Så hagelskytt han är tycker Marcus Svensson egentligen bäst om drevjakten på klövvilt. Men ett kvällssträck på änder är heller inget han tackar nej till. Foto: Jan Henricson

OS-skytt är först och främst en jägare

I dag, fredag, skjuter Marcus Svensson, som tog ett silver vid OS i Rio, i skeetkvalet i OS i Paris, tillsammans med sin kompis Stefan Nilsson. Efter OS-silvret publicerade Svensk Jakt ett reportage med Marcus Svensson vilket återges nedan.

Tidigare publicerad i Svensk Jakt nr 1/2017

Först och främst jägare, sedan sportskytt och OS-medaljör. Marcus Svensson som i somras kom hem med en silvermedalj från skeetbanorna i Rio tvekar inte bråkdelen av en sekund när han får frågan.

Efter att ha vunnit en OS-medalj skulle vem som helst sett fram mot ett ordentligt firande. I Rio, dessutom, med Copacabanas lockande stränder och ett pulserande nattliv inte mycket längre än ett hagelhåll bort.

Men inte Marcus Svensson och landslagskamraten Stefan Nilsson. De ville hem så snabbt som möjligt efter att tävlingarna var över. Hem till bockjakten.

– Självklart, säger Marcus när Svensk Jakt möter honom ett par månader efter OS-framgången. Om jag ska rangordna kommer jakten först och skyttet som nummer två. Klart att jag ville hem och jaga.

Allt var nära

Och med Marcus historia är inte det så konstigt. Hans pappa var yrkesjägare på Barsebäck, och Marcus följde med honom i skog och på fält så snart han kunde gå. 

– Viltvård, uppfödning, utsättning, jakt. Jag hade allt nära under hela min uppväxt. Väldigt roligt var det ju också.

Barndomens nöjen fastnade så hårt att när Marcus skulle välja framtid var målet givet. Han skulle bli viltvårdare och jägare. Utbildning på Ryssbygymnasiets jaktprogram och efter det anställning som jägare på Wrams Gunnarstorps slott utanför Åstorp i Skåne.

– Jag trivs hur bra som helst. Att organisera jakter eller att få lotsa fram någon till ett bra skott på en kapital dovhjort är för mig lika roligt som när jag jagar själv.

En sällsynt talang

Den extraordinära talangen som hagelskytt till trots sätter Marcus drevjakten på klövvilt som nummer ett av de jakter han helst ägna sig åt. 

– Att stå på pass i skogen och höra hunden närma sig är otroligt spännande. Vad är det för djur? Är det skjutbart? Kommer det att gå i pass? Hundens arbete. Det är den bästa jakten.

Men efter en stunds eftertanke kommer det:

– Att tillsammans med några goda vänner gå ut en kväll för sträckjakt på änder är inte dumt det heller.

Marcus Svenssons sällsynta förmåga att träffa lerduvor upptäcktes tidigt. Hans pappa var skeetskytt och redan i tioårsåldern började Marcus träna mer målmedvetet.

Tidiga framgångar

2003, när Marcus var 13 år, vann han som den yngste någonsin Junior-SM i skeet. 

– Man kan säga att det var då det startade på allvar. Jag kom med i landslaget 2005 och sköt min första världscup som senior ett år senare. På den vägen är det.

Redan då började drömmarna om medaljer i de stora mästerskapen. Under 2007 och 2008 tog Marcus medalj i både EM och VM. Något som naturligtvis sporrade till nya utmaningar. Han ville ha en OS-medalj. Första chansen bjöds 2012.

– Jag kom sjua i kvalet och missade finalen med en duva, som jag anser var träff men som domarna dömde bom på. Om den godkänts hade jag fått skjuta om den sista finalplatsen och då vet man aldrig vad som kunnat hända.

Han var i London tillsammans med Stefan Nilsson som också deltog i Rio-OS.

– Vi är kompisar och konkurrenter som turas om att vinna. Vi har taggat varandra under hela tiden. Det är därför vi har kommit så långt.

Marcus Svensson var ett av de svenska medaljhoppen till OS i Rio. Han levde upp till förväntningarna och kom hem med en silvermedalj. Foto: Jan Henricson

Stolt medaljör

Stefan Nilsson gjorde också ett bra OS i Rio och var i särskjutning om att få skjuta om bronset. Men det gick inte som han ville, han kom på en sjätteplats.

Men Marcus fick skjuta om guldet mot italienaren Gabriele Rossetti. Alla ni som följde tv-sändningen vet hur spännande det var. De båda följdes åt till duva 15, men den 16:e och sista duvan i serien bommade Marcus.

– Jag trodde att jag hade guldet, och var säker på att jag träffat, men ett litet tekniskt fel gjorde att jag missade. Det var inte det mentala, säger Marcus.

Glad och stolt

Till att börja med var förstås Marcus besviken, men vid prisutdelningen och den närmaste tiden efter det förbyttes den känslan allt mer till glädje över prestationen.

– Målet var att ta medalj. Jag var mycket nära att ta guld, men är nu väldigt glad och stolt över min silvermedalj, säger han.

