Alanis Morissettes jättesuccé till tredje album följde två tonårspopskivor som båda nådde topp 40 i hennes hemland Kanada. Jagged Little Pill var poetiskt och rättfram, cynisk och idealistisk, sarkastisk och storögd, och dessutom modigt konfrontativ med svidande kritik av katolicism, teknologi och pojkaktiga män på ett sätt som få artister har vågat upprepa. Så när den 21-åriga före detta Nickelodeon-stjärnan släppte albumet 1995 efter att hennes skivbolag sagt upp kontraktet träffde musiken mitt i prick på ett nytt sätt. En världsåskådning utan ursäkter erbjöd nya nivåer av uppriktighet och sårbarhet som banade väg för generationer av singer-songwriters, inklusive Taylor Swift och Olivia Rodrigo. Begravt under skivans radiovänliga melodier och lysande harmonier fanns observationer av allt det stökiga och menlösa i livet. Ett tema är människans svagheter – hon är distraherad i ”All I Really Want” och desorienterad av lycka i ”Head Over Feet”. Men om desillusion är albumets kärna så är hoppfullhet dess arv – idén om att lidande, skrikande och lärande i slutändan är att leva. Kanske är det därför som Morissette trots sin ångest och ilska är relativt snäll mot sig själv. I den lättsamma ”Hand in My Pocket”, en tidskapsel med cigaretter och taxibilar, förlåter hon sig själv för att hon inte har alla svar.