Taggarkiv: Biologisk mångfald

Ska vi acceptera att EU-tjänstemän rundar politikerna. Jag gör det inte, menar Magnus Rydholm i ett blogginlägg. Foto Mostphotos (montage)

Nu är det allvar. EU-kommissionens tjänstemän driver en process där man ska tvinga alla medlemsländer till att följa rekommendationer från EU – utan att man ger parlamentet eller ministerrådet möjligheter att besluta i ämnet. Agerandet av tjänstemännen utmanar på alla tänkbara sätt de demokratiska spelreglerna, vilket borde få alla att vråla: Stopp, vad sysslar ni med.
Men myndigheten som representerar Sverige är, enligt uppgifter, helt tyst.

Frågan gäller fåglar och jakt. För mig som jägare är den därmed viktig. Men när man sidsteppar de viktigaste principerna för demokratin blir jag skogstokig. Som vanligt när det handlar om EU är frågan komplicerad. Men jag ska försöka beskriva ämnet så att alla förstår vad som pågår.
EU:s sätt att hantera fåglar och jakt är främst ett direktiv som heter Fågeldirektivet. Detta antogs 1979 och beskriver vilka arter som ska skyddas och vilka som är jaktbara. Då hade EU nio medlemsstater. Idag är det 27. För fåglarna har det hänt en hel del. Vissa arter har det gått bra för medan andra har minskat i antal.

EU-kommissionen vill inte öppna och göra om direktivet. I stället vill man göra en insats för de fågelarter som minskar i antal (noterbart är att man inte diskuterar att tillåta jakt på arter som ökar). Därför har EU-kommissionens tjänstemän startat en process för att öka kraven på fakta för de olika arterna som ska jagas. Vi snackar en markant ambitionsökning. Och för att få länderna att köpa denna process så har den presenterats som ”rekommendationer”. Detta har medfört att ländernas myndigheter som ingår i arbetet har accepterat processen, som därmed också de facto blir tvingande eftersom det handlar om en hållbar förvaltning av naturen.

Listiga EU-byråkrater fintar helt enkelt bort myndigheterna, även med stora textmängder som myndigheterna får tillgång till ett par dagar innan mötena, som inte hinns att läsas eller utvärderas.

Grundprinciperna i överenskommelsen (mellan EU-kommissionens tjänstemän och myndigheterna) är att det ska krävas utvärderingar på EU-nivå som följer en långtgående försiktighetsprincip och med krav på omfattande fakta för att jakt på vissa fågelarter ska få förekomma. Om ett eller några EU-länder saknar fakta om en viss fågelart kan det innebära jaktförbud i alla länder. Krav på statistik, fakta och byråkrati och förskjutning av makt.

Grundprincipen är lite förenklat att det måste finnas bevis för att jakt inte påverkar stammen negativt – i alla EU-länder. Denna ”gentlemens agreement” mellan EU-kommission och de olika myndigheter som administrerar jakten i medlemsländerna kommer att påverka vilka fågelarter som får jagas i Europa. Och det blir inte rekommendationer i slutänden. Det kommer att bli krav. Besluten om fågeljakt flyttas således från Sverige till Bryssel – utan att ett enda politiskt beslut har klubbats i demokratisk ordning.

Ett av problemen är att processen primärt fokuserar på jaktens effekter på fågelarterna, inte vilka andra orsaker det kan finnas som gör att arterna minskar i antal. Helt självklara saker som klimatförändringar, brukandet av jord och skog, rovdjur, sjukdomar, jakt i förhållande till naturlig dödlighet och mycket annat saknas.

Låt mig ta ett exempel. Rapphönan i Sverige är en art som ska diskuteras i höst. Denna fågel hade troligtvis inte funnits i Sverige om inte ett antal jägare och markägare i Skåne, Gotland och Öland hade gjort insatser så att det finns miljöer där fåglarna kan föda upp sina ungar. Det är så att säga en förändrad markanvändning som gjort att fågeln har det tufft.
Om jakten skulle förbjudas finns det en stor risk att insatserna skulle avta eller upphöra. Effekten av ett jaktförbud skulle alltså bli den motsatta – mot vad EU vill uppnå. Dessa insikter får alldeles för lite utrymme i EU:s sammanträdesrum.
Myndigheten som representerar Sverige är Naturvårdsverket. Enligt uppgifter jag har fått från initierade källor i Bryssel ger myndigheten tysta medgivande till att fortsätta processen. Naturvårdsverket bestämmer inte ens över jakttiderna i Sverige, det gör regeringen. Så hur myndigheten kan ge tysta medgivanden förstår jag inte.

Men den riktig allvarliga saken är faktiskt inte att vi skulle få jaktförbud på ett stort antal fågelarter. Utan att processen (eller agerandet) tillåts. Om tjänstemän i Bryssel tillsammans med myndigheter, som Naturvårdsverket, hittar på processer och regler som inte passerar de människor vi har röstat fram för att fatta just sådana beslut rämnar systemet. Vi får en skendemokrati och ett ämbetsmannastyre. I det här fallet så sidsteppas politiker i både EU och i Sverige. De får inte rösta eller säga sin mening. Allting växer fram vid sidan av de formella beslutsvägarna.
Om denna typ av tjänstemannaagerande förekommer i jaktliga sammanhang blir följdfrågorna: Sker detta inom andra områden också? Bryr sig inte tjänstemännen om att EU ska byggas på demokratiska grundvalar? Vet de folkvalda om vad som sker?

Jag uppmanar därför alla politiker – oavsett partifärg – att reagera omgående. Processer som rundar de folkvalda ledamöterna ska inte få förekomma, varken i Sverige eller EU. Därför behövs åtgärder. Kraftiga sådana
Det är EU-val söndagen den 9 juni. Om folket ska lockas till valurnorna behöver vi vara säkra på att de personer vi röstar på också får bestämma. Annars är ju hela valet meningslöst.

Fakta: Följande fågelarter omfattas i processen

  • Alfågel (Clangula hyemalis)
  • Svärta (Melanitta fusca)
  • Brunand (Aythya ferina)
  • Vigg (Aythya fuligula)
  • Årta (Spatula querquedula)
  • Skedand (Spatula clypeata)
  • Bläsand (Mareca penelope)
  • Stjärtand (Anas acuta)
  • Fiskmås (Larus canus)
  • Havstrut (Larus marinus)
  • Strandskata (Haematopus ostralegus)
  • Tofsvipa (Vanellus vanellus)
  • Brushane (Calidris pugnax)
  • Enkelbeckasin (Gallinago gallinago)
  • Rödbena (Tringa totanus)
  • Ejder (Somateria mollissima)
  • Rapphöna (Perdix perdix)
  • Järpe (Tetrastes bonasia)
  • Orre (Lyrurus tetrix)
  • Dalripa (Lagopus lagopus)
  • Tjäder (Tetrao urogallus)
  • Sädgås (Anser fabalis)
  • Gråtrut (Larus argentatus)
  • Skrattmås (Larus ridibuntus)
  • Småskrake (Mergus serrator)
  • Sothöna (Fulica atra)
  • Kricka (Anas crecca)
  • Råka (Corvus frugilegus)
  • Rödspov (Limosa limosa)
  • Moripa (Lagopus lagopus hibernica)
  • Bergand (Aythya marila)
  • Storspov (Numenius arquata)
  • Svartsnäppa (Tringa erythropus)
  • Stenhöna (Alectoris graeca)
  • Rödhöna (Alectoris rufa)
  • Turturduva (Streptopelia turtur)
  • Klipphöna (Alectoris barbara)
  • Sånglärka (Alauda arvensis)
  • Rödvingetrast (Turdus iliacus)
  • Vaktel (Coturnix coturnix)
  • Vattenrall (Rallus aquaticus)
  • Stare (Sturnus vulgaris)

 

När Svenska Jägareförbundet diskuterar en höjning av medlemsavgiften så har jag fått frågan: ”Vad får jag för medlemsavgiften?”.
Min första reaktion var: ”Vet du inte det?”
Det borde väl vara självklart att alla medlemmar vet vad de får för ett medlemskap. Naturligtvis känner de till några saker, som jägarförsäkringen och Svensk Jakt. Men sedan satte jag mig ned och funderade. Och ju mer jag tänkte desto mer motiverad blev deras fråga. Det är ju långt ifrån självklart att alla känner till allt.

