samtliga berörda perso-

ners identitet, adress och nationalitet, där

så är möjligt,

(f) The purpose for which the evi-

dence, information or action is sought.

f) uppgift om det ändamål för vilket

bevismaterial, upplysningar eller åtgär-

der begärs.

16. The requested State Party may

request additional information when it

appears necessary for the execution of

16. Den anmodade konventionsstaten

får begära ytterligare uppgifter om så

verkar vara nödvändigt för att kunna

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

the request in accordance with its do-

mestic law or when it can facilitate such

execution.

verkställa den begärda åtgärden i enlig-

het med sin nationella lag eller när det

kan underlätta verkställigheten.

17. A request shall be executed in

accordance with the domestic law of the

requested State Party and, to the extent

not contrary to the domestic law of the

requested State Party and where possi-

ble, in accordance with the procedures

specified in the request.

17. De åtgärder som framställningen

avser skall verkställas enligt den anmo-

dade konventionsstatens nationella lag

och, i den mån detta inte strider mot

denna lag och där så är möjligt, med

tillämpning av de förfaranden som anges

i framställningen.

18. Wherever possible and consistent

with fundamental principles of domestic

law, when an individual is in the terri-

tory of a State Party and has to be heard

as a witness or expert by the judicial

authorities of another State Party, the

first State Party may, at the request of

the other, permit the hearing to take

place by video conference if it is not

possible or desirable for the individual

in question to appear in person in the

territory of the requesting State Party.

States Parties may agree that the hearing

shall be conducted by a judicial author-

ity of the requesting State Party and

attended by a judicial authority of the

requested State Party.

18. När så är möjligt och förenligt med

grundsatserna i nationell lag, i de fall en

person befinner sig inom en konven-

tionsstats territorium och han eller hon

skall höras som vittne eller sakkunnig av

de rättsliga myndigheterna i en annan

konventionsstat, får den förstnämnda

konventionsstaten, på begäran av den

sistnämnda staten, ge sitt samtycke till

att förhandlingen sker genom videokon-

ferens i det fall det inte är möjligt eller

önskvärt att vederbörande person per-

sonligen uppträder inom den begärande

konventionsstatens territorium. Konven-

tionsstater kan komma överens om att

förhör skall utföras av en rättslig myn-

dighet i den begärande konventionssta-

ten i närvaro av en rättslig myndighet

från den anmodade konventionsstaten.

19. The requesting State Party shall

not transmit or use information or evi-

dence furnished by the requested State

Party for investigations, prosecutions or

judicial proceedings other than those

stated in the request without the prior

consent of the requested State Party.

Nothing in this paragraph shall prevent

the requesting State Party from disclos-

ing in its proceedings information or

evidence that is exculpatory to an ac-

cused person. In the latter case, the re-

questing State Party shall notify the

requested State Party prior to the disclo-

sure and, if so requested, consult with

the requested State Party. If, in an ex-

ceptional case, advance notice is not

possible, the requesting State Party shall

inform the requested State Party of the

disclosure without delay.

19. Den begärande konventionsstaten

får inte utan föregående samtycke av den

anmodade konventionsstaten överföra

eller använda uppgifter eller bevisning

som har lämnats av den anmodade kon-

ventionsstaten för andra brottsutredning-

ar, annan lagföring eller andra rätte-

gångar än de som anges i framställning-

en. Ingenting i denna punkt skall för-

hindra att den begärande konventionssta-

ten i sina förfaranden röjer uppgifter

eller bevisning som bevisar den ankla-

gades oskuld. I så fall skall den begäran-

de konventionsstaten meddela den an-

modade konventionsstaten före röjandet

av uppgifterna eller bevisningen och, på

begäran, samråda med den anmodade

konventionsstaten. Om det i undantags-

fall inte är möjligt att lämna sådant för-

handsmeddelande, skall den begärande

konventionsstaten utan dröjsmål medde-

la den anmodade konventionsstaten om

att röjande har skett.

20. The requesting State Party may

require that the requested State Party

keep confidential the fact and substance

of the request, except to the extent nec-

essary to execute the request. If the re-

quested State Party cannot comply with

20. Den begärande konventionsstaten

får begära att den anmodade konven-

tionsstaten iakttar sekretess beträffande

framställningen och dess innehåll utom i

den omfattning som erfordras för att

verkställa de begärda åtgärderna. Om

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

the requirement of confidentiality, it

shall promptly inform the requesting

State Party.

den anmodade konventionsstaten inte

kan efterkomma en begäran om sekre-

tess, skall den genast meddela den begä-

rande konventionsstaten.

21. Mutual legal assistance may be

refused:

21. En framställning om internationell

rättslig hjälp får avslås om

(a) If the request is not made in con-

formity with the provisions of this arti-

cle;

a) framställningen inte gjorts i enlighet

med bestämmelserna i denna artikel,

(b) If the requested State Party consid-

ers that execution of the request is likely

to prejudice its sovereignty, security,

ordre public or other essential interests;

b) den anmodade konventionsstaten

anser att verkställighet av de begärda

åtgärderna sannolikt skulle inkräkta på

dess suveränitet, säkerhet, allmänna

rättsprinciper (ordre public) eller andra

väsentliga intressen,

State Party would be prohibited by its

domestic law from carrying out the ac-

tion requested with regard to any similar

offence, had it been subject to investiga-

tion, prosecution or judicial proceedings

under their own jurisdiction;

c) den anmodade konventionsstatens

myndigheter enligt nationell lag själva

skulle vara förhindrade att vidta den

begärda åtgärden i fråga om ett liknande

brott i det fall att brottet varit föremål för

utredning, lagföring eller annat rättsligt

förfaranden enligt deras egen jurisdik-

tion, eller om

(d) If it would be contrary to the legal

system of the requested State Party re-

lating to mutual legal assistance for the

request to be granted.

d) bifall till framställningen skulle

strida mot den anmodade konventions-

statens lagstiftning rörande internationell

rättslig hjälp.

22. States Parties may not refuse a

request for mutual legal assistance on

the sole ground that the offence is also

considered to involve fiscal matters.

22. En konventionsstat får inte avslå

en begäran om internationell rättslig

hjälp av det enda skälet att brottet också

bedöms omfatta fiskala frågor.

23. Reasons shall be given for any

refusal of mutual legal assistance.

23. Ett avslag på en framställning om

internationell rättslig hjälp skall motive-

ras.

24. The requested State Party shall

execute the request for mutual legal

assistance as soon as possible and shall

take as full account as possible of any

deadlines suggested by the requesting

State Party and for which reasons are

given, preferably in the request. The

requested State Party shall respond to

reasonable requests by the requesting

State Party on progress of its handling of

the request. The requesting State Party

shall promptly inform the requested

State Party when the assistance sought is

no longer required.

24. Den anmodade konventionsstaten

skall snarast verkställa en framställning

om internationell rättslig hjälp och skall,

i största möjliga mån, beakta de tidsfris-

ter som angivits av den begärande

konventionsstaten och för vilka skäl har

angivits, helst i framställningen. Den

anmodade konventionsstaten skall till-

mötesgå skäliga förfrågningar från den

begärande konventionsstatens sida om

hur långt man kommit i handläggningen

av framställningen. Den begärande kon-

ventionsstaten skall genast meddela den

anmodade konventionsstaten när den

begärda hjälpen inte längre är påkallad.

25. Mutual legal assistance may be

postponed by the requested State Party

on the ground that it interferes with an

ongoing investigation, prosecution or

judicial proceeding.

25. Internationell rättslig hjälp får upp-

skjutas av den anmodade konventions-

staten om det skulle hindra en pågående

brottsutredning, lagföring eller annat

rättsligt förfarande.

26. Before refusing a request pursuant

to paragraph 21 of this article or post-

poning its execution pursuant to para-

graph 25 of this article, the requested

26. Innan den anmodade konventions-

staten avslår en framställning med stöd

av punkt 21 i denna artikel eller upp-

skjuter dess verkställighet med stöd av

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

State Party shall consult with the re-

questing State Party to consider whether

assistance may be granted subject to

such terms and conditions as it deems

necessary. If the requesting State Party

accepts assistance subject to those con-

ditions, it shall comply with the condi-

tions.

punkt 25 i denna artikel skall den sam-

råda med den begärande konventionssta-

ten för att avgöra om hjälpen kan lämnas

på de villkor som den anser vara påkal-

lade. Om den begärande konventionssta-

ten godtar hjälp på dessa villkor, skall

den uppfylla villkoren.

27. Without prejudice to the applica-

tion of paragraph 12 of this article, a

witness, expert or other person who, at

the request of the requesting State Party,

consents to give evidence in a proceed-

ing or to assist in an investigation,

prosecution or judicial proceeding in the

territory of the requesting State Party

shall not be prosecuted, detained, pun-

ished or subjected to any other restric-

tion of his or her personal liberty in that

territory in respect of acts, omissions or

convictions prior to his or her departure

from the territory of the requested State

Party. Such safe conduct shall cease

when the witness, expert or other person

having had, for a period of fifteen con-

secutive days or for any period agreed

upon by the States Parties from the date

on which he or she has been officially

informed that his or her presence is no

longer required by the judicial authori-

ties, an opportunity of leaving, has nev-

ertheless remained voluntarily in the

territory of the requesting State Party or,

having left it, has returned of his or her

own free will.