Hur gör man då för att lyckas när det verkligen gäller. Marcus hade vunnit för-OS på banorna i Rio och nu gällde det att göra om samma sak, under betydligt större ståhej och under extrem press.

– OS är så stort. I London var vi med under invigningen och det var så mycket runt omkring innan tävlingen kom igång, med media och annat. Den här gången gjorde vi tvärt om.

Ett lyckat recept

Tvärt om skulle kunna beskrivas med orden snabbt in och snabbt ut. Fyra dagar innan tävlingen landade skyttarna i Rio. Dagarna ägnades åt att bo in sig i OS-byn och att skjuta ett par serier på tävlingsbanorna. Sedan var det allvar.

Att få det stora OS att så mycket som möjligt påminna om en vanlig tävling visade sig vara ett lyckat recept. Första dagen krossade Marcus samtliga 75 duvor. Andra dagen sköt han 24+24.

– På kvällen låg jag och funderade. Jag ledde OS med 123 träff av 125, vilket för övrigt är olympiskt rekord. Nu gällde det att hålla i sista dagen.

Inte ett skott

Men nervös var han inte trots den stora publiken, tv-kameror och en hägrande medalj som var så nära.

– Jag var i bra form och inne i min bubbla kunde jag koncentrera mig fullt ut. Och det räckte ju nästan hela vägen. 

När tävlingarna var över och medaljen bärgad stannade inte Marcus kvar för att njuta av framgången, fira och titta på andra tävlingar.

– Nej, jag ville hem. Till familjen och till bockjakten och till vardagen igen.

Sedan hemkomsten har Marcus inte skjutit ett skott, säger han. Men han ändrar sig nästan genast. Ett klubbmästerskap i hemmaklubben Landskrona jaktskytteklubb har det blivit. Som Marcus vann, naturligtvis.

Tokyo lockar

Hur framtiden ska bli är inte bestämt ännu. Att satsa på Tokyo 2020 är ett stort åtagande som inte bara berör Marcus utan också familjen, arbetsgivaren och andra.

– Jag har ett fantastiskt stöd från min familj, från min tränare, från arbetsgivaren, från skyttesportförbundet och från SOK. Jag är sugen på Tokyo, men det är mycket som spelar in så vi får se hur det blir.

Marcus kommer inte att sluta skjuta, men vet alltså inte på vilken nivå det blir. I vilket fall kommer han att, som han säger, ta det rätt lugnt nästa år. Blir det en satsning mot Tokyo ökar träningsdosen och tävlandet efter det. Något som ska bestämmas i samråd med flera parter; familj och arbetsgivare förstås, men också SOK vars stöd är mycket viktigt för att nå nya framgångar på OS-banorna.

Marcus Svenssons bästa tips till bättre hagelskytte:

• Skjut hellre få skott på banan ofta än många vid enstaka tillfällen.

• Ta det lugnt. Stressa inte. Även om det ser ut att gå fort hinner man alltid med duvan.

• Ta hjälp av instruktör någon gång emellanåt för att få veta vilka fel du gör, få rätt känsla och se till att du har en väl anpassad bössa.

Många skott

De senaste åren har Marcus Svensson skjutit upp mot 25000 skott årligen. De allra flesta i sällskap av sin tränare Lars-Göran Björk.

– Han är med 99 gånger av 100 och det är otroligt viktigt. Om jag bommar vet jag om jag skjutit framför eller bakom, men det är långt ifrån alltid jag vet varför. Lars-Göran kan korrigera mitt fel direkt.

Om 25000 skott låter mycket är det ändå lite i jämfört med vad flera av Marcus konkurrenter skjuter.

– Många av dem har skyttet som yrke och skjuter mellan 100000 och 150000 skott om året. Men jag skulle inte bli bättre med en sådan träningsdos. Rent tekniskt kan jag inte bli bättre, oavsett hur många fler skott jag skulle skjuta.

Ökat intresse

Vad kan då vi vanliga jägare lära oss av en mästare i hagelskytte som Marcus Svensson?

– Träna ofta. Det ger mer att skjuta färre skott vid fler tillfällen än att skjuta många skott enstaka gånger. 25 skott ett par tre gånger i veckan kan räcka. På skeetbanan rekommenderar jag att man skjuter enkelduvor och inte dubléer. Annars är det förstås bäst för en jägare att träna sitt skytte på sportingbanan.

Marcus tycker att han på senare år har sett ett ökat intresse för att träna hagelskytte.

– Det har blivit ett jäkla uppsving jämfört med hur det var för tio år sedan. Både yngre som nyss börjat jaga och äldre som hållit på länge kommer till banorna, i varje fall här omkring. Förhoppningsvis har min och Stefans framgångar, och Håkan Dahlbys silver i trap i London, bidragit till det, säger Marcus Svensson.

'; $(".post-tags").after(html); } $(".follow_subjects > ul").removeClass("only-subjects"); } });

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Senaste från Annonstorget

Samtidigt på JaktPlay

Läs Svensk Jakts dagliga nyhetsbrev