Taggarkiv: Andjakt

Ska vi acceptera att EU-tjänstemän rundar politikerna. Jag gör det inte, menar Magnus Rydholm i ett blogginlägg. Foto Mostphotos (montage)

Nu är det allvar. EU-kommissionens tjänstemän driver en process där man ska tvinga alla medlemsländer till att följa rekommendationer från EU – utan att man ger parlamentet eller ministerrådet möjligheter att besluta i ämnet. Agerandet av tjänstemännen utmanar på alla tänkbara sätt de demokratiska spelreglerna, vilket borde få alla att vråla: Stopp, vad sysslar ni med.
Men myndigheten som representerar Sverige är, enligt uppgifter, helt tyst.

Frågan gäller fåglar och jakt. För mig som jägare är den därmed viktig. Men när man sidsteppar de viktigaste principerna för demokratin blir jag skogstokig. Som vanligt när det handlar om EU är frågan komplicerad. Men jag ska försöka beskriva ämnet så att alla förstår vad som pågår.
EU:s sätt att hantera fåglar och jakt är främst ett direktiv som heter Fågeldirektivet. Detta antogs 1979 och beskriver vilka arter som ska skyddas och vilka som är jaktbara. Då hade EU nio medlemsstater. Idag är det 27. För fåglarna har det hänt en hel del. Vissa arter har det gått bra för medan andra har minskat i antal.

EU-kommissionen vill inte öppna och göra om direktivet. I stället vill man göra en insats för de fågelarter som minskar i antal (noterbart är att man inte diskuterar att tillåta jakt på arter som ökar). Därför har EU-kommissionens tjänstemän startat en process för att öka kraven på fakta för de olika arterna som ska jagas. Vi snackar en markant ambitionsökning. Och för att få länderna att köpa denna process så har den presenterats som ”rekommendationer”. Detta har medfört att ländernas myndigheter som ingår i arbetet har accepterat processen, som därmed också de facto blir tvingande eftersom det handlar om en hållbar förvaltning av naturen.

Listiga EU-byråkrater fintar helt enkelt bort myndigheterna, även med stora textmängder som myndigheterna får tillgång till ett par dagar innan mötena, som inte hinns att läsas eller utvärderas.

Grundprinciperna i överenskommelsen (mellan EU-kommissionens tjänstemän och myndigheterna) är att det ska krävas utvärderingar på EU-nivå som följer en långtgående försiktighetsprincip och med krav på omfattande fakta för att jakt på vissa fågelarter ska få förekomma. Om ett eller några EU-länder saknar fakta om en viss fågelart kan det innebära jaktförbud i alla länder. Krav på statistik, fakta och byråkrati och förskjutning av makt.

Grundprincipen är lite förenklat att det måste finnas bevis för att jakt inte påverkar stammen negativt – i alla EU-länder. Denna ”gentlemens agreement” mellan EU-kommission och de olika myndigheter som administrerar jakten i medlemsländerna kommer att påverka vilka fågelarter som får jagas i Europa. Och det blir inte rekommendationer i slutänden. Det kommer att bli krav. Besluten om fågeljakt flyttas således från Sverige till Bryssel – utan att ett enda politiskt beslut har klubbats i demokratisk ordning.

Ett av problemen är att processen primärt fokuserar på jaktens effekter på fågelarterna, inte vilka andra orsaker det kan finnas som gör att arterna minskar i antal. Helt självklara saker som klimatförändringar, brukandet av jord och skog, rovdjur, sjukdomar, jakt i förhållande till naturlig dödlighet och mycket annat saknas.

Låt mig ta ett exempel. Rapphönan i Sverige är en art som ska diskuteras i höst. Denna fågel hade troligtvis inte funnits i Sverige om inte ett antal jägare och markägare i Skåne, Gotland och Öland hade gjort insatser så att det finns miljöer där fåglarna kan föda upp sina ungar. Det är så att säga en förändrad markanvändning som gjort att fågeln har det tufft.
Om jakten skulle förbjudas finns det en stor risk att insatserna skulle avta eller upphöra. Effekten av ett jaktförbud skulle alltså bli den motsatta – mot vad EU vill uppnå. Dessa insikter får alldeles för lite utrymme i EU:s sammanträdesrum.
Myndigheten som representerar Sverige är Naturvårdsverket. Enligt uppgifter jag har fått från initierade källor i Bryssel ger myndigheten tysta medgivande till att fortsätta processen. Naturvårdsverket bestämmer inte ens över jakttiderna i Sverige, det gör regeringen. Så hur myndigheten kan ge tysta medgivanden förstår jag inte.