27. Om det inte påverkar tillämpning-

en av punkt 12 i denna artikel skall ett

vittne, en sakkunnig eller en annan per-

son som samtycker till att avge vittnes-

mål eller medverka i brottsutredning,

lagföring eller annat rättsligt förfarande

inom den begärande konventionsstatens

territorium inte åtalas, fängslas, straffas

eller på annat sätt underkastas inskränk-

ning i sin personliga frihet inom detta

territorium på grund av någon gärning,

underlåtenhet eller dom som hänför sig

till tiden före hans eller hennes utresa

från den anmodade konventionsstatens

territorium. Denna immunitet skall upp-

höra när vittnet, den sakkunnige eller

annan person som berörs, trots att han

eller hon under en sammanhängande tid

av 15 dagar, eller under annan period

som parterna kommit överens om, från

den dag han eller hon mottagit officiell

underrättelse om att hans eller hennes

närvaro inte längre påkallas av de rätts-

liga myndigheterna, haft möjlighet att

lämna territoriet, frivilligt stannat kvar

där eller, efter att ha lämnat det, frivilligt

återvänt dit.

28. The ordinary costs of executing a

request shall be borne by the requested

State Party, unless otherwise agreed by

the States Parties concerned. If expenses

of a substantial or extraordinary nature

are or will be required to fulfil the re-

quest, the States Parties shall consult to

determine the terms and conditions un-

der which the request will be executed,

as well as the manner in which the costs

shall be borne.

28. Den anmodade konventionsstaten

skall stå för ordinarie kostnader som är

förenade med verkställigheten av de

begärda åtgärderna, om inte de berörda

konventionsstaterna kommer överens

om annat. Om verkställigheten medför

eller kommer att medföra stora eller

extraordinära kostnader, skall konven-

tionsstaterna i samråd fastställa vilka

villkor som skall gälla för verkställighe-

ten och hur kostnaderna skall fördelas.

29. The requested State Party:

29. Den anmodade konventionsstaten

(a) Shall provide to the requesting

State Party copies of government re-

cords, documents or information in its

possession that under its domestic law

are available to the general public;

a) skall lämna den begärande konven-

tionsstaten kopior av offentliga hand-

lingar, dokument eller uppgifter som den

har i sin besittning, vilka enligt dess

nationella lag är tillgängliga för allmän-

heten, och,

(b) May, at its discretion, provide to

the requesting State Party in whole, in

part or subject to such conditions as it

deems appropriate, copies of any gov-

ernment records, documents or informa-

b) kan enligt sin egen bedömning,

lämna den begärande konventionsstaten

i full utsträckning, delvis eller med så-

dana förbehåll som den anser vara lämp-

liga, kopior av offentliga handlingar,

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

tion in its possession that under its do-

mestic law are not available to the gen-

eral public.

dokument eller uppgifter som den har i

sin besittning, vilka enligt dess lag inte

är tillgängliga för allmänheten.

30. States Parties shall consider, as

may be necessary, the possibility of

concluding bilateral or multilateral

agreements or arrangements that would

serve the purposes of, give practical

effect to or enhance the provisions of

this article.

30. Konventionsstaterna skall om så

behövs överväga att sluta bilaterala och

multilaterala avtal eller överenskommel-

ser som skulle gagna, förverkliga eller

stärka bestämmelserna i denna artikel.

Article 19

Joint investigations

Artikel 19

Gemensamma brottsutredningar

States Parties shall consider conclud-

ing bilateral or multilateral agreements

or arrangements whereby, in relation to

matters that are the subject of investiga-

tions, prosecutions or judicial proceed-

ings in one or more States, the compe-

tent authorities concerned may establish

joint investigative bodies. In the absence

of such agreements or arrangements,

joint investigations may be undertaken

by agreement on a case-by-case basis.

The States Parties involved shall ensure

that the sovereignty of the State Party in

whose territory such investigation is to

take place is fully respected.

Konventionsstaterna skall överväga att

sluta bilaterala eller multilaterala avtal

eller överenskommelser som, med avse-

ende på ärenden som är föremål för ut-

redning, lagföring eller rättsliga åtgärder

i en eller flera konventionsstater, tillåter

de berörda behöriga myndigheterna att

sätta upp gemensamma organ för brotts-

utredningar. I brist på sådana avtal eller

överenskommelser kan gemensamma

brottsutredningar verkställas för varje

särskilt fall. De berörda konventionssta-

terna skall tillgodose att den konven-

tionsstats suveränitet inom vars territori-

um brottsutredningen skall verkställas

till fullo respekteras.

Article 20

Special investigative techniques

Artikel 20

Särskilda utredningsmetoder

1. If permitted by the basic principles

of its domestic legal system, each State

Party shall, within its possibilities and

under the conditions prescribed by its

domestic law, take the necessary meas-

ures to allow for the appropriate use of

controlled delivery and, where it deems

appropriate, for the use of other special

investigative techniques, such as elec-

tronic or other forms of surveillance and

undercover operations, by its competent

authorities in its territory for the purpose

of effectively combating organized

crime.

1. Om det är förenligt med grundprin-

ciperna i dess nationella rättsordning

skall varje konventionsstat, så långt det

är möjligt och på de villkor som före-

skrivs i dess nationella lag, vidta erfor-

derliga åtgärder för att tillåta ändamåls-

enlig användning av kontrollerade

leveranser och, där den bedömer det

vara lämpligt, användning av andra

särskilda utredningsmetoder såsom

elektronisk övervakning och annan typ

av övervakning och operationer under

täckmantel utförda av dess behöriga

myndigheter inom dess territorium i

syfte att verkningsfullt kunna bekämpa

organiserad brottslighet.

2. For the purpose of investigating the

offences covered by this Convention,

States Parties are encouraged to con-

clude, when necessary, appropriate bi-

lateral or multilateral agreements or

arrangements for using such special

investigative techniques in the context

of cooperation at the international level.

Such agreements or arrangements shall

be concluded and implemented in full

2. I syfte att utreda brott som täcks av

denna konvention uppmanas konven-

tionsstaterna att, om så är nödvändigt,

ingå lämpliga bilaterala eller multilatera-

la avtal eller överenskommelser om an-

vändning av särskilda utredningsmeto-

der i internationellt samarbete. Sådana

avtal eller överenskommelser skall ingås

och genomföras med iakttagande av

principen om suverän likställdhet mellan

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

compliance with the principle of sover-

eign equality of States and shall be car-

ried out strictly in accordance with the

terms of those agreements or arrange-

ments.

stater och skall verkställas i strikt över-

ensstämmelse med bestämmelserna i

dessa avtal eller överenskommelser.

3. In the absence of an agreement or

arrangement as set forth in paragraph 2

of this article, decisions to use such

special investigative techniques at the

international level shall be made on a

case-by-case basis and may, when nec-

essary, take into consideration financial

arrangements and understandings with

respect to the exercise of jurisdiction by

the States Parties concerned.

3. I brist på avtal eller överenskom-

melse enligt punkt 2 i denna artikel skall

beslut om att tillämpa särskilda utred-

ningsmetoder på det internationella pla-

net grundas på varje särskilt fall och kan,

om så erfordras, avse ekonomiska över-

enskommelser och samförståndslösning-

ar beträffande berörda konventionssta-

ters utövande av jurisdiktion.

4. Decisions to use controlled delivery at

the international level may, with the

consent of the States Parties concerned,

include methods such as intercepting

and allowing the goods to continue in-

tact or be removed or replaced in whole

or in part.

4. Beslut om att tillämpa metoden med

kontrollerade leveranser internationellt

får, med de berörda konventionsstater-

nas samtycke, innefatta sådana metoder

som att varorna uppfångas och att man

tillåter att de fortsätter intakta eller att de

avlägsnas eller helt eller delvis ersätts.

Article 21

Transfer of criminal proceedings

Artikel 21

Överförande av lagföring

States Parties shall consider the possi-

bility of transferring to one another pro-

ceedings for the prosecution of an of-

fence covered by this Convention in

cases where such transfer is considered

to be in the interests of the proper ad-

ministration of justice, in particular in

cases where several jurisdictions are

involved, with a view to concentrating

the prosecution.

Konventionsstaterna skall överväga

möjligheten att till varandra överföra

lagföringen av brott som täcks av denna

konvention i fall där överföringen kan

anses ligga i en korrekt rättskipnings

intresse, särskilt i fall där flera skilda

jurisdiktioner är berörda, i syfte att kon-

centrera lagföringen.