Därför tänker jag försöka svara på deras fråga med att rabbla upp all medlemsnytta jag kommer på (detta är inte en heltäckande bild, men den visar att medlemsnyttan är större än vad man tror). Och jag delar in det i några olika områden.
Så grattis alla medlemmar. Detta är lite ni får för medlemsavgiften:

Regional/lokal nivå:

  • Många förtroendevalda som ser till att det finns en blandad verksamhet för jägare där du bor.
  • De säkerställer att det finns Jägarexamenkurser, så att nya jägare utbildas
  • De jobbar för att du ska kunna träna skytte på skjutbanor, och att det finns utbildade skytteinstruktörer.
  • De har möten med länsstyrelse och kommuner så att viltförvaltningen i ditt län fungerar.
  • De har möten med skogsbruk och lantbruk.
  • De samordnar inventeringar av vilt och rovdjur.
  • De arbetar med avskjutningsrapportering så att vi kan följa viltstammarnas utveckling
  • De håller utbildningar – inom skytte, hund, jakt, fällfångst och mycket annat.
  • De ordnar jakter för marklösa jägare och nya jägare.
  • De arbetar med opinionsbildning.
  • De svarar på frågor från allmänhet och jägare.
  • De deltar i eller driver olika projekt för att utveckla jakt och viltvård.
  • De arbetar med trafikeftersök.
  • De deltar/samordnar/informerar och genomför viltförvaltning, exempelvis för älg, vildsvin, klövvilt och rovdjursförvaltning.
  • De driver regionala/lokala webbsidor/sociala medier för att informera jägarna.
  • De deltar i mässor och andra evenemang för att kunna möta medlemmar.
  • De deltar i nätverk för att säkerställa goda förutsättningarna för ungdomar och kvinnliga medlemmar.

Nationellt nivå:

  • Den driver jägarnas frågor mot politiker och myndigheter.
  • Den ser till att alla ordinarie medlemmar är försäkrade.
  • Den stödjer, samordnar och genomför forskning inom jaktens område.
  • Den ger ut Svensk Jakt, samt webbsidan svenskjakt.se
  • Den driver Jagareforbundet.se med tusentals sidor om jakt och vilt, plus sociala medier.
  • Den tar fram och utvecklar olika utbildningar för jägarna
  • Den svarar på frågor från politiken, myndigheter och allmänheten
  • Den har en opinionsbildning för en klok viltförvaltning och en hög acceptans för jakt.
  • Den tar fram erbjudanden till medlemmarna på exempelvis hundmat, försäkringar och annat.
  • Det finns juridisk rådgivning.
  • Den har en aktiv medlemsservice, som stödjer medlemmarna.
  • Den säkerställer att personal har spetskunskap i frågor som är viktiga för medlemmarna.
  • Den samordnar trafikeftersök, viltprovtagning, adaptiv klövviltsförvaltning och viltövervakning, skyttetävlingar.
  • Den stödjer regional organisationen med kunskap och material.
  • Den skapar information och kommunikation – internt och externt för att sprida kunskap.
  • Den arbetar med att skapa förutsättningar för natur-, biotop och viltvård.
  • Den skapar och håller utbildningar för förtroendevalda i förbundet.
  • Den deltar och driver projekt: exempelvis Fjällgås, Viltkött, Urban viltförvaltning, med mera.
  • Den utvecklar ny teknik för att säkerställa en modern och bra viltförvaltning, exempelvis Viltbild.se.
  • Den arbetar med och tillsammans med myndigheter för att visa upp jägarnas kunskap och betydelse.
  • Den utvecklar jakten och bevarar jaktkulturen.
  • Den påverkar beslut om jakttider och tilldelning – med fakta och forskning.
  • Den driver Våtmarksfonden.

Internationell nivå

  • Samarbetar med de nordiska grannländerna i Nordisk jägarsamverkan (NJS).
  • Samarbetar inom och med den europeiska jägarfederationen FACE på Europanivå, det vill säga alla länder som ingår.
  • Har en anställd i Bryssel för att bevaka EU.
  • Bevakar och deltar i olika organisationer för att bevaka den svenska jakten, exempelvis: CIC, IUCN.
  • Informationsspridning, opinionsbildning och påverkansarbete mot EU-kommissionen och EU-parlamentet.

Svenska Jägareförbundet finns med andra ord nästan vid varje viltväxel till EU-komplexet i Bryssel. I stort sett alla politiska beslut – samt myndighetsbeslut – har förbundet påverkat eller försökt att påverka.
Målet för de förtroendevalda och personalen är alltid att skapa medlems- och jägarnytta och vara en organisation som samhället och allmänheten har förtroende för. Vår kunskap och förhållningssätt ger oss ökade påverkansmöjligheter .
Men i detta arbete får man inte heller glömma bort att Svenska Jägareförbundet också är viltets ambassadörer. Vi vill att det ska finnas goda förutsättningar för alla vilda djur.

Ett medlemskap i Svenska Jägareförbundet är alltså en klok investering i jakten, viltet och naturen. Såväl i ett kort som ett långt perspektiv. För det finns ingen annan organisation som driver jägarnas frågor på ett så ambitiöst sätt.  Därtill är medlemsnyttorna fler och viktigare än vi till vardags lägger märke till.
Men det är ju bara en positiv bonus.

Behövs det fler lagar och förbud för att förbättra den biologiska mångfalden, eller behövs något annat? Foto Göran Erlandsson/Mostphotos

Att naturen mår ganska dåligt är tydligt. Åtgärder som exempelvis förbättrar förutsättningarna för vissa fåglar, fjärilar, fiskar, insekter och växter måste genomföras. Och de allra flesta organisationer, myndigheter och makthavare inser detta.
Men när man betraktar hur organisationerna agerar slås man ganska snart hur fundamentalt olika dessa vill lösa utmaningarna kring biologisk mångfald. I vissa frågor kan organisationerna till och med ha ungefär samma slutmål, men är topp tunnor rasande på varandra för att de andra inte förstår att just deras väg till målet är den bästa.
Men här framträder också en klar skiljelinje. Tittar man på olika miljöorganisationer och jämför dessa med organisationer som i någon form brukar natur framträder skillnaden. Brukarna vill nästan alltid att staten ska skapa bättre förutsättningar för brukandet och gynna de saker som leder till förbättringar, medan den andra sidan oftast vill kontrollera, förbjuda och begränsa.

