Ryggont

Jag bor i Göteborg.
Jag har telefon.
Jag pratar bra svenska.
Jag har ont i ryggen.

I mars 2011 ringer jag Sahlgrenska sjukhuset.
Kö till växeln.
Väntar.
Kopplas till ortopeden.
Kö till ortopeden.
Lång kö.
"Det är många som ringer, du behåller din plats..."
Min plats är 12.
Jag väntar i telefon i 45 minuter.
Jag har då avancerat till plats 2.
Där bryts samtalet.

Jag ringer upp igen.
"Det är många som ringer, din plats i kön är 19..."
Jag lägger på.

Försöker nästa dag.
Då har jag plats 4.
Den här gången känns det mer lovande.
Jag har nyss ätit frukost och har en ledig dag.
Efter en halvtimme har jag hamnat på plats 1.
Då bryts samtalet.

Det blir april.
Jag har ont i ryggen.
Går till naprapat.
Går till kiropraktor.
Får akupunktur.
Jag har ont i ryggen.
Höfterna.
Knäna.
Googlar på ortopeder.
Googlar på Sahlgrenska.
Ringer Ortopeden.
Hamnar i växeln.
Kopplas till ortopeden.
Plats 7 i kön.
Väntar.
Plats 1.
En människa svarar!

Jag säger att jag har ont i ryggen och vill beställa en tid.
-Det kan du inte, säger kvinnan i telefonen.
-Då måste du ha en remiss eller fylla i en vårdbegäran.
Jag frågar vad en vårdbegäran är och får till svar att det är en blankett där jag skriver att jag vill ha en tid.
Jag beställer en sån blankett.

Jag ber min husläkare om ett remiss.
Han säger att han har skrivit den.
Har han skickat den?

Jag fyller i min vårdbegäran.
Den har jag skickat.

Maj månad.
Jag har ont.
Ringer privatpraktiker.
Carlanderska.
Sysslar inte med rygg.
De är inte säkra på att de kan hjälpa mig och har heller "ingen aning" om vart jag skulle kunna vända mig.

Juni.
Försöker ringa ortopeden.
Får plats 10 i kön.
Väntar 45 minuter till plats 2.
Där bryts samtalet.

Jag ringer växeln.
Får, utan att begära det, ett direktnummer till "Klagomålsärenden".

En Anette svarar direkt.
Hon tar mina uppgifter och säger att personalen på ortopeden snart kommer att ringa upp mig!

Anette har tumme med ortopeden.
Hennes nummer är 031-343 08 76.

Jag har ont i ryggen.

Heteronorm och homofobi

Programmet heter "Nya Vågen" och sänds i P1.

"I Stadsteaterns Angels in America, spelar flera namnkunniga heterosexuella skådespelare gaymän.
Men omvänt går inte, enligt Rikard Wolff som tröttnat på att aldrig få spela heterosexuell.
Är teatervärlden lika heteronormativ som elitfotbollen?

Så står det på SR:s hemsida.
Jag hörde inslaget.

Programledaren Jenny Aschenbrenner, kritiker Lars Ring, teaterchef Birgitta Englin, chefen för radioteatern Stina Oscarsson pratar om "det eftersatta genustänket inom scenkonsten".
Rikard Wolff kunde inte vara med, vilket alla var ledsna för, dock citerades han
och hyllades av samtliga medverkande, för att han kan spela både hetero och homoman.
Att han är bred.
Tom Cruise fick också vara med i programmet.
För att han inte vill bli kallad för bög.
Bögar har svårt att få roller, sägs det.
Publiken vill kunna identifiera sig och en skådespelare måste vara trovärdig. Den synen tros ligga bakom heteronormen inom scenkonsten.
Alla medverkande tycker att det är illa.
De efterlyser en bättring på genustänket.
En av kvinnorna säger att "...Carl Iwar Larssons rollprestation som Willy Strid (Hem till byn) snarare förstärks av Larssons homosexualitet."
Hur och på vilket sätt rollprestationen skulle förstärkas går hon inte in på.
Det behövs heller inte,de medverkande är eniga.
De medverkande enas om att svarta också är diskriminerade.
Och rullstolsburna skådespelare.
I tjugo minuter pratar de.
Om manlighet.
Genus.
Om heteronorm.
Inte en enda gång sägs ordet "lesbisk".
Inte en enda kvinnlig referens förekommer i programinslaget.
Jag ringer upp redaktionen och påtalar det.
De tackade för att jag ringde och sa "...att de inte hade tänkt på det och att de nog skulle ha tänkt på det."
Ja.
Men de gjorde de inte.
Så fungerar osynliggörande.
Så upprätthålls heteronorm.
Modern homofobi.

