Då har det blivit oktober och hösten är här på riktigt, temperaturen har sjunkit rejält ute och det blir glesare med löv på träden för varje dag. Sen har det även blåst rejält några dagar här i Småland och det ser ut som det ska fortsätta så ett tag framöver. Jag hoppas bara att inte hösten blåser bort då det börjar bli hög tid att plocka fram gäddmeteprylarna!

Jag har varit ute på ett par pass utmed ån för att se om jag kan hitta några färnor, men innan jag kommer till det så ska jag bara nämna en sak först.
Jag har skrivit om det tidigare men i slutet av augusti så gifte jag mig och med giftermål kommer det allt som oftast ett byte av efternamn. Så numera heter jag Christian Ottosson.
Med det sagt så återgår vi till ån och jakten på färnorna, det vill säga det viktiga!

I lördags styrde jag återigen bilen mot ån för ett förmiddagspass.
Jag var på plats lite efter sju på morgonen, jag började med att mäska upp 3-4 platser som jag trodde kunde hålla någon färna.

Sen började jag fiska med ostpasta på en bit hair-riggad vinkork, jag använde mig av ett smidigt flätat tafsmaterial från Gardner som med hjälp av korkbiten skulle göra betet lite mer ”svävande” eller balanserat så det rör sig lite mer naturligt i strömmen. Jag kramade en lagom stor bit ostpasta kring korkbiten så pastan precis rörde krokböjen.

Efter kanske fem minuter fick jag ett par små knyck i spötoppen, direkt blev det fullt fokus och handen var redo att göra mothugg. Jag fick ytterligare ett par knyck, men inte riktigt det jag ville se för att göra mothugg. Några sekunder senare blev det några pet till som var något kraftigare men jag valde att inte lyfta spöt. Sen blev det lugnt och jag vevade in. Ostpastan var borta och jag borde garanterat ha lyft spöt tidigare.
Oftast brukar färnan vara ganska snabb när de tar betet, men kanske är det lite annorlunda när betet är hair-riggat?
Tyvärr fick jag inget mer napp på platsen och inte heller på de andra uppmäskade platserna.

Jag valde att byta plats och taktik. Jag lämnade mäskhinken i bilen vid den nya sträckan och tog bara med mig burkskinka, räkor och bröd som bete.
Jag stod länge och försökte se om jag kunde upptäcka några färnor i det grunda ganska klara vattnet men ingen visade sig.
Så jag placerade en bit skinka på en 4:ans krok i kanten av en buske.

Det tog inte många minuter innan spöt knyckte till men när jag gjorde mothugg blev det inget motstånd, så jag bytte till en räka och kastade ut på samma plats. Efter trettio sekunder bugade spöt återigen och den här gången satt fisken på kroken.
Tyvärr ingen färna utan en björkna som självklart släppte när jag skulle lyfta upp den.

Jag förflyttade mig en bit nedströms och nu började allt det där man verkligen inte vill ska hända, det är som om det sitter någon bredvid, en liten jävel som skrattar åt dig konstant och påpekar allt du gör… ”Ska du verkligen göra si och så eller HAHAHA idiot, vad gör du” 
Jag har gjort samma kast hur många gånger som helst, man ser till att det är fritt bakom sig, vid sidorna och över huvudet. Sen siktar man och kastar ut, enkelt!
Men NEJ!
På något vis lägger sig linan över en gren, jag får loss tacklet och gör ett nytt försök, nu lyckas jag fastna i en annan gren, men va i hel¤#te händer… Till slut lyckas jag få ut betet, men det känns inte bra det är något som inte stämmer… Jag vevar motvilligt in och ser att hela tacklet har trasslat sig… Jag svär och känner att va f#n håller jag på med… Den där lille jäveln ”skrattar så tårarna rinner ner för kinderna på honom och säger något drygt som – Går det bra, HAHAHA”

Efter att jag fått knyta om tacklet ett par gånger till, bytt platser, misslyckats med de enklaste kasten och det allmänna kaoset aldrig slutade så gav jag upp och åkte hem.
Det var en sån dag där inget fungerar, jag skulle ha legat kvar i sängen och aldrig gått upp…
Jag mådde allmänt dåligt resten av dagen, det sved i själen.
Men när söndagen kom bestämde jag mig direkt för att det var dags att planera in en revansch!
Den där lille jäveln får aldrig vinna!