Article 22

Establishment of criminal record

Artikel 22

Upprättande av brottsregister

Each State Party may adopt such leg-

islative or other measures as may be

necessary to take into consideration,

under such terms as and for the purpose

that it deems appropriate, any previous

conviction in another State of an alleged

offender for the purpose of using such

information in criminal proceedings

relating to an offence covered by this

Convention.

Varje konventionsstat får vidta de lag-

stiftningsåtgärder och andra åtgärder

som erfordras för att, på de villkor och

för de syften som den bedömer lämpligt,

beakta eventuella tidigare fällande do-

mar i en annan konventionsstat mot en

misstänkt i syfte att utnyttja uppgifterna

däri i brottmålsförfaranden avseende

brott som täcks av denna konvention.

Article 23

Criminalization of obstruction of

justice

Artikel 23

Kriminalisering av hinder mot

rättvisan

Each State Party shall adopt such leg-

islative and other measures as may be

necessary to establish as criminal of-

fences, when committed intentionally:

Varje konventionsstat skall vidta de

lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder

som erfordras för att straffbelägga föl-

jande gärningar när de begås uppsåtli-

gen:

(a) The use of physical force, threats a) Bruk av fysiskt våld, hot eller

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

or intimidation or the promise, offering

or giving of an undue advantage to in-

duce false testimony or to interfere in

the giving of testimony or the produc-

tion of evidence in a proceeding in rela-

tion to the commission of offences cov-

ered by this Convention;

skrämsel eller förespeglande, erbjudande

eller lämnande av oberättigade förmåner

för att förmå någon att avge falskt vitt-

nesmål eller lägga sig i avgivande av

vittnesmål eller framtagning av bevis-

ning i ett rättsligt förfarande avseende

brott som täcks av denna konvention.

(b) The use of physical force, threats

or intimidation to interfere with the ex-

ercise of official duties by a justice or

law enforcement official in relation to

the commission of offences covered by

this Convention. Nothing in this sub-

paragraph shall prejudice the right of

States Parties to have legislation that

protects other categories of public offi-

cials.

b) Bruk av fysiskt våld, hot eller

skrämsel för att ingripa i en domares

eller en rättsvårdande befattningshavares

tjänsteutövning i samband med brott

som täcks av denna konvention. Ingen-

ting i detta stycke skall inskränka kon-

ventionsstaternas rätt att i lag beskydda

andra kategorier av offentliga befatt-

ningshavare.

Article 24

Protection of witnesses

Artikel 24

Skydd av vittnen

1. Each State Party shall take appro-

priate measures within its means to pro-

vide effective protection from potential

retaliation or intimidation for witnesses

in criminal proceedings who give testi-

mony concerning offences covered by

this Convention and, as appropriate, for

their relatives and other persons close to

them.

1. Varje konventionsstat skall, inom

gränserna för sina möjligheter, vidta

lämpliga åtgärder för att tillhandahålla

effektivt skydd mot möjliga repressalier

eller möjligt hot mot vittnen i brottmål

som avger vittnesmål om brott som täcks

av denna konvention och, vid behov, för

deras släktingar och andra dem närstå-

ende personer.

2. The measures envisaged in para-

graph 1 of this article may include, inter

alia, without prejudice to the rights of

the defendant, including the right to due

process:

2. De åtgärder som avses i punkt 1 i

denna artikel kan särskilt innefatta föl-

jande utan att inkräkta på den tilltalades

rättigheter, däribland rätten till en rättvis

rättegång:

(a) Establishing procedures for the

physical protection of such persons,

such as, to the extent necessary and

feasible, relocating them and permitting,

where appropriate, non-disclosure or

limitations on the disclosure of informa-

tion concerning the identity and where-

abouts of such persons;

a) Upprätta förfaranden för fysiskt

skydd av sådana personer såsom att, i

den utsträckning som behövs och som är

möjlig, förflytta dem och att, där så är

lämpligt, tillåta att uppgifter som rör

sådana personers identitet och vistelseort

inte röjs eller röjs endast i begränsad

omfattning.

(b) Providing evidentiary rules to per-

mit witness testimony to be given in a

manner that ensures the safety of the

witness, such as permitting testimony to

be given through the use of communica-

tions technology such as video links or

other adequate means.

b) Tillse att det finns bevisregler som

medger att vittnesmål lämnas på ett sätt

som tillgodoser vittnenas säkerhet såsom

att tillåta att vittnesmål lämnas med an-

vändning av kommunikationsteknologi

såsom videoöverföring eller andra än-

damålsenliga medel.

3. States Parties shall consider enter-

ing into agreements or arrangements

with other States for the relocation of

persons referred to in paragraph 1 of this

article.

3. Konventionsstaterna skall överväga

att sluta avtal eller uppgörelser med and-

ra stater om förflyttning av personer som

avses i punkt 1 i denna artikel.

4. The provisions of this article shall

also apply to victims insofar as they are

witnesses.

4. Bestämmelserna i denna artikel skall

också gälla brottsoffer när de är vittnen.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

Article 25

Assistance to and protection of

victims

Artikel 25

Hjälp och skydd för brottsoffer

1. Each State Party shall take appro-

priate measures within its means to pro-

vide assistance and protection to victims

of offences covered by this Convention,

in particular in cases of threat of retalia-

tion or intimidation.

1. Varje konventionsstat skall inom

ramen för sina resurser vidta lämpliga

åtgärder för att lämna biträde och skydd

till offer för brott som täcks av denna

konvention, särskilt vid fall av hot, re-

pressalier eller skrämsel.

2. Each State Party shall establish

appropriate procedures to provide access

to compensation and restitution for vic-

tims of offences covered by this Con-

vention.

2. Varje konventionsstat skall upprätta

lämpliga förfaranden för att lämna gott-

görelse till offer för brott som täcks av

denna konvention.

3. Each State Party shall, subject to its

domestic law, enable views and con-

cerns of victims to be presented and

considered at appropriate stages of

criminal proceedings against offenders

in a manner not prejudicial to the rights

of the defence.

3. Varje konventionsstat skall, med

förbehåll för sin nationella lag, möjlig-

göra att brottsoffers mening och farhå-

gor framläggs och beaktas i ett lämpligt

skede i en rättegång mot misstänkta på

ett sätt som inte inkräktar på den tilltala-

des rättigheter.

Article 26

Measures to enhance cooperation

with law enforcement authorities

Artikel 26

Åtgärder för att förstärka samarbetet

med rättsvårdande myndigheter

1. Each State Party shall take appro-

priate measures to encourage persons

who participate or who have participated

in organized criminal groups:

1. Varje konventionsstat skall vidta

lämpliga åtgärder för att uppmuntra per-

soner som deltar i eller har deltagit i

organiserade brottsliga sammanslutning-

(a) To supply information useful to

competent authorities for investigative

and evidentiary purposes on such mat-

ters as:

a) att lämna de behöriga myndigheter-

na upplysningar av nytta för utredning

och bevisning i sådana frågor som

(i) The identity, nature, composition,

structure, location or activities of organ-

ized criminal groups;

i) organiserade brottsliga sammanslut-

ningars identitet, beskaffenhet, samman-

sättning, struktur, lokalisering och verk-

samhet,

(ii) Links, including international

links, with other organized criminal

groups;

ii) förbindelser, däribland internatio-

nella förbindelser, med andra organise-

rade brottsliga sammanslutningar,

(iii) Offences that organized criminal

groups have committed or may commit;

iii) brott som har förövats eller kan

komma att förövas av organiserade

brottsliga sammanslutningar,

(b) To provide factual, concrete help

to competent authorities that may con-

tribute to depriving organized criminal

groups of their resources or of the pro-

ceeds of crime.

b) att lämna de behöriga myndigheter-

na den faktiska och praktiska hjälp som

kan bidra till att beröva organiserade

brottsliga sammanslutningar deras resur-

ser eller vinning av brott.

2. Each State Party shall consider pro-

viding for the possibility, in appropriate

cases, of mitigating punishment of an

accused person who provides substantial

cooperation in the investigation or

prosecution of an offence covered by

this Convention.

2. Varje konventionsstat skall övervä-

ga att tillgodose möjligheten att, i lämp-

liga fall, mildra straffet för en anklagad

person som lämnar betydande medver-

kan i utredningen eller lagföringen av

brott som täcks av denna konvention.

3. Each State Party shall consider pro-

viding for the possibility, in accordance

3. Varje konventionsstat skall övervä-

ga att tillgodose möjligheten att, i enlig-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

with fundamental principles of its do-

mestic law, of granting immunity from

prosecution to a person who provides

substantial cooperation in the investiga-

tion or prosecution of an offence cov-

ered by this Convention.

het med grundsatserna i sin nationella

rättsordning, bevilja immunitet mot lag-

föring för personer som lämnar betydan-

de medverkan i utredningen eller lagfö-

ringen av brott som täcks av denna kon-

vention.

4. Protection of such persons shall be as

provided for in article 24 of this Con-

vention.

4. Skydd av sådana personer skall ombe-

sörjas i enlighet med bestämmelserna i

artikel 24 i denna konvention.