Låt mig ta några exempel:

  • EU:s förslag för restaurering av natur. Där vill Naturskyddsföreningen och Birdlife se ”bindande lagstiftning”.
  • Skogspolitiken. Naturskyddsföreningen vill skydda natur och instifta ”ett ramverk för strategisk övervakning”.
  • Biologisk mångfald: WWF vill att ”enskilda länder skyddar intakta ekosystem”.
  • Klimatklivet. LRF betonar att bidraget leder till minskande utsläpp.

Det finns, som ni förstår, många andra exempel.
Den röda tråden hos miljöorganisationerna är alltså skydd, lagstiftning och kontroll – antingen mot företag, länder eller enskilda individer. Och lika tydligt är det att brukare vill ha olika stöd, rådgivning eller bättre förutsättningar.
Naturligtvis är det inte så enkelt att miljöorganisationer alltid vill införa förbud eller att brukarna aldrig vill ha lagändringar. Men miljörörelsens hopp – för att rädda naturen – ställs oroande ofta till överstatliga organisationer, lagstiftning och skydd.

Ibland har miljörörelsen rätt i att det krävs lagstiftning. Men förbud och regler kan inte vara en universallösning för allting. Den alltför ensidiga längtan efter statens inblandning i stort och smått saknar nämligen nästan alltid förståelse för de människor som påverkas av lagarna; de som ska tvingas till att ändra sig eller sitt brukande.
Eftersom miljörörelsens ståndpunkter och lösningar då ställs ovanför och framför människorna skapas en inte oväsentlig bieffekt – konflikter. Blundar man för livsvillkoren för de människor som ska se till att det finns byggnadsmaterial och olika matvaror så reagerar dessa – med ryggradsreflex – när lagar och spelregler försämras.
Och det finns all anledning att oroas över hur ett kontrollsamhälle med ständiga begränsningar i frihet och möjligheter fungerar i det långa loppet. Vill någon leva i ett sådant samhälle? Skapar detta positiva incitament för en utveckling av landet?

I stället för hårdare lagstiftning och kontroll så borde staten istället skapa incitament för åtgärder som förbättrar förutsättningarna för en ökad biologisk mångfald och klimatet – och samtidigt ta hänsyn till både näringar och den kultur som finns i landet.
Om det blev enklare och lönsammare att välja metoder som gynnar mångfalden skulle många vilja att ändra sitt brukande; oavsett om de hugger ner träd, föder upp kycklingar eller odlar raps. Brukarna vill ju göra rätt, om de bara får förutsättningar för att kunna göra det.
Redan då flyttas ju hela diskussionen från ”för eller emot en förändring” till hur genomför vi förändringen på bästa sätt.
Bara detta vore ju en enorm framgång för miljöarbetet, naturen och samhället i stort.

Inom odlingslandskapet i Sverige har vi förlorat mycket av den biologiska mångfalden som fanns för 100 år sedan. Det finns många förklaringar till varför. Men i stället för att lägga skulden på jordbrukarna ska man titta på hur förutsättningarna för jordbruket har förändrats. Idag konkurrerar bönderna på en internationell marknad. Deras ekonomiska verklighet avgörs av EU-bidrag, drivmedelsskatter, om konsumenterna väljer svenskt eller utländskt och mycket annat.
Därför upplevdes diskussionen om kossorna negativa klimateffekter som snuttifierad, felaktig och konfliktskapande. För om man missar att förklara kossornas bidrag till öppna landskap och behovet av fler betesdjur på naturbetesmarkerna – där många insekter, fjärilar och blommor håller på att försvinna – blundar man för helhetsperspektivet.
I odlingslandskapet skapas inte mer biologisk mångfald per automatik av att områden skyddas, utan det kan faktiskt bli tvärt om. Däremot skulle rätt form av brukande göra det.
Skydd av natur behövs, men inte alltid och inte överallt.

FN beslutade om Cop 15 förra året. Det är en konvention som säger att 30 procent av allt hav och land ska skyddas. EU vill återställa natur och skydda lika mycket områden som FN i sin Strategi för biologisk mångfald till 2030. Det kommer med andra ord att bli spännande att se hur myndigheterna kommer tolka och implementera målsättningar och regler.
Skydd behöver inte innebära att allt brukande förbjuds, utan att den skyddas från sådant brukande som utarmar mångfalden. Men här behövs en rejäl portion av tankeverksamhet, kloka övervägande och vägledningar. För tro mig, många organisationer och människor kommer ropa efter lagstiftning som den enda vägen framåt.

Jag tror inte på enkla lösningar som förbud och lagstiftning. Möjligen ihop med andra åtgärder. Men naturen – och världen i övrigt – är för komplicerad för enkla lösningar.
Miljöarbetet och samhället i stort måste i stället fundera på vad som ger de bästa resultaten i verkligheten – inte på pappret. Istället för tvång behöver vi stimulera de initiativ och människor som vill göra rätt.

Om vi ska kunna säga att vi tar utmaningarna om klimatet och biologisk mångfald på allvar krävs alltså ett annat förhållningssätt från alla de organisationer, näringar, myndigheter och människor som agerar i miljöfrågorna. Besluten som måste fattas behöver i mycket större omfattning utgå ifrån att få med sig människor och att vi börjar gå i rätt riktning, inte att vi behöver förändra allting på momangen.
Små steg i rätt riktning ger ju bättre resultat än systemförändrande planer som aldrig genomförs eller som stoppas av konflikter.
Just därför kommer morötter alltid att ge bättre resultat än piskor. Detta bör alla makthavare beakta när vi ska peka ut 30 procent av landets yta som ska skyddas.

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

Politikerna måste genomföra vargpolitiken. Bildmontage: Foto Emil Gustafson Mostphotos och Magnus Rydholm.

Nästan inom synhåll från avgångshallen på Jönköpings flygplats ligger Dumme mosse. Alla som kört riksväg 40 mot Göteborg har snuddat vid myrområdets speciella natur. Där, precis bortom synfältet från affärsresenärerna, har ett nytt revirmarkerande vargpar slagit sig ner.
Något unikt över denna etablering finns inte. Tvärtom. Markerna hör till vargens naturliga spridningsområde. Och dit kom de.
Få människor har sett djuren. Eller drabbats av de biverkningar som följer i spåren av ett stort rovdjur. Men historien kommer att upprepa sig. Lokalbefolkningen kommer ganska bryskt vakna upp till ny vardag. De kommer bli överraskade av hur mycket ett rovdjur kan påverka sin omgivning. De kommer bli varse den rädsla och olustkänsla som i decennier plågat Mellansverige.

De kommer uppleva känslorna som många har hört talas om, men aldrig riktigt förstått.

Denna olustkänsla kommer att prägla deras vardag. Inte varje dag. Men då och då kommer upplevelserna ge djupa sår. En del kommer att känna att deras liv förändrats. Att de inte känner sig lika fria. Att de inte kan göra saker som de gjort innan. Ilska och vanmakt blir ett nytt – och ovälkommet – inslag vardagens vedermödor. För ungefär så har det nämligen sett ut vart än vargen dykt upp.

