Vi kände att det inte räckte med bara en 12 Snabba när det kom till Leif, vi hade så många fler frågor vi ville ställa. Så vi frågade Leif om han ville ställa upp på en längre intervju och ja resultatet har ni nedan.
Och det här är riktigt bra!
Hej Leif.
Vi utgår ifrån att alla känner igen dig, specimenkung, allaroundfiskare av rang etc etc. Men det vi vill veta kretsar kring mete. Varför just mete?
– Mete är fantastiskt roligt! Precis alla arter går att meta, eftersom mete per definition innebär att man försöker presentera ett ätbart bete för fisken (i de flesta fall ska väl tilläggas, idag metas det ju med plastbeten också t ex). Men grundidén är ju att man presenterar mat för fisken, och det fungerar förstås för alla fiskarter. Mete i de flesta former är ett avkopplande, rogivande sätt att fiska på. Det är ett effektivt sätt att få fisken att nappa, och det är den naturliga fiskemetoden att ta till om man vill använda mäsk för att locka till sig fisk som man vill ska börja äta det som presenteras som krokbete. Med det sagt finns det trots allt situationer där andra metoder kommer bättre till pass, t ex när man försöker trigga huggreflexen hos fisk som egentligen inte är i ät-mode eller söka efter få fiskar över stora ytor. Mete är ju en relativt långsam fiskemetod som inte täcker särskilt mycket vatten, utan istället fokuserar på att få den fisken som finns, eller kunnat mäskas till din fiskeplats, att nappa i stor utsträckning istället. Just avvägningen mellan helt stationärt mete eller mer aktivt mete tycker jag ofta är skillnaden som förändrar resultatet sett över tid. Den avvägningen kan göras i allt från ett färna- eller abborrepass till veckolånga satsningar vid en karp- eller braxsjö eller vid mete i havet. Ska betet presenteras under lång tid på samma plats och locka till sig fisken (ofta med hjälp av mäsk) eller är det effektivare att aktivt söka upp huggvillig fisk?
Vi håller med, mete är fantastiskt roligt!
Men har du någon speciell fiskart/händelse som var startskottet för ditt metande?
– När jag växte upp hade vi segelbåt och varje sommar seglade vi och övernattade på olika öar i skärgården. Jag tyckte alltid höjdpunkten var att gå runt på dessa öar och kasta efter gädda och abborre. Så fiskeintresset fanns där tidigt. Men en senvinter eller tidig vårdag, tror det var 1990, stötte jag ihop med några killar som var några år äldre på Saltors brygga i Pataholm, alldeles i närheten där vi bodde när jag var 10-11 år gammal. Dessa på den tiden tonåringar var bland annat Anders Lilja, Mika Malm och Frank Hunold. Dem metade sik från bryggan och att detta häftiga fiske fanns precis inpå husknuten satte ordentlig fart på intresset! Därefter var det fiske, specimenfiske, som gällde för hela slanten!
Kul att du redan då blev en biten specimenfiskare.
Men hur mycket av ditt fiske är direkt resultatinriktat?
Blir det MÅNGA pass utan krav på storfiskar mellan varven?
– Idag hinner jag inte fiska i den utsträckning som jag gjorde förr. Det innebär att jag vill ta vara på dem tillfällena som bjuds i större utsträckning och i förlängningen innebär det nog att det blir bättre planerade och genomtänkta pass. Förr fanns det mer tid för ”lattjopass” utan någon större plan bakom, huvudsaken var att man fiskade! Det fanns också mer tid för att testa nya oprövade vatten, och det gjorde liksom inget om det blev en massa blankpass. Sen ska väl tilläggas att krav på storfiskar, som frågan antyder, absolut inte är fallet och definitivt inte resultatet heller för den delen. Men det ska gärna finnas stor fisk i vattnet jag fiskar i och en rimlig chans att med den insats jag kan lägga ner lyckas. Det kan dock innebära att om jag kan fiska en vecka efter en viss art en säsong så ska chansen vara rimlig, eller till och med om jag under flera års tid lägger ner x antal pass så ska chansen vara rimlig att till slut lyckas.
Vi snuddade vid frågan nyss men när det kommer till specimenmetande. lägger du mycket tid på att hitta nya vatten?
