Utjämning av jordbruksstöden ger rättvisa och samhällsnytta
Förutom förgröningen av jordbrukspolitiken, som jag nyss skrev om i ett parallellt inlägg, så tar kommissionen nu tag i en utjämning av direktstöden till jordbruket. Detta gäller såväl mellan som inom länder. Detta är en riktigt het potatis… inga länder vill bli av med pengar, och det gäller förstås även brukare inom länder. Här är det i det närmaste strid på kniven mellan länderna, och man anar kanske en del agendor som höljs i dunkel här och var nationellt också.
I Sverige har vi fem jordbruksregioner, och direktstödet för åkermark är mer än dubbelt så högt i region 1 som region 5. Det innebär att en brukare får mer än dubbelt så mycket i ersättning för att bruka en hektar mark i Skånes slättbygd som på Småländska höglandet eller i Norrlands inland. Utöver att avkastningen kanske är 3-4 gånger högre i Skåne… Detta är en kvarleva från den tid när ersättningarna var direkt produktionsrelaterade. Detta påstår man att man tagit bort, men delar finns alltså kvar.
Frågan är om vi verkligen behöver en extra stor morot för att våra mest produktiva marker skall brukas? Foto ©: Fredrik Widemo.
Ur ett samhällsperspektiv är det förstås viktigt att vi upprätthåller förmågan att producera tillräckligt med livsmedel. Det finns dock även andra hänsyn att ta, och ur ett naturvårdsperspektiv är en brukad hektar i Norrlands inland, där jordbruken läggs ned regelbundet, mer värd än i de rika slättbygderna där all tillgänglig mark brukas. Anledningen är att det är positivt med variation i landskapet.
Nedläggning av jordbruk i områden med liten andel jordbruksmark är därmed något som SJF vill motverka, och här ser vi en utjämning av ersättningarna som något klart positivt. Ju mer man får betalt för att bruka en mark, desto mer sannolikt är det rimligen att man brukar den. Risken att man istället låter den växa igen eller planterar skog minskar. LRF argumenterar dock konstigt nog tvärtom…
Man måste idag inte bruka en mark aktivt för att få stöd, utan det räcker mer eller mindre med att hålla den brukningsbar. Därmed är det inte helt ovanligt att brukare lägger mark i träda och lyfter direktstödet. Självfallet är detta vanligare för mark som ger låg än hög avkastning i form av skörd. Detta är en riktig nagel i ögat på många producenter, som anser att ersättningarna borde gå till dem som verkligen bedriver produktion av livsmedel. Man hävdar att direktstödet här bidrar till en ”inlåsningseffekt”, där det lönar sig att inte bruka marker. Ger man ännu högre direktstöd för dessa marker menar man att inlåsningseffekterna ökar, eftersom man får ännu mer för att göra ingenting.
För mångfalden och viltet vore det bättre om samhället försökte stimulera till brukande av de marker som idag växer igen, genom att betala bättre än idag för att bruka dem. Foto ©: Fredrik Widemo.
Jag förstår ärligt talat inte logiken bakom detta negativa resonemang. Man borde i mina ögon istället lyfta fram det positiva med högre ersättningar av skattemedel för att bruka de marker som annars kanske inte brukas. På så vis hålls mer marker i bruk, eller brukningsbara, och vi får fler brukare. Stimulans av själva brukandet får man hantera på ett annat sätt, och det är fortfarande hur som positivt att markerna inte tillåts växa igen eller planteras med skog.
Det finns förstås rejält med sprängstoff i denna fråga. Jordbruket är större i regionerna med högre ersättningar, och här finns alltså majoriteten av medlemmarna för brukarorganisationerna. Vidare så har direktstöden inneburit en kapitalisering till markvärdet, dvs marker i region 1 är värda mer än marker i region 5 inte bara för att de producerar mer, utan även eftersom de ger högre stöd. Jämnar man ut stöden så kommer markvärdena sjunka i Skåne och stiga i Norrland. Vilket självfallet inte den majoritet som sitter på de värdefulla markerna idag är intresserade av. Eftersom jordbruket är litet i region 5 handlar det dock enligt Jordbruksverket bara om en omfördelning av litet drygt 10 procent av det totala direktstödet. Vilket märk väl är våra skattemedel, även om vi får tillbaka dem via EU .