Vargen, som gått från fredlös till fredad, har den effekten. Ju närmare man lever rovdjuret desto mer negativt inställd blir människan till den. Det har Umeå universitet, via forskning kring attityder om varg, slagit fast.
De som har hoppats på att människan vänjer sig vid att ha vargar runt husknuten kan sluta att hoppas. Ingen människa vänjer sig vid rädslor, olust och vanmakt. Man kan tvingas att leva med dessa känslor, men man vänjer sig aldrig.
De människor som hoppats på en klok och aktiv vargförvaltning som tar hänsyn till deras upplevelser och problem får fortsätta att hoppas. För några åtgärder som pekar i den riktningen finns inte. Tvärtom. Det dyker upp nya förslag som urholkar tilltron till samhällets vilja och ambitioner för vargförvaltningen
En av orsakerna bottnar i en utbredd cynism i myndighetsvärlden, om att människans upplevelser och liv ska underkastas naturens villkor och behov. Att vargens väl och ve alltid går före folkets.
Är jag onyanserad i min kritik mot myndigheternas agerande? Nej, jag tycker inte det. Sett utifrån alla myndighetsförsök till att krångla till vargförvaltningen, införa onödiga säkerhetsmarginaler är den nog ganska balanserad. För det finns troligen inga tydliga bevis för att tjänstemännen aktivt sökt och letat efter lösningar för att kunna införa beslutad vargpolitik. Däremot finns det många exempel på det omvända.

I botten finns en stor intressekonflikt om hur naturens ska förvaltas. Åsikter ställs mot åsikter. Och myndigheterna har inte följt riktningen från beslutad politik i Sverige. I nästan varje myndighetsbeslut hänvisas till EU:s art- och habitatdirektiv.
Direktiv ska arbetas in i EU:s alla medlemsländers lagstiftning och myndigheter ska sedan följa sin nationella lagstiftning. Detta gäller dock inte vargförvaltningen.

Rädslan för EU verkar vara större än ambitionen att följa politiska beslut.

Samtidigt saknas en röd tråd kring vilka hotade arter som ska få resurser och stöd. Bedömningen borde enbart utgå ifrån hur hotade arterna är.
Men har du sett löpsedlar och nyhetsinslag om behovet av att rädda en fjäril, insekt eller en blomma? Troligen inte. För dessa arter är inte publika. De samlar aldrig folkets uppmärksamhet och engagemang. Därför verkar bevarandearbetet främst inriktas mot söta och pälsklädda djur. Artens förmåga till folklig omtanke brukar  – i statens värld – alltid trumfa behovet av skydd och stöd.
Myndigheternas arbete med hotade arter ter sig mest som ett falskt alibi för en frisk natur med hög biologisk mångfald. Skulle tid, insatser och pengar utgå ifrån behovet av stöd och skydd hade prioriteringarna sett väldigt annorlunda ut.
Och detta vet de människor som tvingas leva med konsekvenserna av vargen, som uppnått gynnsam bevarandestatus. Den är inte hotad längre.

Vargarna ökar i antal. Stammen sprider sig i södra Sverige. Fler och fler kommer uppleva oro och rädslor för sina tamdjur och hundar. Många kommer att bli överraskade över hur mycket som förändras när vargen dykt upp.
Det är därför som många lantbrukare och jägare efterfrågar förvaltning. Exempelvis borde myndigheterna ta större hänsyn till de som drabbas. De som får bära de negativa konsekvenserna. Man måste se förtvivlan och hopplösheten som sprider sig – och inse att vargens återtåg i naturen måste utgå från en balans mellan djurets och människornas behov. Inte det ena eller det andra.
För att komma dit krävs exempelvis en aktiv vargförvaltning, en liten stam, generösa regler för skyddsjakt. Trots att Sverige haft en vargstam under flera decennier har vi ingen förvaltning värd namnet. Vi är långt ifrån en situation där drabbade människor känner sig sedda och lyssnade till.
De som drabbas kan inte hoppas på att myndigheterna tar initiativ och gör förändringar i rätt riktning. I jägarkåren uppfattas myndigheterna som det stora problemet, som de som hittar på nya pålagor, som i sin tur gör det omöjligt att hitta en fungerande samexistens med vargen.

Det finns bara en grupp människorna kan sätta sin tilltro till – politikerna.

I år är det valår. En tid då partierna försöker locka väljare med allehanda löften. Men det är inte löften som behövss. Det måste beslutas om konkreta åtgärder som löser problemen. Det räcker inte att säga att vargstammen ska minska. Det behövs beslut som gör att vargstammen minskar – i verkligheten där vi bor.
Svenska Jägareförbundet arbetar sedan många år tillbaka med att få politikerna att se de förändringar av vargpolitiken som behövs – samt att redan fattade beslut genomförs. Bland annat att måste Sverige våga genomföra sin rovdjurspolitik och stå upp för den svenska modellen – mot EU-kommissionens statiska direktiv.
För att tydliggöra sin hållning och öka trycket har Jägareförbundet lanserat ett koncept som går under namnet ”Tålamodet är slut”.
De politiska partierna behöver – innan valdagen – förklara sin hållning och vad de ska göra.
I sumpskogarna och myrmarkerna väster om Jönköping kan det födas vargvalpar i vår, utan att Sverige har fått en fungerande vargförvaltning på plats. Stammen ökar. Och det har snart gått nio år sedan rovdjurspolitiken lades fast i Sveriges riksdag.

Tålamodet är slut.

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

Vi jägare äter kött. Och vi ska vara stolta över vårt fina och nyttiga viltkött. Vi har ätit det i hundratusentals år och det är en enkel sak att konstatera att utan jakten hade vi människor inte existerat idag. Men i dagens hjärntvättade samhälle har kött, även viltkött, plötsligt blivit något man ska akta sig för.

Jägare äter BÅDE grönsaker och kött. Vi får i oss allt vi behöver för att överleva. Vi behöver inga syntetiska kosttillskott. Foto/montage: Lena Runer, Wilda Lewander.

Trots att allt mer forskning visar att det faktiskt handlar mer om att det är det du INTE äter som inkräktar på hälsan. Människor får inte i sig alla näringsämnen vi behöver för att överleva.

Jag skulle vilja säga att det ofta handlar om ren propaganda.

Det är därför rätt otäckt när man märker att allt fler stänger av sig själva och alla sina normalt ifrågasättande hjärnceller och istället bara kliver med i kötthatarsekten.

Det verkar dessutom finnas rätt många som faktiskt på allvar tror att många av oss som äter kött, BARA äter kött? Inget kan vara mer fel och när det gäller oss jägare sticker vi ut åt andra hållet. Jägare äter allt som behövs, hela registret, vi är helt enkelt bäst i klassen när det gäller hälsosam och klimatsmart mat där kött självklart ingår.

Jägare äter det som naturen bjuder. Det är nyttigt. Och det är hållbart. Vi plockar svamp, bär och äter vårt viltkött från djur som levt fritt och lyckligt och dör snabbt och smärtfritt.

Alla ska få äta precis vad de vill. Men när människor som fyller kylskåpet med grönsaker, frukt och annat importerat från andra sidan jordklotet, många gånger producerat under förhållanden som ingen har en aning om, då blir det bara hyckleri när de samtidigt klagar på svensk viltkött och svenskt kött över huvud taget.