– Jag önskar egentligen att jag kunde svarat ja på den frågan, att jag letar massor av nya vatten hela tiden. Men idag är det snarare så att dem flesta passen läggs på platser som har någon form av ”track record”, även om det finns undantag. Genom åren har jag dock testat en massa oprövade kort förstås. Däremot tycker jag det är väldigt kul att fiska i för mig nya vatten och miljöer, även om dem är kända sedan tidigare generellt.
Ja tid är alltid ett problem för de flesta…
Men om vi säger specimenmete, förklara för oss hur du definierar det? Med andra ord, vad är specimenmete för just dig?
– Att fånga en så stor individ som möjligt av en specifik art. Jag vet att det för en del innebär att fånga en stor fisk för vattnet ifråga som dem fiskar i, jag förstår hur dem tänker och det finns en logik i det. För min del har jag dock alltid varit beredd att söka och fiska i det vatten där jag tror att det simmar stora individer ur ett nationellt perspektiv, för att jag personligen, ska tycka dem är stora för sin art. Men det är dels en smaksak och dels en fråga om hur mycket man är beredd att lägga ner på sitt fiske. Inget är rätt eller fel som jag ser det, men det är så jag har valt att se på mitt eget fiske och planerat därefter.
Ett bra och intressant svar.
Leif, du är tveklöst en hejare på sarv. Om du bortser från de tre-fyra kända sarvvatten vi har i Sverige, till exempel Motala ström/Svartån, vad väger en stor sarv?
– Ett kilo. Sarvar på ett kilo finns i många vatten men är ändå specimenexemplar överallt där dem simmar. Tittar du på en sarv, när du håller den i handen, så känns en sarv på ett kilo som en stor och majestätisk fisk som är av en helt annan kaliber än sina små tusenbröder på några hg upp till fiskar på 7-8 hg. Det kommer jag alltid att tycka, oavsett hur många större som gått och kommer att gå i håven genom åren.
Vi håller med dig, en sarv över ett kilo är en stor sarv!
Vi går vidare till nästa fråga.
De supervatten vi besöker i stil med Rögle dammar, Ursjön, Emån, Antorpa och så vidare. Dessa vatten har pressat upp vikterna för ett antal arter som de allra flesta vatten inte har en chans att matcha. De har även den bieffekten att nya vatten allt mer sällan utforskas. Men en fyrakilos sutare, femkilos brax eller tvåkilos ruda är fortfarande grymma fiskar. Tycker du att den här utvecklingen är bra eller ger det en snedvriden bild av vad som är en riktigt stor fisk?
– Jag håller med om det som ni antyder i frågan, att fångsterna av exceptionellt stora fiskar lätt gör att man blir fartblind. Tyvärr. Jag var nog ärligt talat gladare när jag lyckats landa min första femkilosbraxen hemma i Alsterån än vad jag blev ca 15 år senare när en braxen nära 7 kg går i håven i Rögle. Precis som du säger är givetvis en 5-kgs braxen, 4-kgs sutare eller 2-kgs ruda fortfarande en riktigt stor fisk, oavsett var den fångas. Däremot blir jag ofta positivt överraskad när jag sammanställer topplistorna åt Fiskejournalen varje år att det faktiskt fångats fiskar i dem här vikterna i långt fler vatten än bara ”supervattnena”. Titta över låt oss säga en 10-årsperiod så är det rätt många vatten som ståtar med sådana fiskar, faktiskt. Bara för jag blev nyfiken nu tittade jag lite i statistiken och för dessa tre arter har den allra största fisken för respektive år kommit från två olika vatten för braxen, tre olika vatten för sutare (samt två ytterligare vatten som gett sutare över 4,6 kg) samt hela fem olika vatten som gett toppfisken för ruda, Paviken inkluderad (samt ytterligare ett vatten som gett 2,6 kg +). Det är inte så illa trots allt. Många av våra toppvatten som fiskas otroligt intensivt har ju visat sig producera riktigt stor fisk av flera än den primära arten som det huvudsakligen fiskas efter. ”Bifångsterna” av övriga riktigt stora fiskar här hade kanske aldrig skett om det inte varit för den stora fiskeansträngningen efter den primära arten. Jag tror att det finns fler vatten med riktigt stor fisk än vad statistiken visar, men av den totala fiskeansträngningen bland metare läggs väldigt mycket krut på dessa så kallade supervatten. Tittar vi på t ex gös- eller gäddfiskare är fiskeansträngningarna betydligt mer utspridda, och riktigt stora fiskar fångas i många fler vatten. Det som mest skulle tala för att antalet vatten med dem allra största exemplaren är färre när det gäller just metfiskarna, jämfört med te x gädda och gös, är att metfiskarna i dessa vatten med otroligt hög fiskeintensitet blir extra stora just på grund av allt fiske (mäskning).