Ur ett vilt- och naturvårdsperspektiv vore det tveklöst bra med en utjämning. Att minskande jakt- och markvärden på grund av rovdjurstrycket kanske kan kompenseras litet i rovdjursområdena gör heller knappast något i mina ögon.
Budskapet från kommissionen är att en utjämning ska ske, och den skall vara klar senast 2019. Det är dock (troligen) upp till Sverige om vi vill utjämna över hela landet, eller bara inom våra fem regioner. Den senare varianten kommer inte ha samma positiva effekt för mångfalden och viltet, men kommer inte skapa lika stora konflikter mellan brukarna.
Jag har riktigt svårt att förstå varför samhället skall betala mer i direktstöd för marker som med säkerhet ändå skulle brukas. Rättvist är det i alla fall inte mot dem som försöker få ihop ekonomin i brukandet av marker i mindre produktiva regioner; skall det finnas några skillnader i direktstöd borde det nog snarare vara tvärtom, så att man får mer ersättning för att bruka mindre produktiva marker med lägre avkastning. Dagens system motverkar i mina ögon tveklöst bibehållandet av ett levande jordbruk i hela Sverige, men chansen finns nu att verkligen skapa ett mer rättvist system med större samhällsnytta. Samma nivå på gårdsstödet i hela Sverige är tveklöst rätt väg framåt.
Jag håller helt med Martin!
Jag ser ingen konflikt här mellan ”små” och ”stora” bönder. Alla är vi beroende av att det finns livskraftig produktion så att infrastrukturen kan upprätthållas. Även de små bönderna behöver tillgång till slakterier, mejerier, veterinärer, semin etc etc. Att koppla stöden till hur mycket man producerar tror jag också är kört, men att koppla dem till betande mular, lokal produktion av vall, spannmål och kanske oljeväxter i norra sverige borde kunna ses som ett miljöstöd. Vi behöver öka produktionen i norra sverige, det känar vi alla på, stora som små.
Martin,
samtidigt så går vi alltmer bort från de produktionskopplade stöden, mycket som en effekt av WTO:s krav på att jordbruksersättningarna inte får ge konkurrensfördelar. Jag tror den mest rimliga vägen att slå vakt om en levande landsbygd är att gynna ett småskaligt brukande. Jag ser klara risker att dagens system förstärker strukturrationaliseringen mot färre och större aktörer. En sidoeffekt av detta är att små marker som ligger långt från de få kvarvarande som själva är verksamma inte kommer att brukas. Det är negativt för mångfalden, viltet och landskapsbilden. Vi vill samma sak, men har uppenbarligen olika ideer om hur vi bör agera för att nå dit. Jag tror på grundprincipen att det måste vara ekonomiskt intressant även med ett småskaligt brukande, där jordbuk kan vara en bisyssla. Så ser det ut på många håll i skogs- och mellanbygd. Det är i mina ögon extremt viktigt att skapa förutsättningar för att detta brukande bibehålls. Därutöver behöver vi göra ansträngningar för att en större andel av marken skall brukas aktivt, men det är en separat fråga i mina ögon. Här måste vi gemensamt tänka och agera positivt, inte negativt!
En utjämning av gårdsstödet innebär att det kommer att öka i de svagare jordbruksbygderna, precis som du säger. Men det sker på bekostnad av att de produktionskopplade stöden minskar i dessa regioner. Det innebär att kalkylen för ett passivt brukande (betesputsning vartannat år) stärks, och kalkylen för produktion av t.ex kött och mjölk försvagas. På så sätt riskerar vi att ännu fler livsmedelsproducerande bönder i norra sverige slutar. Det innebär att underlaget för mejerier och slakterier i dessa regioner försvinner. Det finns en kritisk massa som krävs för att kunna upprätthålla infrastrukturen kring livsmedelsproduktionen, jag är rädd att den försvinner i stora delar av landet. Det är detta resonemang som ligger till grunden för mitt, och stora delar av LRFs ställningstagande i denna fråga. //Martin Moraeus LRFordf. Dalarna