Samma sak med dem som tror sig jobba för klimatet genom att anklaga ALLA köttätare, även jägare, utan att egentligen ha någon som helst täckning för sin upphetsning i frågan.
Det finns finlir i köttätandet som stärker både klimatet och din hälsa och där ligger viltköttet i topp. Därefter kommer det svenska, framför allt det gräsbetade, köttet från våra svenska bönder. Basta.

I WWF:s köttguide får viltköttet med beröm godkänt på alla punkter.

Gräver man ännu lite djupare och funderar aningen logiskt upptäcker man lätt hur inbankat antikött-budskapet är i människors sinnen. TV4 och flera av våra största medier som SVT och Aftonbladet visade häromdagen ett inslag om en studie där man menar att den som äter vegetarisk mat minskar risken att bli svårt sjuk i coronaviruset med hela 73 procent.

I inslaget slår man fast att närmare 3 000 personer,  deltagit i studien publicerad i British Medical Journal. Men tittar man närmare på själva studien så ser man att den alltså enbart handlar om de som faktiskt drabbades av covid-19 i denna grupp, alltså 568 fall.
Studien visar på fördelar med växtbaserad kost och även fördelar av att äta fisk om man drabbas av covid-19. Inget nämns om kött som riskfaktor.

Ingen vet heller hur lite, eller mycket, växtbaserad kost de övriga, köttätarna i studien alltså, åt. Det går således inte att säga att resultatet har med kött att göra. Ändå görs kött till den stora boven av medierna i denna lilla studie.

Det enda man kunde utläsa av studien (568 personer alltså) var att personer som åt mindre kolhydrater och mer proteiner (ofta kallad LCHF-diet) hade en något ökad risk att bli mer sjuka. Men inte heller där vet någon hur deras totala kostintag såg ut.

Varför blandas över huvud taget kött in i resultatet som handlar om något annat?

Forskarna bakom studien talar bland annat om D-vitamin och Omega 3. I viltkött finns mycket av båda. Vildsvin innehåller exempelvis 4 till 5 procent omega-3-fettsyror. Det gäller även i gräsbetat kött från tamdjur.
Kött innehåller även flera vitaminer, spårämnen och annat livsviktigt som bara finns att hämta i animaliska produkter, som vitamin B12 och hemjärn.

Av någon outgrundlig anledning saknas samma gigantiska rapportering från en annan studie som visar att vegetarianer har 20 procents ÖKAD risk för stroke, också den publicerad i British Medical Journal.

Myten om stora hälsorisker med så kallat ”rött kött”, där numera även viltkött ingår, lever fortfarande kvar i allra högsta grad. Trots att flera forskare kontinuerligt upprepar via nya studier att det inte stämmer.

Myten om stora hälsorisker med så kallat ”rött kött”, där numera även viltkött ingår, lever fortfarande kvar i allra högsta grad. Trots att flera forskare kontinuerligt upprepar via nya studier att det inte stämmer.
Samma sak visar exempelvis en forskningsrapport från 2019.

Men Livsmedelsverket vägrar att ändra sina rön. Rött kött och även viltkött är skadligt, menar de envist.

Cancerrisk för intag av så kallat ”rött kött” är alltså också ett fack där Livsmedelsverket stoppat in viltkött. För att ”det saknas tillräckliga underlag” eftersom inga studier på viltkött är gjorda. Och ”det är rimligt att anta att risken är densamma” enligt ett mejlsvar från verket.

Det finns dock ingen studie som visar att rent kött skulle orsaka cancer. Ingen. Vad man hittar är indikationer på att processat kött, alltså som korv och bacon, har de riskerna. Det är en annan sak men den viktiga skillnaden tystas ner.

Man kunde så sent som 2016 ta del av i en gigantisk amerikansk studie från Purdue University där forskarna helt enkelt gick igenom hundratals tidigare studier om ”rött kött”.
Det visade sig då att all tidigare forskning baserades på redan sjuka människor.

Forskarna kom istället fram till att köttet inte hade någon negativ inverkan på vare sig blodtryck, kolesterol eller triglyceridkoncentrationerna i blodet – tvärtom.

På Cancerfondens hemsida är det mest relevanta jag hittar om forskningen bakom ”rött kött” en artikel från 2012. Mycket vatten och många forskningsrapporter har runnit under broarna sen dess. Kanske är jag dålig att söka, hoppas det.

Jag vet inte vad som ligger bakom den här hjärntvätten om kött.  Pengar, politik, aktivism? Vad händer när svenska jägare och bönder inte längre orkar med mothugg och trakasserier?

Vi behöver saklig fakta! Inte utvalda rapporter som passar egna syften.
Vi behöver vettiga diskussioner där all kunskap får komma fram. Där olika åsikter baserade på ALL kunskap får stötas och blötas för att ge oss det bästa resultatet om hur vi ska leva. Vad vi ska äta.
Inte dagens sektliknande hysteri som vägrar att släppa in obekväma kunskaper och som skamlöst leker med våra liv.

Att forskningsresultat idag tystas ner, förringas och till och med förvanskas av media, myndigheter och politiker med makt för att det inte passar ”det rätta syftet” är oerhört illa.

Till slut handlar det dock om oss själva. Hur viktigt det är att vi med sunt förnuft som lever med och av naturen, gemensamt står kvar med båda fötterna på jorden. En dag kommer det att behövas mer än någonsin.

 

 

Den biologiska mångfalden är viktig. När man vet hur fåglarna ser ut så kan man också upptäcka när de försvunnit. Sånglärka. Foto Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.

Kunskapen om jakt minskar överallt i samhället. Det leder till ifrågasättande av både jägare och jakten. Foto Mostphotos

 

Världen blir allt konstigare. Attityderna allt hårdare. Och kunskaperna om landsbygden och brukande blir allt mindre. Det finns många stora trender som sköljer över världen – och de allt mer polariserade åsikterna dränker oss med argument kring vad som är rätt och fel. Olikheter och gråskalor i åsikterna ska suddas ut. Är du med eller emot?
De breda penseldragens tidevarv innehåller bara svart och vitt; rätt eller fel. Men tror någon att människorna eller världen är så enkel?
Hur vi än vrider och vänder på uppfattningen av vår samtid minskar förståelsen för det man inte kan relatera till. Åsikter, traditioner och kulturella värden kan därför troligen inte alltid likriktas i en beskrivning av rätt och fel.
Dessa megatrender skär de genom samhällets alla delar. Jakten är inget undantag.