Men den riktig allvarliga saken är faktiskt inte att vi skulle få jaktförbud på ett stort antal fågelarter. Utan att processen (eller agerandet) tillåts. Om tjänstemän i Bryssel tillsammans med myndigheter, som Naturvårdsverket, hittar på processer och regler som inte passerar de människor vi har röstat fram för att fatta just sådana beslut rämnar systemet. Vi får en skendemokrati och ett ämbetsmannastyre. I det här fallet så sidsteppas politiker i både EU och i Sverige. De får inte rösta eller säga sin mening. Allting växer fram vid sidan av de formella beslutsvägarna.
Om denna typ av tjänstemannaagerande förekommer i jaktliga sammanhang blir följdfrågorna: Sker detta inom andra områden också? Bryr sig inte tjänstemännen om att EU ska byggas på demokratiska grundvalar? Vet de folkvalda om vad som sker?

Jag uppmanar därför alla politiker – oavsett partifärg – att reagera omgående. Processer som rundar de folkvalda ledamöterna ska inte få förekomma, varken i Sverige eller EU. Därför behövs åtgärder. Kraftiga sådana
Det är EU-val söndagen den 9 juni. Om folket ska lockas till valurnorna behöver vi vara säkra på att de personer vi röstar på också får bestämma. Annars är ju hela valet meningslöst.

Fakta: Följande fågelarter omfattas i processen

  • Alfågel (Clangula hyemalis)
  • Svärta (Melanitta fusca)
  • Brunand (Aythya ferina)
  • Vigg (Aythya fuligula)
  • Årta (Spatula querquedula)
  • Skedand (Spatula clypeata)
  • Bläsand (Mareca penelope)
  • Stjärtand (Anas acuta)
  • Fiskmås (Larus canus)
  • Havstrut (Larus marinus)
  • Strandskata (Haematopus ostralegus)
  • Tofsvipa (Vanellus vanellus)
  • Brushane (Calidris pugnax)
  • Enkelbeckasin (Gallinago gallinago)
  • Rödbena (Tringa totanus)
  • Ejder (Somateria mollissima)
  • Rapphöna (Perdix perdix)
  • Järpe (Tetrastes bonasia)
  • Orre (Lyrurus tetrix)
  • Dalripa (Lagopus lagopus)
  • Tjäder (Tetrao urogallus)
  • Sädgås (Anser fabalis)
  • Gråtrut (Larus argentatus)
  • Skrattmås (Larus ridibuntus)
  • Småskrake (Mergus serrator)
  • Sothöna (Fulica atra)
  • Kricka (Anas crecca)
  • Råka (Corvus frugilegus)
  • Rödspov (Limosa limosa)
  • Moripa (Lagopus lagopus hibernica)
  • Bergand (Aythya marila)
  • Storspov (Numenius arquata)
  • Svartsnäppa (Tringa erythropus)
  • Stenhöna (Alectoris graeca)
  • Rödhöna (Alectoris rufa)
  • Turturduva (Streptopelia turtur)
  • Klipphöna (Alectoris barbara)
  • Sånglärka (Alauda arvensis)
  • Rödvingetrast (Turdus iliacus)
  • Vaktel (Coturnix coturnix)
  • Vattenrall (Rallus aquaticus)
  • Stare (Sturnus vulgaris)

Vi måste bli bättre på att förklara vad jakt är. Foto Magnus Rydholm

 

Lördagsnatten är mörk och tung. Ett tunt snötäcke har färgat skogen vit i Småland. Frun har gått och lagt sig. Men jag är inte trött. Jag är lite uppretad.
Bakgrunden till att jag inte smuttar på en singelmalt kan hittas i Expressen. Alex Schulman har skrivit en krönika.  Läsningen är inget som gör mig stolt. Men jag lägger ingen skuld för detta på Alex Schulman. Istället lägger jag all skuld på dig och mig – oss jägare.

Vill vi ha en bra jakt, med vettiga regler och stor frihet för oss jägare att styra och bestämma över jakten kräver det ganska mycket av oss. Och läs noga. Detta är viktigare än mycket annat jag skrivit.

