Intervju med Ronny Svensson

När vi startade Swedish-Anglers så öppnades helt plötsligt en dörr för mig (Tomba) att kunna, utan att verka sinnessjuk höra av mig till en rad intressanta människor som jag följde för länge sedan. Jag har ibland tänkt vad som hände med mina gamla hjältar som efter år i rampljuset, ofta för över 30 år sedan, tackade för sig och försvann. Vissa har slutat helt med metet, andra har endast valt att inte finnas med i surret längre, av olika anledningar. En av dessa hjältar är Ronny Svensson. 

När det svenska specimenmetet i slutet av sjuttiotalet fortfarande sökte efter sin identitet så fanns Ronny med som en kugge i den första generationen metare som kom att förändra synen på vad fiske är, eller åtminstone kunde vara. En mycket intressant tid om man tänker på bristen på information, utrusning och teknologi. Dessa pionjärer metade utifrån helt andra förutsättningar än vi idag. Idag så är metet mer av fångande än letande, inte alltid men ibland. För oftast är vattnen där de stora simmar redan välkända och åtkomliga. Det gör nödvändigtvis inte saken sämre eller enklare, men en sak är säker, det är inte som det var förr.

Det är den biten som jag är intresserad av. Hur allting började, och hur det kunde vara möjligt att nå de resultat Ronny nådde, långt innan flera av oss som metar idag ens var födda. Dessa människor satte trots allt ned spaden och började med något som vi sedan har tagit över.

Här kommer en liten del av Ronnys berättelse, med hans egna ord. Det är samtidigt ett tidsdokument, en bit specimenhistoria om man så vill. Att en av mina forna hjältar tog sig dit att svara på frågorna jag så ofta grubblat på är ingenting mindre är storslaget! Jag och Christian tackar Ronny för detta!

APRIL 2018:

Du var med från starten för det svenska specimenfisket. Hur kom det sig att du hamnade där?
Fiske har alltid intresserat mig, mete såväl som laxfiske i Norge.
Dock kan väl min ”karriär” inom specimen skyllas när jag träffade min första flickvän, tillika mina barns mor, i slutet på 70-talet. Jag hade så klart läst om karpen och karpmetet och när det visade sig att min blivande svärmor hade en damm på några tusen m2 som det fanns karp i så var ju vägen utstakad.
Året då allting på allvar började var 1978. Hade med stort intresse följt Arne Bromans och Lars-Owe Berglunds eskapader efter storabborre i Lagan i mitten på 70-talet, men inte lyckats identifiera platserna de fiskade på med hjälp av fotografierna i Fiskejournalen och Svenskt Fiske.
Hade inte fått någon storabborre förrän den 29/4 -78 då jag ankrade min lilla alubåt i ett bakvatten uppe i Laholm, mitt emot där man idag står och fiskar lax på det som är känt som Gröningen.
Satte på ett par feta daggmaskar på ett glidande bottenmete och kastade ut där det var ca en meter djupt och sandbotten. Efter någon minut såg jag att linan långsamt sträcktes upp och krokade mitt livs abborre som var 49 cm lång och vägde 2020 gram. PB än idag. Åren som följde fick jag ytterligare 4 abborrar i Lagan som vägde mellan 1,5 och 2 kilo.

På den tiden var ju Arne Broman skribent i både FJ och Expressens Fiskeliga och på det viset fick vi kontakt. Jag toppade Expressens abborrklass hela sommaren och hösten men fick se mig slagen av en storabborre från Kalmarsund sista tävlingsveckan.
Vann som kompensation klassen för övriga insjöfiskar med en karp som vägde 10,67 kg, tagen i ”svärmors” damm utanför Örkelljunga den 22/6. Mellan den och storabborren hade jag först fått en annan karp som vägde 7,6 kg.