På Nya Vågens fråga: "Är teatervärlden lika heteronormativ som elitfotbollen?" vill jag svara:
1. Elitfotbollen är inte heteronormativ. Den har i decennier dominerats av lesbiska.
2. Jag vet inte mycket om "teatervärlden".Däremot vet jag att Nya Vågen har en heteronormativ redaktion och att dagens inslag präglas av regelrätt homofobi.

Media larmar om den barnfattigdom som råder i Sverige.
Jag tycker inte att det är något konstigt med det.
Barn arbetar ju inte i Sverige,åtminstone inte i tillräcklig omfattning.

I Sverige är det arbetslinjen som gäller.

Vill man klara sig så måste man arbeta och det måste löna sig att arbeta.
Barnen i Sverige gör inte ett dugg.
Jo, de går i skola.
Länge.
En del går längre än nio år.
Det lönar sig inte.

Om barnen istället gick i ett eller högst två år skulle de kunna börja arbeta mycket tidigare och tjäna egna pengar och slippa vara fattiga.
Det säger sig självt.
Lär de sig inte att arbeta i skolan?
Om vi införde lärlingsutbildning redan i årskurs ett?
Eller i förskolan.
Då skulle de lättare få jobb.

Som det är nu rullar de omkring på brädor, skridskor, cyklar och mopeder i stället.
Eller hoppar studsmatta.
En tydlig bild av utanförskap: ett fattigt barn som studsar på en blå matta.
Har de inga ambitioner?
Ingen egen energi?
Jag saknar viljan hos de fattiga barnen.
Det håller inte, att stå och hoppa på samma ställe och förvänta sig tak över huvudet, mat och service.
De kan inte räkna med att andra ska stå för deras försörjning.
Det finns så mycket de kan arbeta med.
Det handlar om att engagera sig.
Att matchas mot rätt nisch.
Inte stå och hoppa.
Inte rulla planlöst.

Pensionärerna.
De rullar också.
Långsamt och håglöst.
Rullatorer.
Rullstolar.
Trist.
Fattigt.

De skulle jobba så de fick mer pengar så de kunde åka taxi.
De vill säkert ha mer pengar, om man frågar dem vill de säkert jobba längre och längre.
Inte begränsas.

Om man frågar barnen och pensionärerna så kommer de säkert att säga att de vill jobba och tjäna pengar och åka taxi.
I alla fall rätt många procent av de som tillfrågas.
Det gäller att fokusera på den procenten, som vill åstadkomma något.
De som förstår att om man inte arbetar så blir det inga pengar i plånboken.

Inget jobb = inga pengar.

Arbetslinjen.

Jag tycker att det är lätt.
Det är högerpolitik.
Som vi röstat fram.
Så vill vi ha det.
Barnen och pensionärerna får skärpa upp sig.
Om de vill integreras i samhället.
Det här håller inte.

Könsneutrala omklädningsrum

Omklädningsrum.
Ordet ger mig kalla kårar.
Minns en gymnastikpåse(!)
En blå gymnastikdräkt(!)
En blommig liten handduk som de större barnen snodde och kastade mellan varandra.
Minns skammen.
Blickarna.
Barn kan stirra.

Jämförandet av kroppar.
Skratten.
Kommentarerna.
Rädslan.

Flickorna.
Sammanhållningen.
Pojkarna.
De som ryckte i låsta dörrar, kikade i nyckelhål,tog sig in, bröt upp dörrar för att få en skymt av nakna flickor.
Gapandet.
Skratten.
Kommentarerna.
Rädslan.

Kanske är det dessa minnen som gjort att jag väntat ända till medelåldern innan jag börjat träna ordentligt.
Jag vet att det är därför jag har svårt för Filip och Fredrik.
Känslan är densamma.
Att vara i riskzonen på oklara grunder och på obestämd tid.

Jag är vuxen nu.
Simmar regelbundet.
Omklädningsrum.

Kvinnorna.
Morsorna.
Jag har funderat över om en del skaffar barn bara för att kunna ta dem med till kommunala simhallar så fort som möjligt.
Det vimlar av spädbarn där.
De skriker ihållande och neonatalt.
Jag förstår dem.