5. Where a person referred to in para-

graph 1 of this article located in one

State Party can provide substantial co-

operation to the competent authorities of

another State Party, the States Parties

concerned may consider entering into

agreements or arrangements, in accor-

dance with their domestic law, concern-

ing the potential provision by the other

State Party of the treatment set forth in

paragraphs 2 and 3 of this article.

5. När en person som avses i punkt 1 i

denna artikel, som befinner sig i en kon-

ventionsstat, kan ge de behöriga myn-

digheterna i en annan konventionsstat

betydande hjälp, kan de berörda konven-

tionsstaterna överväga att sluta avtal

eller uppgörelser, i enlighet med sin

nationella lag, om eventuellt tillhanda-

hållande från den andra konventionssta-

tens sida av sådan behandling som avses

i punkterna 2 och 3 i denna artikel.

Article 27

Law enforcement cooperation

Artikel 27

Samarbete mellan rättsvårdande

myndigheter

1. States Parties shall cooperate

closely with one another, consistent with

their respective domestic legal and ad-

ministrative systems, to enhance the

effectiveness of law enforcement action

to combat the offences covered by this

Convention. Each State Party shall, in

particular, adopt effective measures:

1. Konventionsstaterna skall på ett sätt

som är förenligt med deras respektive

rättsordning och förvaltningssystem nära

samarbeta i syfte att effektivisera be-

kämpningen av brott som täcks av denna

konvention. Varje konventionsstat skall

särskilt anta effektiva åtgärder

(a) To enhance and, where necessary,

to establish channels of communication

between their competent authorities,

agencies and services in order to facili-

tate the secure and rapid exchange of

information concerning all aspects of the

offences covered by this Convention,

including, if the States Parties concerned

deem it appropriate, links with other

criminal activities;

a) för att förbättra och, när så behövs,

upprätta kommunikationsvägar mellan

sina behöriga myndigheter och andra

organ och enheter för att främja ett sä-

kert och snabbt informationsutbyte om

alla aspekter av brott som täcks av denna

konvention, däribland, i den mån de

berörda konventionsstaterna anser det

vara lämpligt, sambanden med annan

brottslig verksamhet,

(b) To cooperate with other States

Parties in conducting inquiries with

respect to offences covered by this Con-

vention concerning:

b) för att samarbeta med andra kon-

ventionsstater vid utredning av brott som

täcks av denna konvention rörande

(i) The identity, whereabouts and ac-

tivities of persons suspected of involve-

ment in such offences or the location of

other persons concerned;

i) identitet, vistelseort och verksamhet

beträffande personer som misstänks för

att vara delaktiga i sådana brott eller

vistelseort för andra berörda,

(ii) The movement of proceeds of

crime or property derived from the

commission of such offences;

ii) hur vinning eller egendom som

härrör från sådana brott förflyttas,

(iii) The movement of property,

equipment or other instrumentalities

used or intended for use in the commis-

sion of such offences;

iii) hur egendom, utrustning eller andra

hjälpmedel som har använts eller avses

komma till användning vid förövandet

av sådana brott förflyttas,

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

necessary items or quantities of sub-

stances for analytical or investigative

purposes;

hålla erforderliga föremål eller mängder

av ämnen för analys- eller utredningsän-

damål,

(d) To facilitate effective coordination

between their competent authorities,

agencies and services and to promote

the exchange of personnel and other

experts, including, subject to bilateral

agreements or arrangements between the

States Parties concerned, the posting of

liaison officers;

d) för att verka för effektiv samordning

mellan sina behöriga myndigheter, organ

och enheter samt främja utbyte av per-

sonal och andra sakkunniga, däri inbe-

gripet, med beaktande av bilaterala avtal

och uppgörelser mellan de berörda kon-

ventionsstaterna, utplacering av förbin-

delsepersoner,

(e) To exchange information with

other States Parties on specific means

and methods used by organized criminal

groups, including, where applicable,

routes and conveyances and the use of

false identities, altered or false docu-

ments or other means of concealing their

activities;

e) för att utbyta information med andra

konventionsstater om särskilda medel

och metoder som används av organise-

rade brottsliga sammanslutningar, däri

inbegripet, när så är lämpligt, vägar och

transportmedel samt användning av fals-

ka identiteter, förvanskade eller falska

dokument eller andra sätt för att dölja

sin verksamhet, och

(f) To exchange information and coor-

dinate administrative and other meas-

ures taken as appropriate for the purpose

of early identification of the offences

covered by this Convention.

f) för att utbyta upplysningar och på

lämpligt sätt samordna förvaltningsåt-

gärder och andra vidtagna åtgärder som

syftar till tidig identifiering av de brott

som täcks av denna konvention.

2. With a view to giving effect to this

Convention, States Parties shall consider

entering into bilateral or multilateral

agreements or arrangements on direct

cooperation between their law enforce-

ment agencies and, where such agree-

ments or arrangements already exist,

amending them. In the absence of such

agreements or arrangements between the

States Parties concerned, the Parties

may consider this Convention as the

basis for mutual law enforcement coop-

eration in respect of the offences cov-

ered by this Convention. Whenever

appropriate, States Parties shall make

full use of agreements or arrangements,

including international or regional or-

ganizations, to enhance the cooperation

between their law enforcement agencies.

2. För att verkställa denna konvention

skall konventionsstaterna överväga att

sluta lämpliga bilaterala eller multilate-

rala avtal eller uppgörelser om direkt

samarbete mellan sina rättsvårdande

myndigheter och anpassa sådana avtal

eller uppgörelser som redan finns. I av-

saknad av sådana avtal eller uppgörelser

mellan de berörda konventionsstaterna

får de betrakta denna konvention som

grund för ömsesidigt rättsvårdande sam-

arbete med avseende på brott som täcks

av denna konvention. När så är lämpligt

skall konventionsstaterna till fullo stödja

sig på avtal eller uppgörelser, däribland

med internationella och regionala orga-

nisationer, för att förbättra samarbetet

mellan sina rättsvårdande myndigheter.

3. States Parties shall endeavour to

cooperate within their means to respond

to transnational organized crime com-

mitted through the use of modern tech-

nology.

3. Konventionsstaterna skall sträva

efter att samarbeta inom ramen för sina

möjligheter för att bekämpa gränsöver-

skridande organiserad brottslighet som

sker med hjälp av moderna tekniska

hjälpmedel.

Article 28

Collection, exchange and analysis of

information on the nature of

organized crime

Artikel 28

Insamling, utbyte och analys av

information om den organiserade

brottslighetens natur

1. Each State Party shall consider ana-

lysing, in consultation with the scientific

and academic communities, trends in

1. Varje konventionsstat skall övervä-

ga att i samråd med vetenskapliga och

akademiska samfälligheter analysera den

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

organized crime in its territory, the cir-

cumstances in which organized crime

operates, as well as the professional

groups and technologies involved.

organiserade brottslighetens utveckling

inom sitt territorium, de förhållanden

under vilka den verkar samt de yrkes-

grupper och teknologier som berörs.

2. States Parties shall consider devel-

oping and sharing analytical expertise

concerning organized criminal activities

with each other and through interna-

tional and regional organizations. For

that purpose, common definitions, stan-

dards and methodologies should be de-

veloped and applied as appropriate.

2. Konventionsstaterna skall överväga

att utveckla och utbyta analytisk sakkun-

skap avseende organiserad brottslig

verksamhet med varandra och genom

internationella och regionala organisa-

tioner. I detta syfte bör gemensamma

definitioner, normer och metoder ut-

vecklas och tillämpas på lämpligt sätt.

3. Each State Party shall consider

monitoring its policies and actual meas-

ures to combat organized crime and

making assessments of their effective-

ness and efficiency.

3. Varje konventionsstat skall övervä-

ga att se över sin praxis och sina konkre-

ta åtgärder för bekämpning av organise-

rad brottslighet och utvärdera deras till-

lämpning och effektivitet.

Article 29

Training and technical assistance

Artikel 29

Utbildning och tekniskt bistånd

1. Each State Party shall, to the extent

necessary, initiate, develop or improve

specific training programmes for its law

enforcement personnel, including prose-

cutors, investigating magistrates and

customs personnel, and other personnel

charged with the prevention, detection

and control of the offences covered by

this Convention. Such programmes may

include secondments and exchanges of

staff. Such programmes shall deal, in

particular and to the extent permitted by

domestic law, with the following:

1. Varje konventionsstat skall i nöd-

vändig omfattning införa, utveckla eller

förbättra specialinriktade utbildnings-

program för sin rättsvårdande personal,

däribland åklagare, utredningsledare och

tullpersonal samt annan personal vars

uppgift är att förebygga, upptäcka och

övervaka brott som täcks av denna kon-

vention. Dessa program kan innefatta

avdelande och utbyte av personal. Pro-

grammen skall i synnerhet och i den

utsträckning den nationella lagen så

medger omfatta följande:

(a) Methods used in the prevention,

detection and control of the offences

covered by this Convention;

a) Metoder som tillämpas vid förebyg-

gande, upptäckande och kontroll av brott

som täcks av denna konvention.

