Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om leksakers säkerhet som ersätter lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet. Genom den nya lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet.

Direktivet är ett resultat av en revidering av rådets direktiv 88/378/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om leksakers säkerhet. Revideringen innebär en rad förändringar som syftar till att höja säkerhetsnivån på leksaker. De ekonomiska aktörernas ansvar för leksakers säkerhet konkretiseras och en rad konstruktionskrav skärps och preciseras.

Propositionen innehåller även förslag som syftar till att komplettera Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 när det gäller leksaker. Förordningen gäller sedan den 1 januari 2010 och innehåller bland annat en gemenskapsram för marknadskontroll och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden.

Den nya lagen om leksakers säkerhet föreslås tillämpas på leksaker som tillhandahålls i kommersiell och i offentlig verksamhet. Lagen innehåller nya bestämmelser om säkerhetskrav, krav på ekonomiska aktörer samt kompletterande bestämmelser om marknadskontroll.

Den nya lagen, och en följdändring i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner, föreslås träda i kraft den 20 juli 2011.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om leksakers säkerhet,

2. lag om ändring i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner.

• Sida 6
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om leksakers säkerhet

Härigenom föreskrivs¹ följande.

Allmänna bestämmelser

Lagens innehåll och syfte

1 § Denna lag syftar till att skydda barns hälsa och säkerhet genom bestämmelser om krav på leksaker och hur de ska tillhandahållas.

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen tillämpas på leksaker som tillhandahålls på marknaden och i offentlig verksamhet.

Vad som sägs i denna lag om ekonomiska aktörer gäller också den som tillhandahåller leksaker i offentlig verksamhet.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpningsområde när det gäller vissa leksaker eller vissa varor som kan uppfattas som leksaker.

Definitioner

4 § I denna lag betyder

1. leksak: en vara som helt eller delvis är utformad eller avsedd för barn under 14 år att leka med,

2. tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en leksak för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis,

3. utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första gången av en leksak på unionsmarknaden,

4. tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en leksak eller som låter konstruera eller tillverka en leksak och saluför denna leksak, i eget namn eller under eget varumärke,

5. tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet, EUT L 170, 30.6.2009, s. 1 (Celex 32009L0048).

• Sida 7
•  Original

6. importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och släpper ut en leksak från ett tredjeland på unionsmarknaden,

7. distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en leksak på marknaden,

8. ekonomisk aktör: tillverkaren, importören, tillverkarens representant och distributören,

9. harmoniserad standard: en standard som, på grundval av en begäran från Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter², antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas i bilaga I till det direktivet,

10. ackreditering: den betydelse som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93³,

11. bedömning av överensstämmelse: en process där det visas huruvida specificerade krav avseende en leksak har uppfyllts,

12. återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka en leksak som redan tillhandahålls slutanvändaren,

13. tillbakadragande: varje åtgärd för att förhindra att en leksak i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden,

14. marknadskontroll: den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av myndigheterna för att se till att leksakerna överensstämmer med de tillämpliga krav som fastställs i relevant unionslagstiftning om harmonisering, och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset, och

15. CE-märkning: en märkning genom vilken tillverkaren visar att leksaken överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som föreskriver om märkning.

Övertagande och överlåtelse av tillverkarens skyldigheter

5 § Om en importör eller en distributör tillhandahåller en leksak på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en leksak som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med de tillämpliga kraven kan påverkas, övertar importören eller distributören tillverkarens skyldigheter enligt denna lag.

6 § En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant som ska utföra de uppgifter som ska anges i fullmakten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska ställas på en fullmakts innehåll enligt första stycket.

² EGT L 204, 21.7.1998, s. 37 (Celex 31998L0034). ³ EUT L 218, 13.8.2008, s. 30 (Celex 32008R0765).

• Sida 8
•  Original

Krav på leksaker

Allmänna krav

7 § Leksaker får endast tillhandahållas på marknaden och i offentlig verksamhet om de uppfyller kraven i 9, 10, 12, 14 och 15 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser.

8 § En leksak får visas och användas på mässor och utställningar även om den inte uppfyller de krav som föreskrivs i denna lag eller i de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Detta gäller dock bara under förutsättning att det tydligt anges att leksaken inte överensstämmer med kraven och att den inte kommer att tillhandahållas inom

Europeiska unionen förrän den uppfyller kraven.

Säkerhetskrav

9 § En leksak får inte innebära någon risk för någon persons hälsa eller säkerhet när den används på avsett eller förutsebart sätt med hänsyn till barns beteende. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till förmågan hos barn och, i förekommande fall, dem som har uppsikt över barn att hantera leksaken. Detta gäller särskilt för leksaker som är avsedda för barn i en viss angiven åldersgrupp.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om särskilda säkerhetskrav för leksaker.

Säkerhetskraven enligt första och andra styckena ska uppfyllas under hela den tid leksaken normalt sett kan förväntas användas.

10 § En tillverkare ska förse leksaken eller leksakens förpackning samt, om det är lämpligt, bruksanvisningen som medföljer leksaken med varningar och informationstexter om de inbyggda faror och skaderisker som användningen av leksaken kan medföra och om hur dessa kan undvikas. Varningar och informationstexter ska i förekommande fall innehålla upplysning om

1. krav på användarnas lägsta eller högsta ålder,

2. krav på användarnas förmåga,

3. krav på användarnas högsta eller lägsta vikt,

4. att leksaken endast ska användas under tillsyn av vuxen, samt

5. försiktighetsåtgärder vid användning för vissa kategorier av leksaker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om innehållet i varningar och informationstexter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om placeringen och utformningen i övrigt av varningar och informationstexter.

Presumtion om överensstämmelse med säkerhetskraven

11 § En leksak som överensstämmer med en harmoniserad standard, som

Europeiska kommissionen har hänvisat till i Europeiska unionens officiella tidning, ska förutsättas uppfylla de säkerhetskrav som ställs i

• Sida 9
•  Original

9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser i den utsträckning kraven omfattas av standarden.

Bedömning av överensstämmelse

12 § Innan en leksak släpps ut på marknaden ska tillverkaren utföra eller låta utföra en bedömning av om leksaken överensstämmer med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser. Tillverkaren ska i samband med det utarbeta teknisk dokumentation till grund för bedömningen om överensstämmelse.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förfarandet för bedömning av leksakers överensstämmelse.

Anmälda organ

13 § Organ som ska anmälas enligt 3 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll för att utföra bedömning av överensstämmelse av leksaker genom EG-typkontroll (anmälda organ) ska vara ackrediterade för uppgiften enligt förordning (EG) nr 765/2008.

Ett sådant organ får utföra bedömning av överensstämmelse av leksaker genom EG-typkontroll endast om Europeiska kommissionen eller någon medlemsstat i Europeiska unionen inte har anmält invändningar inom två veckor efter det att anmälan enligt första stycket har skett.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om sådana organs skyldigheter i samband med bedömning av överensstämmelse.

EG-försäkran om överensstämmelse

14 § Om en sådan bedömning av överensstämmelse som avses i 12 § innebär att leksaken uppfyller säkerhetskraven, ska tillverkaren upprätta en EG-försäkran om överensstämmelse. Tillverkaren ansvarar därmed för att leksaken överensstämmer med säkerhetskraven.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om EG-försäkran om överensstämmelse för leksaker.

CE-märkning

15 § En tillverkare ska förse leksaken med CE-märkning innan den släpps ut på marknaden.

Bestämmelser om CE-märkning finns i förordning (EG) nr 765/2008. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om CE-märkning av leksaker.

• Sida 10
•  Original

Dokumentation

16 § En tillverkare ska bevara EG-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentation som ligger till grund för bedömningen av överensstämmelse i tio år från det att leksaken släpptes ut på marknaden.

Om en marknadskontrollmyndighet enligt 24 § eller i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen begär det och anför skäl för sin begäran, ska tillverkaren tillhandahålla myndigheten den tekniska dokumentationen, eller en översättning av den. Handlingarna ska tillhandahållas inom 30 dagar eller, om det är berättigat på grund av en allvarlig och omedelbar risk, den kortare tid som myndigheten bestämt.

En importör ska under den tid som anges i första stycket för en marknadskontrollmyndighet som avses i andra stycket kunna uppvisa en EG-försäkran om överensstämmelse och på begäran se till att myndigheten får tillgång till den tekniska dokumentationen.

17 § Om tillverkaren inte har upprättat den tekniska dokumentationen i enlighet med 12 § eller föreskrifter som meddelats i anslutning till 12 § eller inte tillhandahåller den tekniska dokumentationen i enlighet med 16 § andra stycket, får en marknadskontrollmyndighet enligt 24 § eller i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen begära att tillverkaren på egen bekostnad låter ett organ som avses i 13 § inom en viss angiven tid utföra en provning av leksakens överensstämmelse med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser.

Spårbarhet

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ekonomiska aktörers skyldigheter i fråga om

1. information som ska följa med leksaken och som avser uppgifter

a) för identifiering av leksaken, och

b) om tillverkaren och importören, och

2. dokumentation som behövs för att spåra ursprunget till leksaker som de tillhandahåller eller har tillhandahållit.

Skadeförebyggande åtgärder och samarbete

19 § En tillverkare ska se till att det finns rutiner som säkerställer att alla tillverkade leksaker överensstämmer med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser. En importör respektive en distributör ska, så länge de ansvarar för en leksak, se till att det finns rutiner för lagring och transport som säkerställer att leksaken fortsätter att överensstämma med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser.

En tillverkare respektive en importör ska bedriva ett skadeförebyggande arbete i syfte att få kännedom om skaderisker hos leksaker som de har tillhandahållit.

• Sida 11
•  Original

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillverkares och importörers skyldigheter enligt andra stycket.

20 § En importör som avser att tillhandahålla en leksak ska informera tillverkaren och den eller de myndigheter som avses i 24 § om det finns anledning att anta att leksaken utgör en sådan risk som avses i 9 §.

Första stycket gäller även en distributör som avser att tillhandahålla en leksak. Denne ska i tillämpliga fall även informera importören som har levererat leksaken.

Skyldigheter vid bristande överensstämmelse

21 § En tillverkare eller en importör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit inte överensstämmer med de krav som föreskrivs i denna lag eller i föreskrifter meddelade i anslutning till lagen, ska omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att få leksaken att överensstämma med kraven eller om så är lämpligt dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden.

Ett tillbakadragande eller en återkallelse av leksaken ska ha det innehåll som anges i 15–18 §§produktsäkerhetslagen (2004:451). Vad som där sägs om återkallelse från distributör ska dock i stället avse tillbakadragande enligt denna lag.

22 § En distributör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit inte överensstämmer med de krav som föreskrivs i denna lag eller i föreskrifter meddelade i anslutning till lagen, ska försäkra sig om att tillverkaren eller importören fullgör sina skyldigheter enligt 21 §. En distributör ska på begäran av en marknadskontrollmyndighet omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden.

23 § En ekonomisk aktör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit utgör en sådan risk som avses i 9 § ska omedelbart underrätta behöriga marknadskontrollmyndigheter i de medlemsstater inom Europeiska unionen där aktören har tillhandahållit leksaken. Aktören ska i underrättelsen lämna detaljerade upplysningar om risken och om vilka åtgärder som har vidtagits.

Marknadskontroll

Marknadskontrollmyndigheter

24 § Marknadskontrollen ska utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008.

• Sida 12
•  Original

Hjälp av polismyndighet

25 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Skyldigheter för anmälda organ

26 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska ett sådant organ som avses i 13 §

1. lämna uppgifter om EG-typintyg som utfärdats, återkallats eller vägrats,

2. tillhandahålla provningsrapporter och teknisk dokumentation,

3. dra tillbaka EG-typintyg för leksaker som inte överensstämmer med säkerhetskraven, och

4. göra en översyn av ett EG-typintyg om myndigheten bedömer att det är nödvändigt.

Förelägganden och förbud

27 § En marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas.

28 § Ett föreläggande eller förbud enligt 27 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Omedelbar verkställbarhet

29 § En marknadskontrollmyndighet får bestämma att dess beslut enligt 27 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.

Ekonomisk ersättning

30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en ekonomisk aktör ska

1. ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om leksaken vid kontrollen inte uppfyller säkerhetskraven på leksaker enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser, och

2. få ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.

• Sida 13
•  Original

Tystnadsplikt

31 § Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad denne har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.

Sanktionsavgift

32 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot 7, 8, 16 § första stycket, 19, 20, 21, 22 eller 23 § eller mot föreskrifter som har meddelats i anslutning till 18 eller 19 §.

Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite.

I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39–43 §§produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas.

Överklagande

33 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 27 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag av en marknadskontrollmyndighet får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

1. Denna lag träder i kraft den 20 juli 2011, då lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet ska upphöra att gälla.

2. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om leksaker som har släppts ut på marknaden före ikraftträdandet.

3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt den upphävda lagen ska fortfarande gälla.

• Sida 14
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner

Härmed föreskrivs att 2 § lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2 §¹

Beteckning Betydelse

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Lastbil

Lekfordon

Lätt lastbil

1. En bil som är inrättad huvudsakligen för godsbefordran.

2. En annan bil som inte är att anse som en personbil eller en buss. Lastbilar delas in i lätta och tunga lastbilar. Ett fordon som skall anses som leksak enligt lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet. En lastbil med en totalvikt av högst 3,5 ton. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Föreslagen lydelse

2 §

Beteckning Betydelse – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – Lastbil

Lekfordon

Lätt lastbil

1. En bil som är inrättad huvudsakligen för godsbefordran.

2. En annan bil som inte är att anse som en personbil eller en buss. Lastbilar delas in i lätta och tunga lastbilar. Ett fordon som ska anses som leksak enligt lagen (2011:000) om leksakers säkerhet. En lastbil med en totalvikt av högst 3,5 ton. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna lag träder i kraft den 20 juli 2011.

¹ Senaste lydelse

2010:757.

• Sida 15
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet¹ trädde i kraft den 20 juli 2009. Nationella bestämmelser som genomför direktivet ska antas senast den 20 januari 2011 och träda i kraft sex månader senare, den 20 juli 2011. I direktivet fastställs bestämmelser om säkerhetskrav och fri rörlighet i gemenskapen för leksaker. Direktivet finns i bilaga 1.

Sedan den 1 januari 2010 gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter². Förordningen innehåller bestämmelser om ackreditering, marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer och CE-märkning. För närvarande pågår ett arbete med reglering av vissa horisontella frågor för fri rörlighet av produkter, bland annat vissa av marknadskontrollmyndigheternas horisontella uppgifter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Förordningens bestämmelser ska i vissa fall verkställas vad gäller leksakers säkerhet. Förordningen finns i bilaga 2.

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EEG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter³ fastställs allmänna principer och referensbestämmelser för utarbetandet av gemenskapslagstiftningen om harmonisering av villkoren för saluföring av produkter. Beslutets bestämmelser har utgjort en förebild för utformningen av direktivet om leksakers säkerhet. Beslutet med dess bilagor finns i bilaga 3.

En jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmelserna i direktivet och närmast motsvarande bestämmelser i nuvarande eller föreslagen svensk författning finns i bilaga 4.

Under förhandlingsarbetet har samråd skett med närmast berörda myndigheter och organisationer. Kommissionens förslag till direktiv remitterades i mars 2008. Elva remissinstanser inkom med synpunkter till Regeringskansliet (IJ2008/475/KO).

Inför arbetet med att genomföra direktivet inbjöd Regeringskansliet företrädare för näringslivsorganisationer, företagare, standardiseringsorgan och myndigheter till ett möte. Synpunkter har även inhämtats under hand från Konsumentverket, Kemikalieinspektionen och Elsäkerhetsverket.

Parallellt med det nationella genomförandearbetet har en expertgrupp enligt uppdrag från Europeiska kommissionen tagit fram riktlinjer för tillämpningen av det nya direktivet (Toy Safety Directive 2009/48/EC, An explanatory guidance document, 16/04/2010). Inom Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) har promemorian Ny lag om leksakers säkerhet (Ds 2010:18) utarbetats. En sammanfatt-

¹ EUT L 170, 30.6.2009, s 1 (Celex 32009L0048). ² EUT L 218, 13.8.2008, s. 30 (Celex 32008R0765). ³ EUT L 218, 13.8.2008, s. 82 (Celex 32008D0768).

• Sida 16
•  Original

ning av promemorians förslag finns i bilaga 5 och promemorians lagförslag finns i bilaga 6.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. En remissammanställning finns tillgänglig hos Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet, IJ2010/1015/KO).

I propositionen föreslås dessutom en följdändring i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner.

I den del förslaget innehåller tekniska föreskrifter som inte innebär genomförande av direktivet har det den 13 december 2010 anmälts till Europeiska gemenskapernas kommission i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster. En anmälan enligt direktiv 98/34/EG innebär normalt att en frysningsperiod om tre månader ska ha förflutit innan de anmälda bestämmelserna får antas. Under denna frysningsperiod har kommissionen och övriga medlemsstater möjlighet att lämna synpunkter på förslaget. Den initiala frysningsperioden löper ut den 14 mars 2011.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 2 december 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

4. Gällande ordning

Den inre marknaden för leksaker omfattas av fullharmoniserande regler på EU-nivå. Regleringen av leksakers säkerhet är under stor förändring. Förutom att det nya direktivet om leksakers säkerhet nu ska genomföras kommer både lagen (1992:1534) om CE-märkning och lagen (1992:1119) om teknisk kontroll att revideras i och med att de anpassas till den reviderade s.k. nya metoden. Europaparlamentet har i november 2010 röstat om ett omarbetat direktiv om begränsning av farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. Europeiska kommissionen har dessutom inlett arbetet med att se över Europaparlamentets och rådets direktiv (2001/95/EG) av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet, vilket innebär att även produktsäkerhetslagen (2004:451) kommer att behöva revideras om ett par år.

Nedan följer en översiktlig redogörelse för gällande rättsakter som är av betydelse för leksakers säkerhet inom områdena produktsäkerhet, den inre marknaden och kemikalielagstiftning. Även inom andra områden finns bestämmelser som är relevanta för leksakers säkerhet, t.ex. när det gäller elsäkerhet och smittskydd. Eftersom dessa områden inte i samma

• Sida 17
•  Original

utsträckning som kemikalier berörs av förändringar med anledning av det nya direktivet om leksakers säkerhet, redogörs inte för dessa bestämmelser nedan. Det nya direktivet för leksakers säkerhet beskrivs i avsnitt 5.

4.1. Lagen om leksakers säkerhet

Lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet genomför rådets direktiv 88/378/EEG av den 3 maj 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om leksakers säkerhet. Den är utformad som en ramlag och en stor del av bestämmelserna i direktivet och dess bilagor har genomförts i Konsumentverkets föreskrifter.

Lagen gäller leksaker som är utformade för eller annars klart avsedda att användas av barn under 14 år (2 §). Leksaker får bara tillhandahållas om de uppfyller föreskrivna krav avseende skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan produktinformation (3 §). Tillsyn ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer (4 §). Produktsäkerhetslagen (2004:451) ska tillämpas i fråga om leksaker som omfattas av lagen (7 §).

Näringsidkare som tillhandahåller leksaker är skyldiga att lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där leksaker förvaras samt de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten får förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet samt förena föreläggandet med vite (5 §).

Tillsynsmyndigheten kan också utfärda föreskrifter om kontroll av att en leksak uppfyller föreskrivna krav samt om skyldighet för en näringsidkare att betala kostnader för provtagning och undersökning (6 §). Myndigheten får också förelägga näringsidkare att upphöra att saluföra en vara eller att återkalla en vara, om varan har CE-märkts utan att överensstämma med de krav som gäller för CE-märkning. Föreläggandet får förenas med vite och beslutet kan gälla omedelbart (6 a §).

Om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot skyldigheten att leva upp till föreskrivna krav ska den enligt lagen åläggas att betala en sanktionsavgift i enlighet med produktsäkerhetslagen (8 §).

Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (12 §).

Enligt förordningen (1993:971) om leksakers säkerhet är Konsumentverket tillsynsmyndighet och den myndighet som ska meddela föreskrifter om produktkrav, kontroll och tillhandahållande av upplysningar enligt lagen om leksakers säkerhet.

• Sida 18
•  Original

Konsumentverkets föreskrifter

Konsumentverket har meddelat föreskrifter om leksakers säkerhet⁵. Dessa gäller exempelvis hur märkning och information ska placeras samt språk och innehåll i den tekniska dokumentationen.

I bilaga 1 till föreskrifterna ges exempel på produkter som inte ska betraktas som leksaker. I bilaga 2 preciseras de väsentliga säkerhetskraven för leksaker med specifika krav gällande risker som avser fysikaliska och mekaniska egenskaper, brännbarhet, kemiska egenskaper, elektriska egenskaper, hygien samt radioaktivitet.

I bilaga 3 till föreskrifterna hänvisas till gällande standarder för leksakers säkerhet och i bilaga 4 preciseras reglerna om säkerhetsinformation vad gäller i synnerhet leksaker som inte är avsedda för barn under 3 års ålder, leksaker monterade på ställningar, funktionella leksaker, kemiska leksaker, rullbrädor och rullskridskor för barn samt vattenleksaker. I bilaga 5 till föreskrifterna preciseras slutligen reglerna om EG-typkontroll.

4.2. Produktsäkerhetslagstiftningen

Produktsäkerhetslagen (2004:451) syftar till att säkerställa att varor och tjänster som tillhandahålls konsumenter inte orsakar skada på person (1 §). Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet⁶ (det allmänna produktsäkerhetsdirektivet).

Lagen tillämpas på konsumentvaror som tillhandahålls i näringsverksamhet men också, till skillnad från direktivet, på konsumenttjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och konsumentvaror som tillhandahålls i offentlig verksamhet (2 §).

Enligt produktsäkerhetslagen ska varor och tjänster, nedan kallade produkter, som tillhandahålls vara säkra (7 §). I lagen anges att en produkt ska anses säker om den, vid normal eller rimligen förutsebar användning och livslängd medför en godtagbar risk för människors hälsa och säkerhet. Om produkten inte motsvarar kraven för en säker produkt är den farlig i lagens mening (8 §). Hänsyn ska särskilt tas till egenskaper, utförande, säkerhetsinformation, inverkan på andra produkter samt risker för särskilda konsumentgrupper (9 och 10 §§).

Harmoniserade standarder fyller en avgörande funktion i bedömningen om en vara är säker. Om en vara uppfyller en standard som hänvisats till i Europeiska unionens officiella tidning ska den anses säker i fråga om sådana risker som omfattas av standarden (11 §). Om sådan standard saknas, ska hänsyn tas bland annat till andra standarder, rekommendationer från kommissionen och den skyddsnivå som konsumenter rimligen kan förvänta sig (12 §).

Den som tillhandahåller produkten, nedan kallad näringsidkare, är också skyldiga att på eget initiativ lämna säkerhets- och varnings-

⁵ Konsumentverkets föreskrifter om leksakers säkerhet, KOVFS 1993:9, ändrade genom KOVFS 2009:3 och KOVFS 2010:4. ⁶ EGT L 11, 15.1.2002, s. 4 (Celex 32001L0095).

• Sida 19
•  Original

information, återkalla farliga produkter och tjänster från såväl näringsidkare i senare säljled som konsumenter, samt bedriva ett förebyggande produktsäkerhetsarbete (13–23 §§).

Tillsynsmyndigheterna får själv meddela de förelägganden och förbud som behövs (27–30 §§). Sådana förelägganden och förbud ska som regel förenas med vite (31 §). Beslut om förbud och förelägganden kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (44 §). Lagen innehåller också regler om sanktionsavgifter (37–43 §§).

Som framgår av avsnitt 6.1 ska produktsäkerhetslagen tillämpas i fråga om leksaker som omfattas av lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet. Till och med 2009 innebar detta att tillsynen över leksaker utövades enligt produktsäkerhetslagens bestämmelser.

I och med att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (se avsnitt 4.3) började gälla den 1 januari 2010 har den i huvudsak övertagit rollen som rättslig grund för marknadskontrollåtgärder mot farliga leksaker och andra varor inom det fullharmoniserade området. Det allmänna produktsäkerhetsdirektivet, och därmed produktsäkerhetslagen, kan emellertid fortsätta att tillämpas i de delar dess bestämmelser är mer specifika än förordningens (se vidare härom i avsnitt 6.4.7).

Produktsäkerhetsförordningen

Produktsäkerhetsförordningen (2004:469) genomför tillsammans med produktsäkerhetslagen det allmänna produktsäkerhetsdirektivet. I förordningen utses Konsumentverket till tillsynsmyndighet för produktsäkerhetslagen. En statlig myndighet som enligt någon annan författning har tillsyn över produktsäkerheten för vissa varor, tjänster eller risker är dock tillsynsmyndighet även enligt produktsäkerhetslagen.

I förordningen preciseras bland annat hur säkerhetsinformation ska lämnas, hur dokumentation ska bevaras och vad en underrättelse om farliga produkter ska innehålla. Vidare åläggs tillsynsmyndigheterna bland annat att upprätta, genomföra och följa upp program för tillsyn samt ta emot och följa upp klagomål som rör produktsäkerhet.

4.3. Reglerna för den inre marknaden

Förordningen om ackreditering och marknadskontroll

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93⁷tillämpas på alla varor inom det fullharmoniserade området, däribland leksaker. Den innehåller ett övergripande ramverk med regler och

⁷ EUT L 218, 13.8.2008, s. 30 (Celex 32008R0765).

• Sida 20
•  Original

principer för ackreditering och marknadskontroll som ska tillämpas från och med den 1 januari 2010.

Förordningen innehåller även krav på de ackrediterade organens oberoende och opartiskhet. CE-märkning regleras i förordningens artikel 30 och i dess bilaga II finns en utförlig beskrivning av kraven på utformningen av CE-märkningen.

Förordningens kapitel III innehåller bestämmelser om marknadskontroll, som ska tillämpas av de myndigheter som utövar marknadskontroll över leksakers säkerhet. Enligt artikel 16 ska marknadskontrollen säkerställa att varor som inte uppfyller tillämpliga krav dras tillbaka, förbjuds eller hindras från att tillhandahållas på marknaden. Enligt artikel 19 ska marknadskontrollmyndigheterna göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning, både genom dokumentkontroll och fysisk kontroll. De får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som behövs för kontrollverksamheten, inbegripet att få tillträde till aktörernas lokaler och att ha rätt att ta provexemplar. En viktig nyhet jämfört med det allmänna produktsäkerhetsdirektivet är att myndigheterna också får förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser det vara en nödvändig åtgärd. Produkter som utgör en allvarlig risk ska återkallas, dras tillbaka eller förbjudas att tillhandahållas (artikel 20). Myndighetsåtgärder ska vidare vara proportionella och beslutas först efter att den berörda ekonomiska aktören getts tillfälle att inom rimlig tid yttra sig (artikel 21).

Kapitlet innehåller också bestämmelser om att Europeiska kommissionen och de andra medlemsstaterna ska informeras om myndighetsåtgärder som en medlemsstat vidtar. Ett avsnitt reglerar kontroll vid EU:s yttre gräns av produkter som förs in på unionsmarknaden.

Rambeslutet om saluföring av produkter

Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG⁸ ska fungera som ett allmänt horisontellt ramverk för framtida lagstiftning om harmonisering av villkoren för saluföring av produkter. Det ska även utgöra referenstext för befintlig harmoniserad lagstiftning. Många av det nya leksaksdirektivets artiklar har hämtats från referensbestämmelserna i rambeslutets bilaga I.

Rambeslutets bilaga II innehåller de olika förfarandena för bedömning av varors överensstämmelse med lagstiftningen, de s.k. modulerna.

Lagen och förordningen om teknisk kontroll

De svenska bestämmelserna om ackreditering och bedömning av överensstämmelse återfinns i lagen (1992:1119) om teknisk kontroll och förordningen (2005:894) om teknisk kontroll. Ackreditering definieras i

⁸ EUT L 218, 13.8.2008, s. 82 (Celex 32008D0768).

• Sida 21
•  Original

14 § i lagen som ”förklaring att ett organ är kompetent att utföra den verksamhet som ackrediteringen avser”.

Lagen ska tillämpas i fråga om anmälda organ, riksmätplatser och ackreditering. Bland annat framgår att det endast är anmälda eller ackrediterade organ som får utföra bedömning av överensstämmelser eller annan teknisk kontroll.

Lagen om CE-märkning

Lagen (1992:1534) om CE-märkning reglerar märkning av de produkter som omfattas av s.k. nya-metoden-direktiv. CE-märkningen används på så sätt att tillverkaren eller dennes representant ska märka varan och därmed garantera att kraven i respektive direktiv är uppfyllda. Märkningen är också en garanti för att varan har genomgått föreskrivna förfaranden för bedömning av överensstämmelse.

Lagen föreskriver att CE-märket inte får användas på varor som inte är tillverkade i enlighet med ett nya-metoden-direktiv (se avsnitt 6.1.1). Märken som kan förväxlas med CE-märket får inte användas. Brott mot dessa bestämmelser är straffsanktionerade. I lagen finns vidare bestämmelser om CE-märkets utformning.

Inremarknadsutredningen

I september 2009 lämnade Inremarknadsutredningen (UD 2008:01) sitt betänkande EU, Sverige och den inre marknaden – En översyn av horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdet (SOU 2009:71). Utredningen föreslår bland annat att en ny lag om ackreditering och teknisk kontroll ska ersätta lagen om teknisk kontroll och lagen om CE-märkning. Betänkandet har remissbehandlats (UD2008/60854/FIM). Den 16 december 2010 beslutade regeringen lagrådsremiss Ny lag om ackreditering och teknisk kontroll. Lagrådsremissen har behandlats av Lagrådet och ärendet bereds inom Regeringskansliet.

4.4. Kemikalielagstiftningen

Reach

EU:s viktigaste kemikalielagstiftning utgörs av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier⁹, också kallad Reach. Regelverket omfattar kemiska ämnen som sådana och när ämnena förekommer i kemiska blandningar eller varor, t.ex. i leksaker.

Reach trädde i kraft successivt från den 1 juni 2007 till den 1 juni 2009, och förväntas innebära genomgripande förbättringar av kunskap om och kontroll av hälso- och miljöfarliga kemiska ämnen. Ett

⁹ EUT L 396, 30.12.2006, s. 1 (Celex 32006R1907).

• Sida 22
•  Original

huvudsakligt syfte med Reach är att öka kunskapen om de cirka 30 000 ämnen som uppskattas finnas på EU-marknaden i mängder över ett ton. Ett större ansvar läggs enligt förordningen på företagen som tillverkar och importerar kemiska ämnen. Dessutom ska en strängare kontroll införas för ämnen med särskilt farliga egenskaper, så kallade SVHCämnen (substances of very high concern). Ämnen som hanteras i stora volymer och med särskilt farliga egenskaper prioriteras.

För att ämnen ska få användas ska tillverkare och importörer av kemiska ämnen under vissa bestämda förutsättningar ta fram testdata för att kunna göra en registrering som ska skickas till EU:s kemikaliemyndighet ECHA (European Chemicals Agency) i Helsingfors.

Inom Reach-systemet kommer det finnas två olika sätt att genomföra användningsbegränsningar av farliga ämnen; tillståndsprövning och begränsningsregler. Exempel på begränsningar som rör leksaker är vissa ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar. Begränsningarna återfinns i bilaga XVII i Reach.

Om ett visst ämne används vid tillverkning av leksaker i EU och detta sätts upp på tillståndslistan (bilaga XIV i Reach), får ämnet inte användas utan tillstånd. Tillstånd söks centralt hos ECHA. Om ämnet finns i importerade leksaker måste en kompletterande begränsningsregel antas.

I artikel 33 i Reach finns krav på att en vara som innehåller mer än 0,1 procent av ett SVHC-ämne måste åtföljas av information till kunden om detta. Kravet gäller SVHC-ämnen som har satts upp på en s.k. kandidatlista, som är en förteckning av ämnen som kan bli föremål för krav på tillstånd. Den som släpper ut t.ex. en leksak på marknaden som innehåller ett särskilt farligt ämne upptaget på kandidatlistan, ska lämna information om att varan innehåller ämnet så att varan kan hanteras säkert. Informationskravet gäller även när en konsument begär det, och då ska informationen tillhandahållas kostnadsfritt inom 45 dagar efter det att begäran mottagits.

Importörer och tillverkare av t.ex. leksaker måste, för att uppfylla informationsskyldigheten enligt Reach, efterfråga information om innehåll av SVHC-ämnen på kandidatförteckningen, om ett sådant ämne finns i någon del av varan i en halt över 0,1 procent. Därutöver är, från och med juni 2011, en tillverkare eller importör av en vara skyldig att under vissa omständigheter anmäla om en vara innehåller mer än 0,1 procent av ett ämne på kandidatlistan.

Klassificering och märkning av kemiska produkter

En hörnsten i kemikalielagstiftningen är systemet för klassificering av kemikalier. Klassificering av ämnen regleras i rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen¹⁰, det så kallade ämnesdirektivet, och klassificering av blandningar regleras i Europaparlamentets och rådets direktiv 99/45/EG av den 31 maj 1999 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och

¹⁰ EGT 196, 16.8.1967, s. 1 (Celex 31967L0548).

• Sida 23
•  Original

andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat¹¹, det så kallade preparatdirektivet.

Sedan den 20 januari 2009 gäller också Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006¹², den s.k. CLP-förordningen, som på sikt ska ersätta de båda direktiven. När leksaksdirektivet refererar till kemikalier som klassificerats som CMR (cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska) är det kemikalier klassificerade enligt denna förordning som avses.

RoHS-direktivet och WEEE-direktivet

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/95/EG av den 27 januari 2003 om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter¹³, det så kallade RoHS-direktivet, förbjuds användningen av kvicksilver, kadmium, bly, sexvärt krom samt flamskyddsmedlen PBB och PBDE i elektriska och elektroniska produkter som släppts ut på marknaden efter den 1 juli 2006.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG av den 27 januari 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter¹⁴, det så kallade WEEE-direktivet, rör insamling av elektriska och elektroniska produkter, och lägger fast ett producentansvar för dessa. RoHS-direktivet omfattar de produktkategorier som tas upp i WEEE-direktivet (bilaga 1), bland annat leksaker.

Elektriska och elektroniska leksaker omfattas således parallellt av RoHS-direktivet, WEEE-direktivet och av leksaksdirektivet. Om leksaken omfattas av RoHS-direktivet räknas hela leksaken som en elektrisk eller elektronisk produkt, dvs. de förbjudna ämnena får varken finnas i den elektriska delen av leksaken eller i övriga delar av leksaken.

Direktiven är genomförda i svensk rätt bland annat genom förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och förordningen (2005:209) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter.

Batteridirektivet

Batterier omfattas inte av RoHS-direktivet utan regleras i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG av den 6 september 2006 om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer¹⁵ (det s.k. batteridirektivet). Direktivet förbjuder batterier som innehåller kvicksilver eller kadmium över vissa gränsvärden.

¹¹ EGT L 200, 30.7.1999, s. 1 (Celex 31999L0045). ¹² EUT L 353, 31.12.2008, s. 1 (Celex 32008R1272). ¹³ EUT L 37, 13.2.2003, s. 19 (Celex 32002L0095). ¹⁴ EUT L 37, 13.2.2003, s. 24 (Celex 32002L0096). ¹⁵ EUT L 266, 26.9.2006, s. 1 (Celex 32006L0066).

• Sida 24
•  Original

Direktivet är genomfört i svensk rätt bland annat genom förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier. Förordningen syftar till att batterier ska utformas och framställas på ett sådant sätt att uppkomsten av avfall förebyggs och, i fråga om avfall som ändå uppkommer, att producenter ska tillhandahålla system för insamling av avfallet, att batterierna kan återvinnas och att förordningens mål för insamling, särskilt omhändertagande och återvinning ska nås (6 §). I förordningen (2005:209) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter finns bland annat bestämmelser om att batterier ska vara lätta att avlägsna ur elektriska och elektroniska produkter, vilket följer av batteridirektivet. Även batterier som finns i leksaker omfattas av regelverket.

Miljöbalken

Miljöbalken innehåller grundläggande miljöbestämmelser som syftar till att skydda miljön, men även regler som direkt avser att skydda människors hälsa.

Försiktighetsprincipen (2 kap. 3 §) ålägger alla verksamhetsutövare att vidta de nödvändiga försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skada på människors hälsa eller miljön. Den s.k. produktvalsprincipen (2 kap. 4 §) ställer krav på att kemiska produkter och varor som kan befaras medföra skada på människors hälsa eller i miljön ska undvikas, om de kan ersättas med mindre farliga produkter.

I kapitel 14 finns ytterligare regler om kemiska produkter samt ett bemyndigande till regeringen att i förordningsform införa detaljregler om kemikalier samt produkter som innehåller farliga kemikalier beträffande t.ex. hantering, utsläppande på marknaden och särskilda villkor. Miljöbalken har dock fått allt mindre betydelse när det gäller produktreglering av kemikalier sedan Reach och CLP-förordningen införts.

5. Ett nytt direktiv om leksakers säkerhet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet innebär en rad förändringar jämfört med 1988 års direktiv. Nedan följer en översiktlig redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i direktivet, med betoning på dessa förändringar. En mer detaljerad beskrivning av bestämmelserna återfinns i samband med respektive övervägande och förslag.

Inledande bestämmelser

I direktivet regleras frågor som rör leksakers säkerhet och leksakers fria rörlighet på den inre marknaden (artikel 1). Med leksaker avses produkter avsedda eller utformade för barn under 14 år att leka med (artikel 2.1). Undantag görs för bland annat lekplatsutrustning avsedd för allmänt bruk, bensindrivna leksaksfordon och slangbellor (artikel 2.2). I bilaga I till direktivet räknas sådana produktgrupper upp som inte anses vara leksaker, t.ex. samlarobjekt, sportutrustning, transportmedel såsom

• Sida 25
•  Original

cyklar och sparkcyklar, tryckluftsvapen samt utbildningsmaterial. Definitioner av betydelse för direktivets tillämpning finns i artikel 3.

De ekonomiska aktörernas skyldigheter

Tillverkarna ansvarar för att de leksaker de släpper ut på marknaden uppfyller säkerhetskraven. För att förebygga och reagera på brister i säkerheten krävs enligt artikel 4 att de vidtar en rad åtgärder, såsom att utföra en s.k. bedömning av överensstämmelse, utföra slumpvis provning och dra tillbaka leksaker med brister.

Importörers och distributörers skyldigheter framgår av artiklarna 6 och

7. Bland annat ska de se till att tillverkarna har fullgjort sina skyldigheter och de ska dra tillbaka leksaker med brister i säkerheten.

Krav på leksaker

För att leksaker ska få tillhandahållas inom EU måste de bland annat uppfylla direktivets grundläggande säkerhetskrav. De grundläggande säkerhetskraven utgörs av det allmänna säkerhetskravet (artikel 10.2) och de särskilda säkerhetskraven (bilaga II till direktivet). Reglerna har byggts ut och preciserats jämfört med 1988 års direktiv.

Utöver säkerhetskraven krävs att leksakerna ska vara CE-märkta (artikel 16). Leksaken ska dessutom omfattas av en s.k. EG-försäkran om överensstämmelse som uppdateras kontinuerligt (artikel 15).

Genom varningar och bruksanvisningar ska barnet eller den som har uppsikt över barnet uppmärksammas på de risker det medför att använda leksaken och om hur riskerna kan undvikas (artikel 10.2). Enligt artikel 11 ska varningar ange lämpliga användarbegränsningar och i vissa fall vara klart synliga före köpet. De ska placeras på ett lämpligt och väl synligt sätt på leksaken och vara på ett språk som lätt kan förstås av konsumenten i respektive medlemsstat.

Varors fria cirkulation

Bestämmelserna som gäller varors fria cirkulation innebär i princip ingen förändring jämfört med 1988 års direktiv om leksakers säkerhet. Medlemsstaterna får inte förhindra att leksaker som överensstämmer med direktivet från att tillhandahållas på marknaden inom deras territorium (artikel 12). Om en leksak följer en standard som refererats till i Europeiska unionens officiella tidning, ska den förutsättas uppfylla de säkerhetskrav som standarden omfattar (artikel 13). Om en medlemsstat eller Europeiska kommissionen anser att en sådan s.k. harmoniserad standard inte uppfyller de säkerhetskrav den omfattar ska detta enligt artikel 14 tas upp i den kommitté som behandlar frågor om standarder.

Av artikel 19.2 följer att om en leksak tillverkats i enlighet med en harmoniserad standard som har refererats till i Europeiska unionens officiella tidning, kan tillverkaren själv intyga att leksaken överensstämmer med direktivets allmänna säkerhetskrav i artikel 10.2.

Om det inte finns någon standard som anger hur säkerhetskraven ska uppfyllas eller om leksaken inte följer den standard som finns, ska den i

• Sida 26
•  Original

stället vara typgodkänd av ett anmält organ (artikel 19.3). Enligt artikel 23 ska medlemsstaten utse en myndighet som utser provningsorgan, anmäler dessa till Europeiska kommissionen och kontrollerar att de lever upp till de krav på oberoende, kvalitetssäkring m.m. som ställs i direktivet. Av artikel 20 framgår att ett typgodkännande innebär att organet intygar att leksaken uppfyller de tillämpliga kraven i direktivet. Inför typgodkännandet görs bland annat en riskbedömning av leksaken.

Därutöver innehåller direktivet regler om anmälande myndigheter och anmälda organ i artiklarna 22–38.

Medlemsstaternas skyldigheter och befogenheter

Medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att leksaker enbart släpps ut på marknaden om de uppfyller de grundläggande säkerhetskraven (artikel 10.1), bland annat genom att utföra marknadskontroll (artikel 40), allt med beaktande av den s.k. försiktighetsprincipen (artikel 39). Regler om marknadskontroll återfinns i artiklarna 15–19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 229/93. I de fall de är mer precisa gäller dessutom bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet. Enligt artikel 41 i direktivet om leksakers säkerhet kan de marknadskontrollerande myndigheterna begära information om EG-typintyg av respektive anmält organ. Myndigheten kan också begära att organet drar tillbaka eller ser över ett EG-typintyg om leksaken det rör sig om visat sig vara farlig. Att de marknadskontrollerande myndigheterna på detta sätt får befogenheter gentemot anmälda organ är en nyhet i EU:s regler för den inre marknaden.

När en marknadskontrollerande myndighet finner att en leksak inte uppfyller säkerhetskraven och därför vill förbjuda eller begränsa dess försäljning ska Europeiska kommissionen och de andra medlemsstaterna enligt artikel 42 förses med all tillgänglig information om åtgärden, vilka risker leksaken innebär m.m. De andra medlemsstaterna kan ifrågasätta åtgärden och kommissionen ska besluta om den är berättigad eller inte (artikel 43). Om åtgärden inte anses berättigad ska den aktuella medlemsstaten dra tillbaka sitt beslut. Om åtgärden anses berättigad ska alla medlemsstater vidta åtgärder mot den farliga leksaken. Enligt artikel 44 ska en medlemsstat som bedömer att en leksak utgör en allvarlig risk omedelbart underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om detta genom RAPEX, EU:s system för snabbt informationsutbyte.

Medlemsstaterna kan på formella grunder begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av leksak som saknar CE-märke, felaktigt har blivit CE-märkt, inte åtföljs av en korrekt EG-försäkran om överensstämmelse eller vars tekniska dokumentation är bristfällig (artikel 45). En sådan åtgärd behöver inte underställas kommissionens prövning.

En kommitté ska inrättas där kommissionen kan besluta om tillägg till listorna över varor som inte är att betrakta som leksaker, över farliga kemikalier och över särskilda varningar (bilaga I, del III av bilaga II

• Sida 27
•  Original

respektive bilaga V till direktivet) genom föreskrivande förfarande med kontroll (artikel 46). På samma sätt kan kommissionen anta särskilda gränsvärden för kemikalier i leksaker avsedda att stoppa i munnen eller för barn under 36 månader. Enligt artikel 48 ska medlemsstaterna efter tre år, och därefter vart femte år, rapportera till kommissionen om hur direktivet tillämpas.

1988 års direktiv om leksakers säkerhet ska fortsätta att tillämpas på leksaker som släpptes ut på marknaden före den 20 juli 2011, dvs. två år efter att direktivet trätt i kraft (artikel 53). Vad gäller kemiska risker ska det äldre direktivet gälla i fyra år efter att det nya direktivet trätt i kraft.

Senast den 20 januari 2011 ska medlemsstaterna sätta i kraft de nationella författningar som genomför direktivet. Författningarna ska tillämpas från och med den 20 juli 2011 (artikel 54). För Sveriges del innebär detta att de nationella bestämmelserna ska vara antagna senast den 20 januari 2011 och träda i kraft den 20 juli 2011.

6. Överväganden och förslag

6.1. Utgångspunkter för genomförandet

Genomförande av direktivet

Det nya direktivet om leksakers säkerhet riktar sig till medlemsstaterna (artikel 57). Enligt artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt (EUFfördraget) är ett EU-direktiv bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås med direktivet. En medlemsstat är inte bunden av ett direktivs terminologi eller systematik, om det avsedda resultatet kan uppnås på något annat sätt.

Medlemsstaterna ska också verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EU-rätten. När det gäller direktiv som syftar till att säkerställa en väl fungerande inre marknad, bidrar en likartad tolkning och tillämpning av reglerna till att stärka konsumenters förtroende för handel över gränserna och till att erbjuda näringsidkare likvärdiga villkor på marknaden. Endast EU-domstolen kan fastställa innebörden av unionsrättsliga regler.

Direktivet om leksakers säkerhet är ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna inte får besluta om ytterligare begränsningar av leksakers fria rörlighet på den inre marknaden än de som direktivets regler medger (jfr artikel 12). Den säkerhetsnivå som fastställs i direktivets regler får inte på något sätt höjas eller sänkas på nationell nivå och de konkretiseringar av det allmänna säkerhetskravet som återfinns i direktivets bilagor får inte förändras.

Enligt artikel 52 påverkar inte direktivet tillämpningen av rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister¹⁶. Vidare ska Europaparlamentets och

¹⁶ EGT L 210, 7.8.1985 s. 29 (Celex 31985L0374).

• Sida 28
•  Original

rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet¹⁷ fortsätta att gälla för leksaker i enlighet med artikel 1.2 i det direktivet.

Verkställande av EU-förordningar

EU-förordningar är, i enlighet med artikel 288 andra stycket i EUFfördraget (som före Lissabonfördragets ikraftträdande motsvarades av artikel 249 andra stycket i EG-fördraget), till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. De ska direkt tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstaterna som gällande rätt och kan åberopas av enskilda. En EU-förordning får inte inkorporeras eller transformeras till nationell rätt. Det förekommer dock att EU-förordningar innehåller bestämmelser av direktivliknande karaktär som innebär en uppmaning till medlemsstaterna att anta nationella bestämmelser om en viss fråga.

Existensen av en EU-förordning inom ett visst område markerar i regel att medlemsstaterna ska undvika egen lagstiftning inom området med hänsyn till principen om unionsrättens företräde och spärrverkan. Detta utesluter allt annat än rent kompletterande nationell lagstiftning.

Om inte ett bemyndigande till medlemsstaterna ges i EU-förordningen får EU-förordningen inte fyllas ut eller kompletteras med mer detaljerade materiella regler inom samma område. En medlemsstat får vidare inte utfärda föreskrifter om hur en EU-förordning ska tolkas. En EUförordning hindrar dock inte att en medlemsstat inför regler av verkställande karaktär. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som ska svara för tillämpningen. Även andra administrativa och processuella regler får införas. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns nationella bestämmelser som gör att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och får genomslag.

6.1.1. Den nya metoden

Det nya direktivet om leksakers säkerhet är det första direktivet som utformats efter den reviderade ”nya metoden”. Metoden används för fullharmoniserande direktiv som reglerar varors fria rörlighet på den inre marknaden. Medlemsstaterna får inte hindra varors fria rörlighet inom EU om det inte följer av de sektorsspecifika regler till skydd för hälsa och säkerhet som återfinns i de olika direktiven. Direktiv enligt nya metoden ska endast innehålla grundläggande säkerhetskrav men inte föreskriva hur kraven ska uppfyllas. Till skillnad från direktiv enligt den gamla metoden innehåller direktivet därför få detaljerade krav på produkters utformning. Det ankommer på de europeiska standardiseringsorganen CEN (Comité Européen de Normalisation), CENELEC (Comité Européen de Normalisation Electrotechnique) och ETSI (European Telecommunication Standard Institute) att på uppdrag av Europeiska kommissionen arbeta fram europeiska standarder. Dessa

¹⁷ EGT L 11, 15.1.2002, s. 4 (Celex 32001L0095).

• Sida 29
•  Original

standarder är frivilliga för tillverkaren att tillämpa och innebär en presumtion för att direktivets krav är uppfyllda. Nya metoden-direktiv innehåller därför bestämmelser om hur en bedömning av produkternas överensstämmelse med tillämpliga krav ska utföras. Produkter som uppfyller de grundläggande kraven i direktivet ska märkas med symbolen CE.

Huvudregeln enligt nya metoden är att tillverkaren själv kan intyga att produkten uppfyller de krav som ställs i direktiven i fråga. I vissa fall förutsätts dock att tillverkaren har ett certifierat kvalitetssystem eller uppdrar åt ett oberoende kontrollorgan, s.k. anmält organ, att bedöma om produkten uppfyller de grundläggande kraven innan den släpps ut på marknaden. Anmälda organ är sådana som bedömts kompetenta att utföra provning, kontroll eller certifiering under ett visst produktdirektiv och som anmälts till Europeiska kommissionen av medlemsstaten. De anmälda organen konkurrerar om uppdragen i ett öppet system. Den offentliga tillsynen av att produkter följer de föreskrivna kraven sker genom marknadskontroll.

6.1.2. Utgångspunkter för en ny reglering

Regeringens förslag: Direktivet om leksakers säkerhet genomförs genom en ny lag om leksakers säkerhet som ersätter 1992 års lag om leksakers säkerhet.

Den nya lagen utformas som en ramlag och innehåller grundläggande bestämmelser för leksakers säkerhet samt bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs. I övrigt innehåller lagen de bestämmelser om marknadskontroll, sanktioner m.m. som kräver lagform.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flera remissinstanser är i huvudsak positiva till förslaget, bland annat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Barnombudsmannen, Kemikalieinspektionen (KemI), Strålsäkerhetsmyndigheten, Konkurrensverket, Konsumentverket, Täby kommun,

Stockholms läns landsting, Konsumentvägledarnas förening, Swedish Toy Association (Swetoy) och Sveriges konsumenter. KemI anser att det inte är självklart att t.ex. nationella krav som motiveras med miljöhänsyn (och inte med hälsa/säkerhet) är förbjudna enligt direktivet, vilket har betydelse för hur nuvarande nationella regler påverkas. Såvitt Regelrådet kan bedöma är bestämmelserna i förslaget en direkt följd av direktiv 2009/48/EG och förslaget tillstyrks. Konsumentverket är mycket positiv till utredningens förslag. Verket anser emellertid att de särskilda säkerhetskraven på leksaker så långt som möjligt bör återges i en förordning av regeringen. Företagarna betonar vikten av stor tydlighet i utformandet av lagens kompletterande föreskrifter. Naturskyddsföreningen anser regleringen av kemikalier är otillräcklig eftersom den endast begränsar vissa enstaka kemikalier och riskerar att leda till att oönskade kemikalier fortsätter att användas i leksaker. Det finns enligt föreningen inget hinder mot att Sverige behåller eller inför bestämmelser

• Sida 30
•  Original

för att skydda människors hälsa och miljö t.ex. vid tillverkning, utsläppande på marknaden eller användning där direktivet inte innebär en harmonisering. Därutöver anser Naturskyddsföreningen att möjligheten att ställa mer långtgående krav även i de delar som direktivet harmoniserar bör undersökas i detalj. Svensk Handel anser att leksaksdirektivet bör införas direkt i svensk lag utan tillägg eller ändringar för att främja utvecklingen av den inre marknaden och undvika handelshinder och konkurrensnackdelar för handelsföretagen på den svenska marknaden. Direktivet är enligt Svensk Handel lättläst, logiskt uppbyggt och tydligt när det gäller olika parters ansvar och uppgifter, vilket inte gäller förslaget till ny lag om leksakers säkerhet. Svensk Handel kan därför inte tillstyrka förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet om leksakers säkerhet är ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna inte får besluta om ytterligare begränsningar av leksakers fria rörlighet på den inre marknaden än direktivets regler medger (jfr artikel 12). Den säkerhetsnivå som fastställs i direktivets regler får inte på något sätt höjas eller sänkas på nationell nivå och de konkretiseringar av det allmänna säkerhetskravet som återfinns i direktivets bilagor får inte förändras.

Naturskyddsföreningen har anfört att direktivets reglering av kemikalier är otillräcklig men att det inte finns något hinder mot att Sverige behåller eller inför bestämmelser för att skydda människors hälsa och miljö t.ex. vid tillverkning, utsläppande på marknaden eller användning där direktivet inte innebär en harmonisering. Därutöver anser

Naturskyddsföreningen att möjligheten att ställa mer långtgående krav även i de delar som direktivet harmoniserar bör undersökas i detalj. KemI har anfört att det inte är självklart att t.ex. nationella krav som motiveras med miljöhänsyn (och inte med hälsa/säkerhet) är förbjudna enligt direktivet, vilket har betydelse för hur nuvarande nationella regler påverkas.

Målet för direktivet om leksakers säkerhet är att garantera dels en hög säkerhetsnivå för leksaker för att garantera barns hälsa och säkerhet, dels en väl fungerande inre marknad genom att fastställa harmoniserade säkerhetskrav för leksaker och minimikrav för marknadsövervakning (jfr skäl 9 och 48). Vidare anges i skälen att de allmänna och särskilda kemikaliekraven i direktivet bör syfta till att skydda barns hälsa från vissa ämnen i leksaker, medan miljöproblem behandlas i annan övergripande miljölagstiftning (skäl 25). Enligt artikel 12 får medlemsstaterna inte förhindra att leksaker som överensstämmer med direktivet tillhandahålls på marknaden inom deras territorium. Medlemsstaterna har således i princip inte rätt att vidta åtgärder som kan utgöra hinder för den fria rörligheten för leksaker som överensstämmer med direktivets krav, såsom exempelvis nationella bestämmelser om förbud mot vissa ämnen i leksaker.

Vid genomförandet av 1988 års direktiv om leksakers säkerhet gjordes bedömningen att direktivet borde genomföras genom en särskild ramlag som innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som närmare anger vilka krav i fråga om säkerhet m.m. som en leksak ska uppfylla. Därutöver skulle lagen innehålla vissa bestämmelser om tillsyn, tvångsmedel m.m. som kräver lagform (prop. 1992/93:111 s. 18 f.). Denna lagstift-

• Sida 31
•  Original

ningsteknik för genomförande är vanlig när det gäller produktdirektiv som utformats enligt den s.k. nya metoden och bör användas även vid genomförandet av det nu aktuella direktivet. Att, såsom Svensk Handel har föreslagit, genomföra direktivet direkt i svensk lag utan tillägg eller ändringar är inte lämpligt. Det nya direktivets materiella bestämmelser är mycket detaljerade och lämpar sig inte för en fullständig lagreglering. Regleringen av leksakers säkerhet bör därför i allt väsentligt ske genom myndighetsföreskrifter. En sådan reglering ger dessutom större flexibilitet vid behov av justeringar till följd av ändrade bestämmelser t.ex. inom ramen för ett kommittéförfarande (artikel 46). Direktivets mer grundläggande bestämmelser bör tas in i lag. Exempel på sådana grundläggande bestämmelser är det allmänna säkerhetskravet och de ekonomiska aktörernas huvudsakliga skyldigheter. Även med denna utgångspunkt kräver det nya direktivet åtskilliga ändringar av 1992 års lag om leksakers säkerhet. Dessa ändringar är så omfattande att lagen bör ersättas av en ny lag om leksakers säkerhet.

6.2. Allmänna bestämmelser

Direktivets första kapitel innehåller bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och definitioner. Nedan föreslås att lagen inleds på motsvarande sätt.

6.2.1. Lagens syfte

Regeringens förslag: En inledande bestämmelse i den nya lagen anger lagens syfte att skydda barns hälsa och säkerhet genom bestämmelser om krav på leksaker och hur de ska tillhandahållas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Barnombudsmannen välkomnar förslaget att en inledande bestämmelse i den nya lagen anger lagens innehåll och syftet att skydda barns hälsa och säkerhet. I övrigt har remissinstanserna inte haft något att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 1 i direktivet framgår att direktivets syfte är att fastställa bestämmelser om säkerhetskrav och fri rörlighet i gemenskapen för leksaker. I skäl 48 till direktivet preciseras syftet med direktivet ytterligare, nämligen att garantera såväl en hög säkerhetsnivå för leksaker för att garantera barns hälsa och säkerhet som en väl fungerande inre marknad. Varken 1988 års direktiv eller 1992 års lag innehåller någon bestämmelse om vad syftet med regleringen är. Det är dock underförstått att regleringen redan då syftade till att förebygga att barn skadas genom farliga leksaker.

Produktsäkerhetslagen (2004:451) är generellt tillämplig för konsumentvarors säkerhet. Enligt 4 § andra stycket produktsäkerhetslagen ska dess bestämmelser om bland annat näringsidkares skyldigheter och marknadskontroll dock inte tillämpas på varor i den utsträckning det i någon annan författning som genomför ett EU-direktiv finns bestäm-

• Sida 32
•  Original

melser som reglerar samma fråga och som har samma syfte. Eftersom den föreslagna lagen om leksakers säkerhet har samma syfte som produktsäkerhetslagen gäller den som speciallag i förhållande till den senare. Detta tydliggörs om syftet med den nya lagen om leksakers säkerhet anges i lagen.

Den nya lagen bör innehålla en rad krav på ekonomiska aktörer som gäller både tillverkning, vidare hantering och distribution. Kraven bör bland annat avse säkerhetsnivå, information och dokumentation och ha både förebyggande och korrigerande verkan. Gemensamt för dessa krav är att de i förlängningen syftar till att skydda barn från skador. Detta övergripande syfte bör uttryckas i lagen.

6.2.2. Tillämpningsområde för en ny lag

Regeringens förslag: Den nya lagen tillämpas på leksaker som tillhandahålls på marknaden och i offentlig verksamhet.

Vad som sägs i lagen om ekonomiska aktörer gäller också den som tillhandahåller leksaker i offentlig verksamhet.

Med leksak avses en vara som, helt eller delvis, är utformad eller avsedd för barn under 14 år att leka med. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpningsområde i fråga om vissa leksaker eller vissa varor som kan uppfattas som leksaker.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kommerskollegium bedömer att utvidgningen av lagens tillämpningsområde till offentlig verksamhet innebär ett förtydligande i förhållande till produktsäkerhetslagen (2004:451) som kan hjälpa tillsynsmyndigheter att snabbare avlägsna bristfälliga produkter från marknaden, t.ex. i fall där det inte går att identifiera en tillverkare, importör eller distributör osv. Boverket anser att det vore önskvärt om undantaget som gäller lekplatsutrustning som finns i direktivet också införs i lagen, förslagsvis i 3 §. Konsumentverket anser att det är positivt att förslaget omfattar dem som tillhandahåller leksaker i kommersiell samt i offentlig verksamhet. Verket anser det dock mindre tillfredsställande att tillhandahållande av leksaker i verksamhet som utövas av ideella organisationer och som inte har ett kommersiellt syfte faller utanför lagens tillämpningsområde. Stockholms kommun anser att förslaget inte tillräckligt tydligt klargör omfattningen av den offentliga verksamhetens ansvar. Att ålägga staden nya åtaganden om ett uppföljningsansvar innebär sannolikt ytterligare kostnader och enligt den statliga finansieringsprincipen ska med nya uppdrag följa finansiering från staten. Täby kommun och Jönköpings kommun har inget att invända mot förslaget. Linköpings kommun och Västerås kommun är positiva till ett förtydligat ansvar rörande leksaker i offentlig verksamhet, men anser att det behöver utredas ytterligare vad förslaget om utökat ansvar inom offentlig verksamhet kommer att få för konsekvenser för kommuner och landsting. Malmö kommun och Stockholms läns landsting tillstyrker förslaget att leksaker som tillhandahålls i offentlig verksamhet ska

• Sida 33
•  Original

omfattas av den nya lagen. Landstinget anför att förslaget att utvidga lagstiftningen till att omfatta offentlig verksamhet troligtvis inte kommer att påverka landstingen nämnvärt med hänsyn till de regler om vite och sanktionsavgifter som landstingen redan är underkastade i och med produktsäkerhetslagen. Landstinget ifrågasätter dock om kraven på spårbarhet kan komma att innebära en ökad administrativ belastning och ökade kostnader för landstingen och det hade varit önskvärt att en mer omfattande analys av de kostnadskonsekvenser som förslaget kan medföra. Swedish Toy Association (Swetoy) ställer sig bakom att samma säkerhetskrav ställs på leksaker oavsett om de tillhandahålls av kommersiella aktörer eller offentliga. Föreningar som är ideella kan ha en stor kommersiell verksamhet och bör därmed omfattas av regleringen, vilket enligt Swetoy bör tydliggöras. Konsumentvägledarnas förening och Sveriges Konsumenter är positiva till att leksaker som tillhandahålls i offentlig verksamhet omfattas av lagen. Vidare ifrågasätter Sveriges Konsumenter om leksaker som tillhandahålls i verksamhet som utövas av ideella organisationer ska vara undantagna från den nya lagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag

Tillhandahållande på marknaden och i offentlig verksamhet

Tillämpningsområdet för det nya direktivets om leksakers säkerhet är, i likhet med 1988 års direktiv, begränsat till tillhandahållande av leksaker i samband med kommersiell verksamhet. Detta följer av definitionen av tillhandahållande på marknaden i artikel 3 punkt 1. Endast leksaker som är utsläppta på marknaden omfattas av direktivets reglering.

Med kommersiell verksamhet avses i regel också offentligt finansierad verksamhet som verkar på en konkurrensutsatt marknad. Förutom verksamhet som traditionellt uppfattas som kommersiell, såsom tillverkning av leksaker som ska säljas till konsumenter och försäljning i butik eller via postorder, torde således också t.ex. förskolor som drivs i kommersiellt syfte och privata läkarmottagningar omfattas. Denna typ av gränsdragningsproblematik blir emellertid inte relevant om den nya lagen omfattar tillhandahållande både i kommersiell och offentlig verksamhet.

Leksaker som kommersiellt släpps ut på marknaden kan i senare led komma att tillhandahållas i såväl offentlig verksamhet som näringsverksamhet, eftersom samma leksaker som finns till försäljning i leksaksbutikerna också kan finnas på förskolan och i vårdinrättningars väntrum. De leksaker som därmed tillhandahålls i offentlig verksamhet faller utanför tillämpningsområdet för 1988 års direktiv och 1992 års lag. Detsamma gäller om en leksak skulle tillverkas inom ramen för en offentlig, icke konkurrensutsatt, verksamhet och sedan tillhandahållas där. Offentliga organ är således enligt direktivet inte underkastade samma skyldigheter eller samma marknadskontroll som ekonomiska aktörer i fråga om leksakers säkerhet. Leksaker omfattas av produktsäkerhetslagen (2004:451), som gäller varor som kan komma att användas av konsumenter och som tillhandahålls i näringsverksamhet och i offentlig verksamhet (2 §). Enligt det allmänna säkerhetskravet, som kommer till uttryck i 7 § produktsäkerhetslagen, ska dessa varor vara säkra. De särskilda säkerhetskrav som gäller leksaker som

• Sida 34
•  Original

tillhandahålls i kommersiell verksamhet är emellertid betydligt mer detaljerade, och möjliggör en effektivare marknadskontroll.

Det är angeläget att barn inte i något sammanhang ska behöva komma i kontakt med leksaker som utgör en risk. I syfte att främja barns säkerhet och för att uppnå konkurrensneutralitet mellan offentlig och kommersiell verksamhet bör därför den nya lagen ges en mer utvidgad tillämpning och omfatta också leksaker som tillhandahålls i offentlig verksamhet.

Med en sådan utvidgning av tillämpningsområdet blir de svenska reglerna mer långtgående än direktivets. I det lagstiftningsärende som gällde produktsäkerhetslagens utvidgning till att gälla varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet gjordes bedömningen att en utvidgning av tillämpningsområdet kunde göras utan hinder av det då gällande allmänna produktsäkerhetsdirektivet från 1992, under förutsättning att reglerna inte utformades på sådant sätt att de var diskriminerande eller utgjorde förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna (prop. 1995/96:123 s. 7 f.) Leksaker som tillhandahålls i offentlig verksamhet utan att dessförinnan vara utsläppta på marknaden omfattas inte av det nya direktivets reglering. Mot denna bakgrund görs bedömningen att det inte finns något hinder mot att utvidga den nya lagens tillämpningsområde på så sätt som föreslås. Den nya lagen kommer således att omfatta varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet, oavsett om de dessförinnan varit utsläppta på marknaden eller inte.

Bestämmelserna är inte heller utformade på ett diskriminerande sätt eller så att de kan utgöra omotiverade handelshinder mellan medlemsstaterna.

Som en följd av den nya lagens föreslagna tillämpning på offentlig verksamhet bör i lagen anges att lagen tillämpas på leksaker som tillhandahålls på marknaden och i offentlig verksamhet. Åtgärder enligt den nya lagen bör kunna riktas mot alla offentliga organ som tillhandahåller leksaker, oavsett om det offentliga organet ska anses som tillverkare, importör eller distributör. I den nya lagen bör därför anges att vad som i lagen sägs om ekonomiska aktörer också gäller den som i offentlig verksamhet tillhandahåller leksaker. Därmed likställs kommuner, landsting och andra offentliga aktörer i ansvarshänseende med ekonomiska aktörer och de underkastas samma marknadskontroll och sanktioner som privata näringsidkare. Vite och sanktionsavgifter kan redan i dag åläggas offentliga organ vid överträdelser av produktsäkerhetslagens säkerhetskrav, även om dessa sanktioner torde ha en begränsad betydelse i tillsynen över offentliga organ. Något skäl att i den nya lagen göra undantag från bestämmelserna om vite och sanktionsavgifter när det gäller offentliga organ finns inte.

Från en del kommuner och landsting har frågan om ökade kostnader till följd av att den nya lagen omfattar även leksaker som tillhandahålls i offentlig verksamhet lyfts fram. Regeringen behandlar frågan i avsnitt 8 om konsekvenser.

Med den föreslagna tillämpningsområdet för lagen kommer tillhandahållande av leksaker i sådan verksamhet som utövas av ideella organisationer och som inte har ett kommersiellt syfte att falla utanför tillämpningsområdet. Sådan verksamhet omfattas inte heller av produktsäkerhetslagen. Konsumentverket, Swetoy och Sveriges Konsumenter har anfört att tillhandahållande av leksaker i verksamhet som

• Sida 35
•  Original

utövas av ideella organisationer och som inte har ett kommersiellt syfte inte bör falla utanför lagens tillämpningsområde. Regeringen bedömer dock att det inte finns något behov av att tillämpa lagen även på sådan verksamhet. Det är tillräckligt att ideella organisationers kommersiella verksamhet omfattas av lagen.

De leksaker som omfattas av lagen

Av artikel 2.1 och artikel 3 punkt 29 framgår att leksaker, i direktivets mening, är produkter som utformats, eller utifrån dess funktion, storlek och egenskaper rimligtvis är avsedda som leksaker för barn under 14 år, oavsett om det är produktens enda syfte eller inte. Den hittills gällande definitionen av leksak i artikel 1.1. i 1988 års direktiv har visat sig vara otydlig och har gett upphov till tolkningsproblem. Därför har den i det nya direktivet preciserats på två punkter.

För det första omfattas även varor som delvis är utformade för andra syften än som leksaker för barn under 14 år. Tidigare kunde farliga leksaker undantas från reglernas tillämpning om de samtidigt hade andra funktioner, såsom ryggsäckar i form av mjukisdjur och nyckelringar med mjukisdjur.

För det andra preciseras hur uttrycket ”avsedd för” ska förstås vid tillämpningen. Definitionen av ”avsedd för” i artikel 3 punkt 29 är specifik för leksaker och har betydelse för förståelsen av definitionen av ”leksak” och det allmänna säkerhetskravet (se avsnitt 6.3.2). Bedömningen av vilken åldersgrupp leksaken är avsedd för ska utgå från leksakens funktion, storlek och egenskaper. Tillverkarens uppgifter om vilken åldersgrupp leksaken är avsedd för ska inte som tidigare tillmätas avgörande betydelse. Begreppet ”avsedd för” förekommer på flera ställen i direktivet där åldersgrupp ska bedömas, och ska även då förstås som en bedömning utifrån leksakens funktion, storlek och egenskaper (artikel 3 punkt 29). För ökad tydlighet föreslås att begreppet ”leksak” definieras i lagen. I direktivets definition av ”leksak” används begreppet ”produkt” i betydelsen ”vara”. Eftersom produktsäkerhetslagen använder begreppet ”produkt” i betydelsen ”vara och/eller tjänst”, bör begreppet ”vara” användas i den nu föreslagna lagen för att förtydliga att bestämmelserna inte omfattar ”tjänster”. Någon skillnad i sak mot direktivets definition är inte avsedd.

Varor som inte omfattas av lagens tillämpning

I artikel 2.2 anges fem undantag från direktivets tillämpningsområde. Det handlar om leksaker som trots att de faller inom ramen för definitionen av ”leksak” i artikel 2.1 inte ska omfattas av direktivet. I bilaga I till direktivet ges ytterligare en rad exempel på produkter som kan uppfattas som leksaker, men som faller utanför definitionen. Bilaga I till direktivet är föremål för kommittéförfarande enligt artikel 46 och är inte uttömmande. De bestämmelser som genomför den bör kunna revideras utan ändringar i lag eller förordning. Boverket har anfört att det vore önskvärt om undantaget som gäller lekplatsutrustning som finns i artikel 2.2 a) också införs i lagen, förslagsvis i 3 §. Med hänsyn till att

• Sida 36
•  Original

undantagen från direktivets tillämpningsområde inte uttömmande regleras i artikel 2.2, utan även exemplifieras i en bilaga till direktivet som kan komma att ändras genom kommittéförfarande, bedömer regeringen att undantag från lagens tillämpningsområde lämpligen regleras i föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

6.2.3. Övriga grundläggande begrepp

Regeringens förslag: I den nya lagen införs definitioner av vissa begrepp som finns i EU-rättsakter som är grundläggande för tillämpningen av lagen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Konsumentverket anser det vara mycket positivt att många definitioner återfinns i den nya lagen. Verket önskar dock att ytterligare definitioner från direktivet överförs till den nya lagen eftersom de används i lagförslaget och är centrala för regleringen av leksakers säkerhet. De definitioner som verket saknar är definitionerna för ”skada”, ”fara”, ”risk” samt ”harmoniserad gemenskapslagstiftning”.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 3 i direktivet innehåller 29 definitioner av begrepp som används i direktivet. Definitionerna i punkterna 1–16 avser sådana grundläggande begrepp på den inre marknaden som också återfinns i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. En nyhet i direktivet är att näringsidkare betecknas ”ekonomiska aktörer” och att de antingen kan vara tillverkare, importörer, tillverkarens representant eller distributörer (punkt 7). ”Importör” är ett nytt begrepp i förhållande till den nu gällande produktsäkerhetslagen (2004:451) och avser varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och som släpper ut en leksak från ett tredjeland på unionsmarknaden (punkt 5). Detta innebär att importörer i direktivets mening bara finns i sådana situationer då tillverkaren inte är etablerad i unionen. I de fall tillverkaren är etablerad i en medlemsstat är det i regel denne som släpper ut en leksak för första gången på unionsmarknaden, t.ex. i samband att leksaken levereras till distributörer inom unionen. De fysiska och juridiska personer som enligt direktivet om leksakers säkerhet är att definiera som importörer omfattas av definitionen av tillverkare i produktsäkerhetslagen. Det är angeläget att slå vakt om en enhetlig tillämpning av dessa begrepp och att de därför definieras i den nya lagen. Därmed underlättas tillämpningen av den nya lagen.

De begrepp som definieras i artikel 3 punkterna 17–25 finns i direktivets bilagor. Dessa begrepp behöver inte definieras i den nya lagen, men kan däremot – om så bedöms viktigt för tillämpningen av de föreskrifter som kommer att utfärdas i anslutning till lagen – definieras genom föreskrifter som får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

• Sida 37
•  Original

Konsumentverket har föreslagit att definitionerna för ”skada”, ”fara”, ”risk” samt ”harmoniserad gemenskapslagstiftning” överförs från direktivet till den nya lagen. Definitionerna av begreppen ”skada”, ”fara” och ”risk” (punkterna 26–28) motsvarar ordens svenska betydelse och regeringen anser inte att de behöver definieras särskilt i lagen. Med begreppet ”harmoniserad gemenskapslagstiftning” avses all gemenskapslagstiftning som harmoniserar villkoren för saluföring av produkter.

Detta motsvarar vad man i allmänt språkbruk avser med begreppet. I lagförslaget återfinns begreppet ”harmoniserad unionslagstiftning” endast i 4 § punkten 15, där CE-märkning definieras som en märkning genom vilken tillverkaren visar att leksaken överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som föreskriver om märkning. Med anledning av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har ordet ”gemenskaps-” bytts ut mot ordet ”unions-”. Regeringen bedömer inte att någon definition av begreppet ”harmoniserad gemenskapslagstiftning” behöver tas in i den nya lagen om leksakers säkerhet.

6.2.4. Övertagande och överlåtelse av tillverkarens skyldigheter

Regeringens förslag: Om en importör eller en distributör tillhandahåller en leksak på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en leksak som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med de tillämpliga kraven kan påverkas, övertar importören eller distributören tillverkarens skyldigheter enligt lagen.

En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant som ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska ställas på en fullmakts innehåll.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 8 i direktivet anges att en importör eller distributör ska anses vara tillverkare enligt direktivet och ska ha samma skyldigheter som tillverkaren har enligt artikel 4 när denne släpper ut en leksak på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en leksak som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med de tillämpliga kraven kan påverkas. Av skäl 17 till direktivet framgår att importören eller distributören därmed övertar tillverkarens skyldigheter, vilket innebär att tillverkaren inte längre kan hållas ansvarig för leksakens överensstämmelse med kraven.

Bestämmelsen motsvarar vad som redan gäller enligt definitionen av tillverkare i 6 § produktsäkerhetslagen (2004:451). Den är relevant för att avgöra vilket ansvar som kan utkrävas av en ekonomisk aktör. Eftersom bestämmelsen rör förhållandet mellan enskilda och de marknads-

• Sida 38
•  Original

kontrollerande myndigheterna är det lämpligt att den genomförs i själva lagen.

I artikel 5 anges att en tillverkare genom skriftlig fullmakt får utse en representant till vilken alla skyldigheter i artikel 4 får delegeras, med undantag för ansvaret att se till att leksakerna har tillverkats i enlighet med säkerhetskraven samt kravet att upprätta teknisk dokumentation. Fullmakten ska åtminstone innebära vissa befogenheter för representanten, vilka preciseras i bestämmelsen.

Möjligheten för tillverkaren att utse en representant genom skriftlig fullmakt bör framgå av lagen, liksom representantens skyldighet att utföra de uppgifter som anges i fullmakten. De bestämmelser som rör fullmaktens innehåll genomförs lämpligen genom föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6.3. Lagens krav

Detta avsnitt tar upp de krav som ställs i direktivet och som gäller såväl själva leksakerna som de ekonomiska aktörerna och anmälda organ. På leksaker är kravet främst att de ska vara säkra. Kraven på de ekonomiska aktörerna är många, och de syftar alla på olika sätt till att leksakernas säkerhet ska säkerställas. Kraven på de anmälda organen gäller hur de ska utföra den s.k. bedömningen om överensstämmelse.

6.3.1. Leksaker som inte uppfyller kraven får inte tillhandahållas

Regeringens förslag: I den nya lagen införs en portalparagraf som innebär att leksaker endast får tillhandahållas på marknaden och i offentlig verksamhet om de uppfyller säkerhetskraven på leksaker och de krav som gäller bedömning av överensstämmelse, EG-försäkran om överensstämmelse samt CE-märkning.

En leksak får visas och användas på mässor och utställningar även om den inte uppfyller dessa krav. Detta gäller dock bara under förutsättning att det tydligt anges att leksaken inte överensstämmer med kraven och att den inte kommer att tillhandahållas inom Europeiska unionen förrän den uppfyller kraven.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Barnombudsmannen och Konsumentverket tillstyrker förslaget till portalparagraf enligt vilken en ekonomisk aktör endast får tillhandahålla leksaker som uppfyller säkerhetskraven på leksaker och de krav som gäller bedömningar av överensstämmelse, EGförsäkran om överensstämmelse samt CE-märkning.

• Sida 39
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Enligt 3 § 1992 års lag om leksakers säkerhet får en näringsidkare tillhandahålla leksaker bara om de uppfyller de krav som föreskrivs med stöd av lagen. Paragrafen saknar motsvarighet i 1988 års leksaksdirektiv. I förarbetena till 1992 års lag (prop. 1992/93:111 s. 26) anförs att ” det ligger bäst i linje med direktivets konsumentskyddande syfte att uppfatta direktivet så att kraven på säkerhet m.m. gäller vid varje tillhandahållande av en leksak på marknaden”. En rad andra medlemsstater i EU har gjort samma bedömning vid genomförandet av det direktivet.

Paragrafen utgör en portalparagraf till den nu gällande lagens krav på näringsidkare, vilka i övrigt genomförts i myndighetsföreskrifter. Den tydliggör näringsidkares samlade ansvar och utgör laglig grund för sanktioner mot regelbrott. Även det nya direktivet om leksakers säkerhet innehåller krav som kan sammanfattas på detta sätt, se vidare nedan.

Säkerhetskraven gäller under hela tillhandahållandet

Det närmaste det nya direktivet om leksakers säkerhet kommer en portalparagraf är artikel 10.1, som föreskriver att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att leksaker endast släpps ut på marknaden om de uppfyller det allmänna och de särskilda säkerhetskraven. Övriga krav i direktivet tar sin utgångspunkt i denna bestämmelse. Artikeln kan ge upphov till tolkningen att ansvaret för att leksaken uppfyller säkerhetskraven endast gäller tiden för utsläppandet på marknaden, och inte också till det fortsatta tillhandahållandet.

De ekonomiska aktörerna bär det juridiska ansvaret för att kraven på säkerhet m.m. ska förverkligas. Eftersom de har olika inflytande över en leksaks säkerhet uttrycks deras ansvar på olika sätt i direktivet. Kraven tjänar bland annat till att påvisa att fel begåtts av de ekonomiska aktörerna om en leksak har tillhandahållits utan att uppfylla de krav som ställs på säkerhet, märkning, rutiner m.m. Till exempel följer av artikel 4.1 att tillverkarna ska se till att de leksaker de släpper ut på marknaden har konstruerats och tillverkats i enlighet med de allmänna och särskilda säkerhetskraven. Enligt artikel 6.1 får importörer endast släppa ut sådana leksaker på marknaden som överensstämmer med den tillämpliga lagstiftningen och enligt artikel 7.1 ska distributörer iaktta vederbörlig omsorg för att se till att de tillämpliga kraven uppfylls när de tillhandahåller en leksak. Enligt artikel 7.2 ska distributörer vidare, innan de tillhandahåller en leksak på marknaden, kontrollera att leksaken är försedd med erforderlig märkning, att den åtföljs av erforderliga dokument, instruktioner och säkerhetsinformation på ett eller flera språk som lätt kan förstås av konsumenter i den medlemsstat i vilken produkten kommer att tillhandahållas på marknaden.

Bestämmelserna i de nämnda artiklarna kopplar ansvaret för en leksaks säkerhet till utsläppandet på marknaden, både när det gäller tillverkare och importörer. Endast distributörer ges ett uttryckligt ansvar för säkerheten under hela tillhandahållandet. De ekonomiska aktörernas ansvar gäller inte endast i förhållande till de regler som gäller när leksaken släpps ut på marknaden, utan även i förhållande till de regler som gäller under hela den tid leksaken tillhandahålls. Detta framgår av de

• Sida 40
•  Original

övriga krav som ställs på de ekonomiska aktörerna vad gäller produktion, dokumentation, transport- och lagringsförhållanden, klagomål och stickprovskontroller m.m. Sammantaget innebär kraven som ställs på de ekonomiska aktörerna i det nya direktiv att de ansvarar för leksakens säkerhet under hela tillhandahållandet.

De ekonomiska aktörernas och myndigheternas ansvar för leksakens överensstämmelse med reglerna gäller i förhållande till de krav som gäller vid varje enskild tidpunkt under leksakens tillhandahållande. Vid en marknadskontroll är det därmed inte relevant vilka särskilda säkerhetskrav som gällde vid tiden för utsläppandet av leksaken på marknaden, utan vilka säkerhetskrav som kan ställas för stunden, utifrån analyser av faror och risker, olycksdata, standarder och vetenskapliga rön m.m.

För konsumentvaror generellt gäller som tidigare nämnts produktsäkerhetslagen (2004:451), som genomför det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG). Enligt 7 § produktsäkerhetslagen ska varor som tillhandahålls av näringsidkare vara säkra. Det är lämpligt att den nya lagen om leksakers säkerhet på samma sätt reglerar säkerheten under hela tillhandahållandet och inte enbart vid utsläppandet på marknaden. I annat fall skulle produktsäkerhetslagens allmänna säkerhetskrav behöva fortsätta tillämpas vad gäller tillhandahållande efter utsläppandet på marknaden.

Ansvaret i förhållande till övriga krav

Artikel 10 lägger fast medlemsstaternas skyldigheter att vidta åtgärder vid brott mot säkerhetskraven. De krav som gäller CE-märkning, EGförsäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen (se avsnitt 6.3.6 och 6.3.7) ska vidare sanktioneras t.ex. genom ett förbud att tillhandahålla leksaken eller genom ett föreläggande om återkallelse (se avsnitt 6.4.5).

Enligt artikel 12 får medlemsstaterna inte förhindra att leksaker som överensstämmer med direktivet tillhandahålls på marknaden inom sitt territorium. Bestämmelsen ger uttryck för ett syfte med direktivet enligt artikel 1; att slå vakt om den fria cirkulationen av varor. Medlemsstaterna får dock förhindra att leksaker som inte uppfyller kraven tillhandahålls. Å ena sidan kan bristande överensstämmelse med de krav som ställs i direktivet sägas utgöra de enda godtagbara skälen för en medlemsstat att hindra den fria cirkulationen. Å andra sidan kan dessa krav anses vara tvingande, eftersom en medlemsstat inte kan välja att inte ställa kraven i sin nationella lagstiftning. Därigenom uppnås direktivets fullharmoniserande effekt.

En portalparagraf bör därför ange att lagens krav på leksaker ska vara uppfyllda för att leksaken ska få tillhandahållas. I direktivet ställs säkerhetskrav på leksaker samt krav som rör EG-försäkran om överensstämmelse och CE-märkning. Kravet att en bedömning av leksakens överensstämmelse med säkerhetskraven ska vara utförd (se avsnitt 6.3.4) bör också omfattas av kraven på leksaker. Bedömningen av överensstämmelse grundar sig på den tekniska dokumentationen och utgör en förutsättning för en EG-försäkran om överensstämmelse.

• Sida 41
•  Original

Leksaker som visas på mässor och utställningar

Av direktivets artikel 16.4 framgår att leksaker som visas och användas på mässor och utställningar inom EU inte betraktas som tillhandahållna på marknaden, och därför generellt sett inte omfattas av direktivets krav på leksaker. För att leksakerna ska få förevisas krävs emellertid att det finns en tydlig angivelse om att leksakerna inte överensstämmer med direktivet om leksakers säkerhet och att de inte kommer att tillhandahållas inom den Europeiska unionen innan de uppfyller kraven. Noteras bör att försäljning eller gåva av leksak alltjämt är att betrakta som ett tillhandahållande, även om det sker på en mässa eller utställning, och därmed omfattas av direktivets övriga krav på leksaker.

Detta krav är formellt en nyhet jämfört med 1988 års direktiv, men har i viss mån tillämpats i praxis. Bestämmelsen bör genomföras i lag, eftersom den utgör en utvidgning av lagens tillämningsområde till att gälla vissa leksaker som inte tillhandahålls på marknaden.

6.3.2. Säkerhetskrav på leksaker

Regeringen förslag: En leksak får inte innebära någon risk för någon persons hälsa eller säkerhet när den används på avsett eller förutsebart sätt med hänsyn till barns beteende. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till förmågan hos barn och, i förekommande fall, dem som har uppsikt över barn att hantera leksaken. Detta gäller särskilt för leksaker som är avsedda för barn i en viss angiven åldersgrupp.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om särskilda säkerhetskrav för leksaker.

Säkerhetskraven ska uppfyllas under hela den tid leksaken normalt sett kan förväntas användas.

En tillverkare ska förse leksaken eller leksakens förpackning samt, om det är lämpligt, bruksanvisningen som medföljer leksaken med varningar och informationstexter om de inbyggda faror och skaderisker som användningen av en leksak kan medföra och om hur dessa kan undvikas. Varningar och informationstexterna ska i förekommande fall innehålla upplysning om

1. krav på användarnas lägsta eller högsta ålder,

2. krav på användarnas förmåga,

3. krav på användarnas högsta eller lägsta vikt,

4. att leksaken endast ska användas under tillsyn av vuxen, samt

5. försiktighetsåtgärder vid användning för vissa kategorier av leksaker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om varningar och informationstexter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om placeringen och utformningen i övrigt av varningar och informationstexter.

Regeringens bedömning: De myndigheter som bör meddela föreskrifter om särskilda säkerhetskrav på leksaker är Konsumentverket, Kemikalieinspektionen samt Elsäkerhetsverket.

• Sida 42
•  Original

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att varningar och information om försiktighetsåtgärder ska upplysa om faror och skaderisker som användningen av en leksak kan medföra och om hur dessa kan undvikas. Vidare föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om varningar och information om försiktighetsåtgärder.

Remissinstanserna: Kommerskollegium anser att förslaget vad gäller produktkrav i allt väsentligt följer kraven i leksaksdirektivet samt det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG). Barnombudsmannen stödjer förslaget men vill understryka att lagstiftaren inte kan undvika att ställa krav på produktens säkerhet genom att formulera sig som så att leksaken ska användas på ”avsett eller förutsebart sätt med hänsyn till barns beteende”. Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att regeringen eller den eller de myndigheter som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om särskilda säkerhetskrav för leksaker och vill särskilt understryka att säkerhetskraven ska uppfyllas under hela den tid leksaken kan förväntas användas. Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att varningar om information och försiktighetsåtgärder ska upplysa om faror och skaderisker som användningen av en leksak kan medföra och om hur dessa kan undvikas samt förslaget att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om varningar och information om försiktighetsåtgärder. Konsumentverket anser att det är bra att någon hänvisning till barns ”normala” beteende inte görs i regleringen av det allmänna säkerhetskravet, eftersom man inte kan förutse att barn beter sig på ett sätt som betecknas som normalt och det går inte att förutsätta at någon vuxen övervakar barnet. Verket påpekar vidare att ordet ”inherent” saknas i den svenska översättningen av artikel 10.2 tredje stycket leksaksdirektivet. Verket anser att ordet ”inherent” är mycket viktigt för förståelsen och tillämpningen av säkerhetskraven samt kravet på varningar och att det saknade ordet bör överföras till 10 §.

Umeå kommun anför att barns nyfikenhet att undersöka och inte alltid använda leksaken som tillverkaren och de vuxna kan tänka sig talar för att frågan om totalförbud mot CMR-ämnen bör övervägas. Konsumentvägledarnas Förening anser att det är viktigt att produkten ska ha krav på sig under hela livstiden samt att kraven kan riktas mot så många som möjligt i säljleden samt att det är nödvändigt med en varningstext på det språk som talas i det land där produkten säljs. Swedish Toy Association (Swetoy) ställer sig frågande till hur leverantören ska göra för att beräkna hur lång tid leksaken kan förväntas användas. Swetoy anför också att det är viktigt att det i svensk lag klargörs om kravet på varningar ska gälla endast vid köp via Internet eller om det gäller även vid köp t.ex. genom postorderkatalog. Svensk Handel anser att vissa viktiga uppgifter som finns i direktivet saknas i lagförslaget, t.ex. hänvisningen till kraven i bilaga II om fysikaliska och mekaniska egenskaper, brännbarhet, kemiska egenskaper, elektriska egenskaper, hygien samt radioaktivitet angående leksakers säkerhet. Detsamma gäller enligt Svensk Handel bestämmelsen om att säkerhetskrav för kemiska egenskaper kommer att införas först den 20 juli 2013, då de gamla reglerna upphör att gälla. Sveriges Konsumenter anser att det bör förtydligas att tillverkare inte genom varningar urskillningslöst ska kunna lägga över ansvaret för säkerheten på den som har uppsikt över barnet, i stället för att tekniskt

• Sida 43
•  Original

åtgärda eller bygga bort farorna. Sveriges Konsumenter påpekar, i likhet med Konsumentverket, att det i 10 § saknas en översättning av ordet ”inherent” som finns i artikel 10.2 tredje stycket leksaksdirektivet. Eftersom termen kan vara väsentlig för förståelsen och tolkningen av säkerhetskraven och kraven på varningar bör den enligt Sveriges Konsumenter översättas (inbyggda faror) och ingå i den svenska lagtexten.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Grundläggande säkerhetskrav

I artikel 10.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att leksaker endast släpps ut på marknaden om de uppfyller de grundläggande säkerhetskraven, dvs. det allmänna och de särskilda säkerhetskraven.

I artikel 10.2 återfinns det s.k. allmänna säkerhetskravet, som är en generell princip för vad som krävs för att en leksak ska anses säker i direktivets mening. All utformning av de särskilda säkerhetskraven och standarderna utgår från denna princip, och deras giltighet faller om de inte uppfyller den.

Det allmänna säkerhetskravet innebär att det inte ska innebära någon risk för hälsan och säkerheten hos ett barn eller någon annan att barn använder leksaken på ett sätt som är rimligen förutsägbart med tanke på barns beteende.

Om en skaderisk kan påvisas innebär det allmänna säkerhetskravet att leksaken inte får tillhandahållas. Kravet har förändrats på flera punkter i direktivet i förhållande till nu gällande regler. För det första har hänvisningen till barns ”normala” beteende strukits eftersom man inte alltid kan förutse hur barn kommer att bete sig. Barns beteenden skiftar beroende på bland annat barnets ålder, mognad, förutsättningar och i vilken situation barnet befinner sig. För det andra har den hänsyn till förmågan hos barnet och, i förekommande fall, dem som har uppsikt över barnet, som i praktiken sedan tidigare vägts in i bedömningen av en leksaks säkerhet, lyfts fram i direktivet. Av den engelska versionen framgår att förmågan hos dem som har uppsikt över barnet endast är relevant i de fall det är lämpligt (”where appropriate”), dvs. om man kan utgå från att en vuxen alltid övervakar barnet, såsom vid lek med badleksaker i vatten och lek med kemilådor. I övrigt ska en leksaks säkerhet inte bedömas utifrån att en vuxen övervakar barnets lek och kan ingripa om något går snett. Tonvikten i bedömningen ligger på barnets ålder, i synnerhet låg ålder. För det tredje har den hänsyn som vid bedömningen av säkerheten ska tas till varningar och information om försiktighetsåtgärder, uttryckts i direktivet. Informationen ska därvid varna för inbyggda (”inherent” i direktivets engelska version) faror och skaderisker samt upplysa om hur dessa faror och risker kan undvikas. Varningar och information om försiktighetsåtgärder får enligt skäl 29 till direktivet inte ersätta förbättringar av säkerheten i leksakens utformning. Om en fara inte tillräckligt kan minimeras genom leksakens konstruktion och säkerhetsanordningar kan leksaken ändå betraktas som säker i lagens mening om kvarstående faror bemöts genom varningar och information

• Sida 44
•  Original

om försiktighetsåtgärder. Det allmänna säkerhetskravet är grundläggande för förståelsen av regelverket och bör därför framgå av lagen.

Konsumentverket och Sveriges Konsumenter har påpekar att ordet ”inherent” i anslutning till faror och skaderisker saknas i den svenska översättningen av artikel 10.2 tredje stycket leksaksdirektivet och anser att ”inbyggda” bör överföras till 10 §. Regeringen kan konstatera att den svenska översättningen av direktivet inte innehåller något översättning av ordet ”inherent”. Med anledning av detta har ett initiativ tagits för att korrigera den svenska översättningen. Enligt regeringens mening bör den nationella bestämmelsen som genomför aktuell artikel utformas på så sätt att den nära anknyter till direktivets ordalydelse. Då den svenska översättningen av artikeln innehåller vissa brister finns anledning att utgå från den engelska versionen av direktivet. Med hänsyn till detta bedömer regeringen att ”inbyggda” lämpligen bör infogas i anslutning till faror och skaderisker i 10 § i förslaget till ny lag om leksakers säkerhet. De särskilda säkerhetskraven framgår av direktivets bilaga II, och preciserar det allmänna säkerhetskravet så att bestämmelserna kan ligga till grund för standarder och s.k. EG-typgodkännanden och användas i marknadskontrollen. I bilagan återfinns bland annat hårdare krav på kvävningssäkerhet, starkare skydd mot hörselskador samt en rad nya gränsvärden för kemikalier i leksaker. De nya reglerna är strängare än nuvarande regler, t.ex. tillåts s.k. CMR-ämnen (ämnen som är cancerogena, mutagena eller giftiga för reproduktionen) endast i mycket låga halter i leksakens åtkomliga delar, med begränsade möjligheter till undantag.

Vidare listas en rad allergiframkallande doftämnen som endast får förekomma i resthalter samt migrationshalter för vissa farliga metaller.

Umeå kommun har anfört att frågan om totalförbud mot CMR-ämnen bör övervägas. Såsom konstaterats i avsnitt 6.1 är direktivet om leksakers säkerhet ett fullharmoniseringsdirektiv. Enligt artikel 12 får medlemsstaterna inte förhindra att leksaker som överensstämmer med direktivet tillhandahålls på marknaden inom deras territorium. Medlemsstaterna har således i princip inte rätt att vidta åtgärder som kan utgöra hinder för den fria rörligheten för leksaker som överensstämmer med direktivets krav, såsom exempelvis genom nationella bestämmelser om totalförbud mot vissa ämnen i leksaker.

Svensk Handel har anfört att vissa viktiga uppgifter som finns i direktivet saknas i lagförslaget, t.ex. hänvisningen till kraven i bilaga II om fysikaliska och mekaniska egenskaper, brännbarhet, kemiska egenskaper, elektriska egenskaper, hygien samt radioaktivitet angående leksakers säkerhet. Detsamma gäller enligt Svensk Handel bestämmelsen om att säkerhetskrav för kemiska egenskaper kommer att införas först den 20 juli 2013, då de gamla reglerna upphör att gälla. De särskilda säkerhetskraven som är mycket omfattande och av teknisk natur lämpar sig emellertid inte för att tas in i lag. Kraven bör därför genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. De myndigheter som kan komma ifråga utifrån sina ansvarsområden är Konsumentverket,

Kemikalieinspektionen samt Elsäkerhetsverket. De särskilda säkerhetskrav som rör brännbarhet, hygien och radioaktivitet bör genomföras av Konsumentverket i föreskrifter efter att verket har hört Myndigheten för

• Sida 45
•  Original

samhällsskydd och beredskap, Smittskyddsinstitutet respektive Strålsäkerhetsmyndigheten.

Leksaken ska vara säker under hela sin förutsägbara användningstid

I artikel 10.3 föreskrivs att leksaker ska uppfylla säkerhetskraven under hela den tid som de normalt sett förväntas användas. Denna precisering av ansvaret har stor betydelse för säkerhetskravens innebörd och bör därför uttryckligen framgå av lagen. Swetoy har ställt sig frågande till hur leverantören ska göra för att beräkna hur lång tid leksaken kan förväntas användas. Detta är en fråga som inte bör regleras i lag. Det måste överlämnas till rättstillämpningen att närmare precisera detta.

Krav på varningar och information

Såsom framgår ovan innebär det allmänna säkerhetskravet att varningar och information om försiktighetsåtgärder ska varna barnet eller den som har uppsikt över barnet för inbyggda faror och skaderisker som leksaken kan medföra vid användningen, och upplysa om hur dessa faror och risker kan undvikas. Skyldigheten att se till att detta krav är uppfyllt när leksaken släpps ut på marknaden åligger tillverkaren och importören (artikel 4.1 och 6.2). Vidare ska de se till att informationen är på ett eller flera språk som lätt kan förstås av konsumenterna och som bestäms av den berörda medlemsstaten (artikel 4.7 och 6.4). Kravet i artikel 10.3 att leksaker ska uppfylla säkerhetskraven under hela den tid som de normalt sett förväntas användas innebär också att varningarna ska vara i skick att fylla sin funktion under hela denna tid.

Direktivet innehåller också en rad bestämmelser om hur varningar ska vara utformade och placerade (artikel 11) samt exempel på vissa exakta varningar som ska medfölja berörda leksaker (bilaga V). Vid behov ska varningar förtydliga vilka begränsningar som finns när det gäller hur leksaken bör användas, såsom lägsta och högsta ålder och vilken förmåga som krävs vid användningen (artikel 11.1). En leksak får dock inte förses med en varning som motsäger leksakens avsedda användningen med utgångspunkt från leksakens funktion, storlek och egenskaper. Varningar som är avgörande för konsumentens beslut att köpa leksaken ska vara väl synliga för konsumenten före köpet, och det gäller även om köpet sker över Internet.

Swetoy har anfört att det är viktigt att det i svensk lag klargörs om kravet på varningar ska gälla endast vid köp via Internet eller om det gäller även vid köp t.ex. genom postorderkatalog. Enligt 7 § förslaget till ny lag om leksakers säkerhet får ekonomiska aktörer endast tillhandahålla leksaker som uppfyller kravet på varningar och information om försiktighetsåtgärder. Detta inkluderar allt tillhandahållande på marknaden, dvs. varje leverans av en leksak för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, oavsett om detta sker via Internet, postorderkatalog eller på något annat sätt.

Sveriges Konsumenter har anfört att det bör förtydligas att tillverkare inte genom varningar urskillningslöst ska kunna lägga över ansvaret för

• Sida 46
•  Original

säkerheten på den som har uppsikt över barnet, i stället för att tekniskt åtgärda eller bygga bort farorna. Det är enligt regeringens uppfattning självklart att varningar och information om försiktighetsåtgärder enligt 10 § i lagförslaget inte ska kunna medföra sänkta säkerhetskrav på leksaker enligt 9 §. Varningar kan endast kompensera för säkerhetsbrister som är inbyggda och således inte kan åtgärdas tekniskt eller byggas bort. Av artiklarna 11.3, 4.7, 6.4 och 7.2 framgår vidare att säkerhetsinformationen ska lämnas på ett visst eller vissa språk som konsumenterna lätt förstår. Konsumentvägledarnas förening har anfört att det är nödvändigt med en varningstext på det språk som talas i det land där produkten säljs. Det ligger i sakens natur att varningar som riktas till svenska konsumenter bör vara utformade på svenska för att få avsedd effekt.

Artikel 11 om varningar saknar delvis motsvarighet i nu gällande regler, och innebär en tydlig skärpning av regelverket. Kravet innebär bland annat att förpackningar till leksaker ska förses med varnings- och informationstexter. En bestämmelse som påbjuder att en skrift ska ha ett visst innehåll torde i princip komma i konflikt med förbudet mot hindrande åtgärder i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen. Ett visst utrymme finns dock att i vanlig lag föreskiva att en skrift ska förses med texter av det slag som det nu är fråga om. Tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde bestäms nämligen ytterst av dess syfte att värna den fria åsiktsbildningen, och det finns regleringar som träffar tryckt skrift som därför kan sägas ligga utanför ramen för tryckfrihetsförordningens skydd. Det gäller inte minst ingripanden i fråga om framställningar på det kommersiella området. Vidare ger 1 kap. 9 § 3 tryckfrihetsförordningen möjlighet att i lag meddela föreskrifter om förbud mot kommersiella annonser som har meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelser som följer av anslutningen till Europiska gemenskaperna. För att ett påbud om text med visst innehåll ska kunna tolereras från tryckfrihetsrättslig synpunkt krävs att det inte rör sig om texter av uttryckligen åsiktspåverkande eller opinionsbildande karaktär. Enligt regeringen har texterna i bilaga V till direktivet den sakliga inriktning som krävs för att gränsen till tryckfrihetsförordningens skyddsområde inte ska överskridas.

Föreskrifter som innebär begränsningar av enskildas yttrandefrihet kräver lagform (2 kap. 20 § regeringsformen samt 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen). Detta innebär att regleringen av innehållet i varningar och informationstexter måste ske i den föreslagna lagen om leksakers säkerhet. Däremot får regeringen enligt 8 kap. 7 § första stycket 1 och 11 § regeringsformen genom förordning besluta föreskrifter om verkställighet av lag eller bemyndiga en myndighet under regeringen att meddela sådana föreskrifter. Artikel 11.1 om varningars innehåll, och bilaga V om varningar som aves i artikel 11, bör därför genomföras så att de grundläggande kraven på innehållet i texterna anges direkt i lagen, medan verkställighetsföreskrifter meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i fråga om den exakta lydelsen av texterna som finns i bilaga V. En upplysning om det senare bör tas in i lagen.

I artikel 11.2 anges hur varningar ska vara placerade och utformade, t.ex. att de ska vara väl synliga och lätt läsbara, och i artikel 11.3 anges att en medlemsstat får föreskriva på vilket eller vilka språk varningarna

• Sida 47
•  Original

ska skrivas. På grund av sin tekniska karaktär genomförs bestämmelserna i artikel 11.2 och 11.3 lämpligen i föreskrifter som får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Ett bemyndigande om detta bör därför tas in i lagen.

6.3.3. Presumtion om överensstämmelse

Regeringens förslag: En leksak som överensstämmer med en harmoniserad standard, som Europeiska kommissionen har hänvisat till i Europeiska unionens officiella tidning, ska förutsättas uppfylla de säkerhetskrav som ställs i lagen och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen i den utsträckning kraven omfattas av standarden.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) föreslår att bestämmelsen i 11 § omformuleras på så sätt att en leksak som överensstämmer med en harmoniserad standard, som Europeiska kommissionen har hänvisat till i Europeiska unionens officiella tidning, ska anses uppfylla de säkerhetskrav som omfattas av standarden.

Naturskyddsföreningen vill ha ett förtydligande av 11 § med innebörden att en leksak som uppfyller kraven i en harmoniserad standard ska förutsättas uppfylla de säkerhetskrav som ställs i lagen om leksakers säkerhet eller föreskrifter till denna lag som omfattas av standarden.

Skälen för regeringens förslag: För att underlätta både för myndigheter, tillverkare och andra ekonomiska aktörer i säljkedjan att bedöma om leksaken uppfyller de säkerhetskrav som direktivet ställer gäller den s.k. presumtionen om överensstämmelse i artikel 13.

Presumtionen innebär att en leksak ska förutsättas vara säker och i överensstämmelse med direktivets krav om den följer reglerna i vissa standarder. Vilka standarder det rör sig om framgår genom att de hänvisas till i Europeiska unionens officiella tidning, varvid standarderna ges presumtionsverkan. Hänvisningen kan offentliggöras med begränsningar, vilket inskränker presumtionsverkan i motsvarande mån. En leksak presumeras vara säker när de risker som det kan tänkas innebära att använda leksaken omfattas av harmoniserade standarder som getts presumtionsverkan, och leksaken överensstämmer med kraven i dessa standarder.

Att en standard är harmoniserad innebär att den är antagen som nationell standard i de nationella standardiseringsorganen i EU:s alla medlemsstater (se definitionen i artikel 3 punkt 8). Reglerna i en harmoniserad standard ska motsvara den kunskap som finns kring vad som är säkert i förhållande till varje relevant egenskap hos produkter av det slag som omfattas. Standarderna ger endast presumtionsverkan i förhållande till det eller de direktiv vars krav standarden utgått ifrån. Av hänvisningen i Europeiska unionens officiella tidning framgår det eller de direktiv inom vars tillämpningsområde standarden har presumtionsverkan.

• Sida 48
•  Original

Presumtionen anses i regel kunna brytas på två sätt; antingen genom att vetenskapliga rön visar på nya faror som inte täckts av standarden eller på ett behov av att bemöta redan kända faror på ett mer ingående sätt, eller genom att olyckor visar på detsamma. Direktivet innehåller vidare bestämmelser om förfarandet för att komma tillrätta med brister i en harmoniserad standard, en s.k. formell invändning (artikel 14). Förfarandet kan endast ske på EU-nivå, och artikeln behöver därmed inte genomföras nationellt.

Presumtionen om överensstämmelse gäller enligt 1988 års direktiv och framgår av Konsumentverkets föreskrifter. Presumtionsregeln är av grundläggande betydelse för förståelsen av regelverket och föreslås därför tas in i lagen.

SSM har föreslagit att bestämmelsen i 11 § i den nya lagen om leksakers säkerhet omformuleras på så sätt att en leksak som överensstämmer med en harmoniserad standard, som Europeiska kommissionen har hänvisat till i Europeiska unionens officiella tidning, ska anses uppfylla de säkerhetskrav som omfattas av standarden. Naturskyddsföreningen har önskat ett förtydligande av 11 § med innebörden att en leksak som uppfyller kraven i en harmoniserad standard ska förutsättas uppfylla de säkerhetskrav som ställs i lagen om leksakers säkerhet eller föreskrifter till denna lag som omfattas av standarden. Enligt regeringens mening innebär SSM:s och Naturskyddsföreningens förslag i huvudsak sådana redaktionella justeringar som tydliggör bestämmelsens innebörd.

Regeringen anser därför att bestämmelsen bör utformas med utgångspunkt i vad SSM och Naturskyddsföreningen föreslagit. I 1988 års direktiv slås fast att medlemsstaterna ska offentliggöra referensnumren till de nationella standarder som har presumtionsverkan. Detta görs i dag av Konsumentverket. Det nya direktivet innehåller inget sådant krav.

6.3.4. Bedömning av överensstämmelse

Regeringens förslag: Innan en leksak släpps ut på marknaden ska tillverkaren utföra eller låta utföra en bedömning av om leksaken överensstämmer med säkerhetskraven. Tillverkaren ska i samband med det utarbeta teknisk dokumentation till grund för bedömningen om överensstämmelse.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förfarandet för bedömning av leksakers överensstämmelse.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Någon bestämmelse om att tillverkaren ska utarbeta teknisk dokumentation till grund för bedömningen om överensstämmelse föreslås emellertid inte.

Remissinstanserna: Naturskyddsföreningen anför att formuleringen ”låta utföra en bedömning av om leksaken överensstämmer med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§” kan uppfattas som mindre skarp än direktivets artikel 18 (”innan tillverkaren släpper ur en leksak på marknaden ska de analysera eventuella faror […] samt bedöma den möjliga exponeringen av dessa faror”) och artikel 19 (”innan tillverkaren

• Sida 49
•  Original

släpper ut en leksak på marknaden ska de använda förfaranden för bedömning av överensstämmelse som anges i punkt 2 och 3 för att visa att leksaken uppfyller kraven i artikel 10 och bilaga 2”). Föreningen upplever skrivningarna i direktivet som mer strikta och föreslår att lagtexten skärps på denna punkt.

Skälen för regeringens förslag

Bedömning av överensstämmelse avser en procedur som ska ske före det att leksaken släpps ut på marknaden. Bedömningen ska tillförsäkra att leksaken är säker vid tiden för utsläppandet på marknaden. Tillverkarens skyldighet att utföra bedömningen av överensstämmelse (artikel 4.2), liksom importörens skyldighet att se till att tillverkaren har utfört den (artikel 6.2), är viktiga nyheter i direktivet som bör framgå av den nya lagen.

Artiklarna 18–21 i direktivet beskriver de olika moment som krävs för en korrekt bedömning av om leksaken uppfyller säkerhetskraven. Enligt artikel 18 ska tillverkarna analysera eventuella faror som är förknippade med leksaken innan de släpper ut den på marknaden. I artikeln räknas de typer av faror upp som kan vara relevanta, vilka är desamma som regleras av de särskilda säkerhetskraven. Det ställs också krav på en analys av hur användaren kan utsättas för farorna i fråga. Bestämmelsen är en nyhet jämfört med nu gällande direktiv.

Valet av förfarande för bedömning om överensstämmelse

Av artikel 19 framgår vilket förfarande för bedömning av överensstämmelse som ska tillämpas för en leksak. Avgörandet beror på om leksaken omfattas av presumtionen om överensstämmelse (se avsnitt 6.3.3). I sådana fall får tillverkaren själv intyga att leksaken överensstämmer med säkerhetskraven. Detta förfarande preciseras i modul A i bilaga II till beslut nr 768/2008/EG om saluföring av produkter (se avsnitt 4.3). Om leksaken inte alls eller bara delvis omfattas av presumtionen, eller om tillverkaren anser att leksaken av olika skäl kräver en kontroll av tredje part, ska leksaken i stället genomgå det s.k. förfarandet för överensstämmelse med typ enligt modul C i samma bilaga. Förfarandet innebär i praktiken att bedömningen om överensstämmelse görs av ett oberoende laboratorium, ett s.k. anmält organ (se avsnitt 6.3.5). Det anmälda organet utför då en s.k. EG-typkontroll enligt direktivets artikel 20 och modul B i nämnda bilaga. Om kontrollen visar att leksaken överensstämmer med säkerhetskraven ska organet utfärda ett EG-typintyg. Med EG-typintyget som utgångspunkt kan sedan tillverkaren intyga att leksaken överensstämmer med säkerhetskraven.

Den tekniska dokumentationen

Kravet att tillverkaren ska utarbeta den tekniska dokumentationen framgår av rambeslutets modul A och B samt av artikel 4.2 första stycket. Uppgiften får enligt artikel 5.2 inte delegeras till tillverkarens representant.

• Sida 50
•  Original

Importören ska se till att tillverkaren har upprättat den tekniska dokumentationen (artikel 6.2 andra stycket).

Av modul A och B framgår vad den tekniska dokumentationen minst ska innehålla. Av artikel 21.1 framgår krav på att den tekniska dokumentationen ska innehålla alla relevanta uppgifter om hur tillverkaren gått till väga för att säkerställa att leksaken uppfyller direktivets säkerhetskrav, i synnerhet de dokument som anges i direktivets bilaga IV (bland annat beskrivning, lista på material, adresser, provningsrapporter och EGförsäkran om överensstämmelse). Enligt artikel 21.2 ska vidare den tekniska dokumentationen upprättas på ett av gemenskapens officiella språk.

Bestämmelserna i artiklarna 18–20, 21.1 och 21.2, liksom i de nämnda modulerna A, B och C, är detaljerade och av teknisk natur. De bör därför genomföras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Naturskyddsföreningen har anfört att formuleringen ”låta utföra en bedömning av om leksaken överensstämmer med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§” kan uppfattas som mindre skarp än direktivets formulering och föreslår att lagtexten skärps på denna punkt. Regeringen konstaterar att den föreslagna formuleringen i 12 § innebär att tillverkaren ska utföra eller låta utföra en bedömning av om leksaken överensstämmer med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser, innan leksaken släpps ut på marknaden. Därutöver föreslås att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förfarandet för bedömning av leksakers överensstämmelse. Ett sådant förfarande är förenligt med direktivet och något behov att, såsom Naturskyddsföreningen föreslagit, skärpa lagtexten i aktuellt hänseende finns enligt regeringens bedömning inte.

6.3.5. Anmälda organ och anmälande myndigheter

Regeringens förslag: Organ som ska anmälas enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll för att utföra bedömning av överensstämmelse av leksaker genom EG-typkontroll ska vara ackrediterade för uppgiften enligt förordning (EG) nr 765/2008. Organet får utföra en sådan bedömning endast om Europeiska kommissionen eller någon medlemsstat i Europeiska unionen inte har anmält invändningar inom två veckor efter det att anmälan har skett. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om sådana organs skyldigheter i samband med bedömning av överensstämmelse.

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse i artiklarna 22, 23.1, 23.3 och 4, 24–30, 31.1–4 och 6, 32–34, 36 och 38 behöver inte genomföras särskilt i den nya lagen eller i föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen för att gälla i Sverige.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Att ett organ får utföra

• Sida 51
•  Original

bedömning av överensstämmelse av leksaker genom EG-typkontroll endast om Europeiska kommissionen eller de andra medlemsstaterna i Europeiska unionen inte har anmält invändningar inom två veckor efter det att anmälan enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll har skett föreslås emellertid inte.

Remissinstanserna: Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) anser att kravet att anmälda organ ska vara ackrediterade är helt i linje med beslutet 768/2008/EG och att anmälda organ är involverade i bedömningen överensstämmer mot uppställda krav i olika produktdirektiv, vilket i grunden handlar om att säkerställa att de produkter som finns på marknaden uppfyller de säkerhetskrav eller andra krav som uppställs för produkten. Swedac menar dock att bestämmelser om att bedömningen av de anmälda organens kompetens ska göras genom ackreditering ska gälla generellt för anmälda organ och därför i framtiden återfinnas i den horisontella lagstiftning rörande anmälda organ som för närvarande är under översyn. Vidare uppmärksammar Swedac att det i artikel 31.5 i leksaksdirektivet föreskrivs att ett anmält organ får agera som sådant endast om kommissionen eller de andra medlemsstaterna inte har rest invändningar inom vissa angivna tidsramar. Swedac vill påpeka att denna typ av stand still-bestämmelse inte finns i dag och att bestämmelsen torde behöva genomföras i svensk lagstiftning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Direktivets kapitel V har rubriken Anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse och omfattar artiklarna 22–38. Bland annat finns där bestämmelser om anmälningsskyldighet av de organ som fått i uppdrag att utföra bedömningar av överensstämmelse (artikel 22–23). Vidare krävs att den anmälande myndigheten bland annat är oberoende av organen för bedömning om överensstämmelse, objektiv och opartisk (artikel 24). En rad krav ställs även på anmälda organ, bland annat att de ska vara ett tredjepartsorgan, oberoende av den organisation eller leksak som den bedömer (artikel 26). I kapitlet regleras också vissa förfaranden som rör de anmälande myndigheterna, och de anmälda organen. Artiklarna är identiska med referensbestämmelserna i beslut nr 768/2008/EG om saluföring av produkter (se avsnitt 4.3). Ett särskilt genomförande av artiklarna 23.2 och 35 är emellertid nödvändigt vad gäller leksakers säkerhet.

Enligt artikel 23.2 får en medlemsstat bestämma att bedömningen och kontrollen av anmälda organ ska utföras av ett nationellt ackrediteringsorgan. Det nationella ackrediteringsorganet i Sverige, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, har redan i dag genom lagen (1992:1119) om teknisk kontroll och förordningen (2005:894) om teknisk kontroll de uppgifter som anges i artikel 23, dvs. att godkänna organ för bedömning av överensstämmelse, anmäla och kontrollera dessa.

Av artikel 23.2 följer vidare en rättighet för medlemsstaten att bestämma att bedömningen och kontrollen av anmälda organ ska utföras av ett nationellt ackrediteringsorgan i den betydelse som anges i och i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Eftersom denna förordning inte reglerar någon annan form av kompetensbedömning än ackreditering

• Sida 52
•  Original

följer således av artikel 23.2 att medlemsstaterna får kräva att ett anmält organ ska vara ackrediterat. Det är angeläget att Sverige utnyttjar denna möjlighet. Kravet bör komma till uttryck i den nya lagen om leksakers säkerhet.

Artikel 35 innehåller sektorsspecifika bestämmelser om de anmälda organens uppgifter och skyldigheter inom ramen för förfarandet för bedömning av överensstämmelse. Bedömningarna ska bland annat vara proportionella och respektera den grad av noggrannhet och skyddsnivå som krävs för att leksaken ska överensstämma med direktivets krav. Om ett anmält organ konstaterar att tillverkaren inte uppfyllt säkerhetskraven ska organet inte utfärda något intyg utan begära att tillverkaren vidtar lämpliga korrigerande åtgärder. Om det visar sig att en leksak inte längre uppfyller kraven ska organet ålägga tillverkaren att vidta korrigerande åtgärder och vid behov tillfälligt eller slutgiltigt återkalla EG-typintyget.

Artikeln saknar motsvarighet i nu gällande bestämmelser. Bestämmelserna är relativt utförliga och berör ett fåtal juridiska personer och genomförs därför lämpligen i myndigheters föreskrifter. Av 7 § andra stycket förordningen om teknisk kontroll framgår att en föreskrivande myndighet får meddela de särskilda föreskrifter om organ som ska anmälas enligt 3 § lagen om teknisk kontroll som behövs inom myndighetens verksamhetsområde. Med stöd av detta befintliga bemyndigande kan bestämmelserna genomföras i Konsumentverkets föreskrifter. Detta bör framgå i en upplysningsbestämmelse i lagen.

I övriga artiklar i direktivets kapitel V ställs bland annat en rad krav på anmälande myndigheter och anmälda organ. Bestämmelserna i artiklarna 22, 23.1, 24, 25, 27, 30.1, 31.1–4 och 6 samt 33.1 gäller redan i Sverige enligt lagen om teknisk kontroll, förordningen om teknisk kontroll och föreskrifter meddelade av Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac). Såvitt avser artikel 24 finns också motsvarande bestämmelser i förordning (EG) nr 765/2008. Ett antal artiklar (26, 29, 30.2, 33.2, 36 och 38 andra stycket) genomförs under 2010 i samband med Swedacs planerade revidering av sina föreskrifter om anmälda organ. Övriga artiklar kräver inget särskilt genomförande eller är inte relevanta för svenska förhållanden (artiklarna 23.3, 23.4, 28, 32, 34, 37 och 38 första stycket).

Swedac har påpekat att bestämmelsen i artikel 31.5 i leksaksdirektivet torde behöva genomföras i svensk lagstiftning. I artikel 31.5 anges att det berörda organet får bedriva verksamhet som anmält organ endast om kommissionen eller de andra medlemsstaterna inte har rest invändningar inom två veckor efter anmälan, i de fall ett ackrediteringsintyg används, eller inom två månader efter anmälan, i de fall då ingen ackreditering används. Endast ett sådant organ ska anses vara ett anmält organ i enlighet med direktivet om leksakers säkerhet. Regeringen anser i likhet med Swedac att artikeln bör genomföras i en bestämmelse i den föreslagna lagen om leksakers säkerhet. Bestämmelsen kan lämpligen placeras som ett andra stycke i den paragraf som reglerar att anmälda organ ska vara ackrediterade enligt förordning (EG) nr 765/2008. I bestämmelsen bör anges att organ får utföra bedömning av överensstämmelse av leksaker genom EG-typkontroll endast om Europeiska kommissionen eller någon medlemsstat i Europeiska unionen inte har

• Sida 53
•  Original

anmält invändningar inom två veckor efter det att anmälan enligt 3 § lagen om teknisk kontroll har skett.

6.3.6. EG-försäkran om överensstämmelse

Regeringens förslag: Om bedömningen av överensstämmelse innebär att leksaken uppfyller säkerhetskraven, ska tillverkaren upprätta en

EG-försäkran om överensstämmelse. Tillverkaren ansvarar därmed för att leksaken överensstämmer med säkerhetskraven.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om EG-försäkran om överensstämmelse för leksaker.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 4.2 andra stycket framgår att om det genom bedömningen av överensstämmelse har visats att leksaken uppfyller de tillämpliga kraven, ska tillverkaren upprätta en EGförsäkran om överensstämmelse. Av artikel 5.2 följer att ansvaret kan överlåtas till tillverkarens representant. Om en EG-försäkran om överensstämmelse inte har upprättats eller om den inte har upprättats på ett korrekt sätt kan tillhandahållande av leksaken förbjudas på formella grunder enligt artikel 45.

Av artikel 15.1 framgår att en EG-försäkran om överensstämmelse är ett intyg på att leksaken uppfyller de grundläggande säkerhetskraven. Försäkran ska översättas till det eller de språk som krävs av de medlemsstater på vilkas marknader leksaken släpps ut eller görs tillgänglig. Detta innebär som huvudregel att en aktuell version ska finnas på svenska om leksaken går att få tag på i Sverige, men Konsumentverket accepterar även EG-försäkran på engelska.

Enligt artikel 15.2 ska försäkran vidare innehålla en rad uppgifter som tjänar till att identifiera leksaken, tillverkaren, de harmoniserade standarder som använts eller det anmälda organ som utfört tester m.m. Dessa uppgifter räknas upp i detalj i bilaga III till direktivet. Försäkran ska uppdateras kontinuerligt. Av artikel 15.3 framgår att tillverkaren tar ansvar för att leksaken överensstämmer med kraven i och med att EGförsäkran om överensstämmelse upprättas.

Kraven på EG-försäkran om överensstämmelse är av central betydelse för förståelsen av tillverkarens skyldigheter att säkerställa att leksaker som denne tillhandahåller uppfyller säkerhetskraven och bör liksom i dag framgå av lagen. Det bör också uttryckligen framgå av den nya lagen att tillverkaren genom EG-försäkran om överensstämmelse tar ansvar för att leksaken överensstämmer med lagens krav. Övriga krav som rör EGförsäkran om överensstämmelse lämpar sig inte för att tas in i lag utan bör genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

• Sida 54
•  Original

6.3.7. CE-märkning

Regeringens förslag: En tillverkare ska förse leksaken med CEmärkning innan den släpps ut på marknaden.

Bestämmelser om CE-märkning finns i förordning (EG) nr 765/2008.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om CE-märkning av leksaker.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 4.2 andra stycket framgår att om det genom bedömningen av överensstämmelse har visats att leksaken uppfyller de tillämpliga kraven, ska tillverkaren CEmärka leksaken. Av artikel 5.2 framgår att ansvaret kan överlåtas till tillverkarens representant. Importörerna ska enligt artikel 6.2 andra stycket se till att tillverkaren har CE-märkt leksaken. Av artikel 7.2 följer att distributören i sin tur ska kontrollera att leksaken är CE-märkt. Har

CE-märkningen anbringats i strid med direktivets krav eller saknas CEmärkning kan tillhandahållande av leksaken förbjudas på formella grunder enligt artikel 45.2.

Av artikel 16.1 framgår att leksaker som tillhandahålls på marknaden ska vara CE-märkta, något som gäller även enligt 1988 års direktiv. Enligt artikel 16.2 ska CE-märkningen omfattas av de allmänna principer som framgår av artikel 30 i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Där föreskrivs bland annat att tillverkaren, genom att anbringa eller låta anbringa CE-märket, visar att denne tar ansvaret för att produkten överensstämmer med alla tillämpliga krav som fastställs i relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning. CE-märkningen ska vidare vara den enda märkning som intygar överensstämmelse med dessa krav.

Enligt artikel 16.3 ska medlemsstaterna förutsätta att CE-märkta leksaker överensstämmer med kraven i direktivet. Detta innebär att den myndighet som ansvarar för den yttre gränskontrollen inte får hindra CEmärkta leksakers fria cirkulation på den inre marknaden, om de inte av särskilda skäl misstänker att leksaken brister i överensstämmelse med direktivets krav. För leksaker som förs in från tredjeland gäller dock särskilda bestämmelser (se avsnitt 6.4.7).

Artikel 17 reglerar på vilket sätt CE-märkning ska ske. Det rör sig bland annat om att märket ska vara synligt, lätt läsbart och outplånligt, samt att det i vissa fall får sitta på en etikett eller på ett informationsblad i stället för på själva leksaken. Den enda skillnaden mot reglerna i 1988 års direktiv är att CE-märket under vissa förhållanden får finnas på den förpackning produkten säljs i i butiken.

Att det är tillverkarens ansvar att CE-märka leksaken är en central regel som bör framgå av lag. Den myndighet som ansvarar för den yttre gränskontrollen ska vidare respektera att CE-märkta leksaker ska förutsättas överensstämma med direktivets krav, utan att bestämmelsen behöver genomföras särskilt. Detta inverkar dock inte på myndigheternas

• Sida 55
•  Original

skyldigheter att bedriva en marknadskontroll som säkerställer att leksakerna uppfyller lagens krav. Övriga bestämmelser om CE-märkning bör genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6.3.8. Dokumentation

Regeringens förslag: En tillverkare ska bevara EG-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentation som ligger till grund för bedömningen av överensstämmelse i tio år från det att leksaken släpptes ut på marknaden.

Om en marknadskontrollmyndighet i Sverige eller i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen begär det och anför skäl för sin begäran, ska tillverkaren tillhandahålla myndigheten den tekniska dokumentationen, eller en översättning av den. Handlingarna ska tillhandahållas inom 30 dagar eller, om det är berättigat på grund av en allvarlig och omedelbar risk, den kortare tid som myndigheten bestämt.

En importör ska under den tid som anges i första stycket för en marknadskontrollmyndighet i Sverige eller i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen kunna uppvisa EG-försäkran om överensstämmelse och på begäran se till att myndigheten får tillgång till den tekniska dokumentationen.

Om tillverkaren har brustit i sina skyldigheter när det gäller upprättande och tillhandahållande av den tekniska dokumentationen, får en marknadskontrollmyndighet i Sverige eller i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen begära att tillverkaren på egen bekostnad låter ett anmält organ inom en viss angiven tid utföra en provning av leksakens överensstämmelse med säkerhetskraven.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Enligt artikel 4.3 ska tillverkarna bevara den tekniska dokumentationen och EG-försäkran om överensstämmelse i tio år efter det att leksaken har släppts ut på marknaden. Dokumenten i fråga är väsentliga för den ekonomiska aktör som vill försäkra sig om att en leksak uppfyller lagens krav. Att dokumenten sparas utgör således en förutsättning för säkerhetsarbetet i senare säljled. Dokumenten utgör också en viktig informationskälla i samband med marknadskontroll.

Tillverkaren ska vidare tillhandahålla en översättning av relevanta delar av dokumentationen till en annan medlemsstats språk, om den medlemsstatens marknadskontrollmyndighet begär och motiverar detta (artikel 21.3). Tidsfristen för detta kan fastställas till 30 dagar, om inte kortare tidsfrist är motiverad på grund av en allvarlig och omedelbar risk.

• Sida 56
•  Original

Under en period på tio år efter att produkten har släppts ut på marknaden ska importören kunna uppvisa EG-försäkran om överensstämmelse för en marknadskontrollmyndighet och se till att dessa på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen (artikel 6.8).

De ovan beskrivna skyldigheterna saknar motsvarighet i den nuvarande regleringen av leksakers säkerhet. Skyldigheterna bör framgå av den nya lagen, då dokumentationen i fråga utgör en förutsättning för en effektiv marknadskontroll.

Skyldighet att bekosta provning

Av artikel 21.4 följer att tillverkaren på begäran av en marknadskontrollmyndighet i vissa fall på egen bekostnad ska låta utföra en provning av leksaken inom en viss föreskriven tid för att kontrollera att den uppfyller de harmoniserade standarderna och grundläggande säkerhetskraven. Detta gäller i fall då tillverkaren inte uppfyllt sina skyldigheter i fråga om den tekniska dokumentationens innehåll och språk eller om myndigheten inte fått tillgång till den tekniska dokumentationen eller en översättning av relevanta delar av den. Provningen ska utföras av ett anmält organ som ska kontrollera att leksaken överensstämmer med säkerhetskraven.

Någon särskild regel som rör tillverkarens skyldighet att på egen bekostnad låta utföra provning av leksaken vid brister som rör den teknisk dokumentationen finns inte i 1992 års lag. Artikel 21.4 i direktivet bör genomföras i lag, eftersom det rör krav som ställs på tillverkarna.

6.3.9. Leksakers spårbarhet

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ekonomiska aktörers skyldigheter i fråga om

1. information som ska följa med leksaken och som avser uppgifter

a) för identifiering av leksaken, och

b) om tillverkaren och importören, och

2. dokumentation som behövs för att spåra ursprunget till leksaker som de tillhandahåller eller har tillhandahållit.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Swedish Toy Association (Swetoy) anför att det bör förtydligas att flera adresser får anges av tillverkaren, under förutsättningen att det tydligt framgår vilken som är den enda kontaktpunkten.

Skälen för regeringens förslag

Direktivet innehåller flera bestämmelser som syftar till att säkerställa att farliga leksaker kan spåras i tidigare och senare säljled (jfr skäl 19 till direktivet). Om t.ex. en farlig leksak hittas i en butik är det nödvändigt

• Sida 57
•  Original

för en effektiv marknadskontroll att alla ekonomiska aktörer som tillhandahåller leksaken kan identifieras.

Identifieringsmärkning

Enligt artikel 4.5 är tillverkarna skyldiga att se till att deras leksaker är försedda med typnummer, partinummer, serienummer, modellnummer eller annan identifieringsmärkning eller, om detta inte är möjligt på grund av leksakens storlek eller art, se till att informationen sätts på förpackningen eller i ett medföljande dokument. Skyldigheten är ny i förhållande till nu gällande regler. Importören ska enligt artikel 6.2 se till att tillverkaren fullgjort sin skyldighet och distributören ska enligt artikel 7.2 första stycket kontrollera detsamma.

Kontaktuppgift

Enligt artikel 4.6 ska tillverkarna ange namn, registrerat firmanamn eller registrerat varumärke och en kontaktadress på leksaken eller, om detta inte är möjligt, på förpackningen eller på ett medföljande dokument. Den angivna adressen ska ange en enda kontaktpunkt där tillverkaren kan kontaktas. Även detta krav ska importören se till att tillverkaren uppfyller. Kraven har skärpts jämfört med bestämmelserna i 1988 års direktiv, enligt vilka tillverkaren kan välja fritt mellan att ange uppgifterna på leksaken eller på förpackningen. Att adressen ska ange en enda kontaktpunkt är också en nyhet. Swetoy har anfört att det bör förtydligas att flera adresser får anges av tillverkaren, under förutsättningen att det tydligt framgår vilken som är den enda kontaktpunkten. Regeringen kan konstatera att ingenting i artikel 4.6 hindrar tillverkaren från att ange andra adresser förutsatt att det tydligt framgår vilken som är den enda kontaktpunkten. Av artikel 6.3 framgår att importörerna på samma sätt ska ange sina kontaktuppgifter, och distributörerna ska enligt artikel 7.2 första stycket kontrollera att tillverkaren och importören har uppfyllt dessa krav. Något förtydligande i lagen behövs inte.

Identifiering av ekonomiska aktörer

I artikel 9 föreskrivs att de ekonomiska aktörerna, på begäran av marknadskontrollmyndigheterna, ska identifiera alla ekonomiska aktörer som har levererat en leksak till dem och alla ekonomiska aktörer som de själva har levererat en leksak till. Tillverkare ska kunna lämna den informationen under tio år efter att leksaken har släppts ut på marknaden, importörer och distributörer under tio år efter att de har fått leksaken levererad. Bestämmelserna innebär en skärpning av den allmänna informationsskyldighet som nu gäller enligt det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG).

Skyldigheten att bevara denna dokumentation följer i hög grad redan av bokföringslagens (1999:1078) krav på näringsidkare att i tio år bevara räkenskapsinformation, såsom verifikationer och handlingar som verifikationer hänvisar till (7 kap. 2 §). Den 10 juni 2010 beslutade

• Sida 58
•  Original

regeringen en proposition som föreslår att tiden sänks till sju år (prop. 2009/10:235). Förändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2011. Skyldigheten i det reviderade direktivet sträcker sig dock något längre, då det inte bara är den som har tillhandahållit varan som ska kunna identifieras, utan även varan och varupartiet. Dessutom har skyldigheten att bevara dokumenten ett annat syfte. Artikel 9 behöver därför genomföras i lagen.

Bemyndigande

Bestämmelserna ovan ställer tydliga krav på de ekonomiska aktörerna och bör framgå i lag. Kraven är emellertid relativt ingående beskrivna i direktivet och formuleras olika för de olika ekonomiska aktörerna. Det är därför lämpligt att de närmare preciseras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6.3.10. Skadeförebyggande åtgärder och samarbete

Regeringens förslag: En tillverkare ska se till att det finns rutiner som säkerställer att alla tillverkade leksaker överensstämmer med säkerhetskraven. En importör respektive en distributör ska, så länge de ansvarar för en leksak, se till att det finns rutiner för lagring och transport som säkerställer att leksaken fortsätter att överensstämma med säkerhetskraven.

En tillverkare respektive en importör ska bedriva ett skadeförebyggande arbete i syfte att få kännedom om skaderisker hos leksaker som de har tillhandahållit.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om tillverkares och importörers skyldigheter enligt andra stycket.

En importör som avser att tillhandahålla en leksak ska informera tillverkaren och berörda marknadskontrollmyndigheter om det finns anledning att anta att leksaken utgör en risk. Detta gäller även en distributör som avser att tillhandahålla en leksak. Denne ska i tillämpliga fall även informera importören som har levererat leksaken.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås även ett bemyndigande avseende ekonomiska aktörers skyldigheter att se till att det finns rutiner för tillverkning, lagring och transport som säkerställer överensstämmelse med säkerhetskraven.

Remissinstanserna: Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har lämnat redaktionella synpunkter på lagtexten i 19 och 20 §§ som enligt deras mening förtydligar bestämmelsernas innebörd. Svensk Handel anser att lagförslaget innebär att det ställs större krav på importörer och distributörer än vad som görs i direktivet, vilket medför en ökad administrativ börda. Svensk Handel anför att i 19 § läggs samma ansvar på alla ekonomiska aktörer att se till att det finns rutiner för att tillverkning, lagring och transport överensstämmer med säkerhetskraven,

• Sida 59
•  Original

medan direktivet ställer olika krav på tillverkare respektive importörer och distributörer.

Skälen för regeringens förslag

Förutom de krav som är knutna till tillverkningen av en leksak och utsläppandet av den på marknaden, innehåller direktivet bestämmelser om fortsatta åtgärder med syfte att förhindra att risker med leksakerna uppstår. Bestämmelserna ställer krav på de ekonomiska aktörerna och bör genomföras i lag.

Rutiner för serietillverkning, lagring och transport

I direktivet anges de ekonomiska aktörernas skyldigheter i kapitel II. I artikel 4 anges tillverkarens skyldigheter, i artikel 6 anges importörernas skyldigheter och i artikel 7 anges distributörernas skyldigheter. I artikel 4.4 första stycket anges att tillverkarna ska se till att det finns rutiner som säkerställer att serietillverkningen fortsätter att överensstämma med kraven. Hänsyn ska även tas till ändringar i leksakens konstruktion eller egenskaper och ändringar i de harmoniserade standarder som det hänvisas till vid deklarationen om överensstämmelse för en leksak. Motsvarande krav saknas i nu gällande lagstiftning, men kan anses utgöra en del av det allmänna säkerhetskravet i 7 § produktsäkerhetslagen (2004:451). Bestämmelsen förtydligar att tillfälliga kvalitetssvackor inte accepteras som ursäkt för brister i en leksaks säkerhet. Om en marknadskontrollmyndighet har upptäckt en farlig leksak kan det inte avfärdas även om andra leksaker av samma typ kan visas vara säkra. De bristande rutinerna måste åtgärdas för att leksaken ska anses uppfylla kraven. Artikel 4.4. första stycket ska alltså tolkas på så sätt att tillverkarens skyldigheter innebär att leksakerna ska överensstämma med de säkerhetskrav som anges i direktivet.

Av artiklarna 6.5 och 7.3 följer att importörerna respektive distributörerna ska, så länge de har ansvar för en leksak, se till att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar leksakens överensstämmelse med säkerhetskraven. Även detta krav kan anses utgöra en del av det allmänna säkerhetskravet i den föreslagna lagen.

SSM har lämnat redaktionella synpunkter på lagtexten i 19 § som enligt deras mening förtydligar bestämmelsernas innebörd. Svensk Handel har anfört att lagförslaget innebär att det ställs större krav på importörer och distributörer än vad som görs i direktivet, t.ex. läggs samma ansvar på alla ekonomiska aktörer att se till att det finns rutiner för att tillverkning, lagring och transport överensstämmer med säkerhetskraven enligt 19 §, medan direktivet ställer olika krav på tillverkare respektive importörer och distributörer.

”Ekonomisk aktör” definieras i förslaget till 4 § punkten 9 som ”tillverkaren, importören, tillverkarens representant och distributören”. Definitionen är i enlighet med artikel 3.7 i direktivet. ”Ekonomiska aktörer” är således ett samlingsbegrepp som inkluderar flera olika kategorier av aktörer. Vad som föreskrivs i lagförslaget om ”ekonomiska

• Sida 60
•  Original

aktörer” är inte i alla delar relevant för samtliga kategorier av aktörer som ingår i begreppet.

Såsom beskrivs i avsnitt 6.1.2 föreslås den nya lagen om leksakers säkerhet utformas som en ramlag och innehålla grundläggande bestämmelser för leksakers säkerhet. De föreskrifter som behövs för att fullt ut genomföra direktivet meddelas enligt bemyndigande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. En sådan struktur innebär att de krav som direktivet ställer på tillverkare, importörer och distributörer kommer att genomföras fullt ut i föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen. Detta utesluter dock inte att den föreslagna lagen förtydligas på denna punkt i syfte att undanröja eventuella oklarheter om att lagen ställer strängare krav än direktivet.

Därför anser regeringen att förslaget till 19 § bör omformuleras på så sätt att de olika ekonomiska aktörernas skyldigheter definieras för varje typ av aktör det gäller.

Provning och övervakning för att förebygga skador

I artiklarna 4.4 andra stycket och 6.6 anges att, när det anses lämpligt med tanke på de risker som en leksak utgör, ska tillverkarna respektive importörerna, för att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet, utföra slumpvis provning av saluförda leksaker. De ska också granska och vid behov registerföra inkomna klagomål, leksaker som inte överensstämmer med kraven och återkallanden av leksaker samt informera distributörerna om all sådan övervakning. Vad gäller leksaker ersätter bestämmelsen det nu gällande kravet att tillverkare ska granska och föra register över inkomna klagomål när det gäller skaderisker (20 § produktsäkerhetslagen). Övriga skyldigheter i artikeln saknar motsvarighet i nu gällande reglering. Eftersom kraven endast gäller ”när det anses lämpligt” och ”vid behov” torde bestämmelsen kunna leda till påföljder endast i uppenbara fall.

Bemyndigande om rutiner och skadeförebyggande arbete

De artiklar som ska genomföras är relativt omfattande och preciserar bland annat vissa skillnader i kraven på de olika ekonomiska aktörerna. Därför bör de genomföras genom att närmare föreskrifter meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

SSM har lämnat redaktionella synpunkter på bestämmelsen med bemyndigande i 19 § tredje stycket som enligt deras mening förtydligar dess innebörd. Regeringen anser att bestämmelsen bör utformas med utgångspunkt i vad SSM föreslagit. Vidare anser regeringen att något bemyndigande avseende ekonomiska aktörers skyldigheter enligt första stycket – såsom föreslås i promemorian – inte behövs.

Informationssamarbete

Enligt artikel 6.2 tredje stycket får en importör som anser eller har skäl att tro att en leksak inte överensstämmer med säkerhetskraven inte släppa ut leksaken på marknaden förrän den överensstämmer. Om leksaken

• Sida 61
•  Original

utgör en risk ska importören dessutom informera tillverkaren samt marknadskontrollmyndigheterna om detta. Enligt artikel 7.2 andra stycket gäller detsamma för distributörers tillhandahållande av en leksak. De ska emellertid även informera en eventuell importör.

Förbudet att släppa ut och tillhandahålla leksaker som inte uppfyller säkerhetskraven framgår redan av den föreslagna portalparagrafen. Skyldigheten att informera myndigheter och ekonomiska aktörer i tidigare säljled bör likaså genomföras i lag eftersom det ställs krav på de ekonomiska aktörerna. Skyldigheten bör gälla om de ekonomiska aktörerna i fråga har anledning anta att leksaken inte överensstämmer med kraven.

SSM har lämnat redaktionella synpunkter på lagtexten i 20 § som enligt deras mening förtydligare bestämmelsens innebörd. Enligt regeringens mening innebär SSM:s förslag redaktionella justeringar som tydliggör bestämmelsens innebörd. Regeringen anser därför att bestämmelsen bör utformas med utgångspunkt i vad SSM har föreslagit.

6.3.11. Skyldigheter att vidta korrigerande åtgärder vid bristande överensstämmelse

Regeringens förslag: En tillverkare eller en importör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit inte överensstämmer med krav i den nya lagen om leksakers säkerhet eller i föreskrifter meddelade i anslutning till lagen, ska omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att få leksaken att överensstämma med kraven eller om så är lämpligt dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden. Ett tillbakadragande eller en återkallelse av leksaken ska ha det innehåll som anges i bestämmelser om återkallelse i 15–18 §§produktsäkerhetslagen (2004:451). Vad som sägs om återkallelse från distributör i produktsäkerhetslagen ska i stället avse tillbakadragande enligt den nya lagen om leksakers säkerhet.

En distributör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit inte överensstämmer med krav i lagen eller i föreskrifter meddelade i anslutning till lagen, ska försäkra sig om att tillverkaren eller importören fullgör sina skyldigheter enligt första stycket. En distributör ska på begäran av en marknadskontrollmyndighet omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Att en distributör på begäran av en marknadskontrollmyndighet omedelbart ska vidta de åtgärder som krävs för att dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden föreslås emellertid inte.

Remissinstanserna: Konsumentverket anser att om en leksak visar sig vara farlig måste skyndsamma åtgärder såsom vitessanktionerade förelägganden om återkallelse kunna vidtas även när enbart distributörer/återförsäljare finns i Sverige.

• Sida 62
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Av direktivet framgår att tillverkare och importörer omedelbart ska vidta korrigerande åtgärder om de anser eller har skäl att tro att en leksak som de har släppt ut på marknaden inte uppfyller kraven i direktivet eller annan harmoniserad gemenskapslagstiftning. De korrigerande åtgärder som nämns är att få leksaken att överensstämma med kraven, dra tillbaka leksaken eller återkalla den. Om leksaken utgör en risk ska de ekonomiska aktörerna dessutom omedelbart underrätta de behöriga nationella myndigheterna i de medlemsstater där de har tillhandahållit leksaken, och lämna detaljerade uppgifter om i synnerhet den bristande överensstämmelsen och eventuella korrigerande åtgärder som vidtagits. Regeln förekommer på tre ställen i direktivet, i kapitel II som reglerar skyldigheterna för respektive tillverkare, importörer och distributörer (artikel 4.8, 6.7 respektive 7.4). Enligt artikel 7.4 ska distributörer som anser eller har skäl att tro att en leksak som de har tillhandahållit på marknaden inte överensstämmer med den berörda harmoniserade gemenskapslagstiftningen försäkra sig om att det vidtas nödvändiga korrigerande åtgärder för att få leksaken att överensstämma med kraven eller om så är lämpligt dra tillbaka eller återkalla leksaken. Distributörer är således enligt artikeln inte skyldiga att vidta korrigerande åtgärder, utan ska försäkra sig om att de vidtas. I artikel 42.1 andra stycket anges att om marknadskontrollmyndigheterna vid utvärdering av leksaken med avseende på de säkerhetskrav som fastställs i direktivet konstaterar att en leksak inte uppfyller kraven i direktivet, ska de utan dröjsmål ålägga de berörda ekonomiska aktörerna att vidta lämpliga korrigerande åtgärder för att leksaken ska uppfylla dessa krav, dra tillbaka leksaken från marknaden eller återkalla den inom rimlig tid som de fastställer i förhållande till typen av risk.

Att få leksaken att överensstämma med kraven innebär att rätta till de brister i leksakens konstruktion, förpackning, medföljande information eller annan dokumentation som innebär att leksaken inte uppfyller direktivets krav. Om bristen inte ger upphov till en allvarlig risk kan i vissa fall en kompletterande varningsmärkning ses som en proportionell åtgärd för de exemplar av produkten som redan levererats till handeln. Såsom framgår av definitionen i artikel 3 avser tillbakadragande att en leksak i leveranskedjan förhindras att tillhandahållas på marknaden. Vidare framgår att återkallelse avser att en leksak som redan tillhandahålls slutanvändaren dras tillbaka, dvs. att den ska återgå från såväl distributörer som konsumenter.

Kravet att vidta korrigerande åtgärder

Kravet i det nya direktivet att vidta korrigerande åtgärder motsvaras delvis av nu gällande regler i produktsäkerhetslagen (2004:451) om skyldigheter för en näringsidkare som har tillhandahållit en farlig vara (se 14 och 15 §§ i den lagen). Emellertid talas där inte om åtgärder för att få leksaken att överensstämma med kraven, utan endast om återkallelse från distributörer eller konsumenter. Enligt 6 a § i 1992 års lag om leksakers säkerhet ska de ekonomiska aktörerna åläggas upphöra att föra ut en vara på marknaden eller återkalla den om CE-märkningen är inkorrekt.

• Sida 63
•  Original

I det nya direktivet om leksakers säkerhet har kravet på åtgärder utsträckts till att gälla även andra brister i överensstämmelsen än de som rör hälsa och säkerhet och CE-märkning. Denna förändring kan få stort genomslag i praktiken, eftersom bristande överensstämmelse vad gäller t.ex. dokumentation och identifieringsmärkning kan vara enklare för marknadskontrollmyndigheterna att bevisa än brister i säkerhetskraven.

Bestämmelserna om de olika ekonomiska aktörernas skyldigheter i fråga om åtgärder vid bristande överensstämmelse är av grundläggande betydelse och bör framgå av den nya lagen. Konsumentverket har anfört att om en leksak visar sig vara farlig måste skyndsamma åtgärder såsom vitessanktionerade förelägganden om återkallelse kunna vidtas även när enbart distributörer/återförsäljare finns i Sverige. Regeringen kan konstatera att direktivet inte ålägger distributörer någon skyldighet att vidta egna korrigerande åtgärder för att få leksaken att överensstämma med kraven eller dra tillbaka eller återkalla leksaken enligt artikel 7.4, utan ska i stället försäkra sig om att de vidtas. Någon sådan skyldighet kan således inte införas i förslaget till lag om leksakers säkerhet. Enligt artikel 42.1 andra stycket ska dock marknadskontrollmyndigheter, som vid en utvärdering konstaterar att en leksak inte uppfyller kraven i direktivet, utan dröjsmål ålägga de berörda ekonomiska aktörerna att vidta lämpliga korrigerande åtgärder för att leksaken ska uppfylla dessa krav, dra tillbaka leksaken från marknaden eller återkalla den. För att möjliggöra sådant åläggande gentemot distributörer bör bestämmelsen kompletteras på så sätt att det uttryckligen anges att en distributör på begäran av en marknadskontrollmyndighet omedelbart ska vidta de åtgärder som krävs för att dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden. På så sätt möjliggörs åtgärder av det slag Konsumentverket har efterfrågat utan att någon avvikelse sker från direktivet.

Villkor för tillbakadragande och återkallelse

I produktsäkerhetslagen återfinns bestämmelser om de villkor som i dag gäller vid tillbakadragande och återkallelse av leksaker. Produktsäkerhetslagen använder emellertid endast begreppet återkallelse för att beskriva dessa åtgärder. Av 16 § i den lagen framgår att tillverkaren ska erbjuda sig att avhjälpa det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse), ta tillbaka varan och leverera en annan felfri vara av samma eller motsvarande slag (utbyte), eller ta tillbaka varan och lämna ersättning för den (återgång). En tillverkare som återkallar en vara ska samtidigt tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt informera om skaderisken. Enligt 17 § i samma lag ska villkoren för återkallelsen bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren ska innebära att erbjudandet ska fullgöras inom skälig tid och utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång ska ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaden för att återanskaffa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Om det finns särskilda skäl för det, får avdrag från återgångsersättningen göras för den nytta som innehavaren av varan har haft. Av 18 § framgår att en tillverkare utan dröjsmål ska låta förstöra eller på något annat sätt

• Sida 64
•  Original

oskadliggöra en vara som har tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång, om varan är särskilt farlig.

De bestämmelser om villkor för återkallelse som finns i produktsäkerhetslagen bör göras tillämpliga på leksaker i den nya lagen.

6.3.12. Underrättelseskyldighet vid bristande överensstämmelse

Regeringens förslag: En ekonomisk aktör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit utgör en risk ska omedelbart underrätta behöriga marknadskontrollmyndigheter i de medlemsstater inom Europeiska unionen där aktören har tillhandahållit leksaken. Aktören ska i underrättelsen lämna detaljerade upplysningar om risken och om vilka åtgärder som har vidtagits.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Den underrättelseskyldighet som i direktivet åläggs tillverkare, importörer och distributörer återfinns även i de regler som idag gäller för leksaker. Enligt 23 § produktsäkerhetslagen (2004:451) ska näringsidkare som får kännedom om att en vara eller tjänst som de tillhandahåller eller har tillhandahållit är farlig omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om det och om de åtgärder som har vidtagits för att förebygga skadefall. Tillsynsmyndigheten behöver dock inte underrättas, om det uppenbart skulle vara utan betydelse.

Underrättelseskyldigheten är av stor betydelse för arbetet för säkra leksaker. Det är angeläget att regelverket för leksaker inte i onödan avviker från vad som gäller för övriga konsumentprodukter eftersom både ekonomiska aktörer och myndigheter ofta arbetar med varor av flera kategorier. En hänvisning till bestämmelsen i produktsäkerhetslagen är emellertid inte lämplig, eftersom den bestämmelsen inte är anpassad till den nya metodens begrepp. Skyldigheten bör framgå av den nya lagen om leksakers säkerhet.

6.4. Marknadskontroll

6.4.1. Förändringar av regelverket för marknadskontroll

Regeringens bedömning: Den nya EU-förordningen om ackreditering och marknadskontroll medför att tillsynsbestämmelserna i den nya lagen bör anpassas till förordningens krav.

Regeringens förslag: Begreppet tillsyn ersätts av begreppet marknadskontroll i den nya lagen. En upplysning om att det finns bestämmelser om marknadskontroll i förordningen (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 införs i den nya lagen om leksakers säkerhet.

• Sida 65
•  Original

Promemorians bedömning och förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning och förslag.

Remissinstanserna: Kommerskollegium anser att förslaget vad gäller omfattning av tillsyn i allt väsentligt följer kraven i leksaksdirektivet samt det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG). Kemikalieinspektionen (KemI) delar bedömningen att det i 23 § är lämpligt att hänvisa till EU-förordningen om marknadskontroll i stället för att upprepa andra bestämmelser.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Den 1 januari 2010 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 i kraft (se avsnitt 4.3). Det innebär att de huvudsakliga bestämmelserna om marknadskontroll numera finns i EU-rätten på förordningsnivå. Artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 innehåller en gemenskapsram för marknadskontroll och kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden. De tillämpas på produkter som omfattas av harmoniserad gemenskapslagstiftning (artikel 15.1), däribland leksaker.

Av artiklarna framgår bland annat en rad befogenheter som de marknadskontrollerande myndigheterna behöver för marknadskontrollen och kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden. Bestämmelserna i artikel 19 är direkt tillämpliga för de marknadskontrollmyndigheter som utsetts av medlemsstaterna. Detsamma gäller bestämmelserna i artiklarna 27–29 som gäller för både de utsedda marknadskontrollmyndigheterna och den myndighet som ansvarar för yttre gränskontroll. Bestämmelserna i övriga artiklar kräver nationell lagstiftning för att kunna verkställas, förutom vissa bestämmelser som riktar sig direkt till medlemsstaterna eller Europeiska kommissionen (se vidare avsnitt 6.4.5 och 6.4.6).

Enligt artikel 19 i EU-förordningen ska marknadskontrollmyndigheterna göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning genom dokumentkontroll och, där så är lämpligt, fysisk kontroll av ett ändamålsenligt urval. Myndigheterna har vidare befogenhet att: – kräva att en ekonomisk aktör tillhandahåller den dokumentation och information som behövs för marknadskontrollen, – kräva tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler, ta provexemplar av leksaker, och att – förstöra eller göra varor som utgör en allvarlig risk obrukbara.

Nu gällande bestämmelser om tillsyn över leksakers säkerhet bör därför anpassas för att överensstämma med EU-förordningen. En sådan anpassning kräver att sådana bestämmelser som motsvaras av dem i EUförordningen tas bort för att undvika dubbelreglering. En upplysning som informerar om att det finns bestämmelser om marknadskontroll bör dock införas i lagen. Därmed får den nya lagen om leksakers säkerhet inte innehålla sådana bestämmelser som 5 och 6 a §§ i 1992 års lag, vilka rör tillsynsmyndighetens rätt till upplysningar, handlingar, varuprover och tillträde till lokaler. Vidare krävs att nya bestämmelser införs för att EUförordningen ska kunna tillämpas i praktiken och få genomslag, såsom bestämmelser som reglerar marknadskontrollmyndigheternas övriga

• Sida 66
•  Original

Pr

befogenheter, polisbiträde, vite, ersättning samt vissa frågor av processuell natur.

op. 2010/11:65

Ett syfte med förordning (EG) nr 765/2008 är också att skapa en horisontell begreppsapparat för den inre marknaden. Begreppet tillsyn bör därför ersättas av begreppet marknadskontroll i den nya lagen.

6.4.2. Marknadskontrollmyndigheter

Regeringens förslag: Den marknadskontroll som föreskrivs i den nya lagen ska utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.

Regeringens bedömning: Konsumentverket, Kemikalieinspektionen samt Elsäkerhetsverket bör utses till marknadskontrollmyndigheter och anmälas till Europeiska kommissionen.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tillstyrker förslaget att myndigheten ska bistå ansvariga myndigheter vid utformningen av särskilda säkerhetskrav och vid marknadstillsyn enligt den föreslagna lagen. Smittskyddsinstitutet (SMI) samtycker till att myndigheten utpekas som kompetent myndighet att bistå de myndigheter som ska meddela föreskrifter på området när det gäller särskilda säkerhetskrav som rör brännbarhet, hygien och radioaktivitet. Tullverket har inget att invända mot förslaget, men vill understryka vikten av myndighetens åtaganden i förhållande till anknytande lagstiftning och möjligheten till informationsutbyta mellan myndigheter. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) anser att den rollfördelning mellan SSM och övriga myndigheter som framgår av förslaget och välkomnar förslaget att SSM:s ansvar att bistå Konsumentverket i marknadskontrollarbetet förtydligas. I arbetet med marknadskontroll bör

SSM:s roll begränsas till samverkan på ett övergripande plan, till skillnad mot att bidra i varje enskilt fall. SSM föreslår att Konsumentverket ska höra SSM innan särskilda säkerhetskrav som berör strålsäkerhet – och inte bara radioaktivitet – genomförs i Konsumentverkets föreskrifter.

Elsäkerhetsverket anser att krav enligt bilaga II, kap. IV punkt 6 och 8 bör föreskrivas av Konsumentverket efter att ha hört SSM, eftersom SSM är särskild utsedd tillsynsmyndighet för alla strålningsrisker, även ickejoniserande. Konsumentverket välkomnar att KemI och Elsäkerhetsverket utses till marknadskontrollmyndigheter och anmäls till Europeiska kommissionen. Verket anser att möjligheten till att problem upptäcks och åtgärdas effektivt ökar genom att ansvaret läggs hos en myndighet som har kunskap om riskerna. Det bör dock enligt verket säkerställas att de andra marknadskontrollerande myndigheterna får kännedom om de beslut och åtgärder en myndighet ämnar vidta så att dubbelsanktionering undviks. Naturskyddsföreningen finner det positivt att inte bara

Konsumentverket, utan även Kemikalieinspektionen och Elsäkerhetsverket utnämns till marknadskontrollmyndigheter. Swedish Toy

Association (Swetoy) anser att det kan vara bra att ge ansvar för marknadskontrollen till flera myndigheter men att det är viktigt att

• Sida 67
•  Original

myndigheterna också tilldelas resurser och tydliga direktiv att genomföra kontroller. Svensk Handel anser att det är viktigt med en bra marknadskontroll för leksaker och att en samordning bör ske inom EU så att en vara som är godkänd i ett medlemsland också ska vara godkänd i Sverige och omfattas av samma tillsynsregler och samma sanktioner, även om straffsanktionerna för närvarande bestäms på nationell nivå.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 40 i direktivet om leksakers säkerhet ska medlemsstaterna organisera och genomföra kontroll av leksaker som släpps ut på marknaden i enlighet med artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 och artikel 41 i direktivet.

Frågan om ansvaret för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden (artiklarna 27–29 i förordning (EG) nr 765/2008) behandlas i avsnitt 6.4.8. Artikel 41 i direktivet behandlas i avsnitt 6.4.4.

För att uppfylla kraven i förordning (EG) nr 765/2008 ska Sverige utse den eller de myndigheter som ska utföra marknadskontrollen och kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden. I dag är Konsumentverket den tillsynsmyndighet som har anmälts till Europeiska kommissionen. Konsumentverket har inom ramen för sin tillsynsverksamhet vid behov erhållit hjälp från andra myndigheter inom de områden där särskild expertis har behövts, främst vad gäller kemiska och elektriska risker. Det kan dock anses lämpligt att den myndighet som innehar relevant kompetens i första hand utövar tillsynen inom det området. Det finns därför behov av att utse och anmäla myndigheter som har kompetens om de egenskaper som regleras i det nya direktivet om leksakers säkerhet. I bilaga II till direktivet framgår vilka dessa egenskaper är: fysikaliska och mekaniska egenskaper, brännbarhet, kemiska egenskaper, elektriska egenskaper, hygien samt radioaktivitet. Därför bör förutom Konsumentverket även Kemikalieinspektionen och Elsäkerhetsverket utses och anmälas. Vad gäller brännbarhet, hygien och radioaktivitet bör ansvaret för de kompetenta myndigheterna (MSB, SMI respektive SSM) att bistå i marknadskontrollarbetet förtydligas. Konsumentverket bör vidare vara marknadskontrollmyndighet i frågor som faller utanför de övriga myndigheternas kompetens. Marknadskontrollmyndigheter bör utses i en förordning.

6.4.3. Hjälp av polismyndighet

Regeringens förslag: Polismyndigheten ska även fortsättningsvis på begäran lämna marknadskontrollmyndigheten den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

• Sida 68
•  Original

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 ger marknadskontrollmyndigheten vissa befogenheter i samband med marknadskontrollen, bland annat rätt till tillträde till lokaler och rätt att förstöra produkter. Vid utövandet av dessa befogenheter kan marknadskontrollmyndigheten behöva hjälp för att t.ex. få tillträde till utrymmen och få skydd för sin personal. Som ett komplement till EUförordningen bör polismyndigheten därför kunna hjälpa marknadskontrollmyndigheten när den vidtar åtgärder enligt artikel 19. En motsvarande bestämmelse om rätt till polisbiträde finns redan i dag i 26 § tredje stycket produktsäkerhetslagen (2004:451).

Hjälp från polismyndighet bör enligt den nya lagen endast kunna begäras i sådana situationer där det finns ett verkligt behov av polisens särskilda befogenheter att använda våld. Det är den begärande marknadskontrollmyndigheten som ska pröva om förutsättningar finns att begära hjälp av polismyndigheten. Hjälp av polismyndigheten får begäras endast om sådana särskilda omständigheter finns som gör att det kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter att använda våld enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl. Marknadskontrollmyndigheten kan exempelvis begära hjälp av polismyndigheten när den ekonomiske aktören förklarat sig vägra tillträde till lokalerna. Synnerliga skäl kan föreligga om det finns en överhängande risk för att varuprover eller handlingar kommer att förstöras och man inte kan avvakta med att verkställigheten löses på annat sätt.

6.4.4. Skyldigheter för anmälda organ

Regeringens förslag: På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska ett anmält organ

1. lämna uppgifter om EG-typintyg som utfärdats, återkallats eller vägrats,

2. tillhandahålla provningsrapporter och teknisk dokumentation,

3. dra tillbaka EG-typintyg för leksaker som inte överensstämmer med säkerhetskraven, och

4. göra en översyn av ett EG-typintyg om myndigheten bedömer att det är nödvändigt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Artikel 41 reglerar de marknadskontrollerande myndigheternas befogenheter gentemot anmälda organ som utfärdat EG-typintyg för leksaker. Bestämmelserna är nya i förhållande till 1988 års direktiv och innebär att anmälda organ på begäran ska bistå de marknadskontrollerande myndigheterna i marknadskontrollen. Enligt artikelns första punkt får myndigheterna begära att ett anmält organ lämnar information om alla EG-intyg det utfärdat eller återkallat, om avslag på ansökan om EG-typintyg samt provningsrapporter och teknisk

• Sida 69
•  Original

dokumentation som hör samman med de leksaker som berörts. Enligt andra och tredje punkten ska myndigheten beordra det anmälda organet att dra tillbaka EG-typintyget för leksaker som inte uppfyller säkerhetskraven respektive beordra det anmälda organet att se över EGtypintyg om myndigheten bedömer att det är nödvändigt. Med att ”se över” intyget torde avses detsamma som att göra en översyn. En sådan översyn kan vara nödvändig om leksakens tillverkning eller ingående delar ändrats eller när fem år förflutit sedan den senaste översynen gjordes. En översyn kan också vara nödvändig om säkerhetskraven på leksaker av den berörda typen utvecklats sedan EG-typintyget utfärdades eller senast sågs över. Eftersom bestämmelserna reglerar skyldigheter och befogenheter i samband med marknadskontroll bör den genomföras genom en särskild bestämmelse i den nya lagen.

6.4.5. Förelägganden och förbud i samband med marknadskontroll

Regeringens förslag: En marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas.

Ett sådant föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

En marknadskontrollmyndighet får bestämma att sådana förelägganden, förbud och beslut ska gälla omedelbart.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg efterfrågar ett klargörande hur eventuella kompetenskonflikter mellan marknadskontrollmyndigheterna ska hanteras. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) välkomnar att det införs bestämmelser som reglerar marknadskontrollmyndigheternas befogenheter i samband med att marknadskontroll enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008. Elsäkerhetsverket anför att de tre myndigheter som föreslås utöva marknadskontroll teoretiskt sett kan fatta beslut för samma leksak inom sina respektive sakområden och det kan enligt verket uppfattas negativt av tillverkare och andra aktörer som är föremål för marknadskontroll. Konsumentverket anser att det är bra att den nya lagen om leksakers säkerhet föreslås ha samma sanktioner som nu finns i produktsäkerhetslagen.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt krav på marknadskontroll

Kravet i artikel 40 i direktivet om leksakers säkerhet att medlemsstaterna ska organisera och genomföra kontroll av leksaker som släpps ut på marknaden innebär som framgått av avsnitt 6.4.2 att marknadskontroll-

• Sida 70
•  Original

myndigheter ska utses. Kravet innebär också att dessa myndigheter ska ges de befogenheter som behövs för att utföra kontrollen. Vissa befogenheter gäller redan direkt för marknadskontrollmyndigheterna enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (se avsnitt 6.4.1). Andra befogenheter kräver kompletterande lagstiftning för att kunna verkställas. Ytterligare befogenheter framgår av direktivet om leksakers säkerhet och det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG). Nedan redogörs närmare för vilka förelägganden och förbud marknadskontrollmyndigheterna ska kunna meddela. Vad gäller det allmänna produktsäkerhetsdirektivets och därmed produktsäkerhetslagens (2004:451) tillämplighet, se avsnitt 6.4.7.

Föreläggande om korrigerande åtgärder

Förutom de direkt tillämpbara befogenheterna i artikel 19 innehåller förordning (EG) nr 765/2008 bestämmelser som ska verkställas nationellt för att kunna tillämpas av marknadskontrollmyndigheterna. Av EUförordningen framgår bland annat att – syftet med marknadskontroll är att säkerställa att en vara som inte uppfyller EU-lagstiftningen dras tillbaka, förbjuds eller hindras från att tillhandahållas (artikel 16.2), samt att – medlemsstaterna ska säkerställa att varor som utgör en allvarlig risk dras tillbaka, återkallas eller förbjuds (artikel 20.1).

Därutöver ska medlemsstaterna inrätta lämpliga förfaranden, bland annat för att kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits (artikel 18.2). Medlemsstaterna ska ge marknadskontrollmyndigheterna de befogenheter, resurser och kunskaper som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt (artikel 18.3).

Enligt artikel 42.1 andra stycket i direktivet om leksakers säkerhet ska en myndighet som konstaterar att en leksak inte uppfyller säkerhetskraven utan dröjsmål ålägga de berörda ekonomiska aktörerna att vidta lämpliga korrigerande åtgärder för att leksaken inom rimlig tid ska uppfylla kraven, dras tillbaka eller återkallas. I förordning (EG) nr 765/2008 ställs inga krav på förelägganden vad gäller åtgärder för att få leksaken att överensstämma med kraven. En sådan befogenhet kan komma att vara ett användbart instrument för de marknadskontrollerande myndigheterna, särskilt som krav på åtgärder för att leksaken ska uppfylla kraven i ringa fall kan anses mer proportionellt än att förbjuda eller dra tillbaka en leksak.

Det är nödvändigt att myndigheterna ges dessa befogenheter vid genomförandet av direktivet.

Föreläggande att låta utföra en provning

Av artikel 21.4 i direktivet om leksakers säkerhet framgår att en marknadskontrollmyndighet ska ha befogenheten att i vissa fall begära att tillverkaren på egen bekostnad låter ett anmält organ utföra en provning av en leksak inom en viss föreskriven tid för att kontrollera att

• Sida 71
•  Original

Pr

den uppfyller de harmoniserade standarderna och grundläggande säkerhetskraven.

op. 2010/11:65

För att genomföra artikel 21.4 bör marknadskontrollmyndigheterna ges motsvarande befogenheter i den nya lagen.

Förelägganden till anmälda organ

Av artikel 41 i direktivet om leksakers säkerhet framgår att marknadskontrollmyndigheten får begära viss information från anmälda organ och i vissa fall beordra det anmälda organet att se över eller dra tillbaka ett EG-typintyg. De anmälda organens skyldigheter att efterkomma en sådan begäran bör, som framgår av avsnitt 6.4.4, komma till klart uttryck i den nya lagen. För att en marknadskontrollmyndighet ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 41 bör vidare myndigheten ha rätt att meddela föreläggande i de fall som nu avses, t.ex. om att information ska lämnas.

Föreläggande om återkallelse vid bristande formell överensstämmelse

I artikel 45 i direktivet ställs krav på att marknadskontrollmyndigheterna ska ges befogenheter vad gäller formell bristande överensstämmelse. Enligt artikel 45 ska en ekonomisk aktör åläggas att åtgärda bristande överensstämmelse vad gäller direktivets krav på CE-märkning, EGförsäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation. Om den bristande överensstämmelsen fortsätter ska tillhandahållandet av leksaken på marknaden förbjudas eller begränsas, eller leksaken återkallas eller dras tillbaka. Enligt 6 a § i 1992 års lag om leksakers säkerhet kan dessa krav ställas enbart vad gäller brister i CE-märkningen.

Enligt artikel 16.2 i förordning (EG) nr 765/2008 är syftet med marknadskontrollen att säkerställa att produkter som inte uppfyller tillämpliga krav i harmoniserad gemenskapslagstiftning bland annat dras tillbaka eller förbjuds. Därutöver gäller alltså att leksaken ska kunna återkallas enligt artikel 45 i direktivet om leksakers säkerhet. För att genomföra artikel 45 bör marknadskontrollmyndigheterna ges motsvarande befogenhet i den nya lagen.

De ekonomiska aktörernas samarbetsskyldighet

Enligt artikel 42.1 första stycket i direktivet kan marknadskontrollmyndigheterna kräva att de ekonomiska aktörerna samarbetar med myndigheten. Denna befogenhet motsvaras av de ekonomiska aktörernas skyldighet att samarbeta med behöriga myndigheter på deras begäran om de åtgärder som vidtas för att undanröja riskerna med de leksaker som dessa har tillhandahållit på marknaden (artiklarna 4.9, 6.9 och 7.5).

För leksaker gäller i dag enligt 22 § första stycket produktsäkerhetslagen en delvis motsvarande bestämmelse enligt vilken näringsidkare är skyldiga att informera och samarbeta med varandra och med tillsynsmyndigheten för att undanröja sådana risker som är förknippade med en vara eller tjänst som de tillhandahåller eller har tillhandahållit. Det nya direktivet om leksakers säkerhet innehåller

• Sida 72
•  Original

emellertid inte någon motsvarighet till bestämmelsen i 22 § andra stycket samma lag om att myndigheterna ska fastställa förfarandena för detta samarbete. Därför föreslås inget bemyndigande med detta innehåll. Inte heller omfattar samarbetsskyldigheten i det nya direktivet om leksakers säkerhet samarbetet mellan de ekonomiska aktörerna, såsom i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG).

För att genomföra artiklarna 4.9, 6.9 och 7.5 bör marknadskontrollmyndigheterna ges motsvarande befogenheter i den nya lagen.

Tillfälliga förelägganden och förbud

Enligt artikel 42.4 första stycket i direktivet om leksakers säkerhet ska marknadskontrollmyndigheterna ha befogenheten att vidta lämpliga tillfälliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av en leksak, dra tillbaka leksaken från marknaden eller återkalla den. Åtgärderna är tillfälliga eftersom Europeiska kommissionen ska pröva om de är berättigade innan de får gälla definitivt (se artikel 42.6–8). Bestämmelsen tar bland annat sikte på situationer då de ekonomiska aktörerna inte har agerat enligt myndighetens förelägganden och förbud inom en rimlig tid som myndigheten har fastställt i förhållande till typen av risk, eller om någon ekonomisk aktör inte har kunnat kopplas till leksaken i fråga. Myndigheterna har redan i dag möjlighet att tillfälligt förbjuda tillhandahållandet av en leksak, då denna befogenhet inryms i befogenheten att meddela förelägganden och förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen.

Myndigheternas befogenheter enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 innebär möjligheter till de åtgärder som avses i artikel 42.4 i direktivet. För att genomföra artikel 42.4 första stycket bör marknadskontrollmyndigheterna ges motsvarande befogenheter i den nya lagen.

Hur befogenheterna bör uttryckas i lagen

De befogenheter som i dag gäller den myndighet som utövar tillsyn över leksakers säkerhet framgår av 27 § produktsäkerhetslagen, där tillsynsmyndigheten ges rätten att meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen ska efterlevas. Genom paragrafen genomförs artiklarna 6.2 andra ledet, 8.1 och 8.3 i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG) som lägger fast att tillsynsmyndigheter ska ha befogenheter att vidta lämpliga åtgärder, såsom att förbjuda att en produkt släpps ut på marknaden eller besluta att den ska återkallas, särskilt då produkten utgör en risk.

De befogenheter i förordning (EG) nr 765/2008 och i direktivet om leksakers säkerhet som nämnts ovan motsvarar i huvudsak de befogenheter som gäller enligt produktsäkerhetslagen. I den nya lagen om leksakers säkerhet bör de uttryckas på ett sätt som i princip motsvarar produktsäkerhetslagens bestämmelse, dvs. att marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas.

• Sida 73
•  Original

Kammarrätten i Göteborg har efterfrågat ett klargörande av hur eventuella kompetenskonflikter mellan marknadskontrollmyndigheterna ska hanteras. Elsäkerhetsverket har anfört att de tre myndigheter som föreslås utöva marknadskontroll teoretiskt sett kan fatta beslut för samma leksak inom sina respektive sakområden och att det kan uppfattas negativt av tillverkare och andra aktörer som är föremål för marknadskontroll. Såsom beskrivs i avsnitt 6.1.2 föreslås den nya lagen om leksakers säkerhet utformas som en ramlag och innehålla grundläggande bestämmelser för leksakers säkerhet. De föreskrifter som behövs för att fullt ut genomföra direktivet, t.ex. vad gäller marknadskontrollmyndigheternas befogenheter, bör meddelas enligt bemyndiganden av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Vite

Enligt artikel 51 ska medlemsstaterna fastställa regler för påföljder för ekonomiska aktörer vid överträdelser av de nationella bestämmelserna som genomför direktivet. I likhet med vad som i dag gäller för leksaker vid tillämpningen av 31 § produktsäkerhetslagen bör förelägganden och förbud enligt den nya lagen förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. För att artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008 ska kunna tillämpas i praktiken och få genomslag bör marknadskontrollmyndighetens beslut om åtgärder enligt nämnda bestämmelse förenas med vite på motsvarande sätt. Besluten kan t.ex. röra marknadskontrollmyndigheternas tillträde till lokaler (se avsnitt 6.4.1). För viten gäller lagen (1985:2006) om viten.

Besluts omedelbara verkställbarhet

Om marknadskontrollmyndigheten konstaterat att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud finns det ofta ett behov av att beslutet genast blir gällande. Detta är särskilt fallet om leksaken för med sig risk för allvarlig skada. Detsamma gäller de beslut enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 genom vilka marknadskontrollmyndigheten förelägger en ekonomisk aktör att lämna tillträde till lokaler och att lämna upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande. Här kan det vara angeläget att beslutet inte förhalas genom att behandlingen av ett överklagande inväntas (se avsnitt 6.4.12). När det gäller beslut om ersättningsskyldighet och rätt till ersättning för ekonomiska aktörer finns däremot i allmänhet inte några omständigheter som talar för omedelbar verkställbarhet. Möjligheten att utverka inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) minimerar risken att en ekonomisk aktör drabbas av skada på grund av ett felaktigt beslut av en marknadskontrollmyndighet.

Mot denna bakgrund bör det i den nya lagen tas in en bestämmelse om att marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut enligt såväl den nya lagen som förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.

• Sida 74
•  Original

6.4.6. Vissa bestämmelser som inte kräver någon ytterligare genomförandeåtgärd i lagen

Regeringens bedömning: Vissa bestämmelser i förordning (EG) nr 765/2008 kräver inga kompletterande bestämmelser i lag vad gäller leksakers säkerhet. Direktivets bestämmelser om förfaranden för att hantera leksaker som utgör en risk kan genomföras i förordning utan särskilt stöd i lagen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Swedish Toy Association (Swetoy) anför att en tydligare formulering som förklarar vad tiodagarsfrisen avser vore önskvärt.

Skälen för regeringens bedömning

De ekonomiska aktörernas informations- och dokumentationsskyldighet

I artiklarna 4.9, 6.9 och 7.5 i direktivet slås fast att de ekonomiska aktörerna ska, på motiverad begäran från en behörig myndighet, lämna all information och dokumentation som behövs för att visa att leksaken överensstämmer med kraven. Informationen ska vidare lämnas på ett språk som lätt kan förstås av den berörda myndigheten. Vilka språk detta är avgör myndigheten. Hittills har svenska och engelska i regel varit accepterade. Med motiverad ska förstås att begäran ska vara rimlig utifrån de risker som kan komma i fråga. Myndigheten behöver inte i övrigt argumentera för sin rätt att begära informationen, bland annat därför att den förväntas utföra stickprovskontroller som en del av marknadskontrollarbetet.

Bestämmelserna innebär att myndigheten kan kräva informationen och dokumentationen i fråga. Marknadskontrollmyndigheterna har redan denna befogenhet med stöd av den direkt tillämpliga artikel 19.1 andra stycket i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Därmed behöver de ekonomiska aktörernas informations- och dokumentationsskyldighet inte uttryckas särskilt i lagen.

Förfaranden för att hantera leksaker som utgör en risk

Utöver de bestämmelser som nämnts ovan framgår av artikel 42 i direktivet förfaranden för att hantera leksaker som utgör en risk. Bestämmelserna i fråga riktar sig omväxlande till olika aktörer. De ekonomiska aktörernas skyldigheter som nämns i artikel 42 framgår i direktivets kapitel om de ekonomiska aktörernas skyldigheter, och har behandlats i avsnitt 6.3.11. De befogenheter de marknadskontrollerande myndigheterna behöver för att följa förfarandena i artikel 42 har föreslagits ovan i samma avsnitt.

Enligt artikel 42.1 tredje stycket ska marknadskontrollmyndigheterna informera det berörda anmälda organet om de korrigerande åtgärder

• Sida 75
•  Original

myndigheterna ålägger de ekonomiska aktörerna. I artikel 42.1 fjärde stycket föreskrivs att myndigheterna ska tillämpa artikel 21 i förordning (EG) nr 765/2008 på dessa åtgärder (se vidare i nästa avsnitt). Enligt artikel 42.2 ska marknadskontrollmyndigheterna vidare informera Europeiska kommissionen och de andra medlemsstaterna om åtgärderna, om den bristande överensstämmelsen inte bara gäller det nationella territoriet. Dessa krav bör genomföras genom den förordning som behövs för att genomföra direktivet.

Enligt artikel 42.4 andra stycket ska marknadskontrollmyndigheterna utan dröjsmål informera Europeiska kommissionen och andra medlemsstater om myndighetens åtgärder enligt artikelns första stycke. En bestämmelse med motsvarande innehåll gäller redan i dag för leksaker i enlighet med artikel 11.1 första stycket i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG). Av artikel 44 i direktivet om leksakers säkerhet framgår att en anmälan enligt artikel 42.4 andra stycket inte behöver göras i vissa fall då en anmälan enligt artikel 22 i förordning (EG) nr 765/2008 innehåller erforderlig information

Artikel 11.1 första stycket i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet har genomförts genom förordningen (1994:2035) om vissa skyldigheter för myndigheter vid ett medlemskap i Europeiska unionen. Av 4 § i den förordningen följer att statliga förvaltningsmyndigheter i viss utsträckning ska lämna uppgifter till Europeiska kommissionen eller andra medlemsstater. Detta ska ske om myndigheten, med stöd av lag eller någon annan författning som har meddelats för att uppfylla skyldigheter i rättsakter som beslutas av EU, meddelar förbud, beslutar om begränsningar eller återkallelse av produkter från marknaden eller vidtar åtgärder med detta syfte. Uppgifterna ska lämnas till de mottagare och i den omfattning som följer av respektive EU-rättsakt.

Marknadskontrollmyndigheternas skyldigheter att underrätta Europeiska kommissionen och andra medlemsstater i enlighet med artikel 42.4 andra stycket och 44 följer således redan av 4 § i 1994 års förordning.

Artikel 43 i direktivet om leksakers säkerhet rör gemenskapens (numera unionens) förfaranden i fråga om skyddsåtgärder, och riktar sig främst till Europeiska kommissionen. Enligt artikel 43.2 första stycket ställs emellertid ett krav på alla medlemsstater att, om en nationell åtgärd enligt artikel 42.4 anses vara berättigad, vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att den leksak som inte uppfyller kraven dras tillbaka från deras marknader samt att underrätta kommissionen om detta. Detta krav omfattas redan av det krav som ställs på medlemsstaterna i artikel 16.2 i förordning (EG) nr 765/2008. Därmed krävs ingen särskild genomförandeåtgärd med anledning av artikel 43.2 första stycket i direktivet. Om den nationella åtgärden i stället anses vara omotiverad ska den berörda medlemsstaten upphäva åtgärden, enligt artikel 43.2 andra stycket. Denna bestämmelse bör genomföras genom den förordning som behövs för att genomföra direktivet.

Åtgärders motivering

Av artikel 50 i direktivet om leksakers säkerhet framgår att alla åtgärder som vidtas enligt direktivet för att förbjuda eller begränsa att en leksak

• Sida 76
•  Original

släpps ut på marknaden, eller för att dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden, ska innehålla en redogörelse för grunderna till åtgärden. Sådana åtgärder ska utan dröjsmål meddelas den berörda parten.

I förvaltningslagen (1986:223) finns i 16, 17, 20 och 21 §§ bestämmelser om parters rätt att få del av uppgifter, motivering av beslut och underrättelse om beslut i förvaltningsärenden. Genom dessa bestämmelser gäller redan direktivets krav i Sverige och de behöver inte genomföras särskilt.

Begränsande åtgärder

Enligt artikel 21 i förordning (EG) nr 765/2008 ska medlemsstaterna säkerställa att åtgärder som vidtas i syfte att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av en produkt på marknaden, dra tillbaka eller återkalla den, är proportionella och att det anges exakt vilka grunder beslutet om åtgärd har. Åtgärderna ska utan dröjsmål meddelas den ekonomiska aktören i fråga, som samtidigt ska underrättas om vilka rättsmedel som står till hans förfogande och vilka tidsfrister som gäller för sådana rättsmedel. Innan åtgärden beslutas ska den ekonomiska aktören ges tillfälle att yttra sig inom rimlig tid som inte får vara kortare än tio dagar, förutsatt att åtgärden inte, med tanke på bland annat hälso- och säkerhetskrav, är så brådskande att sådant samråd inte är möjligt. I sådana fall ska denne i stället ges möjlighet att yttra sig så snart som möjligt varefter åtgärden ska ses över. Åtgärderna ska skyndsamt dras tillbaka eller ändras i och med att den ekonomiska aktören kunnat visa att effektiva åtgärder vidtagits. Flertalet av dessa regler gäller redan i dag enligt förvaltningslagen (1986:223). Myndigheterna ska vidare beakta den tidsfrist om tio dagar som framgår av artikel 21.3 i förordning (EG) nr 765/2008. Swetoy anför att en tydligare formulering som förklarar vad tiodagarsfrisen avser vore önskvärt. Detta kan föreskrivas genom verkställighetsföreskrifter som meddelas utan stöd i lag.

Informationsutbyte och samarbete

Artiklarna 22–26 i förordning (EG) nr 765/2008 innehåller en rad bestämmelser som bland annat rör medlemsstaternas och myndigheternas skyldigheter i fråga om informationsutbyte samt myndigheternas skyldigheter att samarbeta i frågor om marknadskontroll. Artikel 22 gäller unionens system för snabbt informationsutbyte, RAPEX, som i dag omfattar leksaker och andra konsumentprodukter enligt artikel 12 i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG). Myndigheternas skyldigheter enligt artikel 12 i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet har genomförts genom förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror. Artikel 23 avser en databas för produkter som utgör en risk, som Europeiska kommissionen ska inrätta. I artikel 24 och 25 berörs principer för samarbete mellan medlemsstaterna och Europeiska kommissionen och i artikel 26 samarbete med de behöriga myndigheterna i tredjeländer. Artiklarna rör till stor del uppgifter som de utpekade marknadskontrollmyndigheterna bör utföra. Dessa delar berörs av

• Sida 77
•  Original

arbetet med en kommande horisontell reglering. Vissa av bestämmelserna riktar sig till Europeiska kommissionen och ska inte genomföras i svensk rätt (artiklarna 23.1, 24.3 samt 25 i huvudsak).

6.4.7. Produktsäkerhetslagens tillämplighet

Regeringens bedömning:Produktsäkerhetslagen kan fortsättningsvis tillämpas för marknadskontroll av leksakers säkerhet i de fall lagens bestämmelser är mer specifika än bestämmelserna i förordningen om ackreditering och marknadskontroll.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 15.3 förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 framgår att tillämpningen av förordningen inte får hindra marknadskontrollmyndigheterna att vidta de mer specifika åtgärder som föreskrivs i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG).

Produktsäkerhetsdirektivets regler om marknadskontroll har genomförts genom 24–30 §§produktsäkerhetslagen och tillämpas i dag för leksaker.

Europeiska kommissionen presenterade den 3 mars 2010 ett arbetspapper där den räknar upp ett antal befogenheter och åtgärder för marknadskontroll i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet som efter EU-förordningens tillkomst fortfarande är tillämpliga: – kräva att en produkt som under vissa förhållanden kan medföra risker förses med lämpliga varningar för de risker den kan medföra (artikel 8.1b), – ställa förhandsvillkor innan en sådan produkt släpps ut på marknaden så att den görs säker (dito), – besluta att de personer, för vilka en produkt kan medföra särskilda risker, i god tid och på lämpligt sätt informeras om dessa risker (artikel 8.1c), – tillfälligt förbjuda leverans, leveranserbjudande eller exponering av produkter som kan vara farliga under den tid som krävs för att utföra olika kontroller (artikel 8.1d), – fastställa de kompletterande åtgärder som krävs för att säkerställa efterlevnaden av ett förbud mot att släppa ut en farlig produkt på marknaden (artikel 8.1e), förutom då det gäller att informera allmänheten, Europeiska kommissionen och andra medlemsstater eftersom detta regleras i förordning (EG) nr 765/2008, samt – besluta om, samordna eller organisera en återkallelse av en farlig produkt från konsumenterna och förstöring av den (artikel 8.1f ii), förutom då det gäller varor som utgör en allvarlig risk eftersom detta regleras i förordning (EG) nr 765/2008.

I dessa fall ska de marknadskontrollerande myndigheterna därför även fortsättningsvis vidta åtgärder med stöd av produktsäkerhetslagen. Eftersom artikel 15.3 i förordning (EG) nr 765/2008 redan hänvisar till det allmänna produktsäkerhetsdirektivet i dessa fall, och den föreslagna

• Sida 78
•  Original

lagen i sin tur föreslås hänvisa till bestämmelserna om marknadskontroll i artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008, behöver inte den nya lagen om leksakers säkerhet innehålla någon motsvarande hänvisning.

6.4.8. Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden

Regeringens bedömning: Reglerna om kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden i artiklarna 27–29 i förordning (EG) nr 765/2008 kan tillämpas direkt av de myndigheter som ansvarar för marknadskontroll och yttre gränskontroll. De behöver därmed inte kompletteras i svensk rätt vad gäller leksakers säkerhet.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Kommerskollegium anser att det vore naturligt att i den nya lagen om leksakers säkerhet föreskriva om samarbete mellan marknadskontrollmyndigheterna och tullen,

Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 27–29 i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 regleras kontrollen av produkter som förs in på EU:s inre marknad. Av bestämmelserna framgår bland annat att en produkts fria omsättning kan skjutas upp om den ger anledning att tro att den utgör en allvarlig risk för hälsa och säkerhet eller om CE-märkningen är vilseledande. Om inte marknadskontrollmyndigheterna har vidtagit åtgärder mot varan inom tre arbetsdagar ska produkten frigöras. Om den utgör en allvarlig risk ska myndigheten som ansvarar för yttre gränskontroll märka medföljande dokument med ”Farlig produkt – får ej övergå i fri omsättning – förordning (EG) nr 765/2008”. Om myndigheterna anser det vara en nödvändig och proportionell åtgärd får de förstöra produkter som utgör en allvarlig risk.

Artiklarna 27–29 kan tillämpas direkt av de myndigheter som ansvarar för marknadskontroll och yttre gränskontroll och behöver därför inte kompletteras i svensk författning. I den föreslagna lagen bemyndigas regeringen bestämma vilken eller vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll (se avsnitt 6.4.2). Av förordningen (2007:782) med instruktion för Tullverket framgår att Tullverket ska övervaka och kontrollera trafiken till och från utlandet så att bestämmelser om in- och utförsel av varor följs. Tullverket får sålunda anses utöva sådan gränskontroll som avses i förordning 765/2008. I nämnda instruktion anges vidare att om inte annat föreskrivs ansvarar Tullverket för tullfrågor. I 62 § tullförordningen (2000:1306) anges också att Kustbevakningen ska medverka i Tullverkets kontrollverksamhet genom att utöva tullkontroll av sjötrafiken. Kustbevakningen ska vidare på begäran bistå Tullverket, om det behövs för att Tullverket ska kunna vidta en avsedd tullkontrollåtgärd. Mot bakgrund härav får anses att Tullverket och Kustbevakningen är sådana myndigheter som avses i förordning (EG) nr 765/2008 såsom ansvariga för yttre gränskontroll. Kommerskollegium har anfört att det vore naturligt att i den nya lagen om leksakers säkerhet föreskriva om samarbete mellan marknads-

• Sida 79
•  Original

kontrollmyndigheterna och tullen. I 66 § tullförordningen (2000:1306) föreskrivs att Tullverket och myndigheter med ansvar för marknadskontroll tillsammans ska verka för att varor som förs in från tredje land uppfyller föreskrivna krav på produktsäkerhet. Dessutom föreskrivs i 6 § förvaltningslagen (1986:223) att varje myndighet, inom ramen för den egna verksamheten, ska lämna andra myndigheter hjälp. Förvaltningslagen gäller alla förvaltningsmyndigheters handläggning av ärenden och bestämmelserna i 4–6 §§ gäller också annan förvaltningsverksamhet hos dessa myndigheter. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att den nya lagen om leksakers säkerhet inte behöver kompletteras med bestämmelser om samverkan mellan myndigheter.

6.4.9. Försiktighets- och proportionalitetsprinciperna

Regeringens bedömning: En bestämmelse om att försiktighetsprincipen och proportionalitetsprincipen ska iakttas vid myndighetsåtgärder bör inte införas i den nya lagen eller i föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Barnombudsmannen anser att en hänvisning till försiktighetsprincipen bör införas i lagen. Barnombudsmannen menar att det måste vara en utgångspunkt för alla aktörer att barnskyddsaspekterna ska väga tyngst när det gäller dessa produkter och att försiktighetsprincipen ska råda för alla olika risker som kan komma i fråga. Sveriges Konsumenter anser att det är angeläget att framhålla att försiktighetsprincipen är gällande även om den inte skrivs in i lagtexten t.ex. genom tydliggörande i författningskommentaren.

Skälen för regeringens bedömning: Av direktivets artikel 39 framgår att de marknadskontrollerande myndigheterna ska ta vederbörlig hänsyn till försiktighetsprincipen när de vidtar marknadskontrollåtgärder. Enligt artikel 18.4 i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 ska medlemsstaterna vidare se till att marknadskontrollmyndigheterna utövar sina befogenheter i enlighet med proportionalitetsprincipen. Det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG) innehåller en hänvisning till båda dessa principer i artikel 8.2 första stycket.

Försiktighetsprincipen torde när det gäller leksaker innebära att åtgärder kan vidtas mot en leksak som varit inblandad i återkommande olyckor även innan orsakssambandet fullständigt klarlagts. Vidare bör en vetenskapligt påvisad fara kunna motivera myndighetsåtgärder mot produkterna i fråga, även om inga relevanta olyckor har registrerats i statistiken. Principen gäller också beträffande skadeverkningar på lång sikt. Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innehåller en uttrycklig hänvisning till försiktighetsprincipen i avdelningen om miljöskydd (artikel 192.2). Förstainstansrätten har uttalat att principen är tillämplig inom alla unionens verksamhetsområden, inte endast på

• Sida 80
•  Original

miljöområdet, och kan betraktas som en autonom princip som följer av EU-rätten.

Proportionalitetsprincipen är vägledande vid en avvägning mellan intresset av fri rörlighet och andra skyddsvärda hänsyn och har tillämpats i åtskillig praxis från EU-domstolen. Principen regleras i artikel 5.4 i Fördraget om Europeiska unionen.

Barnombudsmannen har anfört att en hänvisning till försiktighetsprincipen bör införas i lagen och Sveriges Konsumenter har anfört att det är angeläget att framhålla att försiktighetsprincipen är gällande även om den inte skrivs in i lagtexten, t.ex. genom tydliggörande i författningskommentaren. När det allmänna produktsäkerhetsdirektivet från 2001 genomfördes i svensk rätt behandlades frågan om huruvida bestämmelser om försiktighets- och proportionalitetsprinciperna borde införas i svensk författning (prop. 2003/03:121 s. 88 f.). Då gjords bedömningen att det inte var nödvändigt att i lagen ge uttryck för att principerna ska iakttas vid tillämpningen utan sådana unionsrättsliga principer gäller oberoende av om de kommer till uttryck i lag eller annan författning. Man hänvisade vidare till Lagrådet, som uttalat att principernas giltighet inom rättsområden som saknar motsvarande bestämmelser skulle kunna komma att ifrågasättas om det föreskrivs att principerna ska iakttas i den specifika lagen. I den mån det finns andra allmänna principer som skulle kunna tillämpas kunde det enligt Lagrådet också uppkomma tveksamhet om så ska ske utan att de uttryckligen åberopas. Det finns inte anledning att nu göra någon annan bedömning. Således bedömer regeringen att någon hänvisning till försiktighets- och proportionalitetsprincipen inte bör införas i lagen.

6.4.10. Ekonomisk ersättning

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en ekonomisk aktör ska

1. ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för kontroll av en leksak, när leksaken vid kontrollen inte uppfyller säkerhetskraven på leksaker, och

2. få ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Barnombudsmannen stödjer förslaget och anför att avsaknaden av olycksdata inte får innebära att man automatiskt förutsätter att det inte finns någon risk eller bara en låg risk.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 § i 1992 års lag om leksakers säkerhet får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att betala kostnader för provtagning och undersökning av prover. Regeringen har med stöd av bemyndigandet i 6 § förordningen (1993:971) om leksakers säkerhet föreskrivit att tillverkaren, dennes representant eller importören ska betala Konsumentverkets kostnader för provtagning och undersökning av prover, om en leksak vid stickprovskontroll visar sig inte upp-

• Sida 81
•  Original

fylla de krav som en leksak ska uppfylla enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § punkten 1 i samma förordning. Kraven kan gälla skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan produktinformation.

Näringsidkare är som regel skyldiga att tillhandahålla varuprover kostnadsfritt (se bland annat 5 § i 1992 års lag och 26 § produktsäkerhetslagen (2004:451)). Det finns dock enligt ett flertal specialförfattningar om produktsäkerhet en möjlighet för myndigheten att lämna ersättning för varuprover under vissa förhållanden. Enligt 34 § första stycket produktsäkerhetslagen har en näringsidkare rätt till ersättning från tillsynsmyndigheten för varuprover och liknande som lämnas enligt lagen, om det finns särskilda skäl för det. Av förarbetena framgår att ett skäl för ersättning kan vara att det krävts prov av en dyrbar vara eller att flertal provexemplar har begärts in än som anses normalt (prop. 1988/89:23 s. 115). Det handlar främst om de fall då myndigheten inte kunnat visa att varan är farlig. Tillämpat på leksaker motsvarar detta de fall då myndigheten inte kunnat visa att leksaken inte uppfyller säkerhetskraven.

Det är lämpligt att denna ordning fortsätter att gälla även enligt den nya lagen om leksakers säkerhet. Eftersom flera myndigheter kommer att beröras, är det lämpligt att de närmare bestämmelserna anpassas till respektive myndighets arbetssätt. Därför föreslås att det i lagen införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter både om en ekonomisk aktörs rätt till ersättning och dennes skyldighet att lämna ersättning.

Av sådana föreskrifter bör följa att en ekonomisk aktör ska ersätta myndigheten för kostnader för kontroll av en leksak, när leksaken vid kontrollen inte uppfyller säkerhetskraven på leksaker, och att en ekonomisk aktör har rätt till ersättning från myndigheten om särskilda skäl föreligger. Vidare bör framgå att särskilda skäl kan vara att myndigheten tagit ett oproportionerligt stort antal varuprover eller att provernas värde varit särskilt stort (se prop. 1988/89:23 s. 115).

6.4.11. Sanktionsavgift

Regeringens förslag: Sanktionsavgift ska kunna beslutas om en ekonomisk aktör eller någon som handlar på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot de allmänna kraven på leksaker, skyldigheten att bevara dokumentation, skyldigheten att vidta skadeförebyggande respektive korrigerande åtgärder, skyldigheten att samarbeta och informera marknadskontrollmyndigheter eller mot föreskrifter om spårbarhet och skadeförebyggande åtgärder och samarbete.

Sanktionsavgift får inte beslutas för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite.

I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift bestämmelserna om förutsättningar för sådan avgift i 37 § andra stycket och 39–43 §§produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas.

• Sida 82
•  Original

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg anser att det inte med tillräcklig tydlighet framgår vem som har rätten att besluta om föreläggande om sanktionsavgift.Swedish Toy Association (Swetoy) ifrågasätter hur långt myndigheter ska gå när det gäller formella krav. Att möjligheten införs så att myndigheterna kan komma åt oseriösa företag som vägrar att överhuvudtaget samarbeta är enligt Swetoy bra, men om samma regler används mot samarbetsvilliga företag och dessa åläggs sanktionsavgifter enbart för att någon formell försummelse förekommit så är detta inte i linje med lagens syfte.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 51 ska medlemsstaterna fastställa regler för påföljder för överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivet. Medlemsstaterna ska vidare vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att påföljderna verkställs.

Påföljderna, som även kan vara straffrättsliga, ska vara effektiva, proportionella och avskräckande och får skärpas om överträdelsen eller liknande överträdelse upprepas. Direktivet kräver alltså att överträdelser av nationella bestämmelser som genomför direktivet sanktioneras.

Enligt 8 § i 1992 års lag om leksakers säkerhet gäller att en näringsidkare ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven enligt 3 §. De krav som avses gäller både skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan produktinformation. Vidare hänvisas i 8 § till produktsäkerhetslagens bestämmelser om sanktionsavgifter i 37–43 §§produktsäkerhetslagen, som reglerar bland annat förutsättningar för sanktionsavgift, var och av vem som ansökan får göras samt avgiftens storlek och betalning.

Det nu gällande sanktionssystemet uppfyller de krav som följer av det nya direktivet. Det bör därför behållas i den nya lagen om leksakers säkerhet. I likhet med vad som i dag gäller bör uppsåt eller oaktsamhet vara nödvändiga rekvisit för utdömande av sanktionsavgift. Den nuvarande modellen med en hänvisning till produktsäkerhetslagens bestämmelser om sanktionsavgifter bör också behållas i den nya lagen. Dock bör det i den nya lagen uttryckligen anges att sanktionsavgifter inte får åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite (jfr 38 § produktsäkerhetslagen).

Enligt artikel 51 ska sanktioner mot överträdelser införas. Överträdelser av den föreslagna lagens bestämmelser kan vara av varierande art och karaktär. Det finns därför skäl att överväga vilka överträdelser som bör avgiftssanktioneras i den nya lagen. Som framgår ovan gör inte den nu gällande regleringen i 8 § 1992 års lag om leksakers säkerhet någon åtskillnad i avgiftshänseende mellan olika typer av överträdelser. Överträdelser av skyldigheter som är kopplade till handläggningen av tillsynsärenden är dock undantagna från avgiftssanktionen. Det handlar här om överträdelser av skyldigheten att lämna upplysningar och handlingar, lämna tillträde till utrymmen och lämna varuprover och liknande. Sådana överträdelser bör inte heller fortsättningsvis kunna avgiftssanktioneras. Vite får här anses vara en tillräcklig sanktion. Detsamma bör gälla i fråga om ekonomiska aktörers föreslagna skyldighet att på begäran av en marknadskontrollmyndighet

• Sida 83
•  Original

tillhandahålla EG-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen.

Här görs alltså bedömningen att den föreslagna lagen tillräckligt tydligt bör ange vad som åligger de ekonomiska aktörerna. Den omständigheten att överträdelser av den föreslagna lagens krav kan vara av varierande art och karaktär bör liksom i dag beaktas vid fastställande av sanktionsavgiften i enlighet med vad som föreskrivs i 41 § produktsäkerhetslagen. Detta innebär att någon avgift inte ska dömas ut i ringa fall och att avgiften får efterges, om det finns synnerliga skäl för det.

Kammarrätten i Göteborg har anfört att det inte med tillräcklig tydlighet framgår vem som har rätten att besluta om föreläggande om sanktionsavgift. Av 39 § produktsäkerhetslagen följer att frågor om påförande av sanktionsavgift enligt den nya lagen om leksakers säkerhet prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av marknadskontrollmyndighet.

Swetoy har anfört att det är bra att det finns möjligheten att komma åt oseriösa företag som vägrar att överhuvudtaget samarbeta, men om samma regler används mot samarbetsvilliga företag och dessa åläggs sanktionsavgifter enbart för att någon formell försummelse förekommit så är detta inte i linje med lagens syfte. Av 41 § produktsäkerhetslagen följer att särskild hänsyns ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser när sanktionsavgift fastställs. I ringa fall ska någon avgift inte dömas ut. Dessutom får avgiften efterges om det finns synnerliga skäl för det.

6.4.12. Överklagande

Regeringens förslag: Beslut om förelägganden och förbud får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt lagen om leksakers säkerhet av en marknadskontrollmyndighet får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av förvaltningsrätts beslut enligt första stycket.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att det i lagen ska anges att även åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 samt beslut om ersättning enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 29 § ska kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg anför att regleringen är komplex och sannolikt kommer att leda till en inte obetydlig ökning av förvaltningsdomstolarnas arbetsbörda. Kammarrätten anser att en närmare analys av vilka konsekvenser den nu föreslagna lagen kan komma att få för förvaltningsdomstolarnas verksamhet borde ha gjorts.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 12 § i 1992 års lag om leksakers säkerhet får en tillsynsmyndighets beslut i enskilda fall enligt 5 § eller 6 a § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 § överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Enligt 44 § produktsäkerhetslagen får en tillsynsmyndighets beslut enligt 26–29 §§, 34 § första stycket och enligt föreskrifter meddelade

• Sida 84
•  Original

med stöd av 34 § andra stycket överklagas. Det gäller såväl beslut om förelägganden och förbud som rör tillhandahållandet av en vara, som beslut om förelägganden som meddelas för att tillsynsmyndigheten ska kunna fullgöra marknadskontrollen, t.ex. om upplysningar, varuprover och dylikt. Detsamma gäller beslut som avser ersättning för varuprover eller ersättningsskyldighet för provtagning och undersökning av prov. Vissa beslut under handläggningen får dock inte överklagas. Det gäller t.ex. myndighetens beslut att väcka talan om utdömande av vite eller att ta upp förhandlingar med en näringsidkare. Sedan den 1 januari 2010 regleras vissa av dessa frågor i artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 när det gäller leksaker.

Det är lämpligt att bestämmelserna i den nya lagen om leksakers säkerhet ger möjligheter till överklagande som motsvarar de regler som nu gäller enligt 1992 års lag och enligt produktsäkerhetslagen. Även en marknadskontrollmyndighets beslut med stöd av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska kunna överklagas. Detta gäller även beslut enligt andra artiklar i förordningen, i den mån dessa innebär åligganden för ekonomiska aktörer, Detta följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens allmänna regler om överklagande och behöver således inte anges i den nya lagen om leksakers säkerhet. Frågor om överklagande av beslut enligt föreskrifter på lägre normhierarkisk nivå bör inte regleras i lagen.

Behörig domstol att behandla överklaganden enligt såväl 1992 års lag om leksakers säkerhet som produktsäkerhetslagen är allmän förvaltningsdomstol, dvs. den förvaltningsrätt inom vars domkrets myndigheten i fråga är belägen. Prövningstillstånd krävs för överklagande till kammarrätten av förvaltningsrättens beslut. Det finns inte några skäl att frångå den nu gällande överklagandeordningen.

Kammarrätten i Göteborg har anfört att regleringen är komplex och sannolikt kommer att leda till en inte obetydlig ökning av förvaltningsdomstolarnas arbetsbörda, vilket torde få konsekvenser för förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Regeringen behandlar frågan i avsnitt 8 Konsekvenser.

Av artikel 50 andra stycket i det nya direktivet om leksakers säkerhet framgår att den som berörs av en åtgärd för att förbjuda eller begränsa en leksaks utsläppande på marknaden, eller för att dra tillbaka eller återkalla leksaken utan dröjsmål ska informeras om vilka rättsmedel som denne förfogar över enligt gällande lagstiftning och vilka tidsfrister som gäller för dessa rättsmedel. Detta följer redan av svensk rätt enligt förvaltningslagen (1986:223) och kräver inget särskilt genomförande.

6.4.13. Tystnadsplikt och sekretess

Regeringens förslag: En bestämmelse om tystnadsplikt ska införas i den nya lagen och ange att den som har tagit befattning med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt lagen inte obehörigen får röja eller utnyttja vad denne har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.

• Sida 85
•  Original

Regeringens bedömning: Sekretess vid marknadskontroll enligt den nya lagen bör regleras genom ändringar i offentlighets- och sekretessförordningen. Någon särskild sekretessbrytande bestämmelse för att möjliggöra uppgiftsutbyte mellan myndigheter som svarar för marknadskontroll enligt den nya lagen behöver inte införas.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Enligt artikel 49 i direktivet ska medlemsstaternas myndigheter tillämpa kraven på insyn och sekretess i artikel 16 i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG) när de antar åtgärder enligt direktivet om leksakers säkerhet.

Enligt artikel 16.1 första stycket i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet gäller som huvudregel att sådan information som medlemsstaternas myndigheter eller Europeiska kommissionen förfogar över och som rör en varas skaderisker ska ställas till allmänhetens förfogande i enlighet med kraven på öppenhet, utan att detta påverkar de begränsningar som krävs för kontroll- och utredningsverksamhet. Enligt samma bestämmelse ska allmänheten särskilt ha tillgång till information om produktidentifikation, riskens art och de åtgärder som vidtagits.

Artikel 16.1 andra stycket i samma direktiv innehåller regler om tystnadsplikt. Av artikeln följer att medlemsstaterna och Europeiska kommissionen ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deras tjänstemän och andra anställda inte sprider upplysningar som på grund av sin natur, och i vederbörligen motiverade fall, omfattas av tystnadsplikt. Undantag gäller dock för sådana upplysningar om produktens säkerhetsegenskaper som måste offentliggöras om omständigheterna kräver det för att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet.

Tystnadsplikt

Enligt 2 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller förbud att röja eller utnyttja en sekretessbelagd uppgift för myndigheter. Förbudet gäller också för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund.

Det förekommer att uppgifter som kommer fram vid marknadskontroll av produkter hanteras av en vidare krets personer än de som omfattas av bestämmelsen i 2 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen. Exempelvis kan en myndighet behöva konsultera teknisk expertis i frågor som rör risker hos en leksak. Ofta lär anlitade personer få en sådan anknytning till myndigheten att bestämmelsen i 2 kap. 1 § blir tillämplig. Vid genomförandet av det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG) uttalades att det inte kunde uteslutas att det i verksamheten deltar personer som inte har denna anknytning (prop. 2003/04:121 s. 168). För att

• Sida 86
•  Original

säkerställa att även sådana personer omfattas av tystnadsplikt infördes en särskild bestämmelse om tystnadsplikt i 35 § produktsäkerhetslagen. Tystnadsplikt för den som i annan verksamhet än det allmännas befattat sig med uppgifter i ett ärende om leksakers säkerhet bör därför införas. I den nya lagen bör det föras in en bestämmelse som i sak motsvarar bestämmelsen om tystnadsplikt i produktsäkerhetslagen.

Sekretess hos myndigheter

Konsumentverket, Kemikalieinspektionen och Elsäkerhetsverket avses pekas ut som marknadskontrollmyndigheter enligt den nya lagen. I offentlighets- och sekretesslagen finns inte någon sekretessbestämmelse som är direkt tillämplig på den typ av tillsynsverksamhet som dessa myndigheter ska bedriva enligt den nya lagen.

Enligt 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen gäller, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, sekretess i en statlig myndighets verksamhet som består i tillsyn med avseende på näringslivet. Sekretessen gäller för uppgift om enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

I 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) anges att sekretess gäller i statliga myndigheters verksamhet som rör bland annat tillsyn med avseende på näringslivet i den utsträckning som anges i bilagan till förordningen. I bilagan anges omfattningen av sekretessen hos nu berörda myndigheter på olika sätt. För tillsyn hos Konsumentverket eller Konsumentombudsmannen gäller sekretess, om inte intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgifter bör lämnas ut (punkt 15). Denna bestämmelse är således inte begränsad till någon särskild tillsynsverksamhet hos myndigheten.

Sekretess gäller även verksamhet som består av tillsyn hos Elsäkerhetsverket och en intresseavvägning motsvarande den som gäller för Konsumentverket föreskrivs för Elsäkerhetsverkets tillsyn över produktsäkerheten hos varor avsedda för konsumenter (punkt 9). För Kemikalieinspektionens del skulle marknadskontroll över leksaker överhuvudtaget inte omfattas av sekretess.

Av artikel 16.1 i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet framgår att allmänheten särskilt ska ha tillgång till information som rör risker hos en produkt. I det lagstiftningsärende som gällde genomförandet av det allmänna produktsäkerhetsdirektivet (prop. 2003/04:121 s. 178) gjordes bedömningen att det i många fall inte är möjligt för myndigheter att lämna ut sådana uppgifter när dessa omfattas av sekretessbestämmelser som inte anger att en intresseavvägning ska göras. En sådan intresseavvägning borde gälla beträffande tillsynen av produktsäkerheten hos samtliga konsumentvaror, om det finns risk att näringsidkaren lider skada om uppgifterna lämnas ut. Denna bedömning bör gälla även i fråga om marknadskontrollen av leksaker hos nu berörda myndigheter. De författningsändringar detta föranleder kan göras genom ändringar i offentlighets- och sekretessförordningen.

• Sida 87
•  Original

Sekretess mellan myndigheter

I artikel 16.2 i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet anges att skyddet av tystnadsplikten inte får hindra att relevant information sprids till de behöriga myndigheterna för att säkerställa kontrollens och marknadsövervakningens effektivitet. Myndigheter som tar emot information som omfattas av tystnadsplikt ska se till att informationen skyddas.

Myndighet ska enligt 6 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen på begäran av annan myndighet lämna uppgift som den förfogar över om inte uppgiften är sekretessbelagd eller det skulle hindra arbetets behöriga gång. Enligt 8 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen får sekretessbelagda uppgifter som förekommer hos en viss myndighet inte röjas för en annan myndighet i andra fall än som anges i offentlighets- och sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken lagen hänvisar. Av den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen följer att en sekretessbelagd uppgift får lämnas till en annan myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. I samband med genomförandet av det allmänna produktsäkerhetsdirektivet uttalades (a.a. s. 179) bland annat följande.

Intresset av en effektiv tillsyn talar för att uppgifter hos en tillsynsmyndighet om en varas risker ska kunna överlämnas till en annan tillsynsmyndighet utan hinder av sekretess. Konsumentverket måste t.ex. kunna vidarebefordra underrättelser om risker som erhålls genom informationsutbytessystemet RAPEX till andra tillsynsmyndigheter, som i sin tur måste kunna rapportera tillbaka till Konsumentverket. Myndigheterna måste också kunna överlämna information i samband med gemensamma tillsynsprojekt. Vid tillämpningen av generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen (nuvarande 10 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen) ska det tillmätas betydelse att de uppgifter som lämnas ut omfattas av samma sekretess hos den mottagande myndigheten (t.ex. prop. 1948:230 s. 123). Detta kommer enligt regeringens förslag att vara fallet beträffande uppgifter hos samtliga myndigheter som utövar tillsyn över produktsäkerheten på konsumentområdet. Därigenom får anses att bestämmelserna i artikel 16.2 i direktivet till fullo blir genomförda i svensk rätt. Mot denna bakgrund och då samma sekretess föreslås gälla för uppgifter hos de myndigheter som avses utpekas som marknadskontrollmyndigheter enligt den nya lagen, görs bedömningen att bestämmelserna i artikel 16.2 inte kräver något ytterligare genomförande.

7. Ikraftträdande

7.1. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den föreslagna lagen ska träda i kraft den 20 juli 2011 och vara tillämplig på leksaker som släpps ut på marknaden från och med det datumet. I fråga om leksaker som släppts ut på marknaden före ikraftträdandet ska den gamla lagen gälla. Förbud och

• Sida 88
•  Original

förelägganden som har meddelats enligt den gamla lagen ska fortfarande gälla.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Det nya direktivet om leksakers säkerhet trädde i kraft den 20 juli 2009 (se artikel 56). Enligt artikel 53 får medlemsstaterna inte förhindra att leksaker som överensstämmer med direktiv 88/378/EEG och som släpptes ut på marknaden före den 20 juli 2011 tillhandahålls på marknaden. 1988 års direktiv gäller emellertid i ytterligare två år vad gäller leksakers kemiska egenskaper.

Detta innebär att de bestämmelser som genomför det äldre direktivet ska fortsätta att gälla de leksaker som släpptes ut på marknaden före den 20 juli 2011 så länge de tillhandahålls på marknaden, samt under den förutsägbara och normala tid de används.

Enligt artikel 54 ska medlemsstaterna sätta i kraft de författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 20 januari 2011 och tillämpa bestämmelserna från och med den 20 juli 2011. Enligt artikel 55 upphör 1988 års direktiv att gälla från och med den 20 juli 2011, med undantag för dess bestämmelser om kemiska egenskaper som upphör att gälla från och med den 20 juli 2013. Tidsgränserna har satts för att ge marknaden tid att ställa om sin produktion samt för att nya standarder ska hinna tas fram. I samband med att de svenska reglerna antas bör information om reglerna göras tillgänglig både för företag och allmänhet, t.ex. på de marknadskontrollerande myndigheternas webbplatser. Myndigheterna får själva bedöma hur informationen om de nya reglerna kan spridas på effektivast möjliga sätt.

Den nya lagstiftningen bör således träda i kraft den 20 juli 2011, och då bör också 1992 års lag upphävas. För tydlighets skull bör det anges att förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av 1992 års lag även gäller efter det att den lagen upphävs. Myndighetsföreskrifter om säkerhetskrav i fråga om kemiska egenskaper får tillämpas på leksaker som släpps ut på marknaden från och med den 20 juli 2013. Denna tidsfrist är satt för att möjliggöra framtagandet av nya standarder, som ska förse tillverkarna med tekniska lösningar till hur de förändrade säkerhetskraven ska uppfyllas. Tidsfristen började löpa i och med att direktivet formellt antogs den 20 juli 2009.

8. Konsekvenser

Regeringens bedömning: Den föreslagna lagstiftningen bedöms medföra endast marginellt ökade kostnader för företag som följer nuvarande lagstiftnings krav på säkra leksaker. Kostnader för tester på kemikalieområdet kan dock öka både för företag och marknadskontrollmyndighet. Barns lidande och samhällets kostnader i övrigt för skador bedöms minska som en följd av att leksakerna blir säkrare.

• Sida 89
•  Original

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Kemikalieinspektionen (KemI) bedömer att de nya arbetsuppgifterna kommer att innebära behov av en extra årsarbetskraft samt ökade kostnader för provtagning och analys, uppskattningsvis 300 000–400 000 kronor, som endast delvis kan faktureras de berörda företagen och myndigheten behöver därför tillföras resurser för detta.

Regelrådet anför att det framgår av förslaget att det kan medföra ökade administrativa kostnader för berörda företag, men saknar en redovisning av vilka administrativa kostnader som de föreslagna kraven på varningar och information, upprättande och dokumentation av en s.k. EG-försäkran samt spårbarhet kan innebära respektive vilka materiella kostnader som exempelvis de föreslagna säkerhetskraven kan ge upphov till för berörda företag. Företagarna betonar vikten av att adekvata resurser avsätts för särskilda informationsinsatser riktade till leksaksbranschens mindre aktörer så tidigt som möjligt. Konsumentvägledarnas förening anser att den kostnad som kommer att läggas på företagare som tillverkar leksaker i vissa fall kan bli betungande men att denna kostnad är motiverad i förhållande till den nytta säkra leksaker har för såväl den enskilde konsumenten som samhället. Swedish Toy Association (Swetoy) anser att den största utmaningen för branschens aktörer kommer att bli de nya administrativa bördorna när det gäller t.ex. säkerhetsbedömning av kemiska faror enligt artikel 18, information och dokumentation. Svensk Handel anser att förslaget borde ha innehållit en djupare analys av dess effekter på handelsföretagen avseende kostnadsökningar i form av administrativa, materiella och finansiella kostnader samt vilka alternativa lösningar som övervägts och effekterna av dessa. Svenska Handel anser, i likhet med Företagarna, att ett informationsarbete om krav på leksakers säkerhet bör genomföras i god tid innan direktivets ikraftträdande, särskilt mot bakgrund av att det ställs både nya och högre krav på framförallt importörer och distributörer.

Skälen för regeringens bedömning

I det följande avser regeringen att ge en övergripande bild över kostnadsförändringar och andra konsekvenser som följer av genomförandet i svensk rätt av det nya direktivet om leksakers säkerhet.

Allmänt 1988 års direktiv om leksakers säkerhet, som tidigare genomförts i svensk rätt genom lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet, har vissa brister. Detta gäller i synnerhet området kemiska risker. Vissa av de nuvarande reglerna har visat sig otillräckliga ur säkerhetssynpunkt, vilket fått till följd att olyckor inträffat trots att tillverkaren följt föreskrivna krav. Olycksstatistik och upprepade uppmärksammanden av farliga leksaker på marknaden visar att dagens situation inte är tillfredsställande.

Farliga leksaker som säljs på marknaden leder till skador och olyckor för barn som leker, med lidande och samhälleliga kostnader som följd. Dagens regelverk för marknadskontroll av leksaker är inte heller

• Sida 90
•  Original

tillräckligt tydligt. I tillämpningen har regelverket tolkats så att bevisbördan läggs enbart på berörda myndigheter när det ska avgöras vad som är att betraktas som farligt För kemiska risker låter sig myndighetsingripanden endast göras i de mest uppenbara fallen. Även branschen har länge efterfrågat bättre marknadskontroll för att konkurrenssituationen på marknaden ska bli mer rättvis. Seriösa näringsidkare kan i dagsläget drabbas av illojal konkurrens från näringsidkare som säljer lågprisprodukter som inte uppfyller säkerhetskraven.

I det nya fullharmoniserande direktivet om leksakers säkerhet finns mer omfattande regler om kemikalier i leksaker och nya regler om bland annat leksaker i livsmedel. Det ställs även hårdare krav på tillverkares kontroll av leksaken innan den släpps på marknaden. Strängare regler har bland annat införts om kvävningssäkerhet, om skydd mot skadligt höga ljud samt om varningars tydlighet. Vidare finns nya regler om hur marknadskontrollen ska organiseras i medlemsstaterna.

Avsikten är att det nya direktivet om leksakers säkerhet ska ge bättre förutsättningar för att endast säkra leksaker tillhandahålls på marknaden. Det nya regelverket förväntas ge näringsidkarna bättre vägledning i vad som krävs för att leva upp till skyldigheten att endast tillhandahålla säkra leksaker på marknaden och myndigheterna får mer konkreta krav att följa upp i marknadskontrollen samt mer långtgående befogenheter. Det kommer bland annat att bli lättare att vidta åtgärder mot näringsidkare som inte tar sitt ansvar.

Alternativa lösningar

Den nya lagen om leksakers säkerhet genomför ett nytt fullharmoniseringsdirektiv som Sverige ska ha genomfört senast den 20 januari 2011. Direktivet kan genomföras på olika sätt, genom lag, förordning eller föreskrifter. Eftersom bestämmelsernas innehåll i sig inte påverkas av denna avvägning torde konsekvenserna av förändringarna bli detsamma oavsett om de framgår av lag, förordning eller myndigheters föreskrifter. Enligt förslaget ska lagen innehålla de bestämmelser som måste framgå av lag och de som är nödvändiga för en grundläggande förståelse av regelverket.

Berörda aktörer

Hela leksaksbranschen, innefattande tillverkare och näringsidkare i senare säljled, liksom marknadskontrollerande myndigheter och konsumenter, berörs av de förändrade reglerna. De nya, preciserade kraven på näringsidkare att förebygga och åtgärda säkerhetsbrister innebär de största förändringarna i förhållande till vad som gäller i dag. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fanns år 2007 sammanlagt 276 företag i Sverige under rubriken ”Industri för spel och leksaker”, med sammanlagt 331 anställda och 553 miljoner kronor i årlig omsättning. I en databas hos analysföretaget MM Partner finns 92 leksakstillverkare registrerade, men enligt uppgift från branschen är många av dessa mycket små, inaktiva eller huvudsakligen tillhörande en annan bransch. Endast något tiotal av dessa tillverkare uppges vara medlemmar eller potentiella

• Sida 91
•  Original

medlemmar i branschorganisationen Swetoy. Enligt samma databas finns 133 partihandlare för leksaker i Sverige. Det kan dock antas att en stor andel av ovannämnda företag inte berörs då de tillverkar leksaker som faller utanför direktivets tillämpningsområde.

Den största omsättningen inom leksaksbranschen bedöms vara hänförlig till detaljhandeln. Enligt marknadsundersökningsföretaget GfK såldes leksaker för närmare 3,8 miljarder kronor år 2008 och för år 2009 förutsågs en ökning med ca 5 procent. Enligt MM Partners databas finns det 462 detaljhandelsföretag som tillhandahåller leksaker, av vilka ca 350 bedöms vara medlemmar eller potentiella medlemmar i Sveriges leksakshandlares riksförbund. Övriga företag kan i likhet med vad som gäller för de ovan nämnda företagen vara mycket små, inaktiva eller närmare knuten till andra näringsgrenar. Därutöver representerar de största kedjorna en stor del av marknaden. Det gäller både leksaksvaruhus, såsom Toys”R”Us och BR Leksaker, och varuhus i allmän detaljhandel, t.ex. Åhléns, ICA och COOP. IKEA saluför vidare egentillverkade leksaker. Enligt GfK stod leksaksbutiker för 62 procent av försäljningen 2008 och stormarknader för 16 procent. Handeln via Internet och postorder utgjorde knappt 3 procent.

De förändrade reglerna rör också den som i offentlig verksamhet tillhandahåller leksaker. Detta innebär att bland annat kommuner och landsting, i likhet med vad som i dag gäller enligt produktsäkerhetslagen (2004:451), kommer att omfattas av samma skyldigheter som ekonomiska aktörer och kunna bli föremål för samma slags åtgärder. I de flesta fall torde det röra sig om att offentlig verksamhet omfattas av de krav som ställs på distributörer. Det kan dock förutsättas att offentlig verksamhet redan i dag kontrollerar säkerheten hos de leksaker de tillhandahåller.

De förtydligade kraven på myndigheterna att bedriva marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 kommer i och med genomförandet av direktivet att verkställas för leksaker, vilket medför att även myndigheterna kommer att beröras av stora förändringar. De myndigheter som är relevanta för marknadskontroll av leksaker är Konsumentverket, Kemikalieinspektionen och Elsäkerhetsverket. Därutöver kommer i vissa fall kunskapen hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Strålsäkerhetsmyndigheten och Smittskyddsinstitutet behöva tas i anspråk.

Vidare berörs naturligtvis konsumenter, bland annat på så sätt att färre barn förväntas drabbas av skador på grund av leksaker när de nya reglerna väl har fått genomslag. Priset kan också komma att stiga på leksaker som en följd av säkerhetsåtgärder. Slutligen berörs vissa samhälleliga institutioner om skadorna minskar, i första hand akutjukvård och övrig primärvård, men även andra typer av vårdinrättningar.

Ekonomiska konsekvenser för företagen

I Tillväxtverkets databas Malin finns uppgifter om företagens årliga administrativa kostnader förknippade med nuvarande regler i 1992 års

• Sida 92
•  Original

lag om leksakers säkerhet och Konsumentverkets föreskrifter om leksakers säkerhet (KOVFS 1993:9). De siffror som i dagsläget finns att tillgå och som redovisas nedan avser år 2008 men de bedöms inte förändras nämnvärt över åren.

Leksakstillverkarnas kostnader för att typgodkänna leksaker enligt de regler som för närvarande gäller uppskattas i databasen till 700 000 kronor årligen. Företagens totala kostnad att administrera dokumentation om leksakers säkerhet uppskattas vidare till 675 000 kronor årligen. Att märka de leksaker som tillverkats i Sverige bedöms kosta ca 1 krona per leksak och att ta fram instruktioner för i Sverige tillverkade leksaker genererar en kostnad på omkring 92 000 kronor årligen enligt befintliga mätningar i Malin. För år 2007 angavs i samma databasatt varje besök av en marknadskontrollerande myndighet kostade näringsidkaren igenomsnitt 10 500 kronor. De mest kännbara kostnaderna kan uppstå när en näringsidkare måste dra tillbaka eller återkalla en farlig leksak. Det är svårt att göra någon rättvisande bedömning av denna kostnad, eftersom den kan variera kraftigt från fall till fall.

Utan att det allmänna säkerhetskravet förändrats har kraven på rutiner och kontroll utökats i det nya direktivet. Kraven är i vissa fall av sådan art att de redan i dag torde behöva uppfyllas för att ett företag ska kunna garantera leksakernas säkerhet. Därför bör inga kostnader tillkomma för att tillverkarna ska leva upp till kravet att om lämpligt utföra stickprovskontroller, granska och vid behov registerföra inkomna klagomål, ickeöverensstämmande leksaker och återkallelser samt informera distributörer om detta arbete (artikel 4.4).

Vissa krav innebär nya administrativa kostnader för de ekonomiska aktörer som inte redan utför motsvarande arbete. Tillverkare åläggs t.ex. att upprätta EG-försäkran om överensstämmelse (artikel 4.2) och att bevara denna försäkran samt den tekniska dokumentationen i 10 år (artikel 4.3). Kraven kommer att generera visst administrativt arbete för varje tillverkad leksakstyp. Kostnaden i kronor beror på hur arbetet organiseras. Kravet att tillverkarna ska översätta relevanta delar av den tekniska dokumentationen vid förfrågan (artikel 21.3) kan dock generera höga kostnader för den tillverkare som nås av många sådana förfrågningar. Beroende på textens komplexitet och det språk texten ska översättas till kan kostnaden uppgå till mellan 1:40 och 2:10 kronor per ord.

Andra krav som tillkommit innebär sådana förändringar i rutinerna som inte bör medföra ökade kostnader. Exempel på sådana förändringar är kravet att utföra säkerhetsbedömningar av leksaken (artikel 18) liksom de krav som rör varningar, såsom kravet att varningar ska synas på själva förpackningen och att de ska föregås av ordet ”Varning” (artikel 11.2).

Flera kemikalier förbjuds uttryckligen, s.k. CMR-ämnen och vissa allergiframkallande doftämnen, och för vissa metaller sätts gränsvärden för hur mycket som får läcka ut ur en leksak. Detta torde ofta leda till ökade testkostnader för berörda företag, eftersom tester i regel är det enda sättet att veta vilka kemikalier underleverantörerna har använt.

I de flesta fall torde inte de nya bestämmelserna behöva medföra några organisatoriska förändringar i företagen. De företag som i dagsläget inte har erforderliga kontrollmekanismer avseende leksakernas säkerhet kan dock tvingas inrätta nya strukturer i sin organisation för att kunna vidta

• Sida 93
•  Original

de förebyggande och reaktiva åtgärder för säkerheten som föreskrivs i de nya reglerna. På lång sikt kan möjligtvis tillverkarnas svårigheter att garantera den kemiska säkerheten i material som framställts av underleverantörer utanför tillverkarens insyn kunna komma att påverka val av underleverantörer.

Särskilt inom kemikalieområdet innebär bestämmelserna i det nya direktivet ett betydligt mer omfattande regelverk i förhållande till vad som gäller idag. För de tillverkare som införskaffar t.ex. plaster och färger hos underleverantörer utanför det egna företagets insyn kommer därmed behovet av tester att öka markant. Tester är dyra att genomföra, men kostnaden per producerad enhet blir lägre ju större antal som produceras. Mot den bakgrunden kan kostnaderna komma att bli mindre märkbara för större tillverkare och leverantörer i jämförelse med mindre sådana.

Ekonomiska konsekvenser för myndigheter

För de marknadskontrollerande myndigheterna är marknadskontroll en relativt kostsam verksamhet som kräver betydande personalresurser. De nya, tydligare reglerna förväntas förenkla hanteringen av marknadskontrollärenden och bör kunna leda till att ärenden kan handläggas på kortare tid Samtidigt kan fler kontroller behöva genomföras för att kontrollera efterlevnaden av de utökade kraven på näringsidkarna i det nya regelverket. Vidare kan utökade resurser krävas, för bland annat personal och laboratorieanalyser, för att aktivt kartlägga de kemiska egenskaperna i olika leksaker. Om testerna av leksaker skulle visa att leksaken har säkerhetsbrister kan emellertid myndigheten återkräva laboratoriekostnaden av ansvarig ekonomisk aktör. En eventuell ökning av arbetsbördan hos myndigheter ska finansieras inom befintliga resurser.

De marknadskontrollerande myndigheternas beslut kan i regel överklagas till förvaltningsdomstol. Även om besluten kan öka i antal är det osäkert om detta kommer att resultera i fler domstolsärenden. En eventuell ökning av arbetsbördan hos domstolar bedöms kunna finansieras inom befintliga ramar. Utvecklingen måste dock följas.

Även andra offentliga organ, såsom kommuner och landsting, berörs av förändringar i regelverket då de omfattas av kraven på ekonomiska aktörer om de tillhandahåller leksaker inom offentlig eller kommersiell verksamhet. De berörs då av de förändrade reglerna på samma sätt som ekonomiska aktörer. Det handlar bland annat om kravet i artikel 9 att under tio år kunna redovisa varifrån en leksak är inköpt (se 18 § förslaget till ny lag om leksakers säkerhet), vilket är fem år längre än enligt nu gällande regler (jfr 21 § andra stycket 2 produktsäkerhetslagen [2004:451] och 6 § produktsäkerhetsförordningen [2004:469]). Förändringarna bedöms inte få några märkbara ekonomiska konsekvenser för dessa offentliga organ, men kan ge anledning till att de ser över hur köp av leksaker upphandlas och organiseras. Att offentliga organ kan tvingas kassera vissa farliga leksaker eller avstå från att ta emot leksaker vars säkerhet inte kan garanteras bedöms inte som betungande eftersom man

• Sida 94
•  Original

därmed undviker olyckor och skador som annars kan generera stora kostnader.

Miljö- och hälsorelaterade konsekvenser m.m.

När ett kemiskt ämne finns i en leksak, kan det under vissa omständligheter avgå från leksaken, t.ex. under själva tillverkningen, när den används eller när leksaken blir till avfall. Om det kemiska ämne som avgår från leksaken har hälso- och miljöfarliga egenskaper kan det orsaka negativa effekter på människors hälsa och på miljön. Det nya direktivet om leksakers säkerhet tar enbart hänsyn till barns säkerhet och hälsa, inte till miljöeffekter. Vissa av de kemikalier och metaller som begränsas, t.ex. tungmetaller, kan dock ha negativa effekter även för miljön om en skadlig leksak hanteras på olämpligt sätt, t.ex. när den blir avfall. De nya reglerna kan därför även bidra till positiva effekter i miljön.

De nya reglerna innebär att ämnen som är klassade som cancerframkallande, arvsmasseskadande eller reproduktionsstörande (s.k. CMR-ämnen) förbjuds i de delar av leksaken som är tillgängliga för barn. Vidare förbjuds 55 allergiframkallande doftämnen. Direktivet innehåller också gränsvärden för hur mycket av totalt 19 slags metaller som får läcka ut från en leksak. För arsenik, kadmium, sexvärt krom, bly, kvicksilver och organiskt tenn är gränsvärdena hälften av vad som anses vara säkra värden, eftersom dessa metaller är mycket farliga. Dessa får inte vara avsiktligt tillsatta till något material, men det kan finnas resthalter av dem och då får de inte läcka ut mer än vad gränsvärdena anger. Det finns ingen uppskattning av i vilken utsträckning t.ex. CMRämnen förekommer i leksaker idag, men säkert är att de förekommer. Om användningen av CMR-ämnen, vissa allergiframkallande ämnen och vissa metaller upphör i leksaker kommer naturligtvis hälsoaspekter avseende barn men även för andra att kunna påverkas positivt genom att exponeringen för denna typ av ämnen minskar.

I och med att de nya bestämmelserna tydliggör vilka åtgärder näringsidkare behöver vidta för att leva upp till sitt ansvar för leksakernas säkerhet, förväntas detta förenkla marknadskontrollen och i förlängningen leda till färre farliga leksaker på marknaden. Därmed torde färre tillbud och olyckor på grund av risker med leksaker inträffa, och färre skador på grund av kontakt med farliga kemikalier, vilket besparar barn och andra fysiskt lidande och samhället kostnader för vård och utebliven arbetsinsats. Enligt uppgifter från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är ca 80 procent av alla olyckor förknippade med hem och fritid, och de står för ca 60 procent av samhällets kostnader för olyckor, ca 38,7 miljarder kronor, vilket innebär att de i regel är mindre omfattande/kostsamma än de skador som uppkommit i trafiken eller i arbetslivet. De flesta skadorna som kräver akut vård orsakas av produkter. Leksaker uppges att ha vållat 0,3 procent av hem- och fritidsskador som resulterat i vård vid akutmottagning eller jourcentral vid sjukhus. Om man antar att den genomsnittliga kostnaden för en skada orsakad av en leksak är densamma som den genomsnittliga kostnaden för alla hem- och fritidsskador, innebär detta att samhällets kostnader 2007 för skador orsakade av leksaker uppgår till drygt 91 miljoner kronor.

• Sida 95
•  Original

Som en följd av att säkerheten stärks i och med förändringarna torde leksakerna orsaka färre skador i framtiden. Det är emellertid svårt att bedöma hur stor kostnadsbesparing detta kan resultera i. Det kan också finnas ett stort mörkertal vad gäller barns skador på grund av kontakt med farliga kemikalier.

Påverkan på konkurrensförhållanden m.m.

Den effektivisering av marknadskontrollen som det nya regelverket möjliggör torde leda till att fler farliga leksaker på marknaden upptäcks av myndigheterna. Detta kan i sin tur påverka konkurrensen till de säkerhetsmedvetna näringsidkarnas fördel. Konsumenternas intresse för säkerhetsfrågor kan komma att höjas, vilket skulle kunna leda till en konkurrensfördel för nordiskt tillverkade leksaker som är förknippade med relativt sett hög säkerhet. Någon märkbar förändring av konkurrensförhållandena förväntas emellertid inte.

Det nya, tydligare regelverket kan även leda till att fler företag blir medvetna om vad deras ansvar för leksakers säkerhet innebär, vilket i sin tur kan medfölja att företagens ansträngningar för säkerheten ökar. Alternativt kan tillverkare komma att medvetet inrikta sig på leksaker med mindre komplex riskbild än t.ex. de leksaker som består av delar vars kemiska innehåll är okänt eller svårt att överblicka.

Särskilda hänsyn till småföretag

Vissa små företag kan stå inför en stor utmaning när de ska efterleva de nya bestämmelser och krav som införs vid genomförande av det nya direktivet om leksakers säkerhet i svensk rätt. Kraven på leksakers säkerhet kan dock inte anpassas till företagens storlek och några särskilda hänsyn kan inte tas till små företag vid genomförande av direktivet i svensk rätt. Myndigheternas information om det nya regelverket kan dock göras så tydlig som möjligt, för att förenkla för i synnerhet små företag att anpassa sin verksamhet till det nya regelverket.

Det föreslagna svenska regelverkets förenlighet med direktivet

Den förslagna svenska regleringen är i alla avseenden utformad med beaktande av proportionalitetsprincipen och principen om icke-diskriminering. Förslaget till ny lag går utöver det nya direktivet endast på så sätt att reglerna föreslås tillämpas lika på leksaker som tillhandahålls i kommersiell verksamhet och i offentlig verksamhet, på samma sätt som redan i dag är fallet för alla konsumentvaror i enlighet med produktsäkerhetslagen (2004:451).

• Sida 96
•  Original

9. Författningskommentar

9.1. Förslaget till lag om leksakers säkerhet

Allmänna bestämmelser

Lagens innehåll och syfte

1 § Denna lag syftar till att skydda barns hälsa och säkerhet genom bestämmelser om krav på leksaker och hur de ska tillhandahållas.

I paragrafen anges lagens övergripande syfte och innehåll. Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den har inte någon motsvarighet i 1992 års lag om leksakers säkerhet. ”Leksaker” definieras i 4 §. Paragrafen har sin grund i artikel 1 i direktivet och behandlas i avsnitt 6.2.1.

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen tillämpas på leksaker som tillhandahålls på marknaden och i offentlig verksamhet.

Vad som sägs i denna lag om ekonomiska aktörer gäller också den som tillhandahåller leksaker i offentlig verksamhet.

Paragrafen anger tillsammans med 3 § lagens tillämpningsområde. Paragrafen motsvarar delvis 2 § första stycket i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.2.2.

Bestämmelsen i första stycket innebär att lagens tillämpningsområde är vidare än direktivets, som endast gäller leksaker som tillhandahålls i kommersiell verksamhet. Begreppet ”tillhandahållande på marknaden” definieras i 4 §. Med ”offentlig verksamhet” avses verksamhet som bedrivs av staten, kommuner eller landsting och som inte är att anse som kommersiell verksamhet. ”Tillhandahållande i offentlig verksamhet” omfattar varje leverans av en leksak för distribution, förbrukning eller användning i samband med offentlig verksamhet, mot betalning eller gratis. Det kan t.ex. vara fråga om leksaker som finns på kommunala förskolor eller i väntrum på landstingens vårdinrättningar.

I andra stycket anges att vad som i lagen sägs om ekonomiska aktörer också gäller den som tillhandahåller leksaker i offentlig verksamhet. Bestämmelsen innebär att ett offentligt organ som tillhandahåller leksaker i offentlig verksamhet är underkastat samma skyldigheter och kan blir föremål för samma ingripanden som ekonomiska aktörer. Åtgärder enligt lagen bör alltså kunna riktas mot alla offentliga organ som tillhandahåller leksaker i offentlig verksamhet, oavsett om det offentliga organet anses som tillverkare, importör eller distributör.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpningsområde när

• Sida 97
•  Original

tivet,

det gäller vissa leksaker eller vissa varor som kan uppfattas som leksaker.

Paragrafen motsvarar delvis 2 § andra stycket i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.2.2. Bestämmelsen innehåller ett bemyndigande. Genom bemyndigandet kan de undantag från direktivets tillämpningsområde som föreskrivs i artikel 2.2 och bilaga I till direktivet genomföras i förordning eller myndighetsföreskrifter.

4 § I denna lag betyder

1. leksak: en vara som helt eller delvis är utformad eller avsedd för barn under 14 år att leka med,

2. tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en leksak för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis,

3. utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första gången av en leksak på unionsmarknaden,

4. tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en leksak eller som låter konstruera eller tillverka en leksak och saluför denna leksak, i eget namn eller under eget varumärke,

5. tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,

6. importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och släpper ut en leksak från ett tredjeland på unionsmarknaden,

7. distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en leksak på marknaden,

8. ekonomisk aktör: tillverkaren, importören, tillverkarens representant och distributören,

9. harmoniserad standard: en standard som, på grundval av en begäran från Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter¹⁸, antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas i bilaga I till det direk

10. ackreditering: den betydelse som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93¹⁹,

11. bedömning av överensstämmelse: en process där det visas huruvida specificerade krav avseende en leksak har uppfyllts,

12. återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka en leksak som redan tillhandahålls slutanvändaren,

13. tillbakadragande: varje åtgärd för att förhindra att en leksak i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden,

14. marknadskontroll: den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av myndigheterna för att se till att leksakerna överensstämmer

¹⁸ EGT L 204, 21.7.1998, s. 37 (Celex 31998L0034). ¹⁹ EUT L 218, 13.8.2008, s. 30 (Celex 32008R0765).

• Sida 98
•  Original

med de tillämpliga krav som fastställs i relevant unionslagstiftning om harmonisering, och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset, och

15. CE-märkning: en märkning genom vilken tillverkaren visar att leksaken överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som föreskriver om märkning.

Definitionen av begreppet ”leksak” i punkten 1 motsvarar närmast 2 § i 1992 års lag. Definitionen grundar sig på definitionen av leksak i artikel 2.1 i direktivet. Någon saklig skillnad är inte avsedd, även om det finns vissa språkliga skillnader. I ”avsedd för” ligger att den som har uppsikt över barnet rimligen ska kunna anta att leksaken med hänsyn till dess funktion, storlek och egenskaper är avsedd för barn i den angivna åldersgruppen (jfr definitionen i artikel 3 punkten 29 i direktivet).

Definitionerna i punkterna 2–15 grundar sig på de definitioner som anges i artikel 3 punkterna 1–8, 10, 11 och 13–16 i direktivet. De motsvarar tämligen ordagrant direktivets definitioner, vilka motsvarar definitionerna i förordning (EG) nr 765/2008. Definitionen av begreppet ”bedömning av överensstämmelse” i punkten 11 har utformats efter den engelska språkversionen som saknar motsvarighet till orden ”en process, en tjänst, ett system, en person eller ett organ”. Med anledning av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har dessutom ”gemenskapen” bytts ut mot ”unionen” i vissa fall.

”Tillhandahållande på marknaden” betyder enligt punkten 2 varje leverans av en leksak för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis. Ett tillhandahållande kan ske såväl till en konsument som till en annan ekonomisk aktör. En leksak som inte har släppts ut på marknaden har dock inte tillhandahållits på marknaden i lagens bemärkelse. En leksak har således inte tillhandahållits på marknaden när den förs över för ytterligare åtgärder som t.ex. märkning eller montering, som ska vidtas innan leksaken släpps ut på marknaden. En leksak som t.ex. erbjuds i kataloger eller på Internet innan den gjorts allmänt tillgänglig anses inte heller ha tillhandahållits på marknaden. ”Utsläppande på marknaden” definieras i punkten 3 såsom tillhandahållande för första gången av en leksak på unionsmarknaden. Utsläppandet på marknaden avses varje enskild leksak och inte en leksakstyp. Som framgår av definitionen i artikel 3 punkten 13 i direktivet tar ”återkallelse” i punkten 12 sikte på att en leksak som redan tillhandahållits slutanvändaren dras tillbaka, dvs. att den ska återgå från såväl distributörer som konsumenter. Vidare framgår av definitionen i punkten 14 i samma artikel att ”tillbakadragande” i punkten 13 avser att en leksak i leveranskedjan förhindras att tillhandahållas på marknaden.

• Sida 99
•  Original

Övertagande och överlåtelse av tillverkarens skyldigheter

5 § Om en importör eller en distributör tillhandahåller en leksak på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en leksak som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med de tillämpliga kraven kan påverkas, övertar importören eller distributören tillverkarens skyldigheter enligt denna lag.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.2.4. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Genom paragrafen genomförs artikel 8 i direktivet. Bestämmelserna innebär att den tidigare ansvarige tillverkaren befrias från ansvaret (jfr skäl 17 till direktivet).

6 § En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant som ska utföra de uppgifter som ska anges i fullmakten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska ställas på en fullmakts innehåll enligt första stycket.

Genom bemyndigandet i andra stycket genomförs artikel 5.2 och 5.3 i direktivet om vilka skyldigheter som i ett sådant fall inte får överlåtas och vilken rätt som fullmakten åtminstone ska ge.

Krav på leksaker

Allmänna krav

7 § Leksaker får endast tillhandahållas på marknaden och i offentlig verksamhet om de uppfyller kraven i 9, 10, 12, 14 och 15 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser.

Paragrafen anger vilka krav på en leksak som måste vara uppfyllda för att den ska få tillhandahållas på marknaden eller i offentlig verksamhet. Paragrafen grundas främst på artiklarna 4.1, 6.1, 7.1 och 10.1 i direktivet. Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.3.1.

8 § En leksak får visas och användas på mässor och utställningar även om den inte uppfyller de krav som föreskrivs i denna lag eller i de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Detta gäller dock bara under förutsättning att det tydligt anges att leksaken inte överensstämmer med kraven och att den inte kommer att tillhandahållas inom

Europeiska unionen förrän den uppfyller kraven.

• Sida 100
•  Original

Paragrafen reglerar sådana leksaker som ställs ut på mässor och utställningar utan att vara tillhandahållna på marknaden eller i offentlig verksamhet. Paragrafen saknar motsvarighet i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.3.1. Genom paragrafen genomförs artikel 16.4 i direktivet.

Paragrafen anger att kraven på leksaker inte ska gälla för sådana leksaker som ställs ut på mässor och utställningar under förutsättning att det tydligt anges på en skylt eller liknande att leksakerna inte överensstämmer med kraven på leksaker och att de inte kommer att tillhandahållas på unionsmarknaden förrän kraven är uppfyllda. Om leksaker som ställs ut på mässor eller liknande säljs eller lämnas som gåva anses de därigenom vara tillhandahållna på marknaden. I sådant fall är undantagsbestämmelsen inte tillämplig.

Säkerhetskrav

9 § En leksak får inte innebära någon risk för någon persons hälsa eller säkerhet när den används på avsett eller förutsebart sätt med hänsyn till barns beteende. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till förmågan hos barn och, i förekommande fall, dem som har uppsikt över barn att hantera leksaken. Detta gäller särskilt för leksaker som är avsedda för barn i en viss angiven åldersgrupp.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om särskilda säkerhetskrav för leksaker.

Säkerhetskraven enligt första och andra styckena ska uppfyllas under hela den tid leksaken normalt sett kan förväntas användas.

Paragrafen anger tillsammans med 10 § de grundläggande säkerhetskrav som leksaker måste uppfylla och vilka hänsyn som ska tas vid bedömningen av om en leksak utgör en risk. Paragrafen saknar direkt motsvarighet i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.3.2. Genom paragrafen genomförs artikel 10.2 första och andra styckena samt 10.3 som uttrycker det allmänna säkerhetskravet och bilaga II till direktivet som uttrycker de särskilda säkerhetskraven.

I första stycket anges det allmänna säkerhetskrav som alla leksaker måste uppfylla oberoende av om de också omfattas av de särskilda säkerhetskraven. Det allmänna säkerhetskravet innebär att en leksak inte får innebära någon risk för någon persons hälsa eller säkerhet när leksaken används på avsett eller förutsebart sätt med hänsyn till barns beteende. Vid bedömningen av riskerna med en leksak ska hänsyn tas till förmågan hos barn och, i förekommande fall, dem som har uppsikt över barn att hantera leksaken. Detta gäller särskilt om leksaken är avsedd för barn i en viss angiven åldersgrupp. Bedömningen av om en leksak är avsedd för barn i en viss åldersgrupp ska göras med utgångspunkt i om de som har uppsikt över barn rimligen skulle kunna anta att leksaken är avsedd för barn i en viss åldersgrupp med tanke på leksakens funktion, storlek och egenskaper. Att hänsyn ska tas till förmågan att hantera leksaken hos barn och hos dem som har uppsikt över barn innebär att den fysiska förmågan att hantera risker hos leksaken inte ska förväntas vara

• Sida 101
•  Original

högre än hos de barn som kan förutses använda leksaken och, i förekommande fall, de vuxna som kan förväntas hålla uppsikt.

Genom bemyndigandet i andra stycket kan de särskilda säkerhetskrav som framgår av bilaga II till direktivet genomföras på förordnings- eller föreskriftsnivå. Att en leksak uppfyller de i sådana föreskrifter fastställda särskilda säkerhetskraven innebär inte att den därmed också uppfyller det i första stycket fastlagda allmänna säkerhetskravet.

I tredje stycket anges att både det allmänna säkerhetskravet och de särskilda säkerhetskraven ska vara uppfyllda under hela den tid leksaken normalt sett kan förväntas användas. En leksak ska således vara säker inte enbart när den släpps ut på marknaden, utan under hela den tid som den normalt sett kan förväntas användas.

10 § En tillverkare ska förse leksaken eller leksakens förpackning samt, om det är lämpligt, bruksanvisningen som medföljer leksaken med varningar och informationstexter om de inbyggda faror och skaderisker som användningen av leksaken kan medföra och om hur dessa kan undvikas. Varningar och informationstexter ska i förekommande fall innehålla upplysning om

1. krav på användarnas lägsta eller högsta ålder,

2. krav på användarnas förmåga,

3. krav på användarnas högsta eller lägsta vikt,

4. att leksaken endast ska användas under tillsyn av vuxen, samt 5. försiktighetsåtgärder vid användning för vissa kategorier av leksaker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om innehållet i varningar och informationstexter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om placeringen och utformningen i övrigt av varningar och informationstexter.

I paragrafen regleras kravet på varningar och informationstexter som ska upplysa om inbyggda faror och skaderisker som användningen av en leksak kan medföra och om hur dessa kan undvikas. Paragrafen motsvaras närmast av 3 § 2 i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.3.2. Paragrafen genomför artiklarna 4.7, 10.2 tredje stycket och 11 i direktivet. Bestämmelsen tar sikte på sådana inbyggda faror och skaderisker vid användningen av en leksak som inte kan åtgärdas i leksakens konstruktion eller säkerhetsanordningar, men som kan undanröjas genom varningar och information om hur leksaken ska användas så att skaderisker undviks. Det kan t.ex. röra sig om leksakshjälmar som är säkra att leka med men farliga om de används i trafiken. Ett annat exempel är gungor som är säkra för hemmabruk men inte tål de påfrestningar som det innebär att använda dem på allmän plats. Om risken inte undanröjs genom varningarna och informationen uppfyller leksaken inte säkerhetskraven.

I första stycket anges att det är tillverkaren som ska förse leksaken eller leksakens förpackning samt, om det är lämpligt, bruksanvisningen som medföljer leksaken med varningar och informationstexter. Vidare anges att varningar och informationstexter i förekommande fall ska innehålla upplysning om åldersgränser, krav på användarnas förmåga, viktgränser,

• Sida 102
•  Original

att leksaken endast ska användas under tillsyn av någon vuxen samt försiktighetsåtgärder vid användningen för vissa kategorier av leksaker. Uppräkningen är i enlighet med bilaga V till direktivet, i vilken de varningar som avses i artikel 11 närmare specificeras. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I andra stycket finns en upplysning om att regeringen meddelar verkställighetsföreskrifter om det närmare innehållet i varningar och informationstexter enligt första stycket. Genom bemyndigandet i tredje stycket får föreskrifter meddelas om placeringen och utformningen i övrigt av varningar och informationstexter. Bemyndigandet omfattar således inte själva innehållet i varningar och informationstexter utan endast den tekniska utformningen, såsom den faktiska placeringen och vilket eller vilka språk som ska användas.

Presumtion om överensstämmelse med säkerhetskraven

11 § En leksak som överensstämmer med en harmoniserad standard, som

Europeiska kommissionen har hänvisat till i Europeiska unionens officiella tidning, ska förutsättas uppfylla de säkerhetskrav som ställs i 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser i den utsträckning kraven omfattas av standarden.

Presumtionsregeln gäller sådana leksaker som överensstämmer med harmoniserade leksaksstandarder eller delar av dem för vilka Europeiska kommissionen har offentliggjort hänvisningar i Europeiska unionens officiella tidning i den utsträckning säkerhetskraven omfattas av standarden.

Presumtionen kan brytas om leksaken trots att den uppfyller en harmoniserad standard visar sig innebära en risk. Det kan exempelvis handla om att nya vetenskapliga rön utvisar risker som inte täcks av standarden eller att det uppkommit behov av att bemöta redan kända risker på ett mer ingående sätt därför att olyckor har inträffat.

Bedömning av överensstämmelse

12 § Innan en leksak släpps ut på marknaden ska tillverkaren utföra eller låta utföra en bedömning av om leksaken överensstämmer med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser. Tillverkaren ska i samband med det utarbeta teknisk dokumentation till grund för bedömningen om överensstämmelse.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förfarandet för bedömning av leksakers överensstämmelse.

• Sida 103
•  Original

I paragrafen föreskrivs att tillverkaren ska utföra eller låta utföra en bedömning av leksakens överensstämmelse med säkerhetskraven innan leksaken släpps ut på marknaden och i samband med detta utarbeta teknisk information till grund för denna bedömning. Paragrafen saknar direkt motsvarighet i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.3.4. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.2 första stycket i direktivet.

I andra stycket ges ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förfarandet för bedömning av leksakers överensstämmelse. Genom bemyndigandet genomförs artiklarna 18–20, 21.1 och 21.2 i direktivet. Sådana föreskrifter får t.ex. avse hur bedömning av leksakers överensstämmelse ska gå till och hur den tekniska dokumentationen ska vara utformad.

Anmälda organ

13 § Organ som ska anmälas enligt 3 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll för att utföra bedömning av överensstämmelse av leksaker genom EG-typkontroll (anmälda organ) ska vara ackrediterade för uppgiften enligt förordning (EG) nr 765/2008.

Ett sådant organ får utföra bedömning av överensstämmelse av leksaker genom EG-typkontroll endast om Europeiska kommissionen eller någon medlemsstat i Europeiska unionen inte har anmält invändningar inom två veckor efter det att anmälan enligt första stycket har skett.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om sådana organs skyldigheter i samband med bedömning av överensstämmelse.

Paragrafen reglerar de krav som ställs på de organ som medverkar i den bedömning av överensstämmelse som görs genom en EG-typkontroll. Med ”EG-typkontroll” avses det förfarande genom vilket ett anmält organ kontrollerar och intygar att en leksak överensstämmer med säkerhetskraven. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 1992 års lag. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3.5.

I andra stycket anges att organ får utföra bedömning av överensstämmelse av leksaker genom EG-typkontroll endast om Europeiska kommissionen eller någon medlemsstat i Europeiska unionen inte har anmält invändningar inom två veckor efter det att anmälan enligt 3 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll har skett. Bestämmelsen genomför artikel 31.5 i direktivet och har utformats i enlighet med

Lagrådets förslag.

Upplysningsbestämmelsen i tredje stycket anger att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om anmälda organs skyldigheter i samband med bedömning och kontroll av överensstämmelse. Föreskrifter om de anmälda organens skyldigheter enligt artikel 35 i direktivet kan meddelas genom myndighetsföreskrifter

• Sida 104
•  Original

med stöd av bemyndigandebestämmelserna i 5 § lagen om teknisk kontroll och 7 § andra stycket förordningen (2005:894) om teknisk kontroll.

EG-försäkran om överensstämmelse

14 § Om en sådan bedömning av överensstämmelse som avses i 12 § innebär att leksaken uppfyller säkerhetskraven, ska tillverkaren upprätta en EG-försäkran om överensstämmelse. Tillverkaren ansvarar därmed för att leksaken överensstämmer med säkerhetskraven.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om EG-försäkran om överensstämmelse för leksaker.

I paragrafen anges ytterligare krav, utöver de som anges i 9, 10 och 12 §§, för att en leksak ska få släppas ut på marknaden. Paragrafen saknar motsvarighet i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.3.6.

I paragrafens första stycke föreskrivs att tillverkaren ska upprätta en EG-försäkran om överensstämmelse om bedömningen av överensstämmelse innebär att leksaken uppfyller säkerhetskraven. Därmed tar tillverkaren ansvar för att leksaken överensstämmer med säkerhetskraven. Bestämmelsen genomför artiklarna 4.2 andra stycket, 15.1 och 15.3 i direktivet och har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Genom bemyndigandet i andra stycket genomförs artikel 15.2 och bilaga III till direktivet. Med stöd av bemyndigandet kommer föreskrifter om utformningen och innehållet i EG-försäkran om överensstämmelse för leksaker att meddelas genom förordning eller myndighetsföreskrifter.

CE-märkning

15 § En tillverkare ska förse leksaken med CE-märkning innan den släpps ut på marknaden.

Bestämmelser om CE-märkning finns i förordning (EG) nr 765/2008. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om CE-märkning av leksaker.

I paragrafen uppställs ytterligare krav, utöver dem som anges i 9, 10, 12 och 14 §§, för att en leksak ska få släppas ut på marknaden. Bestämmelsen genomför artiklarna 16.1, 16.2 och 17 i direktivet, vilka lägger fast kravet på CE-märkning och reglerar vad som gäller för denna märkning. Paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i 1992 års lag, behandlas i avsnitt 6.3.7.

Andra stycket innehåller en upplysning om att bestämmelser om CEmärkning finns i förordning (EG) nr 765/2008.

Genom bemyndigandet i tredje stycket genomförs artikel 16.2 och 17 i direktivet. Sådana föreskrifter som avses med bemyndigandet får exempelvis ange var CE-märkningen ska placeras på en leksak.

• Sida 105
•  Original

Dokumentation

16 § En tillverkare ska bevara EG-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentation som ligger till grund för bedömningen av överensstämmelse i tio år från det att leksaken släpptes ut på marknaden.

Om en marknadskontrollmyndighet enligt 24 § eller i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen begär det och anför skäl för sin begäran, ska tillverkaren tillhandahålla myndigheten den tekniska dokumentationen, eller en översättning av den. Handlingarna ska tillhandahållas inom 30 dagar eller, om det är berättigat på grund av en allvarlig och omedelbar risk, den kortare tid som myndigheten bestämt.

En importör ska under den tid som anges i första stycket för en marknadskontrollmyndighet som avses i andra stycket kunna uppvisa EG-försäkran om överensstämmelse och på begäran se till att myndigheten får tillgång till den tekniska dokumentationen.

Paragrafen reglerar tillverkarens och importörens skyldigheter att bevara och hålla EG-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgänglig för marknadskontrollmyndigheter. Paragrafen saknar motsvarighet i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.3.8.

Bestämmelsen i andra stycket anger tillverkarens skyldighet att på begäran av en marknadskontrollmyndighet tillhandahålla den tekniska dokumentationen eller en översättning av den. Marknadskontrollmyndigheten ska anföra skäl för sin begäran och ange vilken dokumentation begäran omfattar samt i vilka delar en översättning ska tillhandahållas myndigheten. Tillverkarens skyldighet gäller inte bara i förhållande till svenska marknadskontrollmyndigheter, utan gentemot alla marknadskontrollmyndigheter i Europeiska unionen. Detta klargörs – med beaktande av Lagrådets synpunkter – genom att bestämmelsen hänvisar till en marknadskontrollmyndighet enligt 24 § eller i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen. Dokumentationen ska tillhandahållas inom 30 dagar eller den kortare tid som myndigheten bestämmer. En kortare tidsfrist kan vara berättigad om leksaken utgör en allvarlig och omedelbar risk. Bestämmelsen genomför artikel 21.3 andra stycket i direktivet och har i allt väsentligt utformats i enlighet med

Lagrådets förslag.

Lagrådet har ifrågasatt hur effektivt kravet att skäl ska anföras för en begäran att få teknisk dokumentation blir i förhållande till en utländsk marknadskontrollmyndighet. Detta krav innebär att en svensk tillverkare som anmodas tillhandahålla en utländsk myndighet teknisk dokumentation kan vägra om några skäl för begäran inte anförs. Det finns inte några möjligheter för en utländsk myndighet att med stöd av 27 § meddela förelägganden eller förbud som behövs för att lagen och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas. En marknadskontrollmyndighet i en medlemsstat Europeiska unionen har i stället möjlighet att vidta åtgärder i enlighet med det egna nationella regelverket varigenom direktivet om leksakers säkerhet genomförs i

• Sida 106
•  Original

medlemsstaten samt med stöd av förordning (EG) nr 765/2008. Vidare ska enligt artikel 24 i förordningen medlemsstaterna säkerställa effektivt samarbete och informationsutbyte mellan sina marknadskontrollmyndigheter och myndigheterna i andra medlemsstater samt mellan sina egna myndigheter och kommissionen och berörda gemenskapsorgan, beträffande sina program för marknadskontroll och i alla frågor som gäller produkter som utgör en risk. För dessa syften ska marknadskontrollmyndigheterna i en medlemsstat i lämplig omfattning bistå marknadskontrollmyndigheterna i andra medlemsstater, genom att tillhandahålla information eller dokumentation, utföra lämpliga undersökningar och på annat lämpligt sätt delta i undersökningar som inletts i annan medlemsstat. Även artikel 24 i förordningen möjliggör således för en marknadskontrollmyndighet att få information om en tillverkare eller en importör som är etablerad i ett annat medlemsland än det egna.

Bestämmelsen i tredje stycket reglerar importörens skyldighet att kunna uppvisa EG-försäkran om överensstämmelse och på begäran se till att en marknadskontrollmyndighet i Europeiska unionen får tillgång till den tekniska dokumentationen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 6.8 i direktivet.

Den eller de svenska marknadskontrollmyndigheter som enligt 24 § utses av regeringen har i det här sammanhanget de befogenheter som framgår av 25, 27–29 §§ och artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008. Det innebär t.ex. att marknadskontrollmyndigheten kan vitesförelägga tillverkaren att ställa dokumentationen till myndighetens förfogande.

17 § Om tillverkaren inte har upprättat den tekniska dokumentationen i enlighet med 12 § eller föreskrifter som meddelats i anslutning till 12 § eller inte tillhandahåller den tekniska dokumentationen i enlighet med 16 § andra stycket, får en marknadskontrollmyndighet enligt 24 § eller i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen begära att tillverkaren på egen bekostnad låter ett organ som avses i 13 § inom en viss angiven tid utföra en provning av leksakens överensstämmelse med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser.

Paragrafen reglerar tillverkarens skyldighet att, om en marknadskontrollmyndighet i Europeiska unionen begär det, på egen bekostnad låta ett anmält organ utföra en provning av leksaken om tillverkaren brustit i sina skyldigheter när det gäller upprättande och tillhandahållande av den tekniska dokumentationen. Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1992 års lag, genomför artikel 21.4 i direktivet och behandlas i avsnitt 6.3.8.

Spårbarhet

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ekonomiska aktörers skyldigheter i fråga om

1. information som ska följa med leksaken och som avser uppgifter

• Sida 107
•  Original

a) för identifiering av leksaken, och Prop. 2010/11:65

b) om tillverkaren och importören, och

2. dokumentation som behövs för att spåra ursprunget till leksaker som de tillhandahåller eller har tillhandahållit.

Bemyndigandet i punkten 1 avser sådan information som behövs för identifiering av leksaken samt information om tillverkaren och importören. Sådana föreskrifter får avse vem som är skyldig att lämna den information som avses, vilka uppgifter som informationen ska innehålla och hur informationen ska lämnas. Föreskrifterna får även avse skyldigheten att kontrollera att den som är ansvarig för att informationen lämnas har fullgjort sina skyldigheter. Genom bemyndigandet genomförs artiklarna 4.5, 4.6 och 6.3 och delvis artiklarna 6.2 och 7.2 i direktivet.

Bemyndigandet i punkten 2 avser skyldigheten för ekonomiska aktörer att bevara dokumentation som behövs för att spåra ursprunget till leksaker som de tillhandahåller eller har tillhandahållit. Sådana föreskrifter får avse vilka uppgifter som ska lämnas och hur längre dokumentationen ska bevaras. Genom bestämmelsen genomförs artikel 9 i direktivet.

Skadeförebyggande åtgärder och samarbete

19 § En tillverkare ska se till att det finns rutiner som säkerställer att alla tillverkade leksaker överensstämmer med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser. En importör respektive en distributör ska, så länge de ansvarar för en leksak, se till att det finns rutiner för lagring och transport som säkerställer att leksaken fortsätter att överensstämma med säkerhetskraven enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser.

En tillverkare respektive en importör ska bedriva ett skadeförebyggande arbete i syfte att få kännedom om skaderisker hos leksaker som de har tillhandahållit.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillverkares och importörers skyldigheter enligt andra stycket.

Paragrafen reglerar ekonomiska aktörers skyldigheter att vidta vissa skadeförebyggande åtgärder. Bestämmelserna saknar motsvarighet i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.3.10.

I första stycket regleras tillverkares respektive importörers och distributörers skyldighet att se till att det finns rutiner som säkerställer att alla tillverkade leksaker överensstämmer med säkerhetskraven. Genom bestämmelsen genomförs artiklarna 4.4 första stycket, 6.5 och 7.3 i

• Sida 108
•  Original

direktivet. Med anledning av Lagrådets synpunkter kan framhållas att artikel 4.4. första stycket är avsett att tolkas på så sätt att tillverkarens skyldigheter innebär att leksakerna ska överensstämma med de säkerhetskrav som anges i direktivet. Några krav på tillverkningen som sådan ställs emellertid inte i direktivet. Bestämmelsen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Andra stycket anger tillverkares och importörers skyldighet att bedriva ett skadeförebyggande arbete i syfte att få kännedom om skaderisker hos leksaker som de har tillhandahållit. Bestämmelsen genomför artikel 4.4 andra stycket och 6.6 i direktivet. Bestämmelsen innebär en skyldighet att vidta sådana åtgärder som gör det möjligt att få information om leksakers skaderisker för att agera på lämpligt sätt, se 21 §.

Tredje stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om tillverkares och importörers skyldigheter i fråga om skadeförebyggande åtgärder enligt andra stycket. Sådana föreskrifter får t.ex. avse vilka åtgärder skyldigheten omfattar.

20 § En importör som avser att tillhandahålla en leksak ska informera tillverkaren och den eller de myndigheter som avses i 24 § om det finns anledning att anta att leksaken utgör en sådan risk som avses i 9 §.

Första stycket gäller även en distributör som avser att tillhandahålla en leksak. Denne ska i tillämpliga fall även informera importören som har levererat leksaken.

Skyldigheter vid bristande överensstämmelse

21 § En tillverkare eller en importör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit inte överensstämmer med de krav som föreskrivs i denna lag eller i föreskrifter meddelade i anslutning till lagen ska omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att få leksaken att överensstämma med kraven eller om så är lämpligt dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden.

Ett tillbakadragande eller en återkallelse av leksaken ska ha det innehåll som anges i 15–18 §§produktsäkerhetslagen (2004:451). Vad som där sägs om återkallelse från distributör ska dock i stället avse tillbakadragande enligt denna lag.

Paragrafen reglerar tillverkares och importörers skyldigheter när de har anledning anta att en leksak som de har tillhandahållit inte överensstämmer med kraven för leksaker. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Paragrafen genomför artiklarna 4.8 och 6.7i direktivet, utom såvitt gäller underrättelseskyldigheten som regleras i

• Sida 109
•  Original

23 §. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 1992 års lag. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.11.

Bestämmelsen i första stycket innebär att en tillverkare eller en importör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit inte överensstämmer med de krav som föreskrivs i lagen eller i de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen omedelbart måste vidta åtgärder för att leksaken ska överensstämma med kraven eller om så är lämpligt dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden. Med ”har anledning att anta” avses att tillverkaren eller importören har fått tydliga signaler om en leksaks bristande överensstämmelse genom t.ex. konsumentklagomål eller myndighetskontakter. De åtgärder som krävs för att få leksaken att överensstämma med kraven kan exempelvis vara att ändra leksakens konstruktion, om risken med att använda leksaken är förknippad med konstruktionen, eller att förse leksaken med varningar eller information om försiktighetsåtgärder. Endast om risken med att använda leksaken helt försvinner genom varningar kan en sådan åtgärd dock anses som tillräcklig. Leksaker som innebär en allvarlig risk ska alltid dras tillbaka eller återkallas. En leksak som innebär en risk som inte helt kan åtgärdas på annat sätt ska också dras tillbaka eller återkallas.

Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen närmare reglera hur ett tillbakadragande eller en återkallelse ska genomföras. Av andra stycket framgår att ett tillbakadragande eller en återkallelse ska ha det innehåll som följer av 15–18 §§produktsäkerhetslagen. Tillverkaren eller importören ska således vidta de åtgärder som anges där. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna i 15–18 §§produktsäkerhetslagen hänvisas till lagens förarbeten (prop. 2003/04:121 s. 110 ff.). Vad som där anges ska gälla också vid tillämpningen av denna paragraf. Eftersom produktsäkerhetslagen använder begreppet återkallelse för åtgärder som i den nya lagen avser tillbakadragande från distributör förtydligas i bestämmelsen att den nya lagens begreppsbestämning inte ska frångås.

22 § En distributör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit inte överensstämmer med de krav som föreskrivs i denna lag eller i föreskrifter meddelade i anslutning till lagen, ska försäkra sig om att tillverkaren eller importören fullgör sina skyldigheter enligt 21 §. En distributör ska på begäran av en marknadskontrollmyndighet omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att dra tillbaka eller återkalla leksaken från marknaden.

Paragrafen reglerar distributörers skyldigheter när de har anledning anta att en leksak som de har tillhandahållit inte överensstämmer med kraven för leksaker. Den har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Paragrafen genomför artikel 7.4 i direktivet, utom såvitt gäller underrättelseskyldigheten som regleras i 23 §. Även artikel 42.1 andra stycket avseende distributörer genomförs. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 1992 års lag. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.11.

I paragrafen föreskrivs att en distributör som har anledning anta att en leksak inte överensstämmer med säkerhetskraven är skyldig att försäkra

• Sida 110
•  Original

sig om att tillverkaren eller importören fullgör sina skyldigheter enligt 21 §. Detta kan åstadkommas genom att distributören inhämtar en försäkran från den berörde ekonomiska aktören om att skyldigheterna fullgjorts. Vidare föreskrivs en skyldighet för en distributör att på begäran av en marknadskontrollmyndighet omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att dra tillbaka eller återkalla en leksak från marknaden. Detta kan bli aktuellt om en marknadskontrollmyndighet vid en utvärdering av en leksak konstaterar att den inte uppfyller säkerhetskraven.

23 § En ekonomisk aktör som har anledning att anta att en leksak som denne har tillhandahållit utgör en sådan risk som avses i 9 § ska omedelbart underrätta behöriga marknadskontrollmyndigheter i de medlemsstater inom Europeiska unionen där aktören har tillhandahållit leksaken. Aktören ska i underrättelsen lämna detaljerade upplysningar om risken och om vilka åtgärder som har vidtagits.

Paragrafen reglerar ekonomiska aktörers underrättelseskyldighet när de har anledning anta att en leksak som de har tillhandahållit utgör en risk. Paragrafen saknar motsvarighet i 1992 års lag och behandlas i avsnitt 6.3.12. Bestämmelsen genomför delvis artiklarna 4.8, 6.7 och 7.4 i direktivet. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Marknadskontroll

Marknadskontrollmyndigheter

24 § Marknadskontrollen ska utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008.

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.4.1 och 6.4.2, har delvis sin motsvarighet i 4 § i 1992 års lag. Paragrafen har sin grund i artikel 40 i direktivet. Marknadskontroll definieras i 4 § 15 såsom den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av myndigheterna för att se till att leksakerna överensstämmer med de tillämpliga krav som fastställs i relevant unionslagstiftning om harmonisering, och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av allmänintresset.

Paragrafens första stycke innehåller ett bemyndigande för regeringen att bestämma vilken eller vilka myndigheter som ska utöva marknadskontrollen av leksaker.

Andra stycket innehåller en upplysning om att bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008.

Hjälp av polismyndighet

25 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 om

• Sida 111
•  Original

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.4.3, saknar motsvarighet i 1992 års lag. Paragrafen kompletterar artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i fråga om marknadskontroll av leksaker. Paragrafen har sin grund i artikel 40 i direktivet och har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen anges att polismyndigheten på begäran av en marknadskontrollmyndighet ska lämna den hjälp som myndigheten behöver för att de åtgärder som den vidtar med stöd av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska kunna genomföras. Artikel 19 innehåller direkt tillämpliga bestämmelser som riktar sig direkt till den eller de myndigheter som avses i 24 §. Det har därför inte ansetts möjligt att reglera dessa befogenheter i den föreslagna lagen (se avsnitt 6.4.1). Hjälp från polismyndighet får begäras i sådana situationer där det finns ett verkligt behov av polisens särskilda befogenheter att använda våld.

Skyldigheter för anmälda organ

26 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska ett sådant organ som avses i 13 §

1. lämna uppgifter om EG-typintyg som utfärdats, återkallats eller vägrats,

2. tillhandahålla provningsrapporter och teknisk dokumentation,

3. dra tillbaka EG-typintyg för leksaker som inte överensstämmer med säkerhetskraven, och

4. göra en översyn av ett EG-typintyg om myndigheten bedömer att det är nödvändigt.

Paragrafen reglerar skyldigheten för anmälda organ att på begäran av marknadskontrollmyndigheten lämna vissa uppgifter och handlingar av betydelse för marknadskontrollen samt att dra tillbaka eller göra en översyn av utfärdade EG-typintyg. Bestämmelserna, som behandlas i avsnitt 6.4.4, saknar motsvarighet i 1992 års lag. Genom paragrafen genomförs artikel 41 i direktivet.

Förelägganden och förbud

27 § En marknadskontrollsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas.

I paragrafen ges marknadskontrollmyndigheterna rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att den föreslagna lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas. Paragrafen kompletterar artiklarna 16 och 20 i förordning (EG) nr 765/2008 såvitt gäller åtgärder för marknadskontroll av leksaker och

• Sida 112
•  Original

genomför artiklarna 40, 42.1 första och andra styckena, 42.4 första stycket, 42.8 och 45 i direktivet. Bestämmelserna behandlas i avsnitt 6.4.5.

I artiklarna 16 och 20 i förordning (EG) nr 765/2008 anges att effektiva åtgärder ska kunna vidtas för att säkerställa att produkter som utgör en allvarlig risk återkallas, dras tillbaka eller att tillhandahållande på marknaden förbjuds. I artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 regleras åtgärder för marknadskontroll. För att åtgärderna enligt den direkt tillämpliga EU-förordningen ska kunna verkställas har det ansetts nödvändigt att ge marknadskontrollmyndigheterna befogenheter att besluta om förelägganden och förbud utöver vad som framgår av EUförordningen (se avsnitt 6.4.5). Genom paragrafen genomförs även vissa artiklar i direktivet som ställer krav på att marknadskontrollmyndigheterna ska vidta vissa ytterligare åtgärder utöver de som redan följer av förordning (EG) 765/2008. Det handlar om ålägganden att åtgärda den bristande överensstämmelsen (artiklarna 42.1 andra stycket och 45), åtgärder för att återkalla en leksak som utgör en risk eller p.g.a. formell bristande överensstämmelse, t.ex. då CE-märkning saknas eller den tekniska dokumentationen inte är tillgänglig (artiklarna 42.1 andra stycket och 45) och att begära att tillverkaren på egen bekostnad låter ett anmält organ utföra en provning av leksakens överensstämmelse med harmoniserade standarder och grundläggande säkerhetskrav (artikel 21.4).

Ett föreläggande enligt paragrafen kan utformas som ett förbud att släppa ut leksaker på marknaden om de inte uppfyller vissa krav eller som ett föreläggande att åtgärda leksaker så att de uppfyller kraven. Ett föreläggande kan även avse att leksaker ska förses med t.ex. varningar eller märkning av betydelse för leksakens spårbarhet.

28 § Ett föreläggande eller förbud enligt 27 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

I paragrafen anges att förelägganden eller förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Paragrafen genomför delvis artikel 51 i direktivet och behandlas i avsnitt 6.4.5. Med stöd av paragrafen är det således möjligt att koppla vite till åtgärder som marknadskontrollmyndigheten får vidta med stöd av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i fråga om leksaker. Bestämmelsen ger marknadskontrollmyndigheten möjlighet att i det enskilda fallet avstå från att förelägga vite. Ett exempel är när det står klart att en ekonomisk aktör eller ett offentligt organ kommer att följa det som föreläggs denne.

Omedelbar verkställbarhet

29 § En marknadskontrollmyndighet får bestämma att dess beslut enligt 27 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.

• Sida 113
•  Original

Om marknadskontrollmyndigheten konstaterar att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud därför att en leksak innebär en risk finns i regel ett behov av att beslutet genast blir gällande. Verkställigheten av ett sådant beslut bör inte kunna förhalas i avvaktan på prövningen av ett överklagande. Även i fråga marknadskontrollmyndighetens beslut enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 kan det finnas behov av omedelbar verkställighet, t.ex. i samband med att marknadskontrollmyndigheten ålägger en ekonomisk aktör att lämna vissa upplysningar och handlingar som behövs för marknadskontrollen.

Ekonomisk ersättning

30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en ekonomisk aktör ska

1. ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om leksaken vid kontrollen inte uppfyller säkerhetskraven på leksaker enligt 9 och 10 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser, och

2. få ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.

I paragrafen anges att föreskrifter får meddelas dels om att en ekonomisk aktör ska vara skyldig att ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, dels om att en ekonomisk aktör kan ha rätt till ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande. Paragrafen genomför inte någon artikel i direktivet och behandlas i avsnitt 6.4.10.

Punkten 1 motsvarar 6 § punkten 2 i 1992 års lag. Punkten 2 saknar motsvarighet i 1992 års lag. En motsvarande bestämmelse finns i 34 § första stycket produktsäkerhetslagen (2004:451).

Beträffande innebörden av ”särskilda skäl” hänvisas till förarbetena till produktsäkerhetslagen (prop. 1988/89:23 s. 115 och prop. 2003/04:121 s. 145).

Tystnadsplikt

31 § Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad denne har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.

• Sida 114
•  Original

I paragrafen finns bestämmelser om tystnadsplikt för den som har tagit befattning med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt lagen i fråga om någons affärs- eller driftförhållanden. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i 1992 års lag, genomför delvis artikel 49 i direktivet och behandlas i avsnitt 6.4.13.

Sanktionsavgift

32 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot 7, 8, 16 § första stycket, 19, 20, 21, 22 eller 23 § eller mot föreskrifter som har meddelats i anslutning till 18 eller 19 §.

Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite.

I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39–43 §§produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas.

Bestämmelsen i första stycket innebär att överträdelser av de krav som föreskrivs i 7, 8, 16 § första stycket, 19, 20, 21, 22 eller 23 § eller i de föreskrifter som har meddelats i anslutning till 18 eller 19 § kan medföra en påföljd genom att den ekonomiske aktören åläggs en sanktionsavgift. Genom hänvisningen till 7 § förenas alltså även de krav som föreskrivs i 9, 10, 12, 14 och 15 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa bestämmelser med en sanktionsavgift. Den ekonomiska aktören ansvarar också för överträdelser orsakade av den som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar.

Andra stycket anger ett undantag från möjligheten att ålägga sanktionsavgift för det fall överträdelsen omfattas av ett meddelat vitesförbud eller vitesföreläggande.

Hänvisningen i tredje stycket innebär att produktsäkerhetslagens regler om sanktionsavgift ska tillämpas.

Överklagande

33 § En marknadskontrollsmyndighets beslut enligt 27 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag av en marknadskontrollsmyndighet får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

I första stycket anges vilka beslut enligt lagen som får överklagas. Överklagande kan enligt bestämmelsen ske av marknadskontrollmyndigheternas beslut om förelägganden och förbud

• Sida 115
•  Original

Prop

enligt 27 §. Överklagande kan även ske av marknadskontrollmyndighetens beslut som grundar sig på befogenheter som anges i förordning (EG) nr 765/2008 och som innebär åligganden för ekonomiska aktörer, t.ex. enligt artikel 19. Med anledning av

Lagrådets synpunkter kan det framhållas att sådana besluts överklagbarhet följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande. Övriga beslut enligt den nya lagen om leksakers säkerhet får inte överklagas. Det gäller t.ex. beslut att ansöka om utdömande av vite. Frågor om överklagande av beslut enligt föreskrifter på lägre normhierarkisk nivå bör inte regleras i lagen.

. 2010/11:65

Överklagande ska ske till allmän förvaltningsdomstol. Av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats. I andra stycket ställs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

1. Denna lag träder i kraft den 20 juli 2011, då lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet ska upphöra att gälla.

2. Den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om leksaker som har släppts ut på marknaden före ikraftträdandet.

3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt den upphävda lagen ska fortfarande gälla.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 7.

9.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner

2 §

Beteckning Betydelse – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – Lastbil

Lekfordon

Lätt lastbil

1. En bil som är inrättad huvudsakligen för godsbefordran.

2. En annan bil som inte är att anse som en personbil eller en buss. Lastbilar delas in i lätta och tunga lastbilar. Ett fordon som ska anses som leksak enligt lagen (2011:000) om leksakers säkerhet. En lastbil med en totalvikt av högst 3,5 ton. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

• Sida 116
•  Original

Paragrafen har ändrats på så sätt att en hänvisning avseende begreppet ”lekfordon” sker till den nya lagen om leksakers säkerhet.