Allt fler människor växer upp långt ifrån jakt, fiske, jord- och skogsbruk. När de sällan – eller aldrig – kommer i kontakt med jakt formas en bild i deras medvetande utifrån de få glimtar av kunskap och erfarenheter de får. Allt ifrån tv-program, grannars berättelser eller tidningsartiklar formar en bild. Denna är naturligtvis inte sann eller korrekt. Men det är denna bild deras hjärna har byggt för att förklara vad jakt är. Ofta brukar man i psykologin använda begreppet kognitiva kartor för att beskriva processen. Detta är inget konstigt. Alla hjärnor fungerar så.
Det är denna bild vi ska hjälpa till att fylla med relevant fakta. Ju bättre deras kognitiva kartor är, desto bättre förstår de vad jakt är.

Jag har otaliga gånger på bloggen understrukit betydelsen av att vi förklarar vad jakt är – så att allmänheten förstår. Om den vi pratar med har få eller inga kopplingar till jakt kräver vår förklaringsmodell en hel del av oss.
Och vill vi att personen ska tycka att jakt är okej så måste vår förklaring inte bara vara så bra att den förstår, vi måste också ha argument som personen kan relatera till. Det finns faktiskt en sak till. Våra argument måste vara så bra att man förstår varför vi jagar; varför vi behövs, varför jakten behövs.

Jag vet inte hur en person kan tycka det är bra med skadskjutna änder eftersom man inte förstör köttet. Jag vet inte hur den personens förklaringsmodell såg ut. Jag vet inte om den tänkt till – över huvud taget. Men jag kan kallt och cyniskt konstatera: det gick inget vidare.
Klarar inte vi av att förklara så att Alex Schulman, och andra människor som han, förstår förstör vi för oss själva. Tidigare har vi kommit undan med att väldigt många  i samhället kan sortera ut dåliga erfarenheter och beskrivningar från den verklighet vi rör oss i. Den bild av jakten som vi har. Men det är inte lika många längre. Kraven på oss har ökat.

Jag tror att de flesta av er som läser denna blogg inte behöver några tips på vad man ska säga. Men ni får ett antal i alla fall.
Jaktetik. Förklara vad detta är och vad det innebär för dig och dina jaktkamrater. Och att detta styr allt vi gör i skogen.
Macho-snack. De som tror att de är häftiga för att de har en viss attityd är hopplöst förlorade. De är inga bra förbilder och klarar troligen aldrig att förklara jaktens själ för någon utomstående.
Kunskap. Utgå ifrån alltid ifrån kunskap. Förklara sambanden i naturen. Känslor som spänning är svårare att förstå för en utomstående. Beskriv istället ansvaret du har och tar.
Ta dig tid. Det är inte enkelt att förklara jakt. Ta den tid som krävs. Börja från början.
Helhet. Förklara helheten; hur ditt jaktår ser ut, hur mycket du tränar, hur många gånger du släpper förbi vilt, hur lite du skjuter. Den svenska medeljägaren skjuter ungefär 1,3 klövvilt per år.
Tillvaratagandet: Berätta om maten och stoltheten över att kunna ha kontroll på hela processen från skog till bord.
Ödmjukhet. Som jägare ska man vara ödmjuk inför jakten – den innehåller moment som många inte förstår. Förklara hur du känner. Vad som är viktigt för dig.
Respekt. Visa respekt mot både den person pratar med och för naturen, viltet och din omgivning.
Så tänk lite extra nästa gång du ska förklara varför du jagar. Börja med att ställa en motfråga. Vad vet du? Då får du veta var du ska börja att berätta.

Om allmänheten får samma dåliga efterenhet av jakt som Alex Schulman kommer vi få det tufft framöver. Och det värsta är att det är vi jägare som gett honom denna bild av jakten – ingen annan.
Lyckas vi inte förklara så att allmänheten förstår gräver vi ett djupt hål åt oss själva – även om vi själva bara tror att vi anlägger ett viltvatten.

Jaktlabrador under kvällssträck på änder.

Det brukar vara lättare. Oftast blir de bara äldre och tröttare och en dag är det ändå ganska självklart att det är slut. Våra hundar brukar bli ungefär 14 år.
Eller också händer något akut. Då är det fruktansvärt jobbigt ett kort tag. Sen går det över.
Med Argo är det annorlunda.

Jaktlabrador under kvällssträck på änder.