(b) Routes and techniques used by

persons suspected of involvement in

offences covered by this Convention,

including in transit States, and appropri-

ate countermeasures;

b) Färdvägar som används och meto-

der som tillämpas av personer som miss-

tänks vara delaktiga i brott som täcks av

denna konvention, däribland i transitsta-

ter, samt lämpliga motåtgärder.

contraband;

c) Övervakning av förflyttning av

smuggelgods.

(d) Detection and monitoring of the

movements of proceeds of crime, prop-

erty, equipment or other instrumentali-

ties and methods used for the transfer,

concealment or disguise of such pro-

ceeds, property, equipment or other

instrumentalities, as well as methods

used in combating money-laundering

and other financial crimes;

d) Upptäckande och övervakning av

förflyttning av vinning av brott, egen-

dom, utrustning och andra hjälpmedel

och av metoder som används för överlå-

telse, döljande eller maskering av sådan

vinning, egendom, utrustning och andra

hjälpmedel liksom av metoder som an-

vänds vid bekämpning av penningtvätt

och andra ekonomiska brott.

(e) Collection of evidence;

e) Insamling av bevismaterial.

(f) Control techniques in free trade

zones and free ports;

f) Metoder för kontroll i frizoner och

frihamnar.

(g) Modern law enforcement equip-

ment and techniques, including elec-

tronic surveillance, controlled deliveries

g) Moderna hjälpmedel och metoder

för brottsbekämpning innefattande elek-

tronisk övervakning, kontrollerade leve-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

and undercover operations;

ranser och operationer under täckmantel.

(h) Methods used in combating trans-

national organized crime committed

through the use of computers, telecom-

munications networks or other forms of

modern technology; and

h) Metoder som används i bekämpning

av gränsöverskridande organiserad

brottslighet som bedrivs med använd-

ning av datautrustning, telekommunika-

tionsnät eller andra former av modern

teknik.

(i) Methods used in the protection of

victims and witnesses.

i) Metoder som tillämpas för skydd av

brottsoffer och vittnen.

2. States Parties shall assist one an-

other in planning and implementing

research and training programmes de-

signed to share expertise in the areas

referred to in paragraph 1 of this article

and to that end shall also, when appro-

priate, use regional and international

conferences and seminars to promote

cooperation and to stimulate discussion

on problems of mutual concern, includ-

ing the special problems and needs of

transit States.

2. Konventionsstaterna skall biträda

varandra med planering och genomfö-

rande av forsknings- och utbildnings-

program som syftar till att utbyta sak-

kunskap om de i punkt 1 i denna artikel

nämnda ämnesområdena och skall, när

så är lämpligt, genom regionala och

internationella konferenser och semina-

rier, främja samarbetet och stimulera till

debatt om frågor av ömsesidigt intresse,

däribland transitstaternas särskilda pro-

blem och behov.

3. States Parties shall promote training

and technical assistance that will facili-

tate extradition and mutual legal assis-

tance. Such training and technical assis-

tance may include language training,

secondments and exchanges between

personnel in central authorities or agen-

cies with relevant responsibilities.

3. Konventionsstaterna skall främja

utbildning och tekniskt bistånd för att

underlätta utlämning och internationell

rättslig hjälp. Sådan utbildning och så-

dant tekniskt bistånd kan omfatta språk-

utbildning, avdelande och utbyte av per-

sonal i centrala myndigheter eller organ

som har motsvarande uppgifter.

4. In the case of existing bilateral and

multilateral agreements or arrange-

ments, States Parties shall strengthen, to

the extent necessary, efforts to maxi-

mize operational and training activities

within international and regional organi-

zations and within other relevant bilat-

eral and multilateral agreements or ar-

rangements.

4. I den mån det finns bilaterala och

multilaterala avtal och uppgörelser, skall

konventionsstaterna i erforderlig omfatt-

ning öka sina ansträngningar för att

maximera verksamheten i fråga om drift

och utbildning i internationella och regi-

onala organisationer och inom ramen för

andra relevanta bilaterala och multilate-

rala avtal och uppgörelser.

Article 30

Other measures: implementation of

the Convention through economic

development and technical assistance

Artikel 30

Övriga åtgärder: genomförande av

konventionen genom ekonomisk

utveckling och tekniskt bistånd

1. States Parties shall take measures

conducive to the optimal implementa-

tion of this Convention to the extent

possible, through international coopera-

tion, taking into account the negative

effects of organized crime on society in

general, in particular on sustainable

development.

1. Konventionsstaterna skall vidta

sådana åtgärder som på bästa möjliga

sätt främjar genomförandet av denna

konvention genom internationellt sam-

arbete med beaktande av den organise-

rade brottslighetens menliga inverkan på

samhället i allmänhet och hållbar ut-

veckling i synnerhet.

2. States Parties shall make concrete

efforts to the extent possible and in co-

ordination with each other, as well as

with international and regional organiza-

tions:

2. Konventionsstaterna skall göra kon-

kreta ansträngningar i den utsträckning

som är möjlig och genom samverkan

med varandra och med internationella

och regionala organisationer i följande

syften:

(a) To enhance their cooperation at a) Att öka sitt samarbete på skilda plan

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

various levels with developing coun-

tries, with a view to strengthening the

capacity of the latter to prevent and

combat transnational organized crime;

med utvecklingsländerna i syfte att för-

bättra deras möjligheter att förebygga

och bekämpa gränsöverskridande orga-

niserad brottslighet.

(b) To enhance financial and material

assistance to support the efforts of de-

veloping countries to fight transnational

organized crime effectively and to help

them implement this Convention suc-

cessfully;

b) Att öka det ekonomiska och materi-

ella biståndet för att stödja utvecklings-

länderna i deras ansträngningar att effek-

tivt bekämpa gränsöverskridande orga-

niserad brottslighet och hjälpa dem att

med framgång tillämpa denna konven-

tion.

developing countries and countries with

economies in transition to assist them in

meeting their needs for the implementa-

tion of this Convention. To that end,

States Parties shall endeavour to make

adequate and regular voluntary contribu-

tions to an account specifically desig-

nated for that purpose in a United Na-

tions funding mechanism. States Parties

may also give special consideration, in

accordance with their domestic law and

the provisions of this Convention, to

contributing to the aforementioned ac-

count a percentage of the money or of

the corresponding value of proceeds of

crime or property confiscated in accor-

dance with the provisions of this Con-

vention;

c) Att lämna utvecklingsländer och

länder som genomgår ekonomisk ut-

veckling tekniskt bistånd för att hjälpa

dem att tillgodose sina behov för att

tillämpa denna konvention. I detta syfte

skall konventionsstaterna eftersträva att

lämna tillräckliga och regelbundna fri-

villiga bidrag till en fond öppnad speci-

ellt för detta ändamål i en finansiell in-

stitution med anknytning till Förenta

nationerna. Konventionsstaterna kan

också, i enlighet med sina nationella

lagar och bestämmelserna i denna kon-

vention, särskilt överväga att bidra till

denna fond med en viss andel av de be-

lopp eller motsvarande värde av vinning

av brott eller egendom som förverkats i

enlighet med bestämmelserna i denna

konvention.

(d) To encourage and persuade other

States and financial institutions as ap-

propriate to join them in efforts in ac-

cordance with this article, in particular

by providing more training programmes

and modern equipment to developing

countries in order to assist them in

achieving the objectives of this Conven-

tion.

d) Att uppmuntra och övertyga andra

stater och, i förekommande fall, ekono-

miska institutioner att medverka i sina

strävanden i enlighet med denna artikel,

särskilt genom att tillhandahålla fler

utbildningsprogram och mer modern

utrustning till utvecklingsländerna för att

hjälpa dem att förverkliga syftet med

denna konvention.

3. To the extent possible, these meas-

ures shall be without prejudice to exist-

ing foreign assistance commitments or

to other financial cooperation arrange-

ments at the bilateral, regional or inter-

national level.

3. Så långt som möjligt skall dessa

åtgärder inte inkräkta på redan före-

kommande utländska utfästelser om

bistånd eller andra ekonomiska samar-

betsuppgörelser på det bilaterala, regio-

nala eller internationella planet.

4. States Parties may conclude bilat-

eral or multilateral agreements or

arrangements on material and logistical

assistance, taking into consideration the

financial arrangements necessary for the

means of international cooperation pro-

vided for by this Convention to be effec-

tive and for the prevention, detection

and control of transnational organized

crime.

4. Konventionsstaterna får sluta bilate-

rala eller multilaterala avtal eller uppgö-

relser om materiell och logistisk hjälp

med beaktande av de ekonomiska upp-

görelser som erfordras för att de åtgärder

i det internationella samarbetet som av-

ses i denna konvention skall bli effektiva

och för att förebygga, upptäcka och kon-

trollera gränsöverskridande organiserad

brottslighet.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

Article 31

Prevention

Artikel 31

Förebyggande åtgärder

1. States Parties shall endeavour to

develop and evaluate national projects

and to establish and promote best prac-

tices and policies aimed at the preven-

tion of transnational organized crime.