I Sverige har vi åklagare som ibland häktar jägare med undermåliga bevis och samtidigt i dagspress beskriver sina misstankar om grova jaktbrott. Men undersökningarna leder ytterst sällan till fällande domar. Det vanligaste är att utredningen läggs ned. Under de senaste åren har personer vid ett antal tillfällen blivit häktade under lång tid utan att det leder till någonting. Någon ursäkt för traumat eller för att felaktigt pekats ut som gärningsman dyker inte upp.
Därtill ser vi poliser som ibland tar till onödigt hårda metoder mot jägare. En dålig ursäkt till har nämnts: ”Jägare har tillgång till vapen.”
Synen på det legala vapenägande verkar med andra ord likställas med det illegala. Innebär detta att jägare och gängkriminella i värsta fall kan räkna med samma bemötande av rättsvårdande instanser? Är det rimligt?
Självklart ska det finnas rutiner som gör polisyrket så säkert som möjligt för de anställda. Under vissa förutsättningar måste lagens långa arm också få vara hård. Men någonstans måste det också finnas en gräns för hur allmänheten får behandlas. Grundlagen slår – trots allt – fast att alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Just detta borde mana staten till eftertanke och åtgärder.
För i grunden vill vi nog alla att polisens arbete ska upplevas som positivt, för att det skapar trygghet i samhället. Tyvärr upplever allt fler på landsbygden att myndigheten strider mot jaktliga väderkvarnar som inte finns. Orsaken till detta handlar i många fall om bristande kunskaper. Både åklagare och polis – samt jägare – skulle tjäna på en bättre förståelse av varandras situationer.
Men även andra myndigheter och andra organisationer kommer ibland med utspel och förslag som vi jägare inte förstår eller känner igen oss i. Förståelsen för jaktens behov har minskat högst avsevärt. En fråga vi behöver ställa oss om vi ska lägga all skuld på samhället eller om vi kan göra något själva för att förbättra situationen?

Låt mig slå fast. Jägare och sportskyttar är inget problem för samhället. De är en tillgång. Föreningslivet skapar engagemang och meningsfull fritid. Jägarna bidrar således till att skapa ansvarsfulla medborgare och stora samhällsvärden.
Vi är inga obskyra varelser som behöver kontrolleras och behandlas på ett annat sätt än andra människor. Polis och åklagare måste helt enkelt lära sig att hantera de få rötäggen bland jägarna och den stora gruppen av laglydiga människor på olika sätt. Allting annat är otänkbart.

Det finns naturligtvis en komplicerad baksida av denna trend – som jag bara lyft fram några fragment av. Och det är hur vi jägare är med och skapar samhällets bild av jakten, vapenägare och jägare.
Allt vad vi gör och säger bidrar till att skapa allmänhetens bild kring vad jakt är – och vad en jägare gör. Om vi vill att allmänheten ska se oss ansvarstagande och del av samhället måste vi vara med att skapa den bilden av oss.
Svårigheten – för oss jägare – är att kunskapen om jakt börjar bli så dålig i samhället att helt korrekta uttalande kan bli omöjliga att förstå för den breda massan.
Klarar vi inte förklara – så att allmänheten förstår – kommer den att ifrågasätta oss och syftet med jakt. Minskar förståelsen av jakt sjunker också acceptansen.
Vi tillsammans äger med andra ord en del av ansvaret för att beskriva helheten av jakten – alla värden och nyttor – så att inte nidbilderna av jägarna blir det som sätter ramarna för hur jakt uppfattas.
Jag får allt oftare inspel från personer som inte jagar, men gillar jakt och Svenska Jägareförbundet, att jägarna avbildar sin hobby på ett sätt som minskar förståelsen och acceptansen. De anser att vi är alltför kategoriska, oresonliga och självcentrerade.  Vi ser bara våra intressen – inte att jakten är del i en helhet.
Istället för att öka förståelsen skapar vi avstånd. Vi bygger en bubbla, där bara de som finns inuti förstår. Vi dunkar varandra ryggen medan vi distanserar oss ifrån de människor vars acceptans är det som bär jakten.
Om allmänheten inte förstår eller tycker att vi är en orimlig kravmaskin så sågar vi av grenen vi sitter på.

Hur ska vi göra för att behålla samhällets acceptans? Det är en svår fråga att svara på eftersom allmänheten inte är en målgrupp, utan många. Men tänk gärna så här. Ju mer positivt allmänheten uppfattar oss jägare desto bättre. Några generella tips, som gäller allt från debattartiklar till utspel på sociala medier, kan vara följande:

  • Förklara så att mottagaren förstår – förenkla, ge exempel.
  • Ha en positiv grundton.
  • Beskriv känslorna, samspelet och naturupplevelserna – känslor kan alla identifiera sig med.
  • Utgå ifrån att vi talar till en granne eller vän som inte kan någonting om jakt – inte en ovän eller någon ska talas till rätta.
  • Ha en inbjudande ton, var ärlig och visa respekt.
  • Lyssna på mottagaren.
  • Tänk på samhällets bästa, helheten – inte bara jakten.
  • Var fast i sak, men mjuk i form.
  • Kräv inte samtycke, utan förklara allting positivt som jakten bidrar med så får du kanske samtycke.

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

Varför agerar inte högsta ledningen för Sveaskog när varumärket fylls med negativitet, undrar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos/Trullsa

 

Ibland försvinner jag in i mig själv och blir  konfunderad och funderande. När jag inte förstår hur människor tänker eller varför de agerar på visst sätt landar jag ofta i ett Gordiskt grubbleri. Jag försöker hitta vinklar och vrår, sätta mig i deras situation och så vidare – allt för att förstå varför.
Sveaskogs märkliga agerande, främst runt älgen och älgjakten, har försatt mig i en dyster begrundan där jag aldrig verkar nå fram till någon förståelse.
Låt mig slå fast några saker. Sveaskog är ett statligt bolag som ska tjäna pengar. Företaget konkurrerar med andra bolag och måste därför agera affärsmässigt. Så ser förutsättningarna ut.
Men affärsmässighet kan se väldigt olika ut. Det finns inte bara en väg som leder till lönsamhet. Tvärtom. Det finns massor av strategier som på olika sätt kan skapa lönsamhet.
En viktig pusselbit för att skapa lönsamhet är hur varumärket ser ut. Man kan beskriva varumärket med hur företaget upplevs. Med andra ord, den bild av företaget som kunder, leverantörer och allmänhet får när man hör bolagets namn. Helt enkelt vad bolaget symboliserar.
Och det är här jag fastnar i grubblerier. Jag förstår inte hur ledningen för Sveaskog tänker. Ledningen försöker inte heller hjälpa mig med någon förklaring, när den startat ett korståg mot älgar, jägare och miljörörelse. Ett krig där man nyttjar feodala metoder och maktspråk som standardmetod 1A.
Låt mig göra ett retoriskt påstående: Om allmänhetens bild av Sveaskog mer börjar likna Stasiskog, tror jag att man är farligt nära gränsen när lönsamhet inte enbart kan vara den viktigaste prioriteringen.

Sveaskogs högsta ledning verkar dock inte – utåt mot oss konsumenter – reflektera över hur varumärket konsekvent laddas med negativa värderingar, utan kör vidare på en enkelriktad lönsamhetsväg där sikten åt sidorna skyms av stock och massaved. Man ser inte protesterna mot hur bolaget agerar. Ledningen ser reagerar inte heller över att den lilla människan – längst ut och närmast verkligheten – kommer i kläm.
Ett stort antal personer som jag pratat med uppfattar idag Sveaskogs varumärke som hårt, stelbent och skoningslöst. Detta kan knappast kan upplevas som ett upplyftande betyg.