Argo på andjakt för bara en dryg vecka sedan. Hur vet man när det är dags? Foto: Madeleine Lewander

 

Jag såg när han föddes, på julafton för tio år sedan.
Hans stora lycka i livet är jakten. Våra fågeljakter. Och han jagar för fullt i detta nu.
Så många gånger vi jagat tillsammans, väntat lugnt och tyst, letat, jobbat in. Egentligen är han en eftersökare ut i tasspetsarna. Under åren har han utvecklat ett eget arbetssätt och vet själv vart han ska leta. Och det är skadad fågel han letar efter.
När vi sakta tar oss fram med båt i igenväxta vatten vid kompakta vassar står han i fören med nosen högt. Känner han vittring av något hoppar han i själv och lyckas på något sätt forcera vassar som mer påminner om kinesiska muren.
Det tar tid, prasslar, plaskar och frustar i vegetationen. Ibland går han iväg så långt att man inte hör honom. Utan fågel vill han inte komma tillbaka.
Ibland skär vassa strån honom blodig runt nos och ögon. Det bryr han sig inte om.

Är fågeln i närheten står jag beredd med bössan i båten. Den kan försöka fly över vattnet och då kan jag skjuta och bespara honom mycket arbete.
Jag vet inte hur jag skulle klarat alla dessa eftersök i alla år utan Argo, min jättestora lufsiga labrador. Han som alltid lägger framtassarna i kors och har gjort sin lidande uppsyn till en egen konstform. Och jag har inte tänkt på att åren har gått. För alla våra hundar blir ju 14, väl… Jag trodde att det fanns tid kvar.

Men Argo har fått cancer.

I maj hittade jag tumören i hans mun. Vid tanden längst in i munnen på hans vänstra sida. Veterinären opererade snabbt bort den. Men tumören är elak. Den har kommit tillbaka. Den växer runt hans tand.
Tar sakta, eller alldeles för snabbt och ofrånkomligt, hans liv.
Jag trodde att jag var en rationell person. Hundlivets början och slut har varit så självklart med de andra hundarna och jag har haft många. Nu är jag inte så säker längre.
Argo vet inte att han är sjuk, att han snart ska dö. Jag vet. Visshet om framtiden är många gånger ett ok vi människor tvingas leva med.
Och det trasar sönder mig.

Under kråkjakt för några år sedan. Foto: Madeleine Lewander

Under kråkjakt för några år sedan. Foto: Madeleine Lewander

För några veckor sedan fick han en infektion i munnen och blev riktigt risig. Det var då jag verkligen insåg att tiden på något sätt nu börjar sätta punkt i Argos liv. En antibiotikabehandling gav oss en tillfällig respit. Argo blev som vanligt, tumören krympte ihop.
Men nu är penicillinkuren slut. Varje dag baddar och tvättar jag den jävla tumören för att den inte ska bli infekterad igen.
Två gånger om dagen kan jag känna ett tillfälligt lyckorus bara för att han äter upp sin mat.
Jag gråter. Argo tittar förundrat på mig, han vet när jag är ledsen, då kommer han nära och ser frågande ut.
Och jag skäms lite.
För än så länge överglänser jagandet den förbannade sjukdomen. Än så länge kan han fortfarande bara få vara Argo och forcera vassar och få leta efter änder. Än så länge vill han kramas och kan larva sig med en boll. Än så länge äter och sover han utan problem.

Men jag är rädd. För när tar man beslutet? Det här är jag inte van vid.
När är hans liv inte längre ett bra liv? Ska vi fortsätta behandla det som går?
Många ger råd. De flesta är rationella och bra.
Men jag känner mig inte rationell alls. Det tär och skaver i min själ. Jag har en döende hund som ändå är rätt pigg.
Jag försöker att koncentrera mig på nuet, på tiden med kvalitet som jag har kvar med Argo. Ändå oroar jag mig för slutet…
Det är min förbannelse just nu…

Andjakt är ofta geggig. Foto: Rikard Lewander

De är trötta nu, lite slitna. Vid den här tiden på året jobbar  våra apporterande hundar som hårdast. Någon mindre insatt kanske tror att det inte är någon större match att fissimma runt på blankvatten och hämta döda fåglar? Så funkar det alltså oftast inte.

geggigt_700
Andjakt är ofta en geggig upplevelse för alla parter. Foto: Rikard Lewander

Det handlar om att simma hundratals meter i vatten som bara är några grader varmt, ta sig fram i tung illaluktande gyttja, genom täta vassar, tjock nate och akta sig för vassa stenar för att få tag i en skadskjuten fågel.
I många fall måste hunden också kunna ta sig upp i en båt eller otympliga ”flytplattor”, branta klippavsatser utan att för den skull släppa den apporterade fågeln som måste in.

Hundarna älskar det. De fortsätter jaga, simma, kämpa i det oändliga om de får hållas. Det gör också att vårt ansvar som hundförare är gigantiskt. Vi måste hitta balansen, säga stopp när det börjar bli för kallt, när hunden börjar bli för trött.

