”Den enskilde jägaren sätter gränser för god jaktetik”

Vad god jaktetik innebär är i princip upp till den enskilde jägaren att bestämma, så länge det sker inom lagens råmärken.

Sedan kan förstås alla framföra åsikter i form av var de drar sina gränser.

Jag undrar hur debatten skulle ha låtit historiskt när de första människorna i tur och ordning började använda klubba, kniv, spjut, pil och båge och skjutvapen i stället för att som tidigare springa ifatt djuren och strypa eller vrida nacken av dem.

Själv tycker jag att vi ska tillåta allt som underlättar säkra välriktade skott i form av exempelvis avståndsmätare och ballistikprogram. Att myndigheterna tillåter mörker- och värmesikten är det ju upp till var och en att förhålla sig till.

Att man enligt lag inte får förfölja eller genskjuta vilt med motorfordon tycker jag är mycket bra. Förslaget om att tillåta drönare för att hitta vildsvinen, tycker jag i stort sett är samma sak och bör därför inte tillåtas.

Lagom är bäst

”Långt ifrån etiskt och inte jakt”

Jag håller med debattören om oetisk jakt, med alla dessa gps, telefoner, åka bil och ställa sig i förhåll för drevet.

Gps-halsband på hunden är bra så att man kan hitta den om den inte skulle komma tillbaka efter jakt.

Till att börja med hade pejlarna endast en pipsignal som talade om i vilken riktning hunden befann sig, och man fick lära sig sin mark och var djuren eventuellt skulle komma.

I dag släpps hunden och jägaren tittar på gps eller telefon, tar bilen och åker i förhåll. Långt ifrån etiskt och inte jakt utan en typ av slakt som djuren inte har en chans att undkomma.

Stefan Gustafsson

”Stor brist på jaktetik nu för tiden”

Jag håller med debattören Bengt Andersson om bristen på jaktetik.

Ta bara hundförare som står med en telefon i jaktmarken och som knappast tar ett steg i skogen. I stället åker de runt och letar hund med bil.

Hundförare i dag är inga hundförare. De är nördar med alla möjliga tekniska prylar för att lokalisera hunden. Skulle det bli ståndskall en bit bort tar man bilen för man orkar inte gå.

Nu ska man inte dra alla hundförare över samma kam, men de flesta verkar gå åt det hållet. Det är en stor brist på jaktetik nu för tiden. 

Mats Persson

”Att förneka viss utrustning är fel väg att gå”

Jag förstår inlägget som Bengt Andersson skriver – med mycket teknologi så försvinner en del av jaktens själ för många.

Men det finns en annan etisk gräns som verkar missas (och vi jägare ska ju träffa), nämligen den att det ska vara så bra avslut för djuren som möjligt.

Att jaga är att bry sig om djuren och säkerställa att man inte skadskjuter, att man inte tar skottet om man inte är helt säker på att det tar rätt.

Vissa finner stöd i teknologi, andra av erfarenhet och vissa av oss med timmar och veckor spenderade på skjutbanan.

Att förneka viss utrustning för att det förtar från den egna upplevelsen känner jag är fel väg att gå.

Vi måste sätta djuren i första rummet och acceptera att alla har olika tankar men samma mål – nämligen att minimera risken för ett misslyckat skott och skaffa gott kött från vilt som levt ett fritt liv.

Daniel Hjorth

”Eländet med tekniken kommer att fortsätta”

Jag håller med Bengt Anderssons inlägg gällande jaktens etik. Tyvärr kommer eländet med den tekniska utvecklingen inom jakten att fortsätta.

Det så kallade AI är i sin linda. När det fenomenet gör sin entré i jaktliga sammanhang, ser jag framför mig att man tidig vår kan perforera viltet med spårningssäkra chip där kön och annan information finns lagrad.

Sedan kan man när hösten kommer i lugn och ro besätta ett pass och stilla invänta viltet för att skjuta ”rätt” djur. Låter kanske som en vision, men man vet aldrig.

Gese49