Låt mig var tydlig med att lönsamhet är något positivt. Det är lönsamheten som ger företaget möjlighet att bygga förtroende, förståelse och utveckling. Det är lönsamheten som skapar utrymme till att stärka varumärket med goda värderingar. Så jag är inte emot att Sveaskogs ska tjäna pengar.
Men det blir samtidigt allt viktigare i dagens samhälle att företag står för något positivt. Tidigare kunde man locka den bästa personalen med höga löner. Men det räcker inte längre. Den yngre generationen vill sällan jobba i företag som upplevs rasera och förstöra. De vill bidra till ett bättre samhälle.
Så vad företag står för och vad det symboliserar i allmänhetens, kundernas och medarbetarnas medvetande kommer allt mer att avgöra dess framgång. Läs meningen igen. Den är helt central.
Jag saknar alltså ett helhetstänk och en mänsklighet i Sveaskog, som vanligt folk kan relatera till. Istället sägs lokala jaktlag upp för att Sveaskog vill ha in utsocknes jägare med tjockare plånböcker. Men det finns en kortsiktighet i detta som är uppenbar. Hur troligt är det till exempel att det nya jaktlaget – som inte bor på platsen – kämpar med att fälla de sista älgarna framåt vinterkanten? Svaret är givet.
Naturligtvis påverkas bilden av Sveaskog utifrån hur det hanterar dessa enskilda frågor. Naturligtvis laddas varumärket med negativitet.
Jag tror inte jag är ensam med att grubbla kring hur ledningen för Sveriges största skogsbolag tänker och resonerar. Jag undrar också om politikerna som formulerar ägardirektivet är nöjda med bolagets agerande? Är kortsiktig och maximal lönsamhet det viktigaste eller finns det andra värden som ska uppnås?
Jag hade velat se Sveaskog som en nytänkare, innovatör och föregångare för ett mer hållbart och grönare skogsbruk där människan alltid är viktig – inte minst de lokala människorna som utgör grunden för företages existens. Detta skulle nämligen också kunna vara en strategi mot en ökad lönsamhet – och samtidigt leda mot en positiv utveckling av skogsbruket.
Men jag ska villigt erkänna att min kunskap inte räcker till för att se varför Sveaskog agerar så här. Någon ur Sveaskogs högsta ledning får gärna förklara detta för mig. För jag förstår inte.

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Kampanjen Rädda älgen är ganska enkel. Men om man inte läst förklaringarna är det lätta att göra felaktiga tolkningar. Foto Erik Mandre

 

Du har säkert sett kampanjen Rädda älgen. Kanske har du läst en del av de artiklar förbundet har skrivit. Men det finns en del människor som inte gjort det och gör tolkningar om kampanjen som inte stämmer.
Låt mig därför göra några förtydligande kring syftet bakom Rädda älgen genom att publicera några frågor som jag har svarat på i andra sammanhang.

Vi har alldeles för stor älgstam och vill minska den i mitt jaktlag? Hur ska jag kunna stödja kampanjen?
– Kampanjen handlar inte om älgstammens storlek. Tycker markägare och jägare att stammen är för stor ska ni minska den. Kampanjens syfte är stå upp för den lokala viltförvaltningen. Svenska Jägareförbundet tycker att markägare och jägare ska få besluta om dessa frågor – inte att en nationell myndighet bestämmer detta åt dem. Så det finns inget i kampanjen som motsäger om ni vill minska älgstammen. Tvärtom. Kampanjen står upp för att ni ska få fatta sådana beslut.

Älgen är inte utrotningshotad. Varför tror ni det?
– Svenska Jägareförbundet tror inte att älgen är utrotningshotad. Det har vi också varit tydliga med. Däremot finns det andra hot mot älgen. Klimatförändringar, sjukdomar, minskande kalvvikter, rovdjur och brist på naturligt foder. Dessa tillsammans skapar en hotbild som inte alla känner till. Därför vill vi tydliggöra att älgen har det tufft i många områden.

Jag är skogsägare och får mina tallplanteringar uppätna av viltet. Kampanjen går tvärt emot vad jag vill.
– Svenska Jägareförbundet och du verkar ha precis samma bild av betesskadorna. På vissa håll är de för stora och oacceptabla. Kampanjens ena syfte är att ta krafttag mot betesskadorna. Vägen framåt är att sätta rätt trädslag på rätt mark. Men det räcker inte att du gör rätt, om dina grannar samtidigt gör fel. Älgarna rör sig över stora områden och stannar där det finns gott om foder. Människan har satt gran på tallmarker under lång tid. Nu behöver vi göra rätt. Och det kommer att ta tid att öka mängden naturligt älgfoder.
– Kampanjen vill därför att alla markägare sätter tall på tallmarker (behovet är störst i södra och mellersta Sverige). Då skapas mer naturligt foder till viltet (en rik markflora, bärris och lövträd samt fler tallar), vilket leder till minskade skador. Eftersom forskningen är tydlig med att det mest effektiva sättet att minska betesskador i skogen är att öka fodermängden, tycker vi att det är rätt sätt att agera på.
– Vi vill med andra ord samma sak – minska betesskadorna. Kanske har vi olika lösningar för att nå målet. Men istället för att bråka, låt oss på lokalt plan börja diskutera lösningar. Inte bara ensidigt kräva minskade älgstammar. Det leder oss inte närmare de verkliga lösningarna.

När vi har så stora skador behöver älgstammen minska. Varför är ni emot det?
– Svenska Jägareförbundet är inte emot att man lokalt minskar älgstammen, om markägarna och jägarna är överens om detta. Vi är heller inte emot att man under en period sänker stammen till en lägre nivå än vad som är normalt – så länge att man lokalt är överens om detta. Det är helt naturligt att älgstammen måste minska på vissa ställen och öka på andra.
– Är förutsättningarna sådana att det är nödvändigt att sänka stammen rejält för att ge tallen förutsättningar att komma upp behövs ett bra samarbete och gemensamma uppoffringar av både jägare och markägare. För att få med jaktlagen på en sådant agerande kan det vara aktuellt med att sänka arrendekostnaderna (eller ge något annat incitament) och ha en långsiktig plan som alla kan enas kring. Då kan älgstammen öka igen om några år när förutsättningarna är bättre.

Jag gillar kampanjen. Hur ska vi få skogsbolagen att öka älgstammen?
– Det finns en inbyggd konflikt mellan skog och älg. Vi jägare vill ha bra viltstammar och skogsbolagen vill ha så lite betesskador som möjligt. Kampanjen tar inte ställning till hur mycket älg det ska finnas. Vi tycker att stammens storlek ska avgöras av jägarna och markägarna tillsammans – utifrån era förutsättningar och förhållanden. Det handlar om att hitta en balanspunkt mellan våra, skogsägarnas och allmänhetens olika intressen.
– Svenska Jägareförbundet är däremot emot den kortsiktighet som en del bolag har kring viltstammarna när de bara upplåter jakt på elva-månaders jaktarrenden. Dessa ger inga förutsättningar för att skapa och behålla en kvalitativt bra älgstam. Istället leder detta till svårigheter att nå målen, rädsla för att förlora jaktarrendet och osäkerhet inför kommande jaktsäsonger. Man bygger inte förtroende och ansvarstagande på det sättet.