1. Konventionsstaterna skall sträva

efter att utveckla och utvärdera nationel-

la projekt och upprätta och främja meto-

der och politik som syftar till att före-

bygga gränsöverskridande organiserad

brottslighet.

2. States Parties shall endeavour, in

accordance with fundamental principles

of their domestic law, to reduce existing

or future opportunities for organized

criminal groups to participate in lawful

markets with proceeds of crime, through

appropriate legislative, administrative or

other measures. These measures should

focus on:

2. Konventionsstaterna skall sträva

efter att, i enlighet med grundprinciperna

i sin rättsordning, genom lämpliga lag-

stiftningåtgärder, förvaltningsåtgärder

eller andra åtgärder inskränka de tillfäl-

len som nu finns eller kommer att finnas

för organiserade brottsliga sammanslut-

ningar att uppträda på lagliga marknader

med vinning av brott. Dessa åtgärder bör

inriktas på följande:

(a) The strengthening of cooperation

between law enforcement agencies or

prosecutors and relevant private entities,

including industry;

a) Förstärkande av samarbetet mellan

rättsvårdande organ eller åklagare och

berörda privata enheter, innefattande

näringslivet.

(b) The promotion of the development

of standards and procedures designed to

safeguard the integrity of public and

relevant private entities, as well as codes

of conduct for relevant professions, in

particular lawyers, notaries public, tax

consultants and accountants;

b) Främjande av utformande av nor-

mer och förfaranden som syftar till att

säkerställa hederlig vandel i offentliga

och berörda privata enheter samt upp-

förandekoder för berörda yrkeskategori-

er, särskilt jurister, notarii publici, skat-

terådgivare och revisorer.

organized criminal groups of tender

procedures conducted by public authori-

ties and of subsidies and licences

granted by public authorities for com-

mercial activity;

c) Förebyggande av organiserade

brottsliga sammanslutningars missbruk

av upphandlingsförfaranden företagna

av offentliga myndigheter och av stöd

till och licenser för kommersiell verk-

samhet som lämnas av offentliga myn-

digheter.

(d) The prevention of the misuse of

legal persons by organized criminal

groups; such measures could include:

d) Förebyggande av organiserade

brottsliga sammanslutningars missbruk

av juridiska personer. Dessa åtgärder

kan innefatta följande:

(i) The establishment of public records

on legal and natural persons involved in

the establishment, management and

funding of legal persons;

i) Upprättande av offentliga förteck-

ningar över juridiska och fysiska perso-

ner som är delaktiga i bildande, ledning

och finansiering av juridiska personer.

(ii) The introduction of the possibility

of disqualifying by court order or any

appropriate means for a reasonable pe-

riod of time persons convicted of of-

fences covered by this Convention from

acting as directors of legal persons in-

corporated within their jurisdiction;

ii) Införande av möjlighet att genom

domstolsbeslut eller på annat lämpligt

sätt för en skälig tidsperiod avstänga

personer som fällts för brott som täcks

av denna konvention från att verka som

chefer för juridiska personer som bildats

inom deras jurisdiktion.

(iii) The establishment of national

records of persons disqualified from

acting as directors of legal persons; and

iii) Införande av nationella register

över personer som är avstängda från att

verka som chefer för juridiska personer.

(iv) The exchange of information con-

tained in the records referred to in sub-

paragraphs (d) (i) and (iii) of this para-

graph with the competent authorities of

iv) Utbyte av uppgifter ur de register

som avses i d i och d iii i denna punkt

med andra konventionsstaters behöriga

myndigheter.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

other States Parties.

3. States Parties shall endeavour to

promote the reintegration into society of

persons convicted of offences covered

by this Convention.

3. Konventionsstaterna skall sträva

efter att främja återanpassning till sam-

hället av personer som fällts för brott

som täcks av denna konvention.

4. States Parties shall endeavour to

evaluate periodically existing relevant

legal instruments and administrative

practices with a view to detecting their

vulnerability to misuse by organized

criminal groups.

4. Konventionsstaterna skall sträva

efter att periodiskt utvärdera förekom-

mande relevanta lagar och administrati-

va förfaranden i syfte att upptäcka deras

utsatthet för missbruk av organiserade

brottsliga sammanslutningar.

5. States Parties shall endeavour to

promote public awareness regarding the

existence, causes and gravity of and the

threat posed by transnational organized

crime. Information may be disseminated

where appropriate through the mass

media and shall include measures to

promote public participation in prevent-

ing and combating such crime.

5. Konventionsstaterna skall sträva

efter att höja det allmänna medvetandet

om förekomsten av, orsakerna till och

allvaret i det hot som gränsöverskridan-

de organiserad brottslighet utgör. Där så

är lämpligt kan informationen spridas

via massmedierna och skall innefatta

åtgärder för att främja allmänhetens

medverkan i att förebygga och bekämpa

sådan brottslighet.

6. Each State Party shall inform the

Secretary-General of the United Nations

of the name and address of the authority

or authorities that can assist other States

Parties in developing measures to pre-

vent transnational organized crime.

6. Varje konventionsstat skall meddela

Förenta nationernas generalsekreterare

namn och adress på den eller de myn-

digheter som kan biträda andra konven-

tionsstater i att utforma åtgärder för att

förebygga gränsöverskridande organise-

rad brottslighet.

7. States Parties shall, as appropriate,

collaborate with each other and relevant

international and regional organizations

in promoting and developing the meas-

ures referred to in this article. This in-

cludes participation in international

projects aimed at the prevention of

transnational organized crime, for ex-

ample by alleviating the circumstances

that render socially marginalized groups

vulnerable to the action of transnational

organized crime.

7. Konventionsstaterna skall på lämp-

ligt sätt samarbeta med varandra och

med berörda internationella och regiona-

la organisationer för att främja och ut-

veckla de åtgärder som avses i denna

artikel. Häri inbegrips deltagande i in-

ternationella projekt som syftar till att

förebygga gränsöverskridande organise-

rad brottslighet, bland annat genom att

lindra de förhållanden som gör att socialt

utsatta grupper blir sårbara för påverkan

från gränsöverskridande organiserad

brottslighet.

Article 32

Conference of the Parties to the

Convention

Artikel 32

Konventionsstaternas konferens

1. A Conference of the Parties to the

Convention is hereby established to

improve the capacity of States Parties to

combat transnational organized crime

and to promote and review the imple-

mentation of this Convention.

1. Härmed inrättas en konventions-

statskonferens vars syfte är att förbättra

konventionsstaternas förmåga att be-

kämpa gränsöverskridande organiserad

brottslighet och att främja och granska

genomförandet av denna konvention.

2. The Secretary-General of the

United Nations shall convene the Con-

ference of the Parties not later than one

year following the entry into force of

this Convention. The Conference of the

Parties shall adopt rules of procedure

and rules governing the activities set

2. Förenta nationernas generalsekrete-

rare skall sammankalla konventions-

statskonferensen senast ett år efter det att

denna konvention har trätt i kraft. Kon-

ventionsstatskonferensen skall anta sin

egen arbetsordning och regler för den

verksamhet som avses i punkterna 3 och

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

100

forth in paragraphs 3 and 4 of this article

(including rules concerning payment of

expenses incurred in carrying out those

activities).

4 i denna artikel (inklusive regler om

betalning av kostnader som uppkommit

vid utförandet av denna verksamhet).

3. The Conference of the Parties shall

agree upon mechanisms for achieving

the objectives mentioned in paragraph 1

of this article, including:

3. Konventionsstatskonferensen skall

fastställa formerna för hur de mål skall

uppnås som anges i punkt 1 i denna arti-

kel, däri inbegripet följande:

(a) Facilitating activities by States

Parties under articles 29, 30 and 31 of

this Convention, including by encourag-

ing the mobilization of voluntary contri-

butions;

a) Underlättande av konventionsstater-

nas verksamhet enligt artiklarna 29 - 31 i

denna konvention, inklusive genom att

uppmuntra till att uppbåda frivilliga

bidrag.

(b) Facilitating the exchange of infor-

mation among States Parties on patterns

and trends in transnational organized

crime and on successful practices for

combating it;

b) Underlättande av informationsutby-

te mellan konventionsstaterna om möns-

ter och utvecklingstendenser i gräns-

överskridande organiserad brottslighet

och om effektiva metoder för att bekäm-

pa den.

tional and regional organizations and

non-governmental organizations;

c) Samarbete med berörda internatio-

nella och regionala organisationer och

frivilligorganisationer.

(d) Reviewing periodically the imple-

mentation of this Convention;

d) Periodisk översyn av genomföran-

det av denna konvention.

(e) Making recommendations to im-

prove this Convention and its implemen-

tation.

e) Avgivande av rekommendationer

för att förbättra denna konvention och

dess tillämpning.