Riktigt intressant svar Leif! Vi går vidare.
Hur ser du på metets framtid i Sverige?
– Jag tror att det kommer vara fortsatt välbesökt i dem öppna kända ”supervattnena”, det kommer säkert bildas fler syndikat i olika former (både stängda och öppna i den meningen att alla får chansen att fiska där, men i begränsad omfattning per tidsperiod, t ex Ursjön) och det kommer fiskas i nya vatten som inte kommer till allmänhetens kännedom. De sistnämnda för att de som hittat ett nytt supervatten inte vill ha massinvasionen som blivit vanlig. Dessutom tror jag att flera kommer att variera sitt fiske i både sött och salt vatten, det är något vi redan ser bland många metare som tidigare bara ägnat sig åt sötvattensfiske. Och delvis vice versa, ”salta gubbar” som kommer uppskatta det som insjöfisket erbjuder.
Vi fortsätter med en mer personlig fråga, finns det något du inte uppnått som metare som du känner att du måste uppnå?
– Nej, inte på det sättet.
Det finns förstås alltid en massa drömmar och fiskar som vore kul att fånga men jag har ingen lista över fiskar jag absolut vill fånga. Jag vill fokusera på det som jag för stunden är mest sugen på helt enkelt, och känner jag mig själv rätt kommer det att variera ganska friskt över tid.
Låter klokt!
Det kryllar inte direkt av bra läsning för oss metare. Vad läser du om du läser något? Tidningar, bloggar?
– Tyvärr finns inte tiden, eller jag prioriterar åtminstone inte det, att sitta och läsa traditionella böcker. Livet är helt enkelt helt fullproppat av andra aktiviteter just nu. Det blir lättare att hitta korta tillfällen att läsa lite här och där, så det mesta blir det som finns tillgängligt på nätet och det läses nog mest i telefonen. Tyvärr är det nog så, åtminstone där jag befinner mig i livet just nu. Jag läste mer förr.
Det är nog många som kan känna igen sig i ditt svar där.
Men hur tror du metescenen i Sverige ser ut om 20 år? Har vi en framtid att hitta nya intressanta vatten och nya metare. Eller tror du att vi glider mer mot det engelska med Fisheries och “pay and play vatten”.
– Nya metare kommer säkerligen att tillkomma. Känslan är väl att antalet utövare har ökat kraftigt sedan jag började i början av 90-talet. Som jag nämnt ovan tror jag inte det är omöjligt med fler syndikat av olika slag. Visst borde så många nya utövare också bidra till att det hittas nya vatten, både sådana som blir offentliga och sådana som inte blir det.
Vi hoppas också det fyller på med fler metare, men hur ser du på metet idag, jämfört med då du började? Bättre eller sämre?
– Fler utövare idag och mer allmän kunskap idag.
Det var mycket av det vi vet idag som inte var så utforskat när jag började. Det gäller både vatten men också metoder och annat. All information är så mycket mer lättillgängligt idag, mest på grund av internet och sociala medier. Du kan ju söka efter precis allting på nätet idag, från redskapshandlare världen över till hur man kan variera att krama mäsk i en feeder till vad individerna heter, väger och oftast nappar på i kända vatten. Jag vill inte kategorisera bättre eller sämre, men det är annorlunda. Det fanns fler moment av upptäckarglädje då, idag är det trots allt mycket enklare att göra rätt från början.
Vi håller fast lite kring ämnet. Vad var det som gjorde att du gick över till det salta fisket? Tröttnade du på metet? Artjakten på stora fiskar som gjorde att havet var enda valet? eller något helt annat?