Vi har dov, kron, rådjur, älg och vildsvin. Stammarna måste minska om det ska bli någon skog överhuvudtaget.
– Betesproblematiken ökar om man har flera arter av hjortvilt. Är stammarna därtill mycket täta kan det få stora effekter på skogsbruket. Förbundet är väl medvetet om detta problem. För att lösa ett extremt hårt betestryck måste markägarna i området gemensamt vara överens om att det totala klövviltstrycket måste minska. Detta är steg ett. Initiativet måste komma från en enig markägargrupp. Steg två är att göra en långsiktig plan för hur stammarna ska minska och sätta tydliga årliga avskjutningsmål som jägarna ska uppnå. Det handlar om att jobba tillsammans och skapa bra förutsättningar för att jägarna ska lyckas. Därefter måste man årligen följa upp och se att man får till stegvis minskande klövviltstammar. Ibland kan man behöva revidera planen för att sedan arbeta vidare mot målen. Att minska klövviltstammarna på ett klokt och etiskt sätt tar tid. Därför behöver planerna vara fleråriga.
– Ingen ska inte tro att jägarna själva kan lösa detta själva. Jakträtten ligger hos markägarna. Och eftersom få markägare har så stor mark att de ensamma kan förvalta viltstammar behövs samarbete. Det hjälper föga om en markägare försöker göra rätt om grannarna inte gör något alls.
– Men kampanjen Rädda älgen handlar inte om de problem som du beskriver. Den handlar om att vi behöver sätta rätt träd på rätt mark för att skapa mer naturligt foder för viltet, samt att jägare och markägare ska få fortsätta att bestämma om älgförvaltningen på lokal och regional nivå. Det innebär inte att du har fel i sak, bara att kampanjen handlar om något annat.

Varför skapar ni ännu mer konflikt om älgen?
– Rädda älgen har inte syfte om att skapa konflikt. Den vill sätta fokus på älgens situation och uppmuntra till dialog och samarbete. Lösningarna som vi föreslår kan inte jägarna utföra. Men vi kan stödja markägarna och hjälpa till. Kampanjen sätter i någon mån press på markägarna att plantera tall. Men det är exakt samma budskap om Skogsstyrelsen ger.
– Svenska Jägareförbundet vill inte ha konflikt. Vi vill hitta lösningar.

Tror ni verkligen att era ihopsamlade pengar kommer att lösa problemen?
– Nej, vi tror inte att vår insamling till tallplantor har någon stor betydelse för mängden tall i Sverige. Men det är en symbolisk handling som visar att jägarna bryr sig om såväl älgens situation som de betesskador som markägarna drabbas av.
– Insamlingen hjälper till att sätt fokus på att fler borde föryngra sin skog med tall. Detta är således en symbolisk gest, som bidrar till att det kommer fler tallar i jorden. Även om insatsen är begränsad så bidrar den i rätt riktning, vilket alla borde vara positiva till. Många fler borde delta i kampanjen.

Ni som orkat läsa igenom alla frågor och svar har förhoppningsvis fått en bra bild av kampanjens syfte – vad vi vill uppnå och vad vi tycker.
Låt oss därför fortsätta att Rädda älgen.

Vad är det som skapar jaktlusten? Vad är det som bokstavligen drar oss ut i skogen? Foto Magnus Rydholm

 

Plötsligt så kommer den. Jaktlusten. Under sommaren har grillen, skuggan, fisket, böckerna och badtemperaturen effektivt dämpat alla jaktkänslor. Men så plötsligt – som att vrida på en kran – dök den upp. Längtan till bockjakten.
Det är svårt att sätta ord på vad det är för stark drivkraft som bokstavligen drar oss till skogs. Vad är det som får oss att välja bort nattsömn och en skön säng mot väntan, mygg och knott? För att kunna ge något svar måste jag generalisera utifrån sig själv. Troligen stämmer det in på de flesta.
I mitt fall består jaktlusten av fyra delar.

1 Upplevelsen

En premiärmorgon som den 16 augusti har något mytiskt över sig. Det är samtidigt en tradition och något som markerar starten av en ny jaktsäsong. Eftersom det fortfarande kan finnas lite brunst kvar borgar det för att råbockarna rör sig över markerna. Just vetskapen om detta skapar lite extra förväntan. Bara känslan av att se rådjur på nära håll – även om det inte ska fällas – skapar en upplevelse.
Men det säkraste kortet till upplevelser är nog att varje gryning är unik. När naturen vaknar till liv. När ljuset besegrar mörkret. När du är ensam med världsalltet. När din ambition om att skapa minnen får näring av ljuset skapas förväntningar som är starkare än vad du brukar känna. Du lyssnar mer intensivt, ser längre bort – och närmare – än vanligt. Du är helt enkelt mer koncentrerad och levande. Jag kommer aldrig närmare naturen än när jag jagar. Allt detta skapar upplevelser.

2 Naturen

Med lite tur ser jägaren annat vilt, eller får uppleva en ovanlig händelse. Exempelvis såg jag förra året hur en liten råbock jagade iväg en räv. Det var ingen kort rusch, utan bocken förföljde räven i flera hundra meter. Eller när en gärdsmyg satte sig på tornräcket och satt där en lång stund. Eller hur en get och ett kid reste sig från det höga gräset och började beta långt efter det blivit ljust. De hade legat 40 meter från mig i över två timmar. Det brukar ofta hända något som skapar naturupplevelser. Och dessa vill jag inte missa.
Jaktlusten handlar, i mitt fall, alltså inte bara om min jakt. Det finns så många fler moment inom jakten som bidrar till helheten. Utan växterna, fjärilarna, fåglarna som finns runt dig blir färgerna i tavlan du målar i ditt huvud grå och intetsägande.

 

3 Spänningen

Varje ny jaktdag är byggd av förväntan och förhoppningar. Hade inte spänningen, den hundraprocentiga koncentrationen, chansen att få skjuta, funnits skulle jaktlusten blivit något annat. Spänningen är med andra ord helt central för att jag ska känna jaktlust. Men det är viktigt att komma ihåg att spänning och skott är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta för att känna spänning. Även om de hänger ihop kan de stå vid sidan av varandra. Jag vet inte hur många gånger jag siktade på en bock som rörde sig i en tät planering. Den gick där, men jag kunde inte skjuta ett säkert skott. Spänningen var total när den gång på gång visade delar av sin kropp. Men när väl läget var perfekt noterade jag att bocken var för ung och lät bli att skjuta.
Min avskjutningsstrategi är enkel. Jag skjuter numera bara sextaggare. Då finns det alltid en ny bock nästa år. Men eftersom djuren inte visar sig på beställning går man ofta hem tomhänt. Ovissheten hjälper också till att skapa spänning och jaktlust.

 

4 Kamratskapet

Om jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Om det inte fanns någon – i min närhet – som förstod vad jag varit med om. Om det inte fanns någon som ville berätta sina upplevelser för mig, hade jaktlusten varit mycket mindre.
För mig handlar jakt inte om bekräftelse. Jag har jagat så länge och blivit så gammal att jag inte behöver bevisa något. När jag möter jaktkamrater delar vi upplevelser med varandra för att de har skapat fina, roliga eller intressanta minnen. Ibland är våra enskilda upplevelser inte är speciellt intressanta, men tillsammans skapar dem en helhet.
När vi upplever något tillsammans skapas en samhörighet, en tillhörighet. Denna samhörighet och gemenskap behövs också för att jag ska fyllas av jaktlust.

 

Allt som jag beskrivet ovan ger mig glädje. Så är det något som skulle bli en femte förklarande del så är det den. Men den är mer en konsekvens av de andra än en egen del
Bössan är därför inskjuten. Några torn är lagade. Några pass är röjda och justerade. Vissa bockar är kända. Jaktlusten har kommit tillbaka. Nu är det bara att vänta.

16 augusti är snart här.

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.