4. For the purpose of paragraphs 3 (d)

and (e) of this article, the Conference of

the Parties shall acquire the necessary

knowledge of the measures taken by

States Parties in implementing this Con-

vention and the difficulties encountered

by them in doing so through information

provided by them and through such

supplemental review mechanisms as

may be established by the Conference of

the Parties.

4. I de syften som avses i 3 d och 3 e i

denna artikel skall konventionsstatskon-

ferensen inhämta nödvändiga upplys-

ningar om de åtgärder som vidtagits av

konventionsstaterna för att tillämpa den-

na konvention och om de svårigheter de

mött i denna verksamhet med hjälp av

uppgifter som tillhandahålls av dem och

genom sådana tillkommande gransk-

ningsformer som konventionsstatskonfe-

rensen kan uppställa.

5. Each State Party shall provide the

Conference of the Parties with informa-

tion on its programmes, plans and prac-

tices, as well as legislative and adminis-

trative measures to implement this Con-

vention, as required by the Conference

of the Parties.

5. Varje konventionsstat skall lämna

konventionsstatskonferensen de upplys-

ningar om sina program, planer och me-

toder samt lagstiftningsåtgärder och

administrativa åtgärder för att tillämpa

denna konvention som konventions-

statskonferensen begär.

Article 33

Secretariat

Artikel 33

Sekretariat

1. The Secretary-General of the

United Nations shall provide the neces-

sary secretariat services to the Confer-

ence of the Parties to the Convention.

1. Förenta nationernas generalsekrete-

rare skall tillhandahålla konventions-

statskonferensen nödvändiga sekretari-

atstjänster.

2. The secretariat shall:

2. Sekretariatet skall

(a) Assist the Conference of the Par-

ties in carrying out the activities set

forth in article 32 of this Convention and

make arrangements and provide the

necessary services for the sessions of the

a) biträda konventionsstatskonferensen

med att genomföra sådana verksamheter

som avses i artikel 32 i denna konven-

tion och med att anordna och på erfor-

derligt sätt betjäna konventionsstatskon-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

101

Conference of the Parties;

ferensens möten,

(b) Upon request, assist States Parties

in providing information to the Confer-

ence of the Parties as envisaged in arti-

cle 32, paragraph 5, of this Convention;

and

b) på begäran biträda konventionssta-

terna i att lämna konventionsstatskonfe-

rensen upplysningar i enlighet med arti-

kel 32.5 i denna konvention, och

with the secretariats of relevant interna-

tional and regional organizations.

c) tillgodose nödvändig samordning

med sekretariaten i andra ifrågakom-

mande internationella och regionala

organisationer.

Article 34

Implementation of the Convention

Artikel 34

Tillämpning av konvention

1. Each State Party shall take the nec-

essary measures, including legislative

and administrative measures, in accor-

dance with fundamental principles of its

domestic law, to ensure the implementa-

tion of its obligations under this Con-

vention.

1. Varje konventionsstat skall, i enlig-

het med grundprinciperna i sin nationel-

la rättsordning, vidta erforderliga åtgär-

der, däribland lagstiftningsåtgärder och

förvaltningsåtgärder, för att tillse att dess

åtaganden i enlighet med denna konven-

tion förverkligas.

2. The offences established in accor-

dance with articles 5, 6, 8 and 23 of this

Convention shall be established in the

domestic law of each State Party inde-

pendently of the transnational nature or

the involvement of an organized crimi-

nal group as described in article 3, para-

graph 1, of this Convention, except to

the extent that article 5 of this Conven-

tion would require the involvement of

an organized criminal group.

2. De brott som straffbeläggs i enlighet

med artiklarna 5, 6, 8 och 23 i denna

konvention skall straffbeläggas i varje

konventionsstats interna lagstiftning

oberoende av deras gränsöverskridande

art och av om en organiserad brottslig

sammanslutning enligt definitionen i

artikel 3.1 i denna konvention är delak-

tig, utom i den utsträckning det enligt

artikel 5 i konventionen fordras delak-

tighet av en organiserad brottslig sam-

manslutning.

3. Each State Party may adopt more

strict or severe measures than those

provided for by this Convention for

preventing and combating transnational

organized crime.

3. Varje konventionsstat får tillämpa

striktare eller strängare åtgärder än de

som avses i denna konvention för att

förebygga och bekämpa gränsöverskri-

dande organiserad brottslighet.

Article 35

Settlement of disputes

Artikel 35

Tvistlösning

l. States Parties shall endeavour to

settle disputes concerning the interpreta-

tion or application of this Convention

through negotiation.

1. Konventionsparterna skall sträva

efter att lösa tvister om tolkningen och

tillämpningen av denna konvention ge-

nom förhandlingar.

2. Any dispute between two or more

States Parties concerning the interpreta-

tion or application of this Convention

that cannot be settled through negotia-

tion within a reasonable time shall, at

the request of one of those States Par-

ties, be submitted to arbitration. If, six

months after the date of the request for

arbitration, those States Parties are un-

able to agree on the organization of the

arbitration, any one of those States Par-

ties may refer the dispute to the Interna-

tional Court of Justice by request in

accordance with the Statute of the Court.

2. Tvister mellan två eller flera kon-

ventionsstater om tolkningen eller till-

lämpningen av denna konvention som

inte kan lösas genom förhandlingar inom

skälig tid skall, på begäran av någon av

dem, hänskjutas till skiljeförfarande. Om

dessa konventionsstater sex månader

efter dagen för hänskjutandet till skilje-

förfarande inte kan komma överens om

hur skiljeförfarandet skall ske, får en av

dem hänskjuta tvisten till Internationella

domstolen i enlighet med dennas stadga.

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

102

3. Each State Party may, at the time of

signature, ratification, acceptance or

approval of or accession to this Conven-

tion, declare that it does not consider

itself bound by paragraph 2 of this arti-

cle. The other States Parties shall not be

bound by paragraph 2 of this article with

respect to any State Party that has made

such a reservation.

3. Varje konventionsstat får, när den

undertecknar, ratificerar, godtar, god-

känner eller ansluter sig till denna kon-

vention, förklara att den inte anser sig

vara bunden av punkt 2 i denna artikel.

De övriga konventionsstaterna skall inte

vara bundna av punkt 2 i denna artikel

gentemot en konventionsstat som har

gjort ett sådant förbehåll.

4. Any State Party that has made a

reservation in accordance with para-

graph 3 of this article may at any time

withdraw that reservation by notification

to the Secretary-General of the United

Nations.

4. En konventionsstat som har gjort ett

förbehåll i enlighet med punkt 3 i denna

artikel kan när som helst häva detta ge-

nom ett meddelande till Förenta natio-

nernas generalsekreterare.

Article 36

Signature, ratification, acceptance,

approval and accession

Artikel 36

Undertecknande, ratificering, godta-

gande, godkännande och anslutning

1. This Convention shall be open to all

States for signature from 12 to 15 De-

cember 2000 in Palermo, Italy, and

thereafter at United Nations Headquar-

ters in New York until 12 December

2002.

1. Denna konvention skall stå öppen

för undertecknande av alla stater från

den 12 till den 15 december 2000 i Pa-

lermo, Italien, och därefter vid Förenta

nationernas högkvarter i New York till

den 12 december 2002.

2. This Convention shall also be open

for signature by regional economic inte-

gration organizations provided that at

least one member State of such organi-

zation has signed this Convention in

accordance with paragraph 1 of this

article.

2. Denna konvention skall också stå

öppen för undertecknande av regionala

organisationer för ekonomisk integration

om minst en medlemsstat i en sådan

organisation har undertecknat konven-

tionen i enlighet med punkt 1 i denna

artikel.

3. This Convention is subject to ratifi-

cation, acceptance or approval.

Instruments of ratification, acceptance

or approval shall be deposited with the

Secretary-General of the United Na-

tions. A regional economic integration

organization may deposit its instrument

of ratification, acceptance or approval if

at least one of its member States has

done likewise. In that instrument of

ratification, acceptance or approval,

such organization shall declare the ex-

tent of its competence with respect to

the matters governed by this Conven-

tion. Such organization shall also inform

the depositary of any relevant modifica-

tion in the extent of its competence.

3. Denna konvention skall ratificeras,

godtas eller godkännas. Instrument av-

seende ratificering, godkännande eller

godtagande skall deponeras hos Förenta

nationernas generalsekreterare. En regi-

onal organisation för ekonomisk integra-

tion får deponera sitt instrument avseen-

de ratificering, godkännande eller god-

tagande om minst en av dess medlems-

stater har gjort detsamma. I sitt instru-

ment avseende ratificering, godkännande

eller godtagande skall en sådan organi-

sation förklara omfattningen av sin be-

hörighet med avseende på frågor som

täcks av konventionen. En sådan organi-

sation skall också meddela depositarien

om varje ändring av betydelse inom sitt

behörighetsområde.