Så i onsdags stack jag ut till ån efter jobbet för några timmars mete.
Jag höll det så enkelt som möjligt, några olika beten och så lätta sänken som möjligt.

De första platserna jag provade så frilinade jag med skinka och mask som bete, men det enda jag fick var några mindre abborrar som glupskt sög i sig 4-5 maskar på en 4:ans Wide Gape krok.

När klockan var runt 18 hade jag inte haft något pet på varken skinka eller räka så jag letade fram brödet, men småfisken var som hökar på det direkt.
Jag tog fram ett litet BB blyhagel och klämde fast det 15-20 centimeter från kroken för att hålla brödbiten närmare botten.
Nu fick den vara i fred och efter någon minut dunkade det till i spöt och jag kunde kroka en fisk.
En mindre färna på kanske 5-7 hekto kunde snabbt krokas av.

När klockan hade blivit 19 och pannlampan hade kommit fram bestämde jag mig för att lägga sista tiden på en plats där jag fått färna förr och just vid mörkrets intågande kan de större börja dyka upp.

Väl på plats försökte jag sikta på stället jag ville nå i mörkret med brödbiten och lyckades faktiskt på första försöket.
Efter knappt fem minuter fick jag en liten dunk i spöt och sen bugade det sig och jag krokade snabbt.
En stenhård rusning nedströms och mitt 11 fots spö stod böjt ända ned till handtaget! Rullens slirbroms skrek och jag försökte bara få ut spöt så mycket jag kunde mot ån bland vass och träd så den inte skulle gå fast. Pulsen var på max och efter en stund kunde jag börja ta in lite lina men än hade färnan inte gett upp, den rusade snabbt mot andra sidan ån och det blev en riktigt rolig fight i mörkret. Efter en stund såg jag en bättre fisk visa upp sidan i skenet från pannlampan och jag kunde styra in den över håvkanten. Jag lade ned prylarna och tittade ned i håven, sen tänkte jag ”HAHA där fick du din lille jävel, nu har du inget att skratta åt!”

Jag letade fram kamera, avkrokningsmatta, vågsäck, våg och måttband medan färnan låg säkert och vilade i håven.
Tyvärr ville inte kameran vara med i mörkret så jag fick inte till några testbilder, ett litet problem med att vara själv. Inte alltid självutlösaren m.m. vill vara med.
Kanske är det någon som har bra tips på hur man ska eller kan göra när man ska ta bilder på sig själv med sin fångst i mörker?

Jag bestämde att det fick bli en bild på mattan av färnan innan jag lyfte upp den från vattnet.

Den vägede 2.1 kilo och hade en längd på 53 centimeter. En riktigt fin färna för den här ån. Visst finns det större det är jag helt säker på, men beståndet är nog inte så stort eller så håller de till på de sträckorna man inte får fiska…

Lycklig och glad ser jag den magnifika fisken återvända ut i ån.
Äntligen vände det!
Jag har fått kämpa ett tag för att få en bättre färna men allt slit, frustration och totala misslyckanden var som bortglömda när jag satte mig i bilen och drog igång en spellista med go svensk punk och skrålade med.
Jag var bara så jäkla glad och nöjd, för det finns inget bättre än att fiska!

Sportfisket är helt enkelt världens bästa hobby, passion och livsstil, så glöm inte bort att ha kul, njuta av tiden vid vattnet och uppskatta varje fångst oavsett storlek!
Se även till att vara trevliga mot varandra och visa varandra respekt även om ni inte delar åsikter, både vid sjön och på sociala medier.
Ta också hand om nybörjarna inom sportfisket, dela med er av tips och gläds åt deras fångster. Gör de något mindre bra, förklara och visa på ett respektfullt, enkelt, bra och snällt sätt hur de kan göra. Vi har alla varit nybörjare, glöm inte det.
Vi delar alla samma hobby och passion!