Det är nog en kombination av flera saker. Den största anledningen är nog att jag alltid lockats av nya utmaningar, just att få vara med om nya former av fiskeupplevelser och fiskar som jag inte testat förut. Jag menar, när man inte ens var tonåring fanns ju inte så mycket annat att välja på än fisket i absoluta närområdet. På den tiden var det ju en expedition att bli skjutsad till Kölbydammen för några nätters fiske eller få fiska färna i avlägsna Emån (det var säkert hela 3-4 mil dit vi började meta färna). När man fick moppe vidgade man vyerna lite på egen hand och kunde med påkopplad cykelkärra utforska nya vatten. Det stora och på den tiden väldigt efterlängtade språnget blev ju när man fick körkort, vilken värld som öppnade sig! En liten roddbåt med en 4-hästars snurra hade jag tillgång till från tidiga tonår, och den båten har nog varit med om det mesta man kan tänka sig. Hur som helst, när första ”lite större båten” (Väddö 450) var tillgänglig (tillsammans med kompisen Jens Nilsson) trollade vi flitigt i Hanöbukten. Vi stod ofta för konceptet minst båt, sämst boende, enklast mat men flest timmar på havet! I takt med att vi bytte upp oss båtmässigt blev andra arenor tillgängliga, samtidigt som ett för mig helt nytt fiske uppenbarade sig. Kanske, eller troligen, hade jagandet efter nya storfiskarter betydelse, men även om storfiskregistret inte existerat är jag övertygad om att jag hade gjort en mycket snarlik resa ändå. Det är just den där upptäckarglädjen jag far efter. Det började som för dem flesta som fiskar i havet idag om att börja i t ex Gullmarn eller Öresund som kan hanteras med något mindre båtar men som bjuder ett spännande och varierat fiske, till vrakfiske och annat på öppet hav till den största utmaningen på det riktiga djuphavsfisket långt ut till havs. Som jag nämnt i andra sammanhang, så är det mycket därute som fortfarande är outforskat. Det gäller både arter, metoder och platser. Det lockar mig.
Riktigt roligt att du fortfarande har ett enormt driv!
Just driv, vad är det som driver dig i ditt fiske? Är det att fånga fler “reggor” eller är det jakten på personliga rekord eller något helt annat?
Visst har artjagandet funnits med i bilden vid vissa av mina fisken, precis som specimentävlingarna vissa år varit en liknande drivkraft. Tittar jag på mitt fiske både sker den absoluta merparten dock efter ”gamla favoriter” som jag fiskat efter och fångat mycket stort av under många år. Idag söker jag nog mer än något annat upplevelsen, som jag för mitt eget fiske vill dela in i två olika kategorier. Det ena är just den där obeskrivliga känslan av ett kul fiske, gärna i en mer intim miljö än havet oftast erbjuder. Närkontakten med naturen och stora fiskar på nåt vis. Flötmeta stora sarvar mellan nygröna vasstrån i skymningen eller flippa ut brödbitar längs den där perfekta strömkanten en grönskande vårkväll vid färnaån, ja ni förstår vad jag menar, man är liksom nära och ett med naturen och fisket. Jag återkommer ofta till favoritfisken som färna och sarv. Jag verkligen älskar sådant fiske, inte för att det är rimligt med nya PB eller liknande, utan för att det är så jäkla kul helt enkelt. Även om jag gjort det massa gånger förut kommer jag inte tröttna på det, tror jag. Den andra huvudsakliga drivkraften är det nya, outforskade. Det fisket där drömmen om överraskningen fortfarande lever och faktiskt inte är helt omöjlig. Om kicken att få känna på dem allra tyngsta varelserna som simmar i våra vatten. Det är ibland förenat med ganska tuffa pass, där själva känslan under fisket, fram till nappet, inte alltid har så mycket av den där magiska känslan jag beskrev vid sarv eller färnafisket. Men när det lyckas och man hittat rätt och den där ovanliga, eller jättestora fisken nappat ger det en jäkla kick på ett annat plan. Känslan att lyckats med något jag aldrig varit med om innan.
Ja den känslan är svårslagen, men även om du har fångat en massa arter så måste vi fråga dig, som en sista fråga. Favoritart och favoritmetod och varför?
Jag kommer inte kunna ge ett entydigt svar på det, som säkert framgått av tidigare resonemang. Olika fisken erbjuder olika dimensioner som alla har sin charm och utmaning. Ser jag till vad jag faktiskt utövar så är ju mete, i någon av alla dess former, den metod som ligger mig närmast om hjärtat. Sen om det är på en halv kilometers djup med en hel makrill som agn, eller med två maggots på kroken i en vassvik så grund att fiskarna bara vågar sig dit efter mörkrets inbrott spelar mindre roll.
Tusen tack Leif för du tog dig tiden och vi uppskattar det i massor!
Och vi hoppas även ni läsare har uppskattat att läsa den här intervjun.