Knappt har de lämnat moderlivet förrän de ska till simhallen.
De kan möjligen känna igen sin mor,fast påklädd och på nära håll.
Jag tror att spädbarn blir överstimulerade i badet.

Ljuden.
Ljuset.
Lukterna.
Vattnet.
Kylan.
Den plötsliga värmen.
Omklädningsrummen.
Duscharna.
Rösterna.
Kropparna.
Simhallen.
Bassängerna.
Spädbarnen ska dit.
De har månasdskort vid födseln.
Kanske är de födda i en bassäng.

Morsorna håller barnen framför sig, som små sprattlande sköldar.
Skyler sig.
Jämför.

De större barnen stirrar.
Flickorna.
Pojkarna.
Ja,de får också vara i damomklädningsrummen.
I ganska många år.
Sen får de inte vara där längre.
Oklart när gränsen är nådd.

Jag arbetade en gång i en särskoleklass, vi skulle simma med eleverna.
Några av eleverna var pojkar i tolvårsåldern.
De var alltså för stora för damavdelningen.
På herravdelningen "kunde de råka illa ut och bli utnyttjade", dessutom behövde de hjälp med ombyte och dusch.
Eftersom det här var på den tiden då det fanns låglöneyrken, arbetade det bara kvinnor i klassen.

Vi hade två alternativ:
1.Att pojkarna fick stanna hemma.
2.Att "någon" följde med pojkarna in på herrarnas.
Som ni förstår, föll det på min lott att gå in på herrarnas.
-Blunda nu pojkar, sa jag i dörren, för nu kommer jag.

Redan då funderade jag på om det inte vore bra att ha ett tredje omklädningsrum.
För oss som inte platsar i traditionella herr- eller damsammanhang.
För oss som inte vill befästa sin eventuella könsidentitet i kommunala inrättningar.
För oss som inte behöver upprätthålla en könsmaktsordning när vi badar.
För oss andra.
För oss som vill vara i fred, för oss som vill slippa stirrande, jämförelser,andningsprofylaxer,uppfostringssituationer, mellanmål, sociala psykodramer i större och mindre omfattning, för oss som bara vill bada.
Ett tredje omklädningsrum.
Vi betalar.
Är det för mycket begärt?

Skattelättnad...?

Nu har Trafikverket räknat ihop slutnotan för årets snöröjning.
Notan för årets snöröjning blir "dyrare än man bugeterat för".
Den blev tydligen en kvarts miljard dyrare än beräknat.
Trafikverket meddelar att planerat vägunderhåll och broreparationer nu kommer att "skjutas på framtiden".

Där ser man.

Det var samma sak ifjol.
Jag bor rätt centralt, i en storstad.
Min gata har i stort sett varit oplogad hela vintern.
Vi som bor här har fått köpa varsin spade och sen har vi själva, efter förmåga, skottat fram våra bilar.

Jag kör en del i jobbet.
Flera gånger i vinter har jag kört helt oplogade sträckor, på upp till 15-20 mil, längs vägar som E6 och E20.
Ingen plogbil i sikte.
Då jag försökt meddela stora störningar på dessa våra största vägar, har det helt enkelt inte gått att komma fram till Väg-och Trafikverk.
Maskinella svarare som meddelar: "...det är många som ringer nu, på grund av att det har snöat..."
Ja.
Det har snöat i vinter.
Det kommer att snöa igen.
Nästa vinter.
Kälskador.
I Göteborg har vi, förutom vägbulorna, så allvarliga kälskador att ingen bil kan köra fortare än 15 km i timmen.
Vi kör på tvåan.
Gasar.
Skulle vi råka få in treans växel, äventyrar vi både vår egen hälsa och bilens.
Skulle vi försöka ställa ifrån oss bilarna, får vi åka till en annan kommun.
Här får vi bara stå still i ca 10 minuter.
Minns ni P-lisorna?
Det gör jag.
Nu är det anabola uniformer med reflexvästar och kommunikationsradio i Rambo-stil.
De gömmer sig.
De slår till när du kör på ettan.
De förföljer hemtjänstens utryckningsfordon.
Det lönar sig.
Men det är inte det jag ska blogga om, utan om Trafikverkets budget.
Vilken vinst det måste vara att budgetera lägre och lägre!
På så sätt slipper de ju se till trafiksäkerheten och kan bortse helt från underhållsarbetena.
Att snöröjningen och underhållet ska ha samma konto.
Då lönar det sig att det snöar.
Särskilt som ingen plogar på vintern.
Det är billigare att inte.
Att aldrig.

Det måste löna sig att arbeta.
För det kan väl inte ha med skattesänkningarna att göra?
Hur skulle det se ut?

Quantum satis

Quantum satis.
Det är latin och betyder "Den mängd som behövs".
Antar att "satis" syftar till det som behövs.
Quantum är mängden.
Jag vill gärna ha det jag behöver när jag kan få det.
Därför åker jag till ICA Kvantum.

Fredag eftermiddag.
Alla är där.
Jag missar precis den sista lediga shoppingvagnen och får istället hasa fram med två små röda korgar, en i var hand, frestas att plocka varor med munnen men avhåller mig.
Häst är jag inte.
Inte än.
Parerar och passerar så gott det går mellan hyllorna, undviker med en hårsmån att bli överkörd av en enorm 500-liters vagn med vidhängande morsa.
Tacklar en farbror, som studsar in i kvisttomatavdelningen med ett litet rop.
Lyckas inte undvika en före detta kollega.
Hej hej.
Hej.
Fyller de röda korgarna, med saker jag inte behöver.

Går mot kassorna.
- Hej!
Jag vänder mig om, en kvinna står bakom mig.
-Hej, svarar jag.
Jag känner inte igen henne.
I ena handen har hon en blå flaska som hon håller upp framför mig.
I andra handen en gul rakhyvel.

Hon ser förväntansfull ut.
Ett gåtfullt leende.
-Använder du rakhyvel?
-Nej, svarar jag.

Leendet försvinner.
Hon sänker armarna.
Den blå flaskan hänger i handen och rakhyveln slokar som en stukad hästhovsört.
-Nehej, säger hon,då vet jag.

Då vet jag?

Varför ville hon veta?
Hur länge har hon undrat?
Vad hade hänt om jag sagt ja?
Får man raka folk hur som helst?
För hon nån slags statistik?
Borde jag använda rakhyvel?
Kan min uppriktighet komma att ligga mig i fatet?

Vem var hon?

Jag måste få veta!

Rubrikernas härdsmälta

I ett land där rubrikerna brukar överträffa varandra,
där innovativa nybildningar som:
"Snökaos", "Nakenchock", "Köldattack" och "Skräckhalka" är vardagsmat,
tycks nu en partiell härdsmälta ha drabbat rubriksättarna.
Tog orden slut?

Olägligt, eftersom det i dessa dagar utspelas en katastrof,som kan vara den värsta mänskligheten upplevt.
Japan.
Förödelsen efter jordbävning och tsunami är total.
Dessutom ser vi bilder på hur kärnreaktorer exploderar, hur kärnavfall brinner och hur Japans försvarsdepartement fåfängt försöker helikopterflyga och hälla vatten över härdsmältorna.
En talesperson från samma försvarsdepartement säger:
- Vi vet hur man släcker en skogsbrand men inte hur man släcker ett kärnkraftverk.
Det kanske är den bästa sammanfattningen som getts under veckan.

Svensk media frågar svenska experter, som tycks ha enad hållning:
Har man tillräckligt mycket kunskap så ser man sansat på situationen.
Men vi ser bilderna!
Vi ser och förstår.
Det är inte under kontroll.

Lunchekot rapporterar idag med "en hoppfull nyhet".
Att "strålningsnivåerna runt kraftverket sjunkit tillräckligt" för att 180 arbetare, "dessa nationens hjältar" kan återgå till sina jobb.
Ska vi tro på det?

Text-tv:s rubriker är idag:
"Vattenkanoner till Fukushima 1"
"Problem med kylningen"
Det skulle kunna röra sig om uttalanden från ett valla-team inför en längdåkningstävling.
Det är det inte.

Vad är det vi inte ska få se, som ingen inte redan sett?
Är det roligare att komma med roliga nyheter?
Blir det börsras av för mycket trist?

Kan den märkliga rapporteringen ha att göra med dagens svenska kärnhändelse?
Att en oenig SKB- styrelse faktiskt lämnat in en ansökan om att Sverige, som enda nation, ska ansvara för slutförvaring av kärnbränsle?
Är det det som gör att vi får gladare rapporteringar om Japan?
Det skulle i så fall betyda att media är köpt.
Och så illa kan det väl inte vara i Sverige?
Här, som det är så säkert?

Vi ser och vi hör.
Vi försöker förstå.