4. This Convention is open for acces-

sion by any State or any regional eco-

nomic integration organization of which

at least one member State is a Party to

this Convention. Instruments of acces-

sion shall be deposited with the Secre-

tary-General of the United Nations. At

the time of its accession, a regional eco-

4. Denna konvention skall stå öppen

för anslutning av stater eller regionala

organisationer för ekonomisk integration

i vilka minst en medlemsstat är part i

konventionen. Anslutningsinstrument

skall deponeras hos Förenta nationernas

generalsekreterare. Vid sin anslutning

skall en regional organisation för eko-

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

103

nomic integration organization shall

declare the extent of its competence

with respect to matters governed by this

Convention. Such organization shall

also inform the depositary of any rele-

vant modification in the extent of its

competence.

nomisk integration förklara omfattning-

en av sin behörighet med avseende på

frågor som täcks av konventionen. En

sådan organisation skall också meddela

depositarien om varje ändring av bety-

delse inom sitt behörighetsområde.

Article 37

Relation with protocols

Artikel 37

Förhållande till protokoll

1. This Convention may be supple-

mented by one or more protocols.

1. Till denna konvention kan fogas ett

eller flera protokoll.

2. In order to become a Party to a pro-

tocol, a State or a regional economic

integration organization must also be a

Party to this Convention.

2. För att en stat eller en regional or-

ganisation för ekonomisk integration

skall vara bunden av ett protokoll måste

de också vara parter i denna konvention.

3. A State Party to this Convention is

not bound by a protocol unless it be-

comes a Party to the protocol in accor-

dance with the provisions thereof.

3. En stat som är part i denna konven-

tion är inte bunden av ett protokoll såvi-

da den inte blir part i protokollet i enlig-

het med dettas bestämmelser.

4. Any protocol to this Convention

shall be interpreted together with this

Convention, taking into account the

purpose of that protocol.

4. Protokoll till denna konvention skall

tolkas tillsammans med konventionen

med beaktande av protokollets syfte.

Article 38

Entry into force

Artikel 38

Ikraftträdande

1. This Convention shall enter into

force on the ninetieth day after the date

of deposit of the fortieth instrument of

ratification, acceptance, approval or

accession. For the purpose of this para-

graph, any instrument deposited by a

regional economic integration organiza-

tion shall not be counted as additional to

those deposited by member States of

such organization.

1. Denna konvention träder i kraft den

nittionde dagen efter dagen för depone-

ring av det fyrtionde instrumentet avse-

ende ratificering, godtagande, godkän-

nande eller anslutning. För det syfte som

avses i denna punkt skall ett instrument

som deponerats av en regional organisa-

tion för ekonomisk integration inte räk-

nas utöver de instrument som deponerats

av medlemsstaterna i en sådan organisa-

tion.

2. For each State or regional economic

integration organization ratifying, ac-

cepting, approving or acceding to this

Convention after the deposit of the forti-

eth instrument of such action, this Con-

vention shall enter into force on the

thirtieth day after the date of deposit by

such State or organization of the rele-

vant instrument.

2. För varje stat eller regional organi-

sation för ekonomisk integration som

ratificerar, godtar, godkänner eller anslu-

ter sig till denna konvention efter det att

det fyrtionde instrumentet har depone-

rats skall konvention träda i kraft den

trettionde dagen efter dagen för ifråga-

varande stats eller organisations depone-

ring av motsvarande instrument.

Article 39

Amendment

Artikel 39

Ändringar

1. After the expiry of five years from

the entry into force of this Convention, a

State Party may propose an amendment

and file it with the Secretary-General of

the United Nations, who shall thereupon

communicate the proposed amendment

to the States Parties and to the Confer-

ence of the Parties to the Convention for

1. Fem år efter denna konventions

ikraftträdande får en konventionsstat

inkomma med ändringsförslag till

Förenta nationernas generalsekreterare,

som skall delge det till konventions-

parterna och konventionsstatskonfe-

rensen för prövning och antagande.

Konventionsstatskonferensen skall göra

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

104

the purpose of considering and deciding

on the proposal. The Conference of the

Parties shall make every effort to

achieve consensus on each amendment.

If all efforts at consensus have been

exhausted and no agreement has been

reached, the amendment shall, as a last

resort, require for its adoption a two-

thirds majority vote of the States Parties

present and voting at the meeting of the

Conference of the Parties.

strängningar för att uppnå enhällighet

om ändringar. Om alla ansträngningar

att uppnå enhällighet har varit förgäves

och ingen enighet uppnåtts, skall som en

sista utväg för att ändringen skall antas

krävas att den godtagits av en majoritet

av två tredjedelar av de närvarande och

röstande konventionsstaterna vid kon-

ventionsstatskonferensen.

2. Regional economic integration or-

ganizations, in matters within their com-

petence, shall exercise their right to vote

under this article with a number of votes

equal to the number of their member

States that are Parties to this Con-

vention. Such organizations shall not

exercise their right to vote if their mem-

ber States exercise theirs and vice versa.

2. Regionala organisationer för eko-

nomisk integration får i frågor som faller

inom deras behörighet utöva sin rösträtt

enligt denna artikel med det antal röster

som är lika med antalet av dess med-

lemsstater som är parter i denna konven-

tion. Sådana organisationer får inte ut-

öva sin rösträtt när dess medlemsstater

utövar sin rösträtt och omvänt.

3. An amendment adopted in accordance

with paragraph 1 of this article is subject

to ratification, acceptance or approval

by States Parties.

3. En ändring som antagits i enlighet

med punkt 1 i denna artikel skall ratifi-

ceras, godtas eller godkännas av konven-

tionsstaterna.

4. An amendment adopted in accor-

dance with paragraph 1 of this article

shall enter into force in respect of a

State Party ninety days after the date of

the deposit with the Secretary-General

of the United Nations of an instrument

of ratification, acceptance or approval of

such amendment.

4. En ändring som antagits i enlighet

med punkt 1 i denna artikel träder i kraft

för en konventionsstat 90 dagar efter

dagen för deponering hos Förenta natio-

nernas generalsekreterare av ett instru-

mentet avseende ratificering, godtagande

eller godkännande av ändringen.

5. When an amendment enters into

force, it shall be binding on those States

Parties which have expressed their con-

sent to be bound by it. Other States Par-

ties shall still be bound by the provisions

of this Convention and any earlier

amendments that they have ratified,

accepted or approved.

5. När en ändring träder i kraft skall

den vara bindande för de konventions-

stater som har uttryckt sitt medgivande

till att vara bundna av den. De övriga

konventionsstaterna skall fortsätta att

vara bundna av bestämmelserna i denna

konvention och av tidigare ändringar

som de har ratificerat, godtagit eller

godkänt.

Article 40

Denunciation

Artikel 40

Uppsägning

1. A State Party may denounce this

Convention by written notification to the

Secretary-General of the United Na-

tions. Such denunciation shall become

effective one year after the date of re-

ceipt of the notification by the Secre-

tary-General.

1. En konventionsstat kan säga upp

denna konvention genom ett skriftligt

meddelande till Förenta nationernas

generalsekreterare. Uppsägningen träder

i kraft ett år efter den dag då generalsek-

reteraren mottog meddelandet.

2. A regional economic integration

organization shall cease to be a Party to

this Convention when all of its member

States have denounced it.

2. En regional organisation för ekono-

misk integration skall upphöra att vara

part i denna konvention när alla dess

medlemsstater har upphört att vara par-

ter i konventionen.

3. Denunciation of this Convention in

accordance with paragraph 1 of this

3. Uppsägning av denna konvention i

enlighet med punkt 1 i denna artikel

Prop. 2002/03:146

Bilaga 2

105

article shall entail the denunciation of

any protocols thereto.

innebär också uppsägning av till

konventionen fogade protokoll.

Article 41

Depositary and languages

Artikel 41

Depositarie och språk

1. The Secretary-General of the

United Nations is designated depositary

of this Convention.

1. Förenta nationernas generalsekrete-

rare är depositarie för denna konvention.

2. The original of this Convention, of

which the Arabic, Chinese, English,

French, Russian and Spanish texts are

equally authentic, shall be deposited

with the Secretary-General of the United

Nations.

2. Originalet till denna konvention,

vars arabiska, engelska, franska, kine-

siska, ryska och spanska texter är lika

giltiga, skall deponeras hos Förenta na-

tionernas generalsekreterare.

IN WITNESS WHEREOF, the under-

signed plenipotentiaries, being duly

authorized thereto by their respective

Governments, have signed this Conven-

tion.

Till bekräftelse härav har underteckna-

de, därtill vederbörligen bemyndigade

av sina respektive regeringar, under-

tecknat denna konvention.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 2003

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Ulvskog, Lindh, Sahlin, Östros, Messing, Engqvist, Lövdén, Ringholm, Bodström, Karlsson J. O., Sommestad, Karlsson H., Lund, Andnor, Nuder, Hallengren, Björklund

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition 2002/03:146 Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet