EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/92/EU

av den 23 juli 2014

om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto

med grundläggande funktioner

(Text av betydelse för EES)

^{EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV}

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande ( ¹ ),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande ( ² ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( ³ ), och

av följande skäl:

(1)

Enligt artikel 26.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska den inre marknaden

omfatta ett område utan inre gränser där den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs.

En fragmenterad inre marknad skadar konkurrenskraften, tillväxten och skapandet av sysselsättning inom unionen.

Att undanröja direkta och indirekta hinder för den inre marknadens funktion är avgörande för att fullborda den.

Unionsåtgärder när det gäller den inre marknaden för den finansiella tjänstesektorn för privatpersoner har redan i

hög grad bidragit till att utveckla betaltjänstleverantörernas gränsöverskridande verksamhet, öka konsumenternas

valmöjligheter och förbättra kvaliteten på och insynen i erbjudandena.

(2)

I

detta

avseende

fastställs

genom

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2007/64/EG

( ⁴ ) grundläggande krav på

insyn när det gäller de avgifter som betaltjänstleverantörer tar ut för tjänster i samband med betalkonton. Detta har

underlättat betaltjänstleverantörernas verksamhet avsevärt genom enhetliga regler för tillhandahållandet av betal­

tjänster och den information som ska lämnas, minskad administrativ börda och sänkta kostnader för betaltjänst­

leverantörerna.

(3)

En välfungerande inre marknad och utvecklingen av en modern, socialt integrerad ekonomi är i allt högre grad

beroende av att betaltjänster är tillgängliga för alla. Ny lagstiftning måste i detta avseende vara en del av en smart

ekonomisk strategi för unionen, som måste ta faktisk hänsyn till mer utsatta konsumenters behov.

^SV

L 257/214

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

( ¹ ) EUT C 51, 22.2.2014, s. 3.

( ² ) EUT C 341, 21.11.2013, s. 40.

( ³ ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 15 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 23 juli 2014.

( ⁴ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om

ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319,

5.12.2007, s. 1).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

21

(4)

Som

Europaparlamentet

påpekade

i

sin

resolution

av

den

4

juli

2012

med

rekommendationer

till

kommissionen

om tillgång till grundläggande banktjänster måste det dock göras mer för att förbättra och utveckla den inre

marknaden för banktjänster till privatkunder. För närvarande hämmar bristen på insyn i och jämförbarhet hos

avgifter samt svårigheterna med att byta betalkonton fortfarande utvecklingen av en fullständigt integrerad mark­

nad och bidrar till en låg nivå av konkurrens inom banksektorn för privatkunder. Dessa problem måste åtgärdas

och höga kvalitetsstandarder måste uppnås.

⁽⁵⁾ Dagens

förhållanden

på

den

inre

marknaden

kan

avskräcka

betaltjänstleverantörer

från

att

utöva

sin

frihet

att

etablera sig eller erbjuda tjänster inom unionen på grund av svårigheten att få kunder på en ny marknad. Det krävs

ofta en stor investering för att gå in på en ny marknad. En sådan investering kan endast motiveras om leverantören

förväntar sig tillräckliga möjligheter och en motsvarande efterfrågan hos konsumenterna. Konsumenternas låga

rörlighet när det gäller finansiella tjänster för privatpersoner beror till stor del på bristen på insyn och jämförbarhet

när det gäller de avgifter och tjänster som erbjuds och på svårigheter i samband med byte av betalkonton. Dessa

faktorer dämpar också efterfrågan. Detta gäller särskilt i gränsöverskridande sammanhang.

⁽⁶⁾

Dessutom kan betydande hinder för fullbordandet av den inre marknaden för betalkonton också uppstå genom

fragmenteringen av de befintliga nationella regelverken. De nuvarande bestämmelserna på nationell nivå om

betalkonton och i synnerhet om jämförbarhet hos avgifter samt byte av betalkonton varierar. När det gäller byten

har bristen på enhetliga bindande bestämmelser på unionsnivå lett till varierande praxis och bestämmelser på

nationell nivå. Dessa skillnader är ännu mer framträdande när det gäller jämförbarhet hos avgifter där det inte finns

några bestämmelser, inte ens självregleringsbestämmelser, på unionsnivå. Om dessa skillnader skulle bli ännu mer

betydande i framtiden, eftersom betaltjänstleverantörerna tenderar att anpassa sin praxis efter de nationella mark­

naderna, skulle detta öka kostnaderna för att bedriva gränsöverskridande verksamhet jämfört med inhemska

leverantörers kostnader och på så sätt göra det mindre lockande att bedriva verksamhet på gränsöverskridande

basis. Den gränsöverskridande verksamheten på den inre marknaden försvåras också av hindren för att öppna ett

betalkonto utomlands. De nuvarande restriktiva kriterierna för rätten att öppna betalkonton kan hindra unions­

medborgare från att röra sig fritt inom unionen. Om alla konsumenter får tillgång till ett betalkonto kommer de

att kunna delta på den inre marknaden och ta del av fördelarna med den inre marknaden.

(7)

Eftersom vissa potentiella kunder inte öppnar betalkonton, antingen för att de inte får eller för att inte erbjuds

lämpliga produkter, utnyttjas den potentiella efterfrågan på betalkontotjänster i unionen inte fullt ut i dag. Om fler

konsumenter deltog på den inre marknaden skulle detta vara en ytterligare motivation för betaltjänstleverantörer

att gå in på nya marknader. Att skapa förutsättningar för att ge alla konsumenter tillgång till ett betalkonto är

också nödvändigt för att främja deras deltagande på den inre marknaden och ge dem möjlighet att ta del av de

fördelar som den inre marknaden har medfört.

⁽⁸⁾

Insyn i och jämförbarhet hos avgifter har behandlats på unionsnivå i ett självregleringsinitiativ som bankindustrin

lanserat. Det gick dock aldrig att nå en slutlig överenskommelse om det initiativet. När det gäller byten innehåller

de gemensamma principer som infördes 2008 av EBIC (European Banking Industry Committee) en mallmekanism

för byten mellan betalkonton som erbjuds av banker i samma medlemsstat. Eftersom de inte är bindande har dessa

gemensamma principer emellertid inte tillämpats enhetligt inom unionen, och de har inte gett tillfredsställande

resultat. Vidare gäller de gemensamma principerna endast byte av betalkonto på nationell nivå och berör inte

gränsöverskridande byten. När det slutligen gäller tillgång till ett grundläggande betalkonto uppmanades medlems­

staterna i kommissionens rekommendation 2011/442/EU ( ¹ ) att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att se till

att den tillämpades senast sex månader efter offentliggörandet. Hittills är det endast ett fåtal medlemsstater som

följer de viktigaste principerna i den rekommendationen.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/215

( ¹ ) Kommissionens rekommendation 2011/442/EU av den 18 juli 2011 om tillgång till ett grundläggande betalkonto (EUT L 190,

21.7.2011, s. 87).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

22

(9)

För att stödja en effektiv och problemfri finansiell rörlighet på lång sikt är det mycket viktigt att införa en enhetlig

uppsättning regler för att hantera problemet med låg konsumentrörlighet, och i synnerhet att förbättra möjlighe­

terna att jämföra betalkontotjänster och betalkontoavgifter, och att öka viljan att byta betalkonto, samt undvika

diskriminering på grund av bosättningsort av konsumenter som vill öppna och använda ett betalkonto på gräns­

överskridande basis. Vidare är det mycket viktigt att anta lämpliga åtgärder för att främja kundernas deltagande på

marknaden för betalkonton. Dessa åtgärder kommer att göra det mer attraktivt för betaltjänstleverantörer att gå in

på den inre marknaden och skapa rättvisa villkor, vilket kommer att leda till ökad konkurrens och effektiv

fördelning av resurser på unionens finansiella marknad för privatpersoner, till gagn för såväl företag som kon­

sumenter. Information som ger insyn i avgifter och bytesmöjligheter kommer tillsammans med rätten till tillgång

till ett betalkonto med grundläggande funktioner också att göra det lättare för unionsmedborgarna att söka

leverantörer i hela unionen, och därmed dra nytta av en fullt fungerande inre marknad för finansiella tjänster

till privatpersoner och bidra till den fortsatta utvecklingen av den inre marknaden.

⁽¹⁰⁾ Det är också av avgörande betydelse att se till att detta direktiv inte hämmar innovation på området för finansiella

tjänster till privatpersoner. Varje år blir ny teknik tillgänglig, vilket kan göra den nuvarande typen av betalkonton

föråldrad, så som mobila banktjänster och värdekort.

(11)

Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller anta strängare bestämmelser för att skydda

konsumenterna, förutsatt att sådana bestämmelser står i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt unions­

rätten och detta direktiv.

⁽¹²⁾ Bestämmelserna

i

det

här

direktivet

om

jämförbarhet

hos

avgifter

och

byte

av

betalkonto

bör

tillämpas

på

samtliga

betaltjänstleverantörer, enligt definitionen i direktiv 2007/64/EG. Bestämmelserna i det här direktivet om tillgång

till betalkonton med grundläggande funktioner bör tillämpas endast på kreditinstitut. Samtliga bestämmelser i det

här direktivet bör gälla betalkonton genom vilka konsumenter kan genomföra följande transaktioner: placera

medel, ta ut pengar samt genomföra och ta emot betalningstransaktioner till och från tredje parter, inbegripet

genomförandet av betalningar. Till följd av detta bör konton med mer begränsade funktioner exkluderas. Konton

som exempelvis sparkonton, kreditkortskonton dit medel vanligtvis betalas in med återbetalningen av en kredit­

kortsskuld som enda syfte, bolånekonton och konton för elektroniska pengar bör i princip vara uteslutna från

tillämpningsområdet för i det här direktivet. Om sådana konton används för dagliga betalningstransaktioner och

innehåller alla de funktioner som förtecknas ovan kommer de däremot att omfattas av tillämpningsområdet för det

här direktivet. Konton som innehas av företag, även små företag och mikroföretag, ligger utanför direktivets

räckvidd, såvida det inte är fråga om ett personligt innehav. Medlemsstater bör kunna välja att utvidga det här

direktivets tillämpningsområde till andra betaltjänstleverantörer och andra betalkonton, t.ex. sådana som erbjuder

mer begränsade betalningsfunktioner.

⁽¹³⁾ Eftersom ett betalkonto med grundläggande funktioner är ett sådant betalkonto som omfattas av detta direktiv, bör

bestämmelserna om insyn och byte också tillämpas på sådana konton.

(14)

De definitioner som används i detta direktiv bör i största möjliga utsträckning anpassas efter dem som finns i

andra unionslagstiftningsakter, särskilt de som ingår i direktiv 2007/64/EG och i Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 260/2012 ( ¹ ).

⁽¹⁵⁾ Det är mycket viktigt att konsumenter kan förstå avgifterna, så att de kan jämföra erbjudanden från olika betal­

tjänstleverantörer och fatta välgrundade beslut om vilket betalkonto som är lämpligast för deras behov. Det går

inte att jämföra avgifter om betaltjänstleverantörerna använder olika terminologi för samma tjänster och lämnar

informationen i olika format. En standardiserad terminologi, tillsammans med riktad avgiftsinformation som

presenteras i ett enhetligt format och täcker de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton,

kan hjälpa konsumenterna att förstå och jämföra avgifter.

^SV

L 257/216

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav

för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (EUT L 94, 30.3.2012, s. 22).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

23

(16)

Konsumenterna skulle ha störst nytta av information som är kortfattad, standardiserad och lätt att jämföra mellan

olika betaltjänstleverantörer. De verktyg som konsumenterna erbjuds för att jämföra betalkontoerbjudanden skulle

inte vara till någon nytta om det tar så lång tid att gå igenom långa listor över avgifter för olika erbjudanden att

detta omintetgör fördelen med att kunna välja det bästa erbjudandet. Dessa verktyg bör vara av många olika slag

och konsumentundersökningar bör genomföras. I detta skede bör avgiftsterminologin endast vara standardiserad

när det gäller de mest representativa begreppen och definitionerna inom medlemsstaterna för att undvika risken för

alltför mycket information och underlätta ett snabbt genomförande.

⁽¹⁷⁾ Medlemsstaterna bör fastställa avgiftsterminologin och därvid ta hänsyn till de lokala marknadernas särskilda

egenskaper. För att betraktas som representativa bör tjänsterna omfattas av avgifter hos minst ett kreditinstitut i

en medlemsstat. När tjänsterna är gemensamma för en majoritet av medlemsstaterna bör även den terminologi

som används för att definiera dessa tjänster standardiseras på unionsnivå för att möjliggöra bättre jämförelser av

betalkontoerbjudanden i hela unionen. För att säkerställa en tillräcklig grad av överensstämmelse mellan de

nationella förteckningarna bör Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA) inrättad ge­

nom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 ( ¹ ) utfärda riktlinjer för att hjälpa medlems­

staterna att identifiera de tjänster som oftast används och som medför de högsta kostnaderna för konsumenterna

på nationell nivå. Därför bör medlemsstaterna senast den 18 december 2014 för kommissionen och EBA ange

vilka myndigheter de riktlinjerna bör riktas till.

⁽¹⁸⁾ När

medlemsstaterna

har

upprättat

en

preliminär

förteckning

över

de

mest

representativa

tjänster

som

omfattas

av

en avgift på nationell nivå, tillsammans med begrepp och definitioner, bör EBA granska dem för att med hjälp av

förslag till tekniska standarder för tillsyn fastställa vilka tjänster som är gemensamma för majoriteten av medlems­

staterna och föreslå begrepp och definitioner på unionsnivå för dessa på unionens institutioners samtliga officiella

språk. EBA bör se till att det inte används mer än en term för varje tjänst på något av medlemsstaternas officiella

språk som också är ett av unionens institutioners officiella språk. Detta innebär att olika medlemsstater, som har

ett av unionens institutioners officiella språk gemensamt, kan använda olika termer för samma tjänst, och därmed

beakta nationella variationer. Medlemsstaterna bör därefter införliva tillämpliga unionstermer i sina preliminära

förteckningar och offentliggöra sina slutliga förteckningar baserade på detta.

(19)

För att hjälpa konsumenterna att enkelt jämföra betalkontoavgifter på hela den inre marknaden bör betaltjänst­

leverantörer ge konsumenterna ett dokument med avgiftsinformation som anger avgifterna för alla tjänster i

förteckningen över de mest representativa betalkontotjänsterna på nationell nivå. I dokumentet med avgiftsinfor­

mation bör, när detta är tillämpligt, endast de standardiserade begrepp och definitioner som fastställts på unions­

nivå användas. Detta skulle också bidra till att skapa rättvisa villkor mellan betaltjänstleverantörer som konkurrerar

på marknaden för betalkonton. Dokumentet med avgiftsinformation bör inte omfatta några andra avgifter. Om en

betaltjänstleverantör inte erbjuder en tjänst som ingår i förteckningen över de mest representativa betalkontotjäns­

terna bör detta anges exempelvis genom att tjänsten markeras med ”erbjuds inte” eller ”ej tillämplig”. Medlems­

staterna bör kunna kräva att väsentliga indikatorer som t.ex. en heltäckande kostnadsindikator där den övergri­

pande årliga kostnaden för betalkontot summeras för konsumenterna ska tillhandahållas tillsammans med doku­

mentet med avgiftsinformation. För att göra det lättare för konsumenterna att förstå vilka avgifter de måste betala

för sitt betalkonto ska de ges tillgång till en tydlig, icke-teknisk och otvetydig ordlista som åtminstone innehåller

förklaringar av de avgifter och tjänster som ingår i dokumentet med avgiftsinformation. Ordlistan bör bli ett

användbart verktyg för att främja en bättre förståelse av vad avgifterna innebär, vilket i sin tur ger konsumenterna

makt att öka sin rörlighet och bredda urvalet av betalkontoerbjudanden. Det bör också införas en skyldighet som

kräver att betaltjänstleverantörer informerar konsumenterna avgiftsfritt och minst en gång om året om samtliga

avgifter som har tagits ut för deras betalkonto, i tillämpliga fall inbegripet kontokreditsräntan och inlåningsräntan.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/217

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns­

myndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut

2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

24

Detta ska inte påverka tillämpningen av de bestämmelser om kontokrediter som framgår av Europaparlamentets

och rådets direktiv 2008/48/EG ( ¹ ). Efterhandsinformation bör lämnas i ett särskilt dokument benämnt avgifts­

redovisning. Det bör ge en överblick över upplupen ränta och samtliga avgifter som har tagits ut i samband med

användning av betalkontot så att konsumenten kan förstå vad de avser och bedöma behovet av att ändra

konsumtionsmönster eller byta leverantör. Denna fördel skulle maximeras genom information i efterhand om

avgifterna där de mest representativa tjänsterna presenteras i samma ordning som i förhandsinformationen om

avgifterna.

⁽²⁰⁾ För

att

tillgodose

konsumenternas

behov

måste

det

ses

till

att

informationen

om

avgifter

för

betalkonton

är

korrekt, tydlig och jämförbar. EBA bör därför, efter samråd med nationella myndigheter och efter det att en

konsumentundersökning har utförts, utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande i syfte att fastställa

ett standardiserat presentationsformat för dokumentet med avgiftsinformation och avgiftsredovisningen och de

gemensamma symbolerna, för att säkerställa att dessa är begripliga och jämförbara för konsumenterna. Alla

dokument med avgiftsinformation och avgiftsredovisning bör upprättas i samma format och med samma dis­

position i varje medlemsstat, så att konsumenterna kan jämföra de båda dokumenten och så att informationen blir

så begriplig och användbar som möjligt. Dokumentet med avgiftsinformation och avgiftsredovisning bör vara lätta

att särskilja från andra meddelanden. När de formaten utarbetas bör EBA också beakta att medlemsstaterna kan

välja att tillhandahålla dokumentet med avgiftsinformation och avgiftsredovisningen tillsammans med sådan infor­

mation som krävs enligt andra unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om betalkonton och

tillhörande tjänster.

⁽²¹⁾ För att se till att gällande unionsterminologi används konsekvent i hela unionen bör medlemsstaterna införa en

skyldighet för betaltjänstleverantörer att i sin kommunikation med konsumenterna, däribland i dokumentet med

avgiftsinformation och i avgiftsredovisningen, använda den gällande unionsterminologin tillsammans med den

övriga nationella standardiserade terminologi som fastställs i den slutliga förteckningen. Betaltjänstleverantörer

bör få använda namn på varumärken i avtalsinformation, kommersiell information och marknadsföringsinfor­

mation till konsumenter, förutsatt att de tydligt anger det motsvarande standardiserade begrepp som är tillämpligt.

Om de väljer att använda namn på varumärken i dokumentet med avgiftsinformation eller i avgiftsredovisningen

bör detta ske utöver användningen av de standardiserade termerna vilka fungerar som en sekundär beteckning,

genom att t.ex. vara skrivet inom parentes eller med mindre bokstäver.

(22)

Jämförelsewebbplatser som är fristående är ett effektivt verktyg för konsumenterna när det gäller att bedöma olika

betalkontoerbjudandens fördelar på ett enda ställe. Sådana webbplatser kan erbjuda en bra avvägning mellan

behovet av tydlig och kortfattad information och behovet av att den är fullständig och uttömmande genom att

ge användarna möjlighet att få mer detaljerad information när detta är av intresse för dem. För att ge en

representativ översikt bör de syfta till att omfatta så många olika sorters erbjudanden som möjligt, samtidigt

som de också täcker en betydande del av marknaden. De kan också minska sökningskostnaderna, eftersom

konsumenterna inte behöver samla in information separat från de olika betaltjänstleverantörerna. Det är mycket

viktigt att den information som lämnas på dessa webbplatser är tillförlitlig, objektiv och transparent samt att

konsumenterna informeras om att dessa webbplatser finns tillgängliga. Medlemsstaterna bör i detta avseende

informera allmänheten om dessa webbplatser.

⁽²³⁾ För

att

få

opartisk

information

om

avgifter

och

räntesatser

som

tillämpas

gällande

betalkonton

bör

konsumenterna

kunna gå in på för allmänheten tillgängliga jämförelsewebbplatser vars verksamhet är fristående från betaltjänst­

leverantörer, vilket betyder att ingen betaltjänstleverantör får gynnas på andras bekostnad i sökresultaten. Därför

bör medlemsstaterna se till att konsumenterna har fri tillgång till minst en sådan webbplats inom deras respektive

territorier. Dessa webbplatser får drivas av de behöriga myndigheterna eller för deras räkning, av andra offentliga

myndigheter och/eller av privata aktörer. Behovet av en funktion för jämförelse av avgifter knutna till betalkonton

kan också tillgodoses genom befintliga webbplatser där en omfattande uppsättning finansiella eller icke-finansiella

produkter jämförs. Sådana webbplatser bör fungera i enlighet med specificerade kvalitetskriterier inbegripet kravet

att de bör tillhandahålla uppgifter om deras ägare och korrekt och aktuell information, ange tidpunkten för den

senaste uppdateringen, ange tydliga och objektiva kriterier som jämförelserna ska grundas på samt omfatta ett brett

^SV

L 257/218

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets

direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

25

urval av betalkonton som täcker en betydande del av marknaden. Medlemsstaterna bör kunna bestämma hur ofta

den information som konsumenterna ges på jämförelsewebbplatser ska revideras och uppdateras, med beaktande

av hur ofta betaltjänstleverantörer vanligtvis uppdaterar sin avgiftsinformation. Medlemsstaterna bör också fastställa

vad som utgör ett brett urval av betalkonton som täcker en betydande del av marknaden genom att bedöma t.ex.

hur många betaltjänstleverantörer det finns och därmed huruvida en enkel majoritet eller mindre skulle vara

tillräckligt och/eller marknadsandel och/eller geografisk belägenhet. På en jämförelsewebbplats bör avgifterna för

tjänster som ingår i förteckningen över de mest representativa betalkontotjänsterna jämföras, med användande av

integrerad unionsterminologi.

Det är lämpligt att medlemsstaterna bör kunna kräva att sådana webbplatser innehåller jämförelser av annan

information, t.ex. information om bestämningsfaktorer för nivån på de tjänster betaltjänstleverantörer tillhanda­

håller, så som antalet filialer eller uttagsautomater och deras belägenhet. Om det bara finns en webbplats i en

medlemsstat och den webbplatsen slutar att fungera eller inte längre uppfyller kvalitetskriterierna bör medlems­

staten se till att konsumenterna inom rimlig tid får tillgång till en annan jämförelsewebbplats på nationell nivå.

⁽²⁴⁾ Betaltjänstleverantörer

brukar

erbjuda

ett

betalkonto

inom

ramen

för

ett

paket

med

andra

produkter

eller

tjänster

än de som är knutna till ett betalkonto, så som försäkringsprodukter eller finansiell rådgivning. Det kan vara ett

sätt för betaltjänstleverantörerna att diversifiera sitt utbud och konkurrera med varandra och kan i slutändan främja

konsumenterna. Kommissionens undersökning av kopplingsförbehåll i den finansiella sektorn från 2009, samt

åtföljande samråd och klagomål från konsumenter, har visat att betaltjänstleverantörer kan erbjuda betalkonton i

paket med produkter som konsumenterna inte har efterfrågat som inte är nödvändiga för betalkonton, såsom

hemförsäkring. Det har också konstaterats att de förfarandena kan minska insynen i och jämförbarheten hos

priserna, begränsa konsumenternas köpalternativ och hämma deras rörlighet. Därför bör medlemsstaterna se till att

konsumenterna, när betaltjänstleverantörer erbjuder betalkonton i paket, får information om huruvida det är

möjligt att köpa betalkontot separat och att de i så fall tillhandahålls separat information om de gällande kostnader

och avgifter som är knutna till var och en av de övriga produkter eller tjänster som kan köpas separat.

(25)

Processen för byte av betalkonton bör harmoniseras i hela unionen. Befintliga åtgärder på nationell nivå är extremt

varierade för närvarande och ger inga garantier för att nivån av konsumentskydd är tillräcklig i alla medlemsstater.

Införandet av lagstiftningsåtgärder i varje medlemsstat för fastställande av de viktigaste principer betaltjänstleve­

rantörer som tillhandahåller en sådan tjänst måste följa skulle förbättra den inre marknadens funktion för både

konsumenter och betaltjänstleverantörer. Å ena sidan skulle det garantera lika villkor för konsumenter som kanske

är intresserade av att öppna ett betalkonto i en annan medlemsstat, eftersom det skulle säkerställa att en mot­

svarande nivå av skydd erbjuds. Å andra sidan skulle det minska skillnaderna mellan de lagstiftningsåtgärder som

redan har införts på nationell nivå och skulle därför begränsa den administrativa bördan för betaltjänstleverantörer

som avser att erbjuda sina tjänster på gränsöverskridande basis. Som följd skulle åtgärderna för byte underlätta

tillhandahållandet av tjänster med anknytning till betalkonton inom den inre marknaden.

⁽²⁶⁾ Byte

bör

inte

inbegripa

något

avtalsbyte

från

den

överförande

betaltjänstleverantören

till

den

mottagande

betal­

tjänstleverantören.

(27)

Konsumenterna kommer att ha ett incitament att byta betalkonto endast om processen inte är alltför administrativt

och finansiellt betungande. Därför bör betaltjänstleverantörer erbjuda konsumenterna ett tydligt, snabbt och säkert

förfarande för byte av betalkonto, inbegripet betalkonton med grundläggande funktioner. Ett sådant förfarande bör

garanteras när konsumenter vill byta från en betaltjänstleverantör till en annan och också när konsumenter vill

byta mellan olika betalkonton hos samma betaltjänstleverantör. Detta skulle göra att konsumenterna kan dra nytta

av de mest fördelaktiga erbjudandena på marknaden och lätt byta från sitt befintliga betalkonto till andra, som

eventuellt passar bättre, oavsett om detta sker hos samma betaltjänstleverantör eller mellan olika betaltjänstleve­

rantörer. Om betaltjänstleverantörer tar ut avgifter i samband med bytestjänsten bör dessa vara rimliga samt

anpassade efter betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/219

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

26

(28)

Medlemsstaterna bör, när det gäller byten där båda betaltjänstleverantörerna är etablerade på deras territorium,

kunna fastställa eller bibehålla arrangemang som avviker från dem som fastställs i detta direktiv om detta klart och

tydligt ligger i konsumentens intresse.

(29)

Bytesprocessen

bör

vara

så

okomplicerad

som

möjligt

för

konsumenten.

Därför

bör

medlemsstaterna

se

till

att

det

är den mottagande betaltjänstleverantören som har ansvar för att inleda och förvalta processen för konsumentens

räkning. Medlemsstaterna bör kunna använda ytterligare medel, t.ex. en teknisk lösning, när bytestjänsten fastställs.

Sådana ytterligare medel får överskrida kraven i detta direktiv, t.ex. får bytestjänsten tillhandahållas inom en kortare

tidsram eller betaltjänstleverantörer kan bli tvungna att på konsumentens begäran säkerställa en automatisk eller

manuell översändning av betalningar som mottagits på det tidigare betalkontot till det nya betalkontot under en

fastställd begränsad period från och med erhållandet av tillståndet att byta. Sådana ytterligare medel får också

användas av betaltjänstleverantörer på frivillig grund även om det inte krävs av någon medlemsstat.

(30)

Konsumenterna

bör

kunna

be

den

mottagande

betaltjänstleverantören

att

genomföra

bytet

för

alla

eller

delar

av

inkommande betalningar, stående överföringar och autogireringsmedgivanden, helst vid ett enda möte med den

mottagande betaltjänstleverantören. Därför bör konsumenterna kunna underteckna ett tillstånd där de samtycker

till vart och ett av de ovannämnda uppdragen. Medlemsstaterna kan kräva att konsumentens tillstånd avges

skriftligt, men kan också välja att godta likvärdiga medel när detta är lämpligt, t.ex. när ett automatiskt system

för byte har införts. Innan konsumenten ger sitt tillstånd bör denne informeras om alla steg i det förfarande som

krävs för att genomföra bytet. Tillståndet kan t.ex. inbegripa alla uppdrag som utgör en del av bytestjänsten och

göra det möjligt för konsumenten att välja bara några av dessa uppdrag.

⁽³¹⁾ Den

överförande

betaltjänstleverantören

måste

samarbeta

för

att

bytet

ska

kunna

genomföras.

Den

överförande

betaltjänstleverantören bör ge den mottagande betaltjänstleverantören all information som är nödvändig för att

lägga in betalningarna i det andra betalkontot. Informationen bör dock inte överskrida vad som krävs för att

genomföra bytet.

⁽³²⁾ För

att

underlätta

öppnandet

av

gränsöverskridande

konton

bör

konsumenterna

kunna

begära

att

den

nya

betal­

tjänstleverantören för det nya betalkontot upprättar alla eller delar av stående överföringar, godkänner autogire­

ringar från och med den dag som konsumenten har angivit samt ger konsumenten information med närmare

uppgifter om det nya betalkontot, helst vid ett enda möte med den nya betaltjänstleverantören.

⁽³³⁾ Konsumenterna bör inte bli föremål för ekonomiska förluster, inbegripet avgifter och ränta, orsakade av misstag

som begåtts av någon av de betaltjänstleverantörer som är inblandande i bytet. Framför allt ska konsumenterna

inte behöva bära någon ekonomisk förlust som härstammar från betalningen av extraavgifter, ränta eller andra

avgifter, böter, straffavgifter eller någon annan typ av finansiell skada orsakad av försening i utförandet av betal­

ningen.

⁽³⁴⁾ Medlemsstaterna

bör

garantera

att

konsumenter

som

har

för

avsikt

att

öppna

ett

betalkonto

inte

diskrimineras

på

grund av sin nationalitet eller bosättningsort. Samtidigt som det är viktigt att kreditinstitut förvissar sig om att

deras kunder inte utnyttjar det finansiella systemet för olagliga ändamål som bedrägeri, penningtvätt eller finan­

siering av terrorism, bör de inte införa hinder för konsumenter som vill ta del av fördelarna med den inre

marknaden genom att öppna och använda betalkonton på gränsöverskridande basis. Därför bör inte bestämmel­

serna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG ( ¹ ) användas som en förevändning för att avvisa kunder

som är kommersiellt mindre attraktiva.

^SV

L 257/220

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella

systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 25.11.2005, s. 15).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

27

(35)

Konsumenter

som

är

lagligen

bosatta

i

unionen

bör

inte

diskrimineras

på

grund

av

sin

nationalitet

eller

bosätt­

ningsort eller av något annat av de skäl som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande

rättigheterna (nedan kallad stadgan), när de ansöker om eller använder ett betalkonto i unionen. Medlemsstaterna

bör dessutom säkerställa tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner, oavsett konsumentens ekono­

miska omständigheter, så som deras anställning, inkomstnivå, kredithistoria eller personliga konkurs.

(36)

Konsumenter som är lagligen bosatta i unionen, och som inte har ett betalkonto i en viss medlemsstat, bör ha rätt

att öppna och nyttja ett betalkonto med grundläggande funktioner i den medlemsstaten. Begreppet ”lagligen bosatt

i unionen” bör omfatta såväl unionsmedborgare som tredjelandsmedborgare som redan har vissa rättigheter genom

olika unionsakter, t.ex. rådets förordning (EEG) nr 1408/71 ( ¹ ), rådets direktiv 2003/109/EG ( ² ), rådets förordning

(EG) nr 859/2003 ( ³ ) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG ( ⁴ ). Det bör även omfatta personer

som söker asyl inom ramen för Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning

och protokollet av den 31 januari 1967 och andra relevanta internationella fördrag. Dessutom bör medlems­

staterna kunna låta begreppet ”lagligen bosatt i unionen” omfatta även andra tredjelandsmedborgare inom det egna

territoriet.

(37)

Medlemsstaterna bör, med full respekt för de grundläggande friheter som garanteras genom fördragen, kunna kräva

att konsumenter som vill öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner på deras territorium visar att de har

ett genuint intresse av att göra detta. Utan att det påverkar tillämpningen av de krav som antagits i enlighet med

direktiv 2005/60/EG för att förhindra penningtvätt, bör fysisk närvaro i kreditinstitutens lokaler inte krävas för att

ett sådant genuint intresse ska ha visats.

(38)

Medlemsstaterna

bör

se

till

att

antalet

kreditinstitut

som

erbjuder

betalkonton

med

grundläggande

funktioner

är

tillräckligt högt för att säkerställa att alla konsumenter kan omfattas, för att undvika all slags diskriminering av

dem och för att undvika snedvridning av konkurrensen. Vid fastställandet av det antal kreditinstitut som är

tillräckligt högt bör de faktorer som ska tas i beaktande omfatta täckningen för nätverket av kreditinstitut,

storleken på medlemsstatens territorium, spridningen av konsumenter över territoriet, kreditinstitutens marknads­

andelar och huruvida betalkonton med grundläggande funktioner endast utgör en liten del av de betalkonton som

tillhandahålls av ett kreditinstitut. Betalkonton med grundläggande funktioner bör i princip erbjudas av så många

kreditinstitut som möjligt, i syfte att garantera att konsumenterna kan öppna sådana konton i ett kreditinstituts

lokaler som ligger inom nära räckhåll från deras bostad, att konsumenter inte på något sätt diskrimineras när de

använder sådana konton samt att de kan använda dem på ett effektivt sätt. Medlemsstaterna bör framför allt se till

att det inte förekommer någon synlig diskriminering genom t.ex. ett kort som ser annorlunda ut eller genom ett

annorlunda konto- eller kortnummer. Det bör dock vara möjligt för en medlemsstat att förutse att betalkonton

med grundläggande funktioner erbjuds av ett lägre antal kreditinstitut men detta bör motiveras på grundval av att

dessa kreditinstitut t.ex. är representerade med så stor spridning över denna medlemsstats territorium att de kan

betjäna samtliga konsumenter utan att dessa tvingas resa alltför långt från sina hem för att nå dem. Dessutom bör

konsumenter som använder betalkonton med grundläggande funktioner inte stigmatiseras på något sätt, och det

målet kan lättare nås om ett högre antal kreditinstitut utses.

(39)

Medlemsstaterna

bör

kunna

införa

mekanismer

för

att

konsumenter

utan

fast

adress,

asylsökande

och

konsumenter

som inte beviljas uppehållstillstånd men vilkas avvisning av juridiska eller faktiska skäl inte är möjlig ska få hjälp

att till fullo dra nytta av detta direktiv.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/221

( ¹ ) Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egen­

företagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2).

( ² ) Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16,

23.1.2004, s. 44).

( ³ ) Rådets förordning (EG) nr 859/2003 av den 14 maj 2003 om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och

förordning (EEG) nr 574/72 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av

dessa bestämmelser (EUT L 124, 20.5.2003, s. 1).

( ⁴ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt

att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om

upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG

och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

28

(40)

Medlemsstaterna bör, om de tillåter kreditinstitut att på konsumentens begäran tillhandahålla en kontokredit

kopplad till ett betalkonto med grundläggande funktioner, kunna fastställa ett högsta belopp och en längsta

varaktighet för alla sådana kontokrediter. Medlemsstaterna bör också se till att konsumenterna informeras om

alla sådana avgifter på ett öppet sätt. Slutligen bör kreditinstituten följa direktiv 2008/48/EG när de erbjuder

kontokredit i samband med ett betalkonto med grundläggande funktioner.

(41)

För

att

användare

av

betalkonton

med

grundläggande

funktioner

ska

få

lämplig

service

bör

medlemsstaterna

kräva

att kreditinstitut ser till att den berörda personalen har lämplig utbildning och att eventuella intressekonflikter inte

påverkar kunderna negativt.

(42)

Medlemsstaterna bör ha rätt att tillåta att kreditinstitut vägrar att öppna ett betalkonto med grundläggande

funktioner för konsumenter som redan har ett aktivt och minst likvärdigt betalkonto i samma medlemsstat. För

att kontrollera om en konsument redan har ett betalkonto eller ej bör kreditinstitut kunna förlita sig på en

försäkran på heder och samvete från konsumenten.

(43)

Medlemsstaterna bör se till att kreditinstituten behandlar ansökningar om ett betalkonto med grundläggande

funktioner inom de tidsfrister som fastställs i detta direktiv, och att kreditinstituten vid avslag informerar kon­

sumenten om de särskilda skälen till att ansökan har avslagits, såvida inte detta skulle skada nationell säkerhet,

allmän ordning eller direktiv 2005/60/EG.

(44)

Konsumenterna

bör

garanteras

tillgång

till

en

rad

grundläggande

betaltjänster.

Bland

de

tjänster

som

är

knutna

till

ett betalkonto med grundläggande funktioner bör det ingå en möjlighet att placera medel och ta ut kontanter.

Konsumenterna bör kunna göra viktiga betalningstransaktioner som att ta emot lön eller förmåner, betala räk­

ningar eller skatt och köpa varor eller tjänster, även genom autogirering, betalningar och debetkort. Dessa tjänster

bör göra det möjligt att köpa varor och tjänster online och bör ge konsumenterna möjlighet att lägga upp

betalningsuppdrag via kreditinstitutets tjänster online, om sådana finns. Ett betalkonto med grundläggande funk­

tioner bör dock inte vara begränsat till användning online, eftersom detta skulle innebära ett hinder för kon­

sumenter som saknar tillgång till internet. Medlemsstaterna bör se till att det för tjänster i samband med öppnande,

användande och avslutande av ett betalkonto, liksom placering av medel och uttag av kontanter samt utförande av

betalningstransaktioner med debetkort, med undantag för kreditkort, inte finns några gränser för antalet opera­

tioner som kommer att göras tillgängliga för konsumenten inom ramen för de särskilda prissättningsreglerna i

detta direktiv. När det gäller genomförandet av betalningar och autogireringar, samt transaktioner som görs genom

ett kreditkort som är kopplat till det betalkontot med grundläggande funktioner, bör medlemsstaterna ha möjlighet

att fastställa ett minsta antal operationer som konsumenten kommer att tillhandahållas inom ramen för de sär­

skilda prissättningsreglerna i detta direktiv, förutsatt att de tjänster som operationerna hänger samman med är för

konsumentens personliga bruk. När medlemsstaterna fastställer vad som ska betraktas som personligt bruk bör de

ta hänsyn till befintligt konsumentbeteende och gängse kommersiell praxis. De avgifter som tas ut för operationer

utöver det minsta antalet operationer bör aldrig vara högre än kreditinstitutets gängse prissättning.

(45)

Vid

identifieringen

av

de

tjänster

som

ska

erbjudas

tillsammans

med

ett

betalkonto

med

grundläggande

funktioner

samt det minsta antal operationer som ska ingå, bör nationella särdrag beaktas. Framför allt får vissa tjänster anses

väsentliga för att säkerställa att ett betalkonto utnyttjas i full utsträckning i en viss medlemsstat, på grund den

utbredda användningen av dessa tjänster på nationell nivå. Det är till exempel fortfarande mycket vanligt att

konsumenterna använder checkar i vissa medlemsstater, medan det betalningssättet används mycket sällan i andra

medlemsstater. Detta direktiv bör därför låta medlemsstaterna fastställa vilka tilläggstjänster som anses väsentliga

på nationell nivå och bör tillhandahållas tillsammans med ett betalkonto med grundläggande funktioner i den

berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna bör också se till att de avgifter som tas ut av kreditinstitut för sådana

tilläggstjänster i samband med ett betalkonto med grundläggande funktioner är rimliga.

^SV

L 257/222

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

29

(46)

För att se till att så många konsumenter som möjligt har tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner

bör dessa konton erbjudas kostnadsfritt eller till en rimlig avgift. För att uppmuntra utsatta konsumenter utan

bankkonto att delta på bankmarknaden för privatpersoner bör medlemsstaterna kunna föreskriva att dessa kon­

sumenter ska erbjudas betalkonton med grundläggande funktioner till särskilt förmånliga villkor, t.ex. avgiftsfritt.

Det bör stå medlemsstaterna fritt att ange vilken mekanism som ska användas för att identifiera konsumenter som

kan gynnas av betalkonton med grundläggande funktioner till förmånligare villkor, förutsatt att mekanismen

säkerställer att utsatta konsumenter kan få tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner. Under alla

omständigheter bör en sådan strategi aldrig påverka rätten för alla konsumenter, inbegripet icke-utsatta sådana, att

få tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner åtminstone mot en rimlig avgift. Om konsumenten

bryter mot något av villkoren i avtalet bör alla extraavgifter för detta vara rimliga. Medlemsstaterna bör fastställa

vad en rimlig avgift är med hänsyn till nationella förhållanden.

(47)

Kreditinstitut

bör

endast

under

särskilda

omständigheter

vägra

att

öppna

eller

häva

ett

avtal

om

betalkonto

med

grundläggande funktioner, t.ex. bristande efterlevnad av lagstiftning om penningtvätt och finansiering av terrorism

eller om förebyggande och utredning av brott. Även i dessa fall är ett avslag endast motiverat om konsumenten

inte uppfyller den lagstiftningen och inte för att förfarandet för att kontrollera att lagstiftningen följs är alltför

betungande eller dyrt. Det kan dock finnas fall då en konsument missbrukar sin rätt att öppna och använda ett

betalkonto med grundläggande funktioner. En medlemsstat bör exempelvis kunna tillåta att kreditinstitut vidtar

åtgärder mot en konsument som har begått ett brott, såsom omfattande bedrägeri mot ett kreditinstitut, i syfte att

undvika att sådana händelser inträffar igen. Sådana åtgärder får omfatta t.ex. begränsning av tillgången för den

konsumenten till ett betalkonto med grundläggande funktioner under en viss tidsperiod. Därutöver kan det före­

komma fall där ett tidigare avslag på ansökan om betalkonto kan vara nödvändigt för att identifiera konsumenter

som kan gynnas av ett betalkonto med grundläggande funktioner på förmånligare villkor. I ett sådant fall bör

kreditinstitutet informera konsumenten om att han eller hon kan utnyttja en särskild mekanism ifall denne får

avslag på en ansökan om ett betalkonto för vilken en avgift tas ut i enlighet med detta direktiv för att få tillgång

till ett avgiftsfritt betalkonto med grundläggande funktioner. Fall av båda dessa slag bör emellertid vara begränsade,

tydligt angivna och baserade på exakt fastställda bestämmelser i nationell rätt. Medlemsstaterna bör, när de

identifierar ytterligare fall där kreditinstitut kan vägra att erbjuda betalkonton till konsumenter, även bland annat

kunna inkludera skäl som avser allmän ordning eller säkerhet.

⁽⁴⁸⁾ Medlemsstaterna och kreditinstituten bör ge konsumenterna tydlig och begriplig information om rätten till att

öppna och använda ett betalkonto med grundläggande funktioner. Medlemsstaterna bör se till att kommunika­

tionsåtgärderna är välriktade och framför allt att de når ut till utsatta och rörliga konsumenter och konsumenter

utan bankkonto. Kreditinstituten bör aktivt ge konsumenterna tillgång till lättillgänglig information och lämplig

hjälp rörande de särskilda funktioner som är knutna till det betalkonto med grundläggande funktioner som

erbjuds, åtföljande avgifter och nyttjandevillkoren för det, samt vilka steg konsumenten bör ta för att utöva sin

rätt att öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner. Konsumenterna bör särskilt informeras om att det

inte är obligatoriskt att köpa tilläggstjänster för att få tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner.

(49)

Medlemsstaterna

bör

främja

stöd

till

utbildning

av

de

mest

utsatta

konsumenterna

genom

att

ge

dem

vägledning

och hjälp till en ansvarsfull förvaltning av deras ekonomi. Information bör även ges om den vägledning som

konsumentorganisationer och nationella myndigheter kan ge konsumenter. Dessutom bör medlemsstaterna främja

initiativ hos kreditinstituten som syftar till att kombinera tillhandahållandet av betalkonton med grundläggande

funktioner med en oberoende finansiell utbildning.

(50)

För att underlätta för betaltjänstleverantörer att tillhandahålla sina tjänster över nationsgränser bör med hänsyn till

samarbete, informationsutbyte och tvistlösning mellan behöriga myndigheter de behöriga myndigheter som svarar

för verkställandet av detta direktiv vara de myndigheter som agerar under överinseende av EBA enligt Europapar­

lamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 eller andra nationella myndigheter under förutsättning att de

samarbetar med de myndigheter som agerar under överinseende av EBA vid utförandet av sina uppgifter enligt

detta direktiv.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/223

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

30

(51)

Medlemsstaterna

bör

utse

behöriga

myndigheter

med

befogenhet

att

se

till

att

detta

direktiv

verkställs

och

säker­

ställa att de har utredningsbefogenheter och befogenheter för kontroll av efterlevnad samt tillräckliga resurser så att

de kan fullgöra sitt uppdrag. Behöriga myndigheter skulle, när det gäller vissa aspekter av detta direktiv, kunna

agera genom ansökan till domstolar som är behöriga att fatta ett rättsligt beslut, inbegripet, när så är lämpligt,

genom överklagande. Detta skulle kunna möjliggöra för medlemsstaterna att, särskilt om detta direktivs bestäm­

melser införlivas med civilrätten, överlåta verkställandet av de bestämmelserna på relevanta organ och domstolarna.

Medlemsstaterna bör kunna utnämna olika behöriga myndigheter för att verkställa de många olika skyldigheter

som fastställts i detta direktiv. Till exempel skulle medlemsstaterna för vissa bestämmelser kunna utse behöriga

myndigheter med ansvar för kontrollen av efterlevnad av konsumentskyddsbestämmelser och för andra besluta att

utse tillsynsmyndigheter. Möjligheten att utse olika behöriga myndigheter bör inte påverka kraven på löpande

tillsyn och samarbete mellan de behöriga myndigheterna, enligt detta direktiv.

⁽⁵²⁾ Konsumenterna bör ha tillgång till ändamålsenliga och effektiva förfaranden för alternativ tvistlösning för tvister

som kan uppstå till följd av de rättigheter och skyldigheter som införs genom detta direktiv. Denna tillgång

säkerställs redan genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU ( ¹ ) i fråga om berörda avtalstvister.

Konsumenterna bör emellertid också ha tillgång till förfaranden för alternativ tvistlösning för tvister som uppstår

innan ett avtal ingås i fråga om de rättigheter och skyldigheter som införs genom det här direktivet, t.ex. när de

vägras tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner. I det här direktivet föreskrivs därför att kon­

sumenterna bör ha tillgång till förfaranden för alternativ tvistlösning för tvister i fråga om rättigheter och

skyldigheter som införs genom det här direktivet, utan att åtskillnad görs mellan avtalstvister och tvister som

uppstår innan ett avtal ingås. Sådana förfaranden för alternativ tvistlösning och de enheter som erbjuder dessa bör

uppfylla de kvalitetskrav som fastställs genom direktiv 2013/11/EU. För att det här direktivet ska kunna följas

krävs behandling av konsumenternas personuppgifter. Denna behandling regleras av Europaparlamentets och

rådets direktiv 95/46/EG ( ² ). Det här direktivet bör alltså följa de bestämmelser som fastställs i direktiv 95/46/EG.

(53)

Medlemsstaterna bör en gång vartannat år och för första gången inom fyra år från och med ikraftträdandet av

detta direktiv samla in tillförlitlig årlig statistik över hur de åtgärder som införs genom detta direktiv fungerar. De

bör använda alla relevanta informationskällor och överlämna den informationen till kommissionen. Kommissionen

bör lämna en rapport på grundval av den information som mottagits från medlemsstaterna, första gången efter

fyra år från ikraftträdandet av detta direktiv och därefter vartannat år.

⁽⁵⁴⁾ En

översyn

av

detta

direktiv

bör

göras

fem

år

efter

dess

ikraftträdande

för

att

ta

hänsyn

till

utvecklingen

på

marknaden, t.ex. utveckling av nya typer av betalkonton och betaltjänster, och till utvecklingen inom andra

områden av unionsrätten och medlemsstaternas erfarenheter. Rapporten som grundas på översynen bör innehålla

en förteckning över de överträdelseförfaranden som kommissionen har inlett gällande detta direktiv. Den bör också

innehålla en bedömning av de genomsnittliga avgiftsnivåerna i medlemsstaterna för betalkonton som omfattas av

detta direktiv, huruvida de införda åtgärderna har förbättrat konsumenternas förståelse av avgifter för betalkonton,

jämförbarhet hos betalkonton och hur lätt det är att byta betalkonton samt antalet kontoinnehavare som har bytt

betalkonto efter införlivandet av detta direktiv.

Den bör också innehålla en analys av antalet leverantörer som erbjuder betalkonton med grundläggande funktioner

och antalet sådana konton som har öppnats, däribland av konsumenter som tidigare inte hade något bankkonto,

exempel på bästa praxis i medlemsstaterna när det gäller att minska antalet konsumenter som inte får tillgång till

betaltjänster samt de genomsnittliga årsavgifter som tas ut för betalkonton med grundläggande funktioner. Den bör

också innehålla en bedömning av kostnader och fördelar med unionsomfattande portabilitet för betalkonton och

möjligheten att skapa ramar för att säkerställa automatisk omdirigering av betalningar från ett betalkonto till ett

annat inom samma medlemsstat i kombination med automatiska meddelanden till betalningsmottagare eller

betalare när deras överföringar omdirigeras och av en utvidgning av bytestjänsterna till fall där de mottagande och

^SV

L 257/224

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om

ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 18.6.2013,

s. 63).

( ² ) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

31

överförande betaltjänstleverantörerna är etablerade i olika medlemsstater. Den bör också innehålla en bedömning

av befintliga åtgärders effektivitet och behovet av ytterligare åtgärder för att öka den ekonomiska integrationen och

för att bistå utsatta samhällsmedlemmar i samband med överskuldsättning. Vid översynen bör det också göras en

bedömning av huruvida bestämmelserna om den information som ska lämnas av betaltjänstleverantörerna när de

erbjuder produktpaket är tillräcklig eller om det krävs ytterligare åtgärder. Den bör också innehålla en bedömning

av behovet av ytterligare åtgärder när det gäller jämförelsewebbplatser och behovet av ackreditering av jämförelse­

webbplatser. Kommissionen bör överlämna den rapporten till Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljt av

lagstiftningsförslag.

(55)

Detta

direktiv

står

i

överensstämmelse

med

de

grundläggande

rättigheter

och

principer

som

erkänns

i

stadgan

i

enlighet med artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

(56)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att förbättra insyn i och jämförbarhet hos avgifter som avser betal­

konton, byte av betalkonto och tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner, inte i tillräcklig utsträck­

ning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av behovet av att övervinna marknadsfragmentering

och säkerställa rättvisa villkor i unionen, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet

med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går

detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(57)

I

enlighet

med

den

gemensamma

politiska

förklaringen

från

medlemsstaterna

och

kommissionen

om

förklarande

dokument av den 28 september 2011 ( ¹ ) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta

anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika

delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta

direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(58)

Europeiska

datatillsynsmannen

har

hörts.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1. I

detta

direktiv

fastställs

bestämmelser

om

insyn

i

och

jämförbarhet

hos

de

avgifter

som

tas

ut

av

konsumenter

för

betalkonton som de innehar i unionen, regler för byte av betalkonto inom en medlemsstat och regler för att förenkla

öppnande av betalkonton över nationsgränserna för konsumenterna.

2. I detta direktiv fastställs också en ram för de regler och villkor som medlemsstaterna ska använda för att garantera

konsumenternas rätt att öppna och använda betalkonton med grundläggande funktioner i unionen.

3. Kapitel

II

och

III

gäller

betaltjänstleverantörer.

4. Kapitel

IV

gäller

kreditinstitut.

Medlemsstaterna får besluta att kapitel IV ska tillämpas på andra betaltjänstleverantörer än kreditinstitut.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/225

( ¹ ) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

32

5. Medlemsstaterna får besluta att de enheter som avses i artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv

2013/36/EU ( ¹ ) inte ska omfattas av tillämpningen av hela eller delar av detta direktiv.

6. Detta

direktiv

tillämpas

på

betalkonton

där

konsumenter

åtminstone

ska

kunna

a) placera medel på ett betalkonto,

b) ta ut kontanter från ett betalkonto,

c) utföra och ta emot betalningstransaktioner, inklusive betalningar till och från tredje part.

Medlemsstaterna får besluta att tillämpningen av hela eller delar av detta direktiv ska omfatta andra betalkonton än de

som avses i första stycket.

7. Öppnande

och

nyttjande

av

ett

betalkonto

med

grundläggande

funktioner

enligt

detta

direktiv

ska

ske

i

över­

ensstämmelse med direktiv 2005/60/EG.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

1. konsument: en fysisk person som handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes näringsverksamhet,

affärsverksamhet, hantverk eller yrke,

2. lagligen bosatt i unionen: en fysisk person som har rätt att vistas i en medlemsstat i enlighet med unionsrätten eller

nationell rätt, inbegripet personer utan fast adress och personer som söker asyl inom ramen för Genèvekonventionen

av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, protokollet till denna av den 31 januari 1967 och andra

relevanta internationella fördrag,

3. betalkonto: ett konto i en eller flera konsumenters namn och som används för att utföra betalningstransaktioner,

4. betaltjänst: en betaltjänst enligt definitionen i artikel 4.3 i direktiv 2007/64/EG,

5. betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid överföring av medel mellan

betalkonton i unionen, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmotta­

garen,

6. tjänster som är knutna till betalkontot: alla tjänster med anknytning till öppnandet, användandet och avslutandet av ett

betalkonto, däribland betaltjänster och betalningstransaktioner som omfattas av artikel 3 g i direktiv 2007/64/EG

samt kontokrediter och överskridande,

7. betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör enligt definitionen i artikel 4.9 i direktiv 2007/64/EG,

^SV

L 257/226

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om

tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG

och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

33

8. kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 575/2013 ( ¹ ),

9. betalningsinstrument: ett betalningsinstrument enligt definitionen i artikel 4.23 i direktiv 2007/64/EG,

10. överförande betaltjänstleverantör: den betaltjänstleverantör från vilken den information som krävs för att utföra bytet

överförs,

11. mottagande betaltjänstleverantör: den betaltjänstleverantör till vilken den information som krävs för att utföra bytet

överförs,

12. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en

betalningstransaktion ska genomföras,

13. betalare: en fysisk eller juridisk person som är innehavare av ett betalkonto och som godkänner ett betalningsuppdrag

från detta betalkonto eller, om det inte finns något sådant betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en

betalningsorder till en betalningsmottagares betalkonto,

14. betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en

betalningstransaktion,

15. avgifter: alla eventuella avgifter och sanktionsavgifter som konsumenten ska betala till betaltjänstleverantören för, eller

med avseende på, tjänster som är knutna till ett betalkonto,

16. inlåningsränta: räntesats till vilken ränta betalas till kunden avseende inneståendemedel på ett betalkonto,

17. varaktigt medium: varje medel som gör det möjligt för konsumenten att bevara information, som riktas till den

konsumenten personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tidsperiod som är

lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen och som tillåter oförändrad återgivning av den

bevarade informationen,

18. byte eller bytestjänst: överföring på en konsuments begäran från en betaltjänstleverantör till en annan antingen av

information om alla eller vissa stående överföringar, återkommande autogireringar och återkommande inbetalningar

som utförs för ett betalkonto, eller ett positivt betalsaldo från ett betalkonto till ett annat, eller både och, med eller

utan avslutande av det tidigare betalkontot,

19. autogirering: en nationell eller gränsöverskridande betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där en betal­

ningstransaktion initieras av betalningsmottagaren med betalarens medgivande,

20. betalning: en nationell eller gränsöverskridande betaltjänst för kreditering av en betalningsmottagares betalkonto

genom en betalningstransaktion eller en rad betalningstransaktioner från en betalares betalkonto och som utförs

av den betaltjänstleverantör hos vilken betalarens betalkonto finns, på grundval av en instruktion som lämnats av

betalaren,^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/227

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepap­

persföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

34

21. stående överföring: en instruktion som betalaren lämnat till den betaltjänstleverantör hos vilken betalarens betalkonto

finns i syfte att utföra regelbundna betalningar eller betalningar vid förutbestämda tidpunkter,

22. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europa­

parlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG ( ¹ ),

23. ramavtal: ett betaltjänstavtal som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstrans­

aktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,

24. bankdag: en dag då den berörda betaltjänstleverantören har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för att

genomföra en betalningstransaktion,

25. kontokredit: ett uttryckligt kreditavtal varigenom en betaltjänstleverantör ger en konsument tillgång till medel som

överskrider det aktuella saldot på konsumentens betalkonto,

26. överskridande: en underförstått accepterad kontokredit varigenom en betaltjänstleverantör tillåter en konsument att

utnyttja medel som överskrider det aktuella saldot på konsumentens betalkonto eller den överenskomna kontokre­

diten,

27. behörig myndighet: en myndighet som utsetts som behörig av en medlemsstat i enlighet med artikel 21.

KAPITEL II

JÄMFÖRBARHET HOS AVGIFTER I SAMBAND MED BETALKONTON

Artikel 3

Förteckning över de mest representativa betalkontotjänster som omfattas av en avgift på nationell nivå samt

standardiserad terminologi

1. Medlemsstaterna ska upprätta en preliminär förteckning över som minst 10 och högst 20 av de mest representativa

tjänster som är knutna till ett betalkonto och som omfattas av en avgift på nationell nivå som erbjuds av minst en

betaltjänstleverantör. Förteckningen ska innehålla standardiserade termer och definitioner för var och en av de identifie­

rade tjänsterna. Endast en term ska användas för varje tjänst på vart och ett av medlemsstatens officiella språk.

2. Vid

tillämpning

av

punkt

1

ska

medlemsstaterna

ta

hänsyn

till

de

tjänster

som

a) konsumenterna oftast använder i samband med sina betalkonton,

b) medför de högsta sammanlagda kostnaderna för konsumenterna, både sammanlagt och per enhet.

För att säkerställa en korrekt tillämpning av de kriterier som fastställs i första stycket i denna punkt ska EBA utfärda

riktlinjer enligt artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 senast den 18 mars 2015.

^SV

L 257/228

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i

institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och

om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 10.10.2009, s. 7).

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

35

3. Medlemsstaterna

ska

översända

de

preliminära

förteckningar

som

avses

i

punkt

1

till

kommissionen

och

EBA

senast

den 18 september 2015. Medlemsstaterna ska på begäran tillhandahålla kommissionen kompletterande information om

de uppgifter som ligger till grund för upprättandet av dessa förteckningar när det gäller de kriterier som fastställs i

punkt 2.

4. På

grundval

av

de

preliminära

förteckningar

som

översänts

i

enlighet

med

punkt

3

ska

EBA

utarbeta

förslag

till

tekniska standarder för tillsyn där den standardiserade unionsterminologin anges för de tjänster som är gemensamma för

åtminstone en majoritet av medlemsstaterna. Den standardiserade unionsterminologin ska omfatta gemensamma termer

för och definitioner av de gemensamma tjänsterna och ska göras tillgänglig på unionens institutioners officiella språk. På

vart och ett av en medlemsstats officiella språk ska endast en term användas för varje tjänst.

EBA ska lämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 18 september 2016.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet

med det förfarande som fastställs i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

5. Medlemsstaterna ska integrera den standardiserade unionsterminologi som fastställts enligt punkt 4 i den prelimi­

nära förteckning som avses i punkt 1 och offentliggöra den resulterande slutliga förteckningen över de mest represen­

tativa bankkontotjänsterna utan dröjsmål och senast inom tre månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som

avses i punkt 4.

6. Medlemsstaterna ska vart fjärde år, efter offentliggörande av den slutliga förteckning som avses i punkt 5, genom­

föra en bedömning och när så krävs en uppdatering av förteckningen över mest representativa tjänster som fastställts

enligt punkterna 1 och 2. De ska underrätta kommissionen och EBA om resultatet av bedömningen och i förekommande

fall om den uppdaterade förteckningen över mest representativa tjänster. EBA ska se över och vid behov uppdatera den

standardiserade unionsterminologin, i enlighet med den process som anges i punkt 4. Vid en uppdatering av den

standardiserade unionsterminologin ska medlemsstaterna uppdatera och offentliggöra den slutliga förteckning som avses

i punkt 5 och se till att betaltjänstleverantörerna använder de uppdaterade termerna och definitionerna.

Artikel 4

Dokument med avgiftsinformation och ordlista

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 42.3 i direktiv 2007/64/EG och kapitel II i direktiv 2008/48/EG ska

medlemsstaterna se till att betaltjänstleverantörer, innan de ingår avtal om ett betalkonto med en konsument, i god tid ger

konsumenten ett dokument på papper eller på eller annat varaktigt medium, med de standardiserade termerna i den

slutliga förteckningen över de mest representativa tjänsterna som är knutna till ett betalkonto och som avses i artikel 3.5 i

det här direktivet och, om dessa tjänster erbjuds av betaltjänstleverantören, motsvarande avgifter för varje tjänst.

2. Dokumentet

med

avgiftsinformation

ska

a) vara en kortfattad och separat handling,

b) vara presenterat och utformat så att det är tydligt och lättläst, med tillräckligt stora tecken,

c) inte vara svårare att läsa om originalet är utformat i färg om det är utskrivet eller kopierat i svartvitt,

d) vara skrivet på det officiella språket i det land där betalkontot erbjuds eller på ett annat språk om konsumenten och

betaltjänstleverantören har avtalat om detta,

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/229

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

36

e) vara korrekt, inte vilseledande och anges i betalkontots valuta eller i annan unionsvaluta om konsumenten och

betaltjänstleverantören har avtalat om detta,

f) innehålla rubriken ”dokument med avgiftsinformation” högst upp på första sidan bredvid en gemensam symbol som

särskiljer dokumentet från övrig dokumentation, och

g) innehålla en förklaring om att det innehåller avgifter för betalkontots mest representativa tjänster och att den full­

ständiga förhands- och avtalsinformationen för alla tjänster finns i andra dokument.

Medlemsstater får besluta att dokumentet med avgiftsinformation vid tillämpning av punkt 1 ska tillhandahållas till­

sammans med den information som krävs enligt andra unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om

betalkonton och tillhörande tjänster på villkor att alla krav i första stycket i denna punkt uppfylls.

3. Om en eller flera tjänster erbjuds som en del av ett paket med tjänster som rör ett betalkonto ska dokumentet med

avgiftsinformation innehålla uppgifter om avgiften för paketet i sin helhet, vilka och hur många tjänster som ingår i

paketet samt om extraavgiften för eventuella tjänster som går utöver det antal tjänster som omfattas av paketavgiften.

4.

Medlemsstaterna ska införa en skyldighet för betaltjänstleverantörer att för konsumenterna tillgängliggöra en ordlista

som minst omfattar de standardiserade begrepp som fastställs i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5 och

tillhörande definitioner.

Medlemsstaterna ska se till att den ordlista som tillhandahålls i enlighet med första stycket, inbegripet eventuella till­

hörande definitioner, formuleras på ett klart, otvetydigt och icke-tekniskt sätt och att den inte är vilseledande.

5. Betaltjänstleverantörerna ska se till att dokumentet med avgiftsinformation och ordlistan alltid är tillgängliga för

konsumenten. De ska tillhandahållas så att de är lätt tillgängliga, även för personer som inte är kunder, i elektronisk form

på kreditinstitutens webbplatser om möjligt och, i betaltjänstleveratörens lokaler som är tillgängliga för konsumenten. De

ska också på begäran av en konsument tillhandahållas kostnadsfritt på papper eller på ett annat varaktigt medium.

6. EBA

ska,

efter

samråd

med

nationella

myndigheter

och

efter

det

att

konsumentundersökningar

gjorts,

utarbeta

förslag till tekniska standarder för genomförande för ett standardiserat presentationsformat för dokumentet med avgifts­

information och dess gemensamma symbol.

EBA ska lämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 18 september 2016.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i denna

punkt i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

7. Efter uppdateringen av den standardiserade unionsterminologin enligt artikel 3.6 ska EBA, vid behov, granska och

uppdatera det standardiserade presentationsformatet för dokumentet med avgiftsinformation och dess gemensamma

symbol med hjälp av det förfarande som anges i punkt 6 i den här artikeln.

Artikel 5

Redovisning av avgifter

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 47 och 48 i direktiv 2007/64/EG och artikel 12 i direktiv

2008/48/EG ska medlemsstaterna se till att betaltjänstleverantörer minst en gång per år utan kostnad förser konsumenter

med en redovisning av alla de avgifter och, i förekommande fall, information om de räntesatser som avses i punkt 2 c

och d i den här artikeln, som är förbundna med tjänster som rör betalkonton. I tillämpliga fall ska betaltjänstleveran­

törerna använda de standardiserade begreppen i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5 i det här direktivet.

^SV

L 257/230

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

37

En överenskommelse ska träffas med konsumenten om vilken kommunikationskanal som ska användas för redovisning

av avgifter. Redovisningen av avgifter ska åtminstone på konsumentens begäran tillhandahållas på papper.

2. Redovisningen

av

avgifter

ska

åtminstone

omfatta

följande

information:

a) Den enhetsavgift som tas ut för varje tjänst och det antal tillfällen tjänsten nyttjades under den aktuella perioden, och

när tjänsterna kombineras i ett paket, den avgift som tas ut för paketet som helhet samt antalet gånger paketavgiften

tas ut under den aktuella perioden och den extraavgift som tas ut för eventuella tjänster som går utöver det antal

tjänster som omfattas av paketavgiften.

b) Det sammanlagda beloppet för de avgifter som under den aktuella perioden tagits ut för varje tjänst, varje paket med

tjänster och för tjänster som går utöver det antal tjänster som omfattas av paketavgiften.

c) I förekommande fall, den kontokreditsränta som tillämpas på betalkontot och det sammanlagda räntebelopp som

tagits ut i samband med kontokrediten under den aktuella perioden.

d) I förekommande fall, den inlåningsränta som tillämpas på betalkontot och det sammanlagda beloppet för upplupen

ränta under den aktuella perioden.

e) Det sammanlagda beloppet för de avgifter som har tagits ut för alla tillhandahållna tjänster under den aktuella

perioden.

3. Redovisningen

av

avgifter

ska

a) vara presenterad och utformad så att den är tydlig och lättläst, med tillräckligt stora tecken,

b) vara korrekt, inte vilseledande och anges i betalkontots valuta eller i annan valuta om konsumenten och betaltjänst­

leverantören har avtalat om detta,

c) innehålla rubriken ”redovisning av avgifter” högst upp på första sidan av redovisningen, bredvid en gemensam symbol

som särskiljer dokumentet från övrig dokumentation, och

d) vara skriven på det officiella språket i det land där betalkontot erbjuds eller på ett annat språk om konsumenten och

betaltjänstleverantören har avtalat om detta.

Medlemsstaterna får besluta att redovisningen av avgifter ska tillhandahållas tillsammans med den information som krävs

enligt andra unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om betalkonton och tillhörande tjänster så länge

som alla krav i första stycket uppfylls.

4. EBA

ska,

efter

samråd

med

nationella

myndigheter

och

efter

det

att

konsumentundersökningar

gjorts,

utarbeta

tekniska standarder för genomförande för ett standardiserat presentationsformat för redovisningen av avgifter och dess

gemensamma symbol.

EBA ska lämna dessa förslag till de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket till kommissionen

senast den 18 september 2016.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i denna

punkt i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/231

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

38

5. Efter uppdateringen av den standardiserade unionsterminologin enligt artikel 3.6 ska EBA, vid behov, granska och

uppdatera det standardiserade presentationsformatet för redovisningen av avgifter och dess gemensamma symbol med

hjälp av det förfarande som anges i punkt 4 i den här artikeln.

Artikel 6

Information till konsumenter

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

betaltjänstleverantörer

i

sin

avtalsinformation,

kommersiella

information

och

infor­

mation i marknadsföring till konsumenter, i tillämpliga fall, använder de standardiserade begreppen i den slutliga för­

teckning som avses i artikel 3.5. Betaltjänstleverantörer får använda namn på varumärken i dokumentet med avgifts­

information och i redovisningen av avgifter, förutsatt att sådana namn på varumärken används som tillägg till de

standardiserade termerna i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5 och fungerar som en sekundär beteckning

på de tjänsterna.

2. Betaltjänstleverantörer får använda namn på varumärken för att beteckna sina tjänster i sin avtalsinformation,

kommersiella information och information i marknadsföring till konsumenter, förutsatt att de i förekommande fall tydligt

anger de motsvarande standardiserade termerna som fastställs i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5.

Artikel 7

Jämförelsewebbplatser

1. Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna har kostnadsfri tillgång till minst en webbplatsmed jämförelser av de

avgifter som betaltjänstleverantörer tar ut för åtminstone tjänsterna i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5 på

nationell nivå.

En jämförelsewebbplats kan drivas antingen av en privat aktör eller en offentlig myndighet.

2. Medlemsstaterna får kräva att de jämförelsewebbplatser som avses i punkt 1 innehåller ytterligare faktorer för

jämförelse av den servicenivå som betaltjänstleverantören erbjuder.

3. De

jämförelsewebbplatser

som

upprättas

i

enlighet

med

punkt

1

ska

a) vara fristående genom att säkerställa att alla betaltjänstleverantörer behandlas på samma sätt i sökresultaten,

b) innehålla tydlig information om ägarna,

c) ange tydliga och objektiva kriterier som grund för jämförelserna,

d) använda klarspråk och otvetydigt språk samt i tillämpliga fall använda de standardiserade begreppen i den slutliga

förteckning som avses i artikel 3.5,

e) erbjuda korrekt och aktuell information samt ange tidpunkten för den senaste uppdateringen,

f) innefatta ett brett urval av betalkontoerbjudanden som täcker en betydande del av marknaden och, när den presen­

terade informationen inte utgör en fullständig bild av marknaden, en tydlig angivelse av detta innan resultaten visas,

och

g) erbjuda effektiva rutiner för rapportering av felaktig avgiftsinformation.

4. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

information

om

tillgängligheten

av

webbplatser

som

uppfyller

kraven

i

denna

artikel

är tillgänglig online.

^SV

L 257/232

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

39

Artikel 8

Betalkonton i paket med en annan produkt eller tjänst

Medlemsstaterna ska se till att en betaltjänstleverantör som erbjuder ett betalkonto som en del av ett paket tillsammans

med en annan produkt eller tjänst som inte hör ihop med ett betalkonto informerar konsumenten om huruvida det går

att köpa betalkontot separat, och i så fall tillhandahåller separat information om kostnaderna och avgifterna för var och

en av de andra produkterna och tjänsterna som erbjuds i det paketet och som kan köpas separat.

KAPITEL III

BYTE

Artikel 9

Tillhandahållande av bytestjänsten

Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer erbjuder en bytestjänst enligt beskrivningen i artikel 10 mellan

betalkonton i samma valuta till alla konsumenter som öppnar eller innehar ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör

som är etablerad inom den berörda medlemsstatens territorium.

Artikel 10

Bytestjänsten

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

bytestjänsten

inleds

av

den

mottagande

betaltjänstleverantören

på

konsumentens

begäran. Bytestjänsten ska åtminstone efterleva punkterna 2–6.

Medlemsstaterna får fastställa eller bibehålla åtgärder som alternativ till dem som avses i punkterna 2–6, under förutsätt­

ning att

a) det tydligt främjar konsumenten,

b) det inte innebär någon ytterligare belastning för konsumenten och

c) bytet slutförs inom högst samma övergripande tidsram som den som anges i punkterna 2–6.

2. Den

mottagande

betaltjänstleverantören

ska

genomföra

bytestjänsten

när

den

har

mottagit

konsumentens

tillstånd.

Om kontot har fler än två innehavare ska tillstånd inhämtas från var och en av dem.

Tillståndet ska upprättas på ett av de officiella språken i den medlemsstat där bytestjänsten initieras eller på ett annat

språk som parterna kommit överens om.

I tillståndet ska konsumenten kunna ge sitt specifika samtycke till att den överförande betaltjänstleverantören utför var

och en av de uppgifter som avses i punkt 3 och sitt specifika samtycke till att den mottagande betaltjänstleverantören

utför var och en av de uppgifter som avses i punkt 5.

I tillståndet ska konsumenten särskilt kunna precisera de inkommande betalningar, stående överföringar och autogire­

ringsmedgivanden som ska bytas. I tillståndet ska konsumenten även kunna ange det datum från och med vilket stående

överföringar och autogireringar ska utföras från det betalkonto som öppnas eller innehas hos den mottagande betal­

tjänstleverantören. Det datumet ska vara minst sex bankdagar efter den dag då den mottagande betaltjänstleverantören tar

emot de handlingar som överförts från den överförande betaltjänstleverantören enligt punkt 4. Medlemsstaterna får kräva

att konsumentens tillstånd ska vara skriftligt och att konsumenten får en kopia av tillståndet.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/233

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

40

3. Den

mottagande

betaltjänstleverantören

ska,

inom

två

dagar

från

mottagandet

av

det

tillstånd

som

avses

i

punkt

2,

begära att den överförande betaltjänstleverantören utför följande uppgifter om detta anges i konsumentens tillstånd:

a) Överlämna en förteckning över samtliga stående överföringar och tillgänglig information om autogireringsmedgivan­

den som ska bytas till den mottagande betaltjänstleverantören och, om konsumenten specifikt begär detta, till

konsumenten.

b) Överlämna tillgänglig information om återkommande inkommande betalningar och autogireringar begärda av borge­

närer som har utförts på konsumentens betalkonto under de föregående 13 månaderna till den mottagande betal­

tjänstleverantören och, på särskild begäran av konsumenten, till konsumenten.

c) I fall då den överförande betaltjänstleverantören inte tillhandahåller ett system för automatisk omdirigering av inkom­

mande betalningar och autogireringar till det betalkonto som konsumenten innehar hos den mottagande betaltjänst­

leverantörer, upphöra att godkänna autogireringar och inkommande betalningar med verkan från och med den dag

som anges i tillståndet.

d) Annullera stående överföringar med verkan från och med den dag som anges i tillståndet.

e) Överföra eventuellt återstående positivt saldo till det betalkonto som öppnats eller innehas hos den mottagande

betaltjänstleverantören på den dag som konsumenten anger.

f) Avsluta det betalkonto som innehas hos det överförande kreditinstitutet på den dag som konsumenten anger.

4. Från och med mottagandet av en begäran från den mottagande betaltjänstleverantören ska den överförande betal­

tjänstleverantören, om detta framgår av konsumentens tillstånd, göra följande:

a) Inom fem bankdagar till den mottagande betaltjänstleverantören översända den information som avses i punkt 3 a

och b.

b) I de fall då den överförande betaltjänstleverantören inte tillhandahåller ett system för automatisk omdirigering av

inkommande betalningar och autogireringar till det betalkonto som konsumenten innehar eller öppnar hos den

mottagande betaltjänstleverantören, upphöra att godkänna inkommande betalningar och autogireringar för betalkontot

med verkan från och med den dag som anges i tillståndet. Medlemsstaterna får kräva att den överförande betaltjänst­

leverantören informerar betalaren eller betalningsmottagaren om skälet till att betalningstransaktionen inte godkänns.

c) Annullera stående överföringar med verkan från och med den dag som anges i tillståndet.

d) Överföra det eventuella återstående positiva saldot från betalkontot till det betalkonto som öppnas eller innehas hos

den mottagande betaltjänstleverantören på den dag som anges i tillståndet.

e) Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 45.1 och 45.6 i direktiv 2007/64/EG, avsluta betalkontot på den dag

som anges i tillståndet om konsumenten inte har några utestående skyldigheter i fråga om det betalkontot och

förutsatt att de åtgärder som förtecknas i leden a, b och d i denna punkt har fullföljts. Betaltjänstleverantören ska

omedelbart informera konsumenten om sådana utestående skyldigheter förhindrar att konsumentens betalkonto

avslutas.

^SV

L 257/234

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

41

5. Inom fem bankdagar från och med att den mottagande betaltjänstleverantören tagit emot den information som

begärts från den överförande betaltjänstleverantör som anges i punkt 3 ska den mottagande betaltjänstleverantören i

enlighet med vad som anges i tillståndet och i den mån som den information som den överförande betaltjänstleveran­

tören eller konsumenten tillhandahåller gör det möjligt för den mottagande betaltjänstleverantören att göra detta, utföra

följande uppgifter:

a) Upprätta de stående överföringar som konsumenten har begärt och utföra dem med verkan från och med den dag

som anges i tillståndet.

b) Göra eventuella förberedelser som är nödvändiga för att ta emot autogireringar och ta emot dem med verkan från och

med den dag som anges i tillståndet.

c) I förekommande fall informera konsumenterna om deras rättigheter enligt artikel 5.3 d i förordning (EU)

nr 260/2012.

d) Informera de betalare som anges i tillståndet och som gör återkommande inkommande betalningar till en konsuments

betalkonto om konsumentens betalkontouppgifter hos den mottagande betaltjänstleverantören samt överföra en kopia

av konsumentens tillstånd till betalarna. Om den mottagande betaltjänstleverantören inte har all information som

krävs för att informera betalningsmottagarna ska den uppmana konsumenten eller den överförande betaltjänstleve­

rantören att lämna den information som saknas.

e) Informera de betalningsmottagare som anges i tillståndet, och som använder en autogirering för att inkassera medel

från en konsuments betalkonto, om konsumentens betalkontouppgifter hos den mottagande betaltjänstleverantören

och från vilket datum autogireringar ska inkasseras från det betalkontot samt överföra en kopia av konsumentens

tillstånd till betalningsmottagarna. Om den mottagande betaltjänstleverantören inte har all information som krävs för

att informera betalningsmottagaren ska den uppmana konsumenten eller den överförande betaltjänstleverantören att

lämna den information som saknas.

Om konsumenten väljer att personligen lämna den information som avses i leden d och e i första stycket i denna punkt

till betalarna eller betalningsmottagarna, snarare än att ge sitt specifika samtycke i enlighet med punkt 2 till att den

mottagande betaltjänstleverantören gör detta, ska den mottagande betaltjänstleverantören ge konsumenten standardbrev

med uppgifter om betalkontot och det startdatum som anges i tillståndet inom den tidsfrist som avses i första stycket i

denna punkt.

6. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 55.2 i direktiv 2007/64/EG ska den överförande betaltjänstleveran­

tören inte blockera betalningsinstrument före den dag som anges i konsumentens tillstånd, så att tillhandahållandet av

betaltjänster till konsumenten inte avbryts under tillhandahållandet av bytestjänsten.

Artikel 11

Underlätta för konsumenter att öppna konton över nationsgränserna

1. Medlemsstaterna ska se till att den betaltjänstleverantör hos vilken en konsument innehar ett betalkonto, om

konsumenten meddelar betaltjänstleverantören att han önskar öppna ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör som

är etablerad i en annan medlemsstat, efter mottagandet av en sådan begäran bistår konsumenten på följande sätt:

a) Kostnadsfritt tillhandahålla konsumenten en förteckning över alla de stående överföringar och gäldenärsdrivna auto­

gireringsmedgivanden, när sådana är tillgängliga, som för närvarande är aktiva samt tillgänglig information om de

återkommande inkommande betalningar och borgenärsdrivna autogireringar som utförts på konsumentens betalkonto

under de senaste 13 månaderna. Den förteckningen ska inte medföra någon skyldighet för den nya betaltjänstleve­

rantören att införa tjänster som den inte tillhandahåller.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/235

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

42

b) Överföra det eventuella återstående positiva saldot från det betalkonto som konsumenten innehar till det betalkonto

som konsumenten öppnat eller innehar hos den nya betaltjänstleverantören, förutsatt att begäran innehåller full­

ständiga uppgifter för identifiering av den nya betaltjänstleverantören och konsumentens betalkonto.

c) Stänga konsumentens betalkonto.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 45.1 och 45.6 i direktiv 2007/64/EG, och om konsumenten inte har

några utestående skyldigheter i fråga om ett betalkonto, ska den betaltjänstleverantör hos vilken konsumenten innehar det

betalkontot vidta de åtgärder som anges i leden a, b och c i punkt 1 i den här artikeln den dag som anges av

konsumenten och som ska vara minst sex bankdagar efter den dag då den betaltjänstleverantören mottar konsumentens

begäran, såvida inget annat överenskommits mellan parterna. Betaltjänstleverantören ska omedelbart informera kon­

sumenten om utestående skyldigheter förhindrar att konsumentens betalkonto avslutas.

Artikel 12

Avgifter i samband med bytestjänsten

1. Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna kostnadsfritt kan få tillgång till sina personuppgifter i fråga om

befintliga stående överföringar och autogireringar som finns hos den överförande eller mottagande betaltjänstleverantören.

2. Medlemsstaterna ska se till att den överförande betaltjänstleverantören tillhandahåller den information som begärs

av den mottagande betaltjänstleverantören enligt artikel 10.4 a utan att ta ut några avgifter av konsumenten eller den

mottagande betaltjänstleverantören.

3. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

eventuella

avgifter

som

den

överförande

betaltjänstleverantören

tar

ut

av

konsumen­

ten för att avsluta det betalkonto som konsumenten innehar hos den leverantören fastställs enligt artikel 45.2, 45.4 och

45.6 i direktiv 2007/64/EG.

4. Medlemsstaterna ska se till att de eventuella avgifter som den överförande eller mottagande betaltjänstleverantören

tar ut av konsumenten för andra tjänster som erbjuds enligt artikel 10 än de som avses i punkterna 1, 2 och 3 i den här

artikeln är rimliga och i linje med betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

Artikel 13

Finansiell förlust för konsumenter

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

eventuella

finansiella

förluster,

inbegripet

avgifter

och

räntor,

som

uppstår

för

konsumenten och som är en direkt följd av att en betaltjänstleverantör som deltar i bytesförfarandet inte uppfyller

sina skyldigheter enligt artikel 10, utan dröjsmål ersätts av den betaltjänstleverantören.

2. Ansvar enligt punkt 1 ska inte vara tillämpligt i fall av osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den

betaltjänstleverantör som åberopar dessa omständigheter inte har något inflytande över och vars konsekvenser hade varit

omöjliga att avvärja trots alla ansträngningar att göra så eller då en betaltjänstleverantör är bunden av andra rättsliga krav

som omfattas av unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter.

3. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

ansvar

enligt

punkterna

1

och

2

fastställs

i

enlighet

med

de

rättsliga

krav

som

gäller

på nationell nivå.

^SV

L 257/236

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

43

Artikel 14

Information om bytestjänsten

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

betaltjänstleverantörer

ger

konsumenterna

tillgång

till

följande

information

om

bytestjänsten:

a) Den överförande respektive mottagande betaltjänstleverantörens roll under varje steg i bytesprocessen, enligt arti­

kel 10.

b) Tidsplanen för att slutföra de olika stegen.

c) Eventuella avgifter för bytet.

d) All information som konsumenten kommer att uppmanas att lämna.

e) Det förfarande för alternativ tvistlösning som avses i artikel 24.

Medlemsstaterna får kräva att betaltjänstleverantörer även ger tillgång till annan information, inbegripet i tillämpliga fall

information som är nödvändig för att avgöra vilket insättningsgarantisystem inom unionen betaltjänstleverantören är

ansluten till.

2. Den information som avses i punkt 1 ska göras tillgänglig kostnadsfritt på papper eller på ett annat varaktigt

medium i alla de av betaltjänstleverantörens lokaler som är tillgängliga för konsumenter och ska alltid finnas tillgänglig i

elektronisk form på dess webbplats och ska på begäran lämnas till konsumenterna.

KAPITEL IV

TILLGÅNG TILL BETALKONTON

Artikel 15

Icke-diskriminering

Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut inte diskriminerar konsumenter som är lagligen bosatta i unionen på grund

av deras nationalitet eller bosättningsort eller på någon annan av de grunder som avses i artikel 21 i stadgan när de

konsumenterna ansöker om eller använder ett betalkonto i unionen. De villkor som gäller för innehav av ett betalkonto

med grundläggande funktioner får under inga omständigheter vara diskriminerande.

Artikel 16

Rätt till tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

alla

kreditinstitut

eller

ett

tillräckligt

antal

kreditinstitut

erbjuder

konsumenter

betal­

konton med grundläggande funktioner, i syfte att garantera att samtliga konsumenter på deras territorium har tillgång till

sådana konton och för att förhindra snedvridning av konkurrensen. Medlemsstaterna ska se till att betalkonton med

grundläggande funktioner inte enbart erbjuds av kreditinstitut som endast tillhandahåller betalkonton med tjänster online.

2. Medlemsstaterna ska se till att konsumenter som är lagligen bosatta i unionen, inbegripet konsumenter som saknar

fast adress och asylsökande samt konsumenter som inte beviljas uppehållstillstånd men som av rättsliga eller faktiska skäl

inte kan utvisas, har rätt att öppna och nyttja ett betalkonto med grundläggande funktioner hos kreditinstitut som är

etablerade inom deras territorium. Denna rätt ska gälla oberoende av konsumentens bosättningsort.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/237

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

44

Medlemsstaterna får, med full respekt för de grundläggande friheter som garanteras genom fördragen, kräva att kon­

sumenter som önskar öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner på deras territorium visar att de har ett

genuint intresse av att göra detta.

Medlemsstaterna ska se till att det inte är alltför svårt eller betungande för konsumenten att utöva sin rätt.

3. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

kreditinstitut

som

erbjuder

betalkonton

med

grundläggande

funktioner

öppnar

betalkontot med grundläggande funktioner eller avslår en konsuments ansökan om ett betalkonto med grundläggande

funktioner i varje fall utan onödigt dröjsmål och senast tio bankdagar efter det att en fullständig ansökan har mottagits.

4. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

kreditinstitut

avslår

en

ansökan

om

ett

betalkonto

med

grundläggande

funktioner,

om öppnandet av ett sådant konto skulle innebära en överträdelse av bestämmelserna om förebyggande av penningtvätt

och bekämpning av finansiering av terrorism fastställda i direktiv 2005/60/EG.

5. Medlemsstaterna

får

tillåta

kreditinstitut

som

erbjuder

betalkonton

med

grundläggande

funktioner

att

avslå

en

ansökan om ett sådant konto, om en konsument redan har ett betalkonto hos ett kreditinstitut som är etablerat

inom deras territorium, vilket gör det möjligt för konsumenten att utnyttja de tjänster som förtecknas i artikel 17.1,

utom när konsumenten uppger att han har underrättats om att betalkontot ska avslutas.

I sådana fall får kreditinstitutet, innan det öppnar ett betalkonto med grundläggande funktioner, kontrollera huruvida

konsumenten redan har ett betalkonto hos ett kreditinstitut etablerat i samma medlemsstat som gör det möjligt för

konsumenten att utnyttja de tjänster som förtecknas i artikel 17.1. Kreditinstitut får i det syftet förlita sig på en av

konsumenterna undertecknad försäkran på heder och samvete.

6. Medlemsstaterna

får

fastställa

avgränsade

och

specifika

ytterligare

fall,

när

kreditinstitut

kan

vara

tvungna

eller

kan

välja att avslå en ansökan om ett betalkonto med grundläggande funktioner. Sådana fall ska baseras på bestämmelser i

nationell rätt som är tillämpliga på landets territorium och antingen syfta till att underlätta kostnadsfri tillgång för

konsumenten till ett betalkonto med grundläggande funktioner enligt mekanismen i artikel 25 eller till att undvika att

konsumenter missbrukar sin rätt till tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner.

7. Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitutet i de fall som avses i punkterna 4, 5 och 6 efter sitt beslut skriftligen

och kostnadsfritt omedelbart underrättar konsumenten om att ansökan har avslagits och om den specifika anledningen

till det, såvida inte en sådan underrättelse skulle skada den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen eller strida

mot direktiv 2005/60/EG. Vid avslag ska kreditinstitutet informera konsumenten om förfarandet för att lämna in ett

klagomål mot avslaget och om rätten för konsumenten att kontakta den relevanta behöriga myndigheten och det utsedda

alternativa organet för tvistlösning samt tillhandahålla relevanta kontaktuppgifter.

8. Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitutet i de fall som avses i punkt 4 vidtar lämpliga åtgärder i enlighet med

kapitel III i direktiv 2005/60/EG.

9. Medlemsstaterna

ska

säkerställa

att

tillgången

till

ett

betalkonto

med

grundläggande

funktioner

inte

villkoras

av

köpet av ytterligare tjänster eller av aktier i kreditinstitutet, såvida inte det sistnämnda är ett villkor för alla kunder i

kreditinstitutet.

10. Medlemsstaterna

ska

anses

uppfylla

de

skyldigheter

som

fastställs

i

kapitel

IV,

om

befintliga

och

bindande

ramar

säkerställer dess fullständiga tillämpning på ett tillräckligt klart och tydligt sätt, så att de berörda personerna kan ta reda

på den fulla vidden av sina rättigheter och förlita sig på dem inför nationella domstolar.

^SV

L 257/238

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

45

Artikel 17

Egenskaper hos ett betalkonto med grundläggande funktioner

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

ett

betalkonto

med

grundläggande

funktioner

innefattar

följande

tjänster:

a) Tjänster som möjliggör alla operationer som krävs för att öppna, inneha och avsluta ett betalkonto.

b) Tjänster som möjliggör insättning av medel på ett betalkonto.

c) Tjänster som möjliggör uttag av kontanter inom unionen från ett betalkonto över disk eller i uttagsautomater under

eller utanför kreditinstitutets öppettider.

d) Utförande av följande betalningstransaktioner inom unionen:

i) Autogirering.

ii) Betalningstransaktioner genom ett debetkort, inbegripet betalningar online.

iii) Betalningar, inbegripet stående överföringar, vid terminaler och över disk och via kreditinstitutets onlinetjänster, i

den mån dessa är tillgängliga.

Kreditinstitut ska erbjuda de tjänster som förtecknas i första stycket leden a–d i samma utsträckning som de redan

erbjuder dem till konsumenter med andra betalkonton än betalkonton med grundläggande funktioner.

2. Medlemsstaterna

får

fastställa

en

skyldighet

för

kreditinstitut

som

är

etablerade

på

deras

territorium

att

tillsammans

med ett betalkonto med grundläggande funktioner tillhandahålla ytterligare tjänster som anses vara väsentliga för kon­

sumenter, baserat på allmän praxis på nationell nivå.

3. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

kreditinstitut

som

är

etablerade

på

deras

territorium

erbjuder

betalkonton

med

grundläggande funktioner åtminstone i den berörda medlemsstatens nationella valuta.

4. Medlemsstaterna ska se till att konsumenter med ett betalkonto med grundläggande funktioner kan utföra ett

obegränsat antal operationer i förhållande till de tjänster som avses i punkt 1.

5. När det gäller de tjänster som avses i punkterna 1 a, b, c och d ii i den här artikeln, med undantag av betalnings­

transaktioner genom ett kreditkort, ska medlemsstaterna se till att kreditinstituten inte tar ut några avgifter utöver de

eventuella rimliga avgifter som avses i artikel 18, oberoende av antalet operationer som utförs på betalkontot.

6. I samband med de tjänster som avses i punkterna 1 d i och d ii i den här artikeln endast avseende betalnings­

transaktioner genom ett kreditkort och punkt 1 d iii i den här artikeln får medlemsstaterna fastställa ett minsta antal

operationer för vilka kreditinstituten endast kan ta ut de eventuella rimliga avgifter som avses i artikel 18. Medlems­

staterna ska se till att detta minsta antal operationer är tillräckligt för att täcka konsumenters personliga bruk, med

beaktande av befintligt konsumentbeteende och gängse kommersiell praxis. De avgifter som tas ut för operationer utöver

det minsta antalet operationer ska aldrig vara högre än kreditinstitutets gängse prissättning.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/239

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

46

7. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

konsumenten

kan

sköta

och

initiera

betalningstransaktioner

från

sitt

betalkonto

med

grundläggande funktioner i kreditinstitutets lokaler och/eller genom onlinetjänster, när sådana är tillgängliga.

8. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

de

krav

som

fastställs

i

direktiv

2008/48/EG

får

medlemsstaterna

tillåta

kreditinstitut att på konsumentens begäran tillhandahålla en kontokredit kopplad till ett betalkonto med grundläggande

funktioner. Medlemsstaterna får fastställa ett högsta belopp och en längsta varaktighet för alla sådana kontokrediter.

Tillgången till eller användningen av betalkontot med grundläggande funktioner ska inte begränsas eller vara villkorat av

ett köp av sådana kredittjänster.

Artikel 18

Avgifter

1. Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut kostnadsfritt eller till en rimlig avgift erbjuder de tjänster som avses i

artikel 17.

2. Medlemsstaterna ska se till att de avgifter som tas ut av konsumenten för att konsumenten inte fullgör sina

åtaganden enligt ramavtalet är rimliga.

3. Medlemsstaterna ska se till att de rimliga avgifter som avses i punkterna 1 och 2 fastställs, med beaktande av minst

följande kriterier:

a) Nationella inkomstnivåer.

b) De genomsnittliga avgifter som kreditinstitut i den berörda medlemsstaten tar ut för tjänster som tillhandahålls genom

betalkonton.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av den rätt som avses i artikel 16.2 och den skyldighet som anges i punkt 1 i

den här artikeln får medlemsstaterna kräva att kreditinstituten tillämpar olika prissättningssystem beroende på i vilken

utsträckning konsumenten är ansluten till banken, något som särskilt möjliggör mer fördelaktiga villkor för utsatta

konsumenter utan bankkonto. I sådana fall ska medlemsstaterna se till att konsumenterna ges vägledning och adekvat

information om tillgängliga alternativ.

Artikel 19

Ramavtal och hävande av avtal

1. Ramavtal

om

tillgång

till

ett

betalkonto

med

grundläggande

funktioner

ska

omfattas

av

direktiv

2007/64/EG,

såvida

inte annat anges i punkterna 2 och 4 i denna artikel.

2. Kreditinstitutet får endast ensidigt häva ett ramavtal, om minst ett av följande villkor är uppfyllt:

a) Konsumenten har avsiktligt använt betalkontot för olagliga ändamål.

b) Det har inte förekommit några transaktioner på betalkontot under mer än 24 på varandra följande månader.

c) Konsumenten har lämnat felaktiga uppgifter för att få öppna betalkontot med grundläggande funktioner, om korrekta

uppgifter skulle ha lett till att konsumenten hade nekats att öppna ett sådant konto.

d) Konsumenten är inte längre lagligen bosatt i unionen.

e) Konsumenten har senare öppnat ett andra betalkonto, vilket gör det möjligt för konsumenten att utnyttja de tjänster

som förtecknas i artikel 17.1, i den medlemsstat där konsumenten redan innehar ett betalkonto med grundläggande

funktioner.^SV

L 257/240

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

47

3. Medlemsstaterna

får

fastställa

ytterligare

avgränsade

och

specifika

fall

när

ett

ramavtal

om

ett

betalkonto

med

grundläggande funktioner ensidigt får hävas av kreditinstitutet. Sådana fall ska baseras på bestämmelser i nationell rätt

som är tillämpliga på deras territorium och syfta till att förhindra att konsumenter missbrukar rätten till tillgång till

betalkonto med grundläggande funktioner.

4. Medlemsstaterna ska se till att ett kreditinstitut som häver ett avtal om ett betalkonto med grundläggande funk­

tioner på en eller fler av de grunder som anges i punkterna 2 b, d och e och punkt 3 skriftligen och kostnadsfritt

underrättar konsumenten om grunderna och motiveringen till hävandet minst två månader innan hävandet träder i kraft,

såvida inte en sådan underrättelse skulle skada den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen. Om kredit­

institutet häver kontraktet i enlighet med punkt 2 a eller c, ska hävandet omedelbart få verkan.

5. I underrättelsen om hävande ska konsumenterna informeras om förfarandet för att lämna in ett klagomål mot ett

eventuellt hävande och om rätten för konsumenten att kontakta den behöriga myndigheten och det utsedda organet för

alternativ tvistlösning samt tillhandahållas relevanta kontaktuppgifter.

Artikel 20

Allmän information om betalkonton med grundläggande funktioner

1. Medlemsstaterna ska se till att det vidtas adekvata åtgärder för att öka medvetenheten hos allmänheten om att det

finns betalkonton med grundläggande funktioner, deras allmänna prisvillkor, förfarandena för att få tillgång till ett

betalkonto med grundläggande funktioner samt tillvägagångssätten för att få tillgång till förfaranden för alternativ

tvistlösning. Medlemsstaterna ska se till att dessa åtgärder är tillräckliga och välriktade och framför allt att de når ut

till utsatta och rörliga konsumenter och konsumenter utan bankkonto.

2. Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut kostnadsfritt ger konsumenter tillgång till åtkomlig information om och

hjälp med de särskilda funktionerna hos det betalkonto med grundläggande funktioner som erbjuds, tillhörande avgifter

och nyttjandevillkor. Medlemsstaterna ska också se till att det av informationen tydligt framgår att det inte är obligatoriskt

att köpa ytterligare tjänster för att få tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner.

KAPITEL V

BEHÖRIGA MYNDIGHETER OCH ALTERNATIV TVISTLÖSNING

Artikel 21

Behöriga myndigheter

1. Medlemsstaterna

ska

utse

nationella

behöriga

myndigheter

med

befogenhet

att

se

till

att

detta

direktiv

tillämpas

och

verkställs och ska säkerställa att dessa myndigheter har utrednings- och verkställighetsbefogenheter och tillräckliga

resurser så att de kan fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

De behöriga myndigheterna ska vara antingen offentliga myndigheter eller organ som erkänts enligt nationell rätt eller av

enligt nationell rätt för ändamålet uttryckligen bemyndigade offentliga myndigheter. De ska inte vara betaltjänstleveran­

törer, med undantag för nationella centralbanker.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna och alla personer som arbetar eller har arbetat för

behöriga myndigheter samt revisorer och experter som arbetar på deras uppdrag är bundna av tystnadsplikt. Ingen

förtrolig information som erhålls i tjänsten får röjas till någon person eller myndighet utom i sammanfattad eller

aggregerad form, dock med förbehåll för fall som omfattas av straffrätt eller av detta direktiv. Detta ska emellertid

inte hindra de behöriga myndigheterna från att utbyta eller överföra förtrolig information i enlighet med unionsrätten

och nationell rätt.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/241

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

48

3. Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som utsetts till behöriga att säkerställa tillämpningen och verkstäl­

landet av detta direktiv är någon, eller båda, av följande:

a) Behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 4.2 i förordning (EU) nr 1093/2010.

b) Andra myndigheter än de behöriga myndigheter som avses i led a, under förutsättning att nationella lagar eller andra

författningar kräver att dessa myndigheter samarbetar med de behöriga myndigheter som avses i led a närhelst så krävs

för att utföra sitt uppdrag enligt detta direktiv, även när det gäller att samarbeta med EBA enligt vad som krävs i detta

direktiv.

4. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och EBA om de behöriga myndigheterna och om eventuella änd­

ringar vad gäller detta. Den första underrättelsen av detta slag ska ske snarast möjligt och senast den 18 september 2016.

5. De

behöriga

myndigheterna

ska

utöva

sina

befogenheter

i

enlighet

med

nationell

rätt

antingen

a) direkt enligt sina egna befogenheter eller under tillsyn av de rättsliga myndigheterna, eller

b) genom ansökan till domstolar som är behöriga att fatta det beslut som krävs, inbegripet, när så är lämpligt, genom

överklagande, om ansökan om att fatta det nödvändiga beslutet avslås.

6. Om en medlemsstat har mer än en behörig myndighet på sitt territorium, ska medlemsstaten se till att deras

respektive uppdrag är tydligt definierade och att det råder ett nära samarbete dem emellan, så att de kan fullgöra sina

respektive uppdrag på ett effektivt sätt.

7. Kommissionen

ska

minst

en

gång

om

året

i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra en förteckning över de

behöriga myndigheterna och kontinuerligt uppdatera den på sin webbplats.

Artikel 22

Skyldighet att samarbeta

1. Behöriga myndigheter i olika medlemsstater ska vid behov samarbeta med varandra för att de vid utövandet av sina

befogenheter enligt detta direktiv ska kunna fullgöra sina uppdrag enligt detta direktiv eller nationell rätt.

De behöriga myndigheterna ska bistå behöriga myndigheter i övriga medlemsstater. De ska särskilt utbyta information

och samarbeta vid all utrednings- eller tillsynsverksamhet.

För att underlätta och påskynda samarbetet, särskilt informationsutbytet, ska varje medlemsstat utse en behörig myndig­

het till kontaktpunkt för frågor som gäller detta direktiv. Medlemsstaten ska meddela kommissionen och de andra

medlemsstaterna namnen på de myndigheter som har utsetts att motta förfrågningar om utbyte av information eller

samarbete enligt denna punkt.

2. Medlemsstaterna

ska

vidta

nödvändiga

administrativa

och

organisatoriska

åtgärder

för

att

underlätta

det

bistånd

som

föreskrivs i punkt 1.

^SV

L 257/242

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

49

3. De behöriga myndigheter som i överensstämmelse med punkt 1 har utsetts till kontaktpunkter inom ramen för

detta direktiv ska utan onödigt dröjsmål förse varandra med de upplysningar som erfordras för att de, i egenskap av

behöriga myndigheter, ska kunna utföra sina uppgifter i överensstämmelse med de bestämmelser som antas med stöd av

detta direktiv.

De behöriga myndigheter som utbyter information med andra behöriga myndigheter enligt detta direktiv får samtidigt

med meddelandet ange att sådan information inte får överlämnas utan deras uttryckliga samtycke och sådan information

får då endast utbytas för det ändamål för vilket dessa myndigheter gav sitt samtycke.

Den behöriga myndighet som har utsetts till kontaktpunkt får översända den information som den har erhållit till de

andra behöriga myndigheterna, men de får däremot inte vidarebefordra informationen till andra organ eller fysiska eller

juridiska personer utan uttryckligt samtycke från de behöriga myndigheter som överlämnade informationen och endast

för de ändamål för vilka dessa myndigheter gav sitt samtycke, med undantag för vederbörligen motiverade fall, då den

omedelbart ska underrätta den kontaktpunkt som tillhandahöll informationen.

4. En

behörig

myndighet

får

endast

vägra

att

tillmötesgå

en

begäran

om

samarbete

vid

genomförandet

av

utrednings-

eller tillsynsverksamhet eller informationsutbyte enligt punkt 3, om

a) en sådan utredning, kontroll på plats, tillsynsverksamhet eller ett sådant informationsutbyte negativt kan påverka den

tillfrågade medlemsstatens suveränitet, säkerhet eller allmänna ordning,

b) rättsliga förfaranden i fråga om samma gärningar och personer redan har inletts inför myndigheterna i den tillfrågade

medlemsstaten,

c) ett slutligt avgörande redan har meddelats beträffande samma gärningar och personer i den tillfrågade medlemsstaten.

Vid en sådan vägran ska den behöriga myndigheten underrätta den behöriga myndighet som lämnade begäran om

avslaget och tillhandahålla så ingående upplysningar som möjligt.

Artikel 23

Lösande av tvister mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater

De behöriga myndigheterna får hänskjuta frågor till EBA, om en begäran om samarbete, särskilt om informationsutbyte,

har avslagits eller inte besvarats inom rimlig tid, och får begära dess hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU)

nr 1093/2010. I detta fall får EBA agera i enlighet med de befogenheter som den tilldelas genom samma artikel och varje

bindande beslut av bankmyndigheten i enlighet med den artikeln ska vara bindande för de berörda behöriga myndig­

heterna, oavsett om dessa behöriga myndigheter är medlemmar i EBA eller inte.

Artikel 24

Alternativ tvistlösning

Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna har tillgång till effektiva förfaranden för alternativ tvistlösning av tvister

som kan uppstå till följd av de rättigheter och skyldigheter som införs genom detta direktiv. Sådana förfaranden för

alternativ tvistlösning och de enheter som erbjuder dem ska uppfylla de kvalitetskrav som fastställs i direktiv 2013/11/EU.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/243

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

50

Artikel 25

Mekanism vid avslag av ansökan om ett betalkonto för vilket en avgift tas ut

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 16 får medlemsstaterna inrätta en särskild mekanism för att säkerställa att

konsumenter som inte har ett betalkonto på deras territorium och som har vägrats tillgång till ett betalkonto för vilket

kreditinstituten tar ut en avgift kostnadsfritt får faktisk tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner.

KAPITEL VI

SANKTIONER

Artikel 26

Sanktioner

1. Medlemsstaterna

ska

fastställa

bestämmelser

om

sanktioner

för

överträdelser

av

nationell

lagstiftning

som

införlivar

detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att de genomförs. Sådana sanktioner ska vara effektiva,

proportionella och avskräckande.

2. Medlemsstaterna ska föreskriva att den behöriga myndigheten får offentliggöra administrativa sanktioner som påförs

för överträdelser av de bestämmelser som antas för införlivande av detta direktiv, om inte offentliggörandet allvarligt

äventyrar finansmarknaderna eller åsamkar de berörda parterna oproportionell skada.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 27

Utvärdering

1. Medlemsstaterna

ska

ge

kommissionen

information

om

följande

första

gången

senast

den

18

september

2018

och

därefter vartannat år:

a) Betaltjänstleverantörernas efterlevnad av artiklarna 4, 5 och 6.

b) Medlemsstaternas efterlevnad av kraven på att se till att jämförelsewebbplatser enligt artikel 7 existerar.

c) Antal byten av betalkonto som har genomförts och andelen ansökningar om byte som har fått avslag.

d) Antal kreditinstitut som erbjuder betalkonton med grundläggande funktioner, antal sådana konton som har öppnats

och andelen ansökningar om betalkonton med grundläggande funktioner som har fått avslag.

2. Kommissionen

ska

utarbeta

en

rapport

första

gången

senast

den

18

september

2018

och

därefter

vartannat

år

på

grundval av information från medlemsstaterna.

Artikel 28

Översyn

1. Senast

den

18

september

2019

ska

kommissionen

överlämna

en

rapport

till

Europaparlamentet

och

rådet

om

tillämpningen av detta direktiv, vid behov åtföljd av ett lagstiftningsförslag.

^SV

L 257/244

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

51

Rapporten ska innehålla följande:

a) En förteckning över alla överträdelseförfaranden som kommissionen har inlett rörande detta direktiv.

b) En bedömning av de genomsnittliga avgiftsnivåerna i medlemsstaterna för betalkonton som faller inom tillämpnings­

området för detta direktiv.

c) En bedömning av möjligheten att utarbeta ramar för att säkerställa automatisk omdirigering av betalningar från ett

betalkonto till ett annat inom samma medlemsstat i kombination med automatiska meddelanden till betalnings­

mottagare eller betalare när deras överföringar omdirigeras.

d) En bedömning av möjligheten att utvidga den bytestjänst som avses i artikel 10 till fall där den mottagande och den

överförande betaltjänstleverantören är belägna i olika medlemsstater samt av möjligheten att öppna gränsöverskri­

dande konton enligt artikel 11.

e) En bedömning av antalet kontoinnehavare som har bytt betalkonto sedan detta direktivs införlivande på grundval av

information från medlemsstaterna enligt artikel 27.

f) En bedömning av lönsamheten i ett genomförande av en fullständig unionsomfattande portabilitet för betalkon­

tonummer.

g) En bedömning av antalet kreditinstitut som erbjuder betalkonton med grundläggande tjänster.

h) En bedömning av antalet och, om anonymiserad information görs tillgänglig, kännetecknen för konsumenter som har

öppnat betalkonton med grundläggande funktioner sedan detta direktivs införlivande.

i) En bedömning av de genomsnittliga årsavgifter som tas ut för betalkonton med grundläggande funktioner på med­

lemsstatsnivå.

j) En bedömning av befintliga åtgärders effektivitet och behovet av ytterligare åtgärder för att öka den ekonomiska

integreringen och bistå utsatta samhällsmedlemmar vad avser överskuldsättning.

k) Exempel på bästa praxis i medlemsstaterna för att minska antalet konsumenter som är utestängda från betaltjänster.

2. I

rapporten

ska

det,

även

utifrån

den

information

som

har

lämnats

av

medlemsstaterna

enligt

artikel

27,

bedömas

huruvida det krävs en ändring och uppdatering av förteckningen över de tjänster som ska ingå i ett betalkonto med

grundläggande funktioner, med hänsyn till utvecklingen av betalningsmetoder och teknik.

3.

I rapporten ska det även göras en bedömning av huruvida det krävs ytterligare åtgärder utöver dem som antas enligt

artiklarna 7 och 8 i fråga om jämförelsewebbplatser och paketerbjudanden, och särskilt behovet av ackreditering av

jämförelsewebbplatser.

Artikel 29

Införlivande

1. Senast den 18 september 2016 ska medlemsstaterna anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är

nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

^SV

28.8.2014 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

257/245

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

52

2. De

ska

tillämpa

de

bestämmelser

som

avses

i

punkt

1

från

och

med

den

18

september

2016.

Genom undantag från första stycket gäller följande:

a) Artikel 3 ska tillämpas från och med den 17 september 2014.

b) Medlemsstaterna ska tillämpa de åtgärder som är nödvändiga för att efterleva artiklarna 4.1–4.5, 5.1, 5.2 och 5.3, 6.1

och 6.2 samt 7 senast nio månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i artikel 3.4.

c) De medlemsstater där det på nationell nivå redan finns en motsvarighet till ett dokument med avgiftsinformation får

välja att integrera det gemensamma formatet och dess gemensamma symbol senast 18 månader efter ikraftträdandet

av den delegerade akt som avses i artikel 3.4.

d) De medlemsstater där det på nationell nivå redan finns en motsvarighet till en redovisning av avgifter får välja att

integrera det gemensamma formatet och dess gemensamma symbol senast 18 månader efter ikraftträdandet av den

delegerade akt som avses i artikel 3.4.

3. När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i punkt 1 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv

eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje

medlemsstat själv utfärda.

4. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som

de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 30

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 31

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i Bryssel den 23 juli 2014.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

S. GOZI

Ordförande

^SV

L 257/246

Europeiska unionens officiella tidning

28.8.2014

Prop. 2018/19:72

Bilaga 1

53