Så det blev en rivstart på mitt specimenfiske den våren/försommaren. Genom dessa fångster blev jag nära vän och fiskekompis med Arne, Jörgen Larsson och övriga mycket skickliga fiskare i FK Balans.
Vi vann ju bland annat Fiskejournalens specimentävling för klubblag. En stark bedrift med tanke på att vi var få som samlade poäng. Jag och en annan kändis inom den tidens mete, Rune Karlsson från Hässleholm, skrapade ihop tillräckligt med poäng för att vi skulle blivit trea i hela tävlingen om vi fiskat som ett lag. Då skall man veta att en av våra värsta konkurrenter, UFF, från Uppland hade 300 medlemmar…..
Dessutom gjorde vi inga långa resor utan all poängfisk togs inom max 10 mil från Örkelljunga och Hässleholm.

Arne Broman var en stark drivkraft för det svenska metet. Förutom hans texter så fanns det inte mycket att tillgå inom svensk litteratur. Blickade du mycket mot England?
Nej, det kan jag inte påstå, läste förstås Quest for carp av Jack Hilton, annars var det Fiskejournalen och deras reportage som inspirerade mig.

En fråga jag ibland ställt mig är. Var uppfattade ni att gränserna gick för de olika arternas ”maxvikter”. Nya rekord kom givetvis på löpande band när man började från ett blankt papper. Men kunde ni föreställa er 8 kilos braxnar, 3500 grams färnor eller mörtar och sarvar uppemot 2 kilo? För att inte nämna karp på 30 kg.
Tänkte inte så mycket på maxvikter och så. Hade ju redan då hört om braxen på runt 7 kilo från Finjasjön fångad i nät, och färnarekordet var ju på väg upp emot de 3 kilona. Vad gäller mört och sarv så var dagens vikter inte ens realistiska på den tiden.

Under denna tid hittades många av de kända vattnen. Finns det något vatten du känner att du var med och upptäckte?
Nej, det kan jag inte påstå, vi fick ju tips om bra vatten men det var inga ”nya” på det viset. Stackarpsdammen i Rönneå, vid Klippan, kan möjligen räknas som ett vatten vi i FK Balans ”upptäckte”.
Där fick vi sarvar i rekordklass och stor braxen närmare 5 kilo. Jag fick även två rejäla rudor runt 1,8 kilo. En morgon gjorde jag en mycket minnesvärd fångst på flötmete när ruda var målet. Inom loppet av en kvart fick jag tre karpar mellan 1,6 och 2,1 kilo. Inga bjässar men häftigt på ett 13 fots matchspö och 0,15 lina. Vi mäskade intensivt med kokt fodermajs.

Inom karpmetet så får man anse att du är en av pionjärerna. Hur gick tankarna innan de första fångsterna? Och hur hittade ni vatten att meta efter karp?
Efter att ha tagit mina första karpar i svärmors damm så ville jag ha lite större utmaningar, att fånga karp i en stor sjö.
Naturligt då att söka sig till de många sjöarna runt Perstorp där det bedrivits karpodlingar långt tillbaka i tiden.
I FK Balans gjorde vi en första satsning I Svenstorpssjön som ligger mellan Perstorp och Tyringe. På den tiden var det en pasta på fuktat ströbröd och blodkorv som vi mäskade och fiskade med helt på frilina.
Det funkade utmärkt och vi fick flera karpar under den tiden. Senare fiskade och fångade vi karp i Henrikstorpssjön och Ybbarpssjön.

Karpscenen idag med all elektronik och alla vattnen som är enbart dedikerade för karp. Hur ser du på det idag? Bättre eller sämre?
Elektroniken på 70-80-talet var i mitt fall först hemmabyggda alarm som funkade rätt hyfsat. Senare köpte jag fabrikstillverkade som på inget sätt kan mäta sig med dagens hi-tech. Vad gäller vatten så ogillar jag det faktum att ett vatten med mycket stor karp förbehålls en sluten skara som drar upp samma fiskar gång på gång, hela tiden allt större på grund av tillgången på konstlad mat som kastas i. Frågar man mig så anser jag inte att svenskt rekord skall godkännas från annat än vatten som alla har tillgång till och framför allt så drar det ett löjets skimmer över rekorden när samma fisk återkommer gång efter annan. Ingen prestation över huvud taget från ett begränsat vatten.