Efter jakterna ligger alla vi hundförare  på golvet med pannlampan tänd för att kolla att trötta och lyckliga hundar är okej. Så att inga klor har gått sönder, skärsår som måste göras rena eller skador som kanske kräver mer vård. Vass in i trampdynan och medföljande infektion och klumptass är sådant som kan hända.

Jag kör neoprenväst på mina hundar när det blir lite kyligare. Det finns en hel del människor som himlar med ögonen och tycker att det är fjolligt. De får grimasera bäst de vill, det skiter jag i. De har uppenbarligen inte suttit i de där leriga vassarna. En bra väst skyddar både från skador och kyla. Ju mer hösten gör sitt intrång, desto kallare blir det i vattnet.

Ge mig en enda bra förklaring till varför jag skulle låta bli att skydda min hund bara för att verka cool inför ett pucko?

En sak är riktigt dum med västen. Den är kamouflagefärgad. Varför då? Den borde vara signalfärgad så att hunden syns bra i vassen när det är också börjar skymma. Det där är också en sådan där grej, det ska vara cooolt…

Men där har det faktiskt blivit bättring. Det finns numera signalfärgade västar.
Jag tänkte  för en tid sen att innan jag beställer en ny, de är rätt dyra, kan jag kanske göra en snygg egenfix och helt enkelt sy dit lite reflexer och signalfärger.
Sagt och gjort, jag som aldrig fått ett enda godkänt betyg i syslöjd tog jaktlabradoren Argos väst och började sy fast en snygg orange lapp med reflex som jag tyckte skulle synas bra.
Det tog tid, svetten lackade, blodet droppade från nålstick i fingrarna och tiden gick. Men till slut var jag klar och tyckte själv att det blev skitbra!
Glad i hågen ut på nästa jakt och på med västen. Den ursnygga lappen var fortfarande lika bra fastsydd. Men när jag satte på västen satt den inte som jag tänkt, som en lysande signalfärg på Argos rygg. Jag hade sytt fast den på magen. Hoppsan.
Kanske skrämmer den en och annan mört men han syns fortfarande lika dåligt.

Men, det man inte har i huvudet får man beställa på nätet. Ha det bra alla jägare där ute!

Klipp från senaste kvällsträcket med min labbetik Carmals Heroine Ruby.

Jakten - hundens bästa tid.

Jakten är igång igen. Det är underbart! Den ickejagande omgivningen utanför hänger med huvudet för att den fantastiska sommaren är slut. För oss jägare är det bara ett steg in i nästa härliga tid. Och för våra hundar är det först nu året börjar.

Jakten - hundens bästa tid.

Luften känns sedan länge klarare, färgerna skiftar, hej på jaktkompisar som jag inte sett sedan slutet av förra säsongen.
Och hundarna, det är nu de mår så jävla bra.
Det är nu de gör det de älskar mest av allt, jagar. Det är nu jag i vissa jaktsituationer kommer så nära min hund så att vi i sinnet fungerar som ett enda psykologiskt väsen. I det läget förstår vi varandra exakt, ett tyst gemensamt språk och en känsla som ingen balkongbiolog i världen någonsin ens kommer att vara i närheten av.

De flesta av mina egna hundar här hemma, de apporterande, börjar leva på riktigt nu. Vi har nästan bara jaktlabbar numera och -spaniel.
Wachteln, kortdrivaren, börjar bli gammal. Jag hade tänkt köpa en till men den jakten lockar inte riktigt längre så länge vi inte vet hur det blir med rovdjurspolitiken. Jag har fegat ur.
Skaffar jag en drivande/kortdrivande hund nu så är den hunden på topp om låt säga fem år. Hur ser det ut i skogarna då? Och hur kul blir livet för en hund vars höjdpunkter i livet är just jakten om den inte får jaga? Om jag plötsligt känner att det inte funkar, att vi inte kan jaga mer tillsammans för att jag inte törs släppa den längre?

All respekt till alla er som kör vidare med era drivande och ställande hundar trots det som sker, eller rättare sagt inte sker, omkring oss. Ni räddar våra jakthundraser, ni hjälper till att rädda jakten och hela vår närhet till skogen, naturen och landsbygden.
Och jag kan redan nu säga att jag inte kommer att publicera en enda anti-kommentar för just nu mår jag så bra och tänker fortsätta med det ett tag till.

Litet klipp från en andjakt nu i augusti.