Dina pb:n från 30+ år sedan skulle de flesta metarna offra högerarmen för idag. Vilken av dina metfiskar från förr är du idag mest stolt över. Hur gick fångandet av den till?
Svår fråga, men färnarekordet från Almaån den 19/5 1984 är svårt att inte nämna. Den fångsten var dessutom en skön revansch för att jag inte fick min rekordsarv från Stackarpsdammen (se ovan) ett par år tidigare godkänd. Min fiskekompis och jag vägde sarven på en bra fjädervåg, fotade och släppte tillbaka den. Hemkomna vägde vi upp samma vikt i bly, gick till den lokala ICA-butiken och fick vikten fastställd till 1.240 gram, klart över dåvarande rekord på 1185 gram.

Idag hade det tillvägagångssättet godkänts men till min besvikelse blev så inte fallet den gången. När jag så fick färnan, som Jörgen Larsson håvade år mig, så fick den plikta med livet så den kunde vägas direkt på krönt våg. Dåtidens storfiskregistrerare, Lasse Söderberg, skickade diplom och rekordnål med orden att det var synnerligen välförtjänt som revansch för min underkända sarv.
Färnan tog jag på en rejält stor bit flytande bröd. En fem cm lång bit av ett kluvet pain riche. Mina fisken i Norge efter lax hade lärt mig läsa ett vatten och jag hävdar att det var tack vare det som jag fick rekordfärnan. Jag och Jörgen hade fiskat oss nedströms i Almaån och fått en del mindre färnor. Enklast möjliga utrustning, ett fyrameters teleskopspö med öglor, haspel, lina och krok, det var allt. Ofta fick man för att komma åt en het plats tränga sig fram i buskar och snår och då var det mycket behändigt att kunna skjuta ihop spöt och sedan, väl på plats dra ut delarna igen och släppa iväg brödbiten.

Så småningom kom vi ner till inloppet av en vid sväng, Jörgen gick längre ned, men jag stannade, för mitt i ån avslöjade ytan att det låg en stor sten på djupt vatten. Den klöv strömmen och bakom bildades ett stort ”läfönster” där vattnet stod still i princip. Jag satte på brödbiten, doppade den snabbt i vattnet för att få lite mer vikt, och svingade mjukt ut brödbiten i strömmen på andra sidan läfönstret.
När den drivit en bit ner bromsade jag linan så att brödbiten svängde in och låg helt stilla mitt emellan strömkanterna. Här kom det långa teleskopspöt väl tillpass för jag kunde hålla linan helt ur vattnet ända ner till betet. Efter en stund avslöjade vågor att en större fisk var i närheten av betet. En stund senare försvann brödbiten rakt ner under ytan utan att jag såg vad som tog den. Jag väntade några sekunder och gjorde sedan mothugg. Det blev en tuff fight i den ganska snabba strömmen där fisken inte ville lämna botten och var farligt nära att gå fast i en stor buske som hade massor av grenar ut i vattnet.
Jag skrek på Jörgen och han kom upp och vi fick så småningom håvat fisken. Vägd på min saltervåg insåg vi långsamt att det var svenskt rekord. Så fisket avslutades och vi körde snabbt till Postkontoret i Hanaskog där en annan medlem i FK Balans, Ola Lidéns, mor jobbade, och fisken blev dokumenterad och mätt till 67 cm.

Idag reser man land och rike runt för att meta upp sina troféfiskar. Du reste en del också förstår jag. Vilka långväga vatten besökte ni mest frekvent?
Faktiskt inga långa resor alls. Längst ca 10 mil till mörtmetet i Löddeå. Ändå tog jag mitt livs mört under ett idpass i Lagan, precis vid brofästet där E6 passerar över ån, 970 gram.
Har inget säkert belägg för mitt påstående, men tror inte att någon metare i hela landet har en pb-lista som min där alla fiskar tagits inom tio mil från hemorten, och del flesta inom fem mil.

Under andra hälften av åttiotalet förändrades scenen för metet dramatiskt. Nya lag, nya krav. Det hela verkade inta ofantliga proportioner. Var du nöjd med utvecklingen metet hade tagit?
Som svar på denna frågan kan väl sägas att ”livet” tog överhanden. Min mångåriga flickvän, som bar ”skulden” till mina karpar, blev min fru en månad innan jag fick rekordfärnan.
Vårt första barn, Jennie föddes i oktober samma år, så det blev lite av det klassiska ”villa, vovve och volvo”….fast hund hade vi aldrig.
Husköp, två barn till de kommande fyra åren gjorde att det varken fanns tid eller pengar till omfattande fisken. Det blev ”enklare” fisken istället, laxfiskearrende i Norge och laxfiske på hemmaplan i Lagan.
En hel del kustöringfiske också. Fisken som inte krävde omfattande förberedelse för att lyckas. In med spö och stövlar i bilen och iväg några timmar……. 🙂

Varför slutade du med metet? Eller metar du fortfarande. Och i vilken utsträckning?
Tappade intresset för mete. Tyckte att det inte fanns den tid och de pengar som krävdes för att hänga med i utvecklingen.
I slutet av 80-talet skaffade vi båt och hade mycket framgångsrikt mete efter stor rödspätta i Öresund utanför Helsingborg. Ett av åren dominerades årsbästalistan i FJ-s årsbok av fisk från vår båt. Vi fick flera över 2 kilo och jag fick på ett och samma pass två som vägde 2.422 och 2.276 gram. Etta och två på listan det året.

För en stor del äldre metare är du en hjälte och ett ytterst välbekant ansikte. Blir du fortfarande ”igenkänd” och påmind för ditt input?
Det har hänt att jag kommit in i redskapsbutiker där yngre killar bakom disken blivit lite ”star struck” när de förstått vem jag var. 🙂
Kul att man gjort lite avtryck även på dem som inte ens var födda när det begav sig.

Arne Broman. Du metade en del med honom. Hur var han som person? Brann han så mycket för metet som man tror att han gjorde? Vet du hur han såg på utvecklingen och den enorma boomen metet kanske lite oväntat fick?
Arne blev snabbt en god vän och fiskekompis. Han blev med all rätt en mentor och bekantskapen med honom öppnade en del dörrar.
Vi gjorde en hel del fisketurer tillsammans. Han hade ju inte körkort så han hängde gärna på när han hade tid för allt sitt skrivande i allsköns dags- och veckotidningar. Fick några böcker och han skrev en hälsning till mig i samtliga. Mest av allt så umgicks vi ju i Skånska pimpelserien vintertid då hela FK Balans var med ut på isarna.
Arne, jag, Rune Karlsson, Per Torstensson och dubble svenske mästaren i pimpel, Kaj Jonsson från Kisa gjorde ett pass efter mal i Emån. Mager utdelning då, jag fick dock en som vägde mellan 0,5 och 1,0 kilo…..En del veckor senare var Arne och Kaj åter på plats och då fick Kaj en på 16 kilo.
FK Balans var lite som dagens FC Barcelona i fotboll. Det var många ”stjärnor” som blev medlemmar i klubben. Arne har vi nämnt, Lars-Owe Berglund var skicklig tävlingsmetare och ett tag kapten för landslaget i modernt mete. Lennart Zimmerfors från Landskorna skicklig tävlingsmetare och landslagsman. Gjorde en makalös fångst i den kända Almlundahålan en kylig marsdag, då han på 0,14 tafs krokade och landade en karp på 10,2 kilo. Jörgen Larsson lärde jag känna som en 14-årig lintott som i början cyklade, senare körde moped flera mil från sin hemort Västra Torup för att fiska med oss i bland annat Rönneå.
Rune Karlsson, Per Torstensson kända nämn från Hässleholm och Rune hade ju ett tag rekordet för karp på 17,55 tagen i tidigare nämnda Henrikstorpssjön.

Vad tycker du om specimenmetet idag?
Jag läser och följer med och förundras över storleken på fisken och hur teknik och beten har utvecklats. Därmed inte sagt att jag imponeras. Det handlar ju uteslutande om att kunna hantera utrustningen, fiska i rätt vatten och fiska MYCKET. Det ger resultat.

Din son Jimmie metar ju. Ser du mycket av dig själv i honom? Blir du inte sugen på att köra en satsning eller två, om inte annat så för att visa honom hur man gör 🙂
Jimmie är en mycket duktig fiskare, har dock ”snöat” in lite väl mycket på karp. Fick en fantastisk karp på 16,4 kilo i hemmasjön här i Örkelljunga, Hjälmsjön.
En fångst som med hästlängder överträffar karparna ifrån Tegelbruksdammen. Inte för att den var så väldigt stor, men för att den togs i en stor sjö, en sjö som aldrig figurerat i några fångstrapporter, en sjö som är öppen för alla.
Vid ett tillfälle fick han en stor plywoodbit i present av mig. På den hade jag i min lasergraveringsmaskin graverat in följande:
MENING MED LIVET ÄR ATT ÖVERTRÄFFA DESSA PERSONBÄSTA.
Sen kom en uppräkning av mina rekord. Det enda han till dags dato klarat är som sagt karpen. Han hade ett tag gös som var större än min men det återtog jag… 🙂

Det vi vet om dig är ju som sagt inte dagsfärsk information. Vad fiskar du idag? Vilka drömfångster har du gjort under dessa år utanför rampljuset?
Som tidigare nämnts så blir det ”enklare” fisken idag. Där det inte krävs så mycket planering mer än att lasta in grejorna i bilen. De senaste åren har det blivit vertikalfiske efter gös, laxfiske i Lagan och kustöringfiske med kastdobb och fluga. Några ”drömfångster” i klass med gamla synder har det inte blivit. Idag är det viktigast att kunna få tid till en fisketur och får man dessutom något att stoppa i frysen är jag nöjd.

Jag är anställd fyra dagar i veckan på ett husföretag här i Örkelljunga och driver utöver det ett eget företag som heter Ronsve Lasergravyr sen 2002. Sen har jag mitt och särbons stora, gamla tvåplanshus utanför Värnamo att ständigt snickra på så meteexpeditioner blir det nog aldrig mer. Har drygt tre år till pensioneringen så då blir det nog ännu mera laxfiske och gösfiske.

Vad saknar du från den den tidiga specimentiden? Du måste ändå ha många fina minnen från då det begav sig. Du kan väl berätta något som vi inte vet, men borde veta.
Det var en fantastisk tid då allt kretsade kring fiske. Många nya prylar och tekniker började komma ifrån England och man köpte på sig en massa utrustning, utrustning som min son Jimmie fick överta helt och hållet en dag eftersom jag kände att jag var mätt på specimenfisket. När jag idag ser hans utrustning för några timmars karpmete blir jag matt… bil med släp kan behövas idag. 🙂

När jag den 22/6 kl. 22.20 på kvällen tog den då näst största karp som landats i Sverige hade jag betydligt enklare grejor:
Ett 9 fots ABU Atlantic, Cardinal 77 med 0,40. Enkla spöhållare som lät linan löpa fritt. Som larm en ettkilos plåtburk som det varit O’boy i. Över denna en lite brädbit på vilken jag lagt några tretumsspikar.
Dessa spikar lades på linan från den frikopplade rullen så när karpen sög in min blodkorvskula och sakta simmade iväg trillade spiken ner i burken och det skramlade betydligt. Inte mycket high-tech då inte… 🙂

En rolig episod som rör fisket, men inte var fiske i sig, utspelade sig när jag var på idag välkända Ge-Kås i Ullared och köpte hela deras lager av burkmajs, 576 burkar. De hade hällt upp alla burkar i en stor trådkorg som stod i en gång i affären. Jag inväntade en kille som nog var en sommarjobbare och när han kom så jag åt honom att hämta en truckpall och ett gäng tomkartonger. När han fick klart för sig att jag menade allvar med att last alla majsburkarna bleknade han en smula men gick iväg till lagret. Under tiden vakade jag över burkarna som en hök. Då kom ett äldre par gående och damen sträcker fram sin hand mot en majsburk men får då av mig ett vänligt men tydligt slag över handens ovansida. Förskräckt ryckte hon åt sig handen och tittade storögt på mig.
– Jag har köpt rubbet upplyste jag henne…
Ojdå, sa hon och så gick de snabbt vidare i gången. En bit bort tittar hon upp på sin man och jag hör henne säga:
– Får man verkligen göra så?
När jag bland övriga kundvagnar kom fram till kassan med en handtruck och en pall full av burkmajs undrade kassörskan om jag hade höns?
– Nä, vi är en fiskeklubb som har det till fisket. Du får räkna om du vill men det är 576 burkar. Hon valde att tro på mig och det gick lös på drygt 1800 kr.
På vägen hem till Örkelljunga släpade stänkskydden på min Volvo 245:a i asfalten…

En annan episod var när de i Örkelljungas lokala snabbköp hade extrapris på blodkorv om man hade kupong. Jag bearbetade vänner och bekanta och kunde på så vis gå igenom kassan med 12 kilo blodkorv i kundvagnen.
Förklarade för övriga kunder och kassörskan att det var gott om det stektes hårt och man hade rejält med lingonsylt till.

Till slut måste vi fråga dig om fisken du aldrig fick. Blev det någon drömfisk kvar som du aldrig lyckades nypa? Vi känner mycket väl dina framgångar, men någon fisk måste du ha haft på känn som aldrig kom upp?
Här tar jag mig friheten att kopiera min egen text från sajten Laxfiske i Lagan som efterlyste fiskehistorier av den sanna sorten. Händelsen utspelade sig i Lagan under ett metepass efter id och mört precis nedströms E6-bron vid Snapparp.
Hoppar över inledning och går direkt på ”the real deal”:

Så till dagen då ”Goliat” fattade tycke för brödbiten jag serverat med tanke på id och mört. Platsen var även denna gång just nedströms bron, det var den 17 juli 1983. Soligt och fint semesterväder, en massa båtar som for upp eller ner och ”störde” mitt fiske. Hugget var som vilket napp som helst, ett klart drag i quivertipen och jag svepte spöt åt andra hållet, tvärstopp!! Sen ett jävla skakande och därefter en 50 meters rusning snett över på andra sidan ån. Aldrig har en Cardinal 33 skrikit som min gjorde när laxen utan större motstånd drog iväg med min 0,20 lina och en kortskaftad krok storlek 8 i munnen. Den gjorde ett hopp helt upp ur vattnet och jag förstod först då att där stod jag med en nystigen blanklax på uppåt 10 kilo i andra änden på mina klena grejor. Fisken rusade vidare nedåt längs södersidan och som mest var den ute med över 100 meter lina. Linan låg längs utsidan
på vassen som är nedströms bron. Vad göra tänkte jag? Hade bara korta stövlar när jag började min vadning nedströms genom vassen mot fisken så jag blev blöt men hade bara en tanke, att korta avståndet mellan mig och fisken. När jag gått så långt ner och långt ut jag vågade, stod i sommarvarmt vatten upp till bröstet, var jag nästan utanför vassen med mitt spö. Satte så hård press på fisken som jag tordes med tanke på grejorna och den kom sakta mot mig tills den var 20-30 meter snett nedströms, där stannade den och de typiska skakningarna som laxar brukar göra kändes i spöt. Jag hade bara en tanke i skallen: Nästa båt som kommer skall jag vinka in så jag kommer ut
på fritt vatten, då kan det här gå vägen om bara kroken sitter ordentligt. Att slita linan på en krokad fisk får bara ske om omständigheterna är omöjliga. Kom jag ut i båt då skulle den här fisken tröttas, även om det så skulle ta en timme eller två, det var min bestämda uppfattning. Men, men, det här var inte min dag helt enkelt. Alla jävla båtar som innan for upp och ner var nu som bortblåsta. I 20 minuter
stod jag där med jämn och hård press på en fisk som stod still på stället, men ingen båt kom så jag ökade pressen på fisken, den började då långsamt komma närmare men vek av utåt och simmade sakta upp mot bron. När jag hade den rakt utanför min plats i vassen kom det ett par kraftiga skakningar från fisken och krok och sänke for upp ur vattnet, jag hade tappat laxen. Knappast oväntat, men från båt hade det kunnat gå vägen. Helt genomblöt vadade jag upp och packade ihop mina grejor, klädde av mig i bara kallingarna innan jag satte mig i bilen, som stod i hörnet närmast bron på plantskolansidan, och körde hem.

Jag har fått många stora fiskar, haft många fiskar på fiskejournalens 10-bästalistor under fler år, fått några laxar runt tio kilo i Norge, men minnet av laxen ”Goliat” som högg på specimenhuntern ”Davids” lilla krok med fralla kommer alltid att leva kvar i mitt minne som en av de häftigaste upplevelserna i mitt fiskarliv.

När Ronny skickade över bilderna till oss bjöd han på lite kuriosa, så självklart delar vi med oss av det också! 

Lite kuriosa…….
Dåvarande storfiskregistreraren Lars Söderberg på Sportfiskarna kom ner från Stockholm för att först fiska tillsammans med killarna i Rutilus efter sutare.
Planen var sedan att han skulle fiska med mig, Arne Broman och Lennart Zimmerfors i min svärmors damm utanför Örkelljunga.
Vi hade ju alla tre tagit karp över 10 kilo så det skulle bli ett fint reportage i Svenskt Fiske var det tänkt. Jag hade mäskat upp fyra platser i dammen med blodkorvskulor och fisket gick av stapeln på kvällen.
Inget hände dock, och vid midnatt avbröt vi. Arne och Lennart åkte hem och på morgonen efter var det bara jag och Söderberg som skulle fiska. Det var en fin sommarmorgon med sol och dimslöjor över vattnet. Jag fick ett utdrag, krokade och skrek på Söderberg så han skulle få lite fina bilder på fighten.
Fick inget svar, så jag drillade karpen, håvade, och lät den stå kvar i håven medan jag gick för att leta reda på storfiskregistrerare Söderberg.
Inte en käft på hans fiskeplats, bara spöna. Gick till hans bil, och där satt han och sov väldigt djupt…
Knackade på bilrutan och upplyste honom om att han just missat världens chans till häftiga bilder. Han trodde jag bluffade men fick ju följa med och se vad jag hade i håven.
Det var en karp som vägde 7,42 och med fisken i håven, kroken fastsatt i en maska, och med böjt spö, fick ha sina bilder till reportaget och jag hamnade på Svenskt Fiskes omslag. 🙂
Mina pb är inget märkvärdigt idag men i sken av att de flesta är tagna innan 1985 och oftast max 5 mil från Örkelljunga är jag rätt stolt över dem ändå.

Vi tackar Ronny och tipsar er om att kolla in hans hemsida för att gravera drömfisken på termosen, kaffemuggen eller något annat skoj! 
www.ronsvelasergravyr.se