Att ta med barn på jakt kan skapa värdefulla minnen som betyder allt för både jägaren och barnet, menar Magnus Rydholm i blogginlägget. Foto Hanna Oscarsson

 

Vi människor formas av både arv och miljö. För att förstå och förklara hur vi blir en del av vår omgivning brukar man inom sociologin prata om primär och sekundär socialisation. Inom den primära socialisationen sätts en grundstruktur, vilket sker när vi är små barn. Den sekundära börjar i tidig skolålder. Då lär vi oss tolka och agera med vår omgivning och lär oss tillämpa olika rollmönster, spelregler och förstå rollspecifik kommunikation. Just därför bär många av oss med sig starka minnen från fem- till åtta-årsåldern. Det var då vi började förstå olika roller – och vilka vi var.

Låt mig berätta ett par små berättelser som fastnat djupt i min minnesbank.
Mitt första minne av jakt var när jag, min bror och pappa åkte ut i skogen för att träffa min farfar, som inte såg någon som helst anledning att hålla sig hemma bara för att barnbarnen kom på besök. Jag var cirka sex år gammal.
Vid kanten av en grusväg, med en stenmur som vindskydd, hade de satt sig och åt smörgåsar och drack kaffe. Hunden var kopplad och stämningen hög. Det var mysigt och tiden stod stilla.  Det var vi. Bara vi, långt ut i skogen. Lugnet, känslan och gemenskapen fastnade.
Ett par år senare fick jag följa med farfar på rådjursjakt.

”En egen ryggsäck med varm choklad och en ny kniv hängde i bältet. Stolthet omgärdade hela min gestalt.”

Att stå still och vara tyst, var inte något jag behärskade. Så när drevern tog upp förklarade farfar snabbt:
– Om du står här kan du röra dig och prata, du kan tälja på en pinne. Ibland kommer rådjuren just här.  Om du stannar här kan du skrämma dem till mig. Jag står bara 100 meter bort, längs stigen.
Sedan försvann han.

Där stod jag, med kniven i ena handen. Lite rädd, men samtidigt uppspelt. Allting var ju så spännande. Hundskallen kom närmare. Det prasslade i skogen. Rädslan ökade.
Jag hoppade så högt jag kunde för att se över ris och buskar. Jag täljde på en pinne och småpratade för mig själv. Jag hade fått en roll i jakten. En väldigt viktig sådan om du frågade den sexårige pojken, som inte förrän några år senare insåg varför han skulle stå ensam, 100 meter från sin farfar.
Hunden kom aldrig fram till pojken. Drevet svängde cirka 100 meter framför honom. Men strax efteråt small det ett skott. Utan att tänka sprang pojken åt hållet där hans farfar hade försvunnit. Mannen stod en liten bit bort och log när han kom springande.
– Det var Helmer som sköt, sa han. Du skrämde rådjuren lite för långt. Men det var du som gjorde att jakten gick bra.
Självkänslan växte. Jag var inte längre en pojk, jag hade blivit en jägare.

När jag idag över 50 år senare går förbi platsen återkommer minnena. Kniven har jag kvar. De gamla jaktkamraterna är döda sedan länge.

”Jag den enda som lever idag. Med mig dör minnet av den historia som jag just berättade.”

Så är det överallt i landet – och världen. Minnena som betyder så mycket för oss som var med är så tidsmarkerade att de efter bara 50 år kan vara borta för alltid. En händelse som många gånger diskuterades och roade de sex personerna som var med. En jakt som formade en pojke finns snart inte i någons minne. Händelserna suddats sakta bort, för evigt.
Oftast blir våra hågkomster något som bara vi själva förstår. Vi som var med – men ingen annan – har bilderna, sammanhanget och därmed förmågan att värdesätta och uppskatta händelsen. Om man inte var med så förstår man inte.

Våra minnen innefattar inte allting som inträffat under våra liv. Vi glömmer det mesta. En del finns lagrat i vårt undermedvetna och kan plockas fram. Men de är främst saker som verkligen betytt något som fastnar. Allt är dock inte positivt. Men även de negativa sakerna har format oss.
Många av minnena utgör ljusglimtar i vår golgatavandring mot det oundvikliga slutet.  De utgör viktiga element till något som vi alla söker – lycka. Därför förtjänar de att berättas – levandegöras. Kanske inte för alla andra, men i alla fall för oss själva. De betyder ju så mycket, för dig och de som var med.

Notera att det är i dessa små ögonblick som vår längtan efter fler minnen föds. Att få återuppleva något som är värdefullt och meningsfullt, att skapa ett nytt minne som kan bevaras ömt och djupt i hjärnans obegripliga bibliotek.
För det är i våra små förnimmelser av gångna tider som jaktlusten börjar att gro. Längtan spira.  Vi minns spänningen, hundarnas drev, skratten, gemenskapen.
Oavsett om dessa är gamla eller nya är de värdefulla och betydelsefulla. Hågkomsterna ger förklaringar till vilka vi är – och förståelse varför vi blev som vi blev.
Längtan för mig handlar oftast om jakt, natur, hundar, vilt och gemenskap.
Jag är nämligen formad – socialiserad – på det sättet. Och det först då känner mig komplett och hel – och i kontakt med min egen historia. Så viktiga och betydelsefulla kan några enskilda händelser vara för ett litet barn. Dessa minnen kan prägla och guida dig i ett helt liv.

Ska vi acceptera att EU-tjänstemän rundar politikerna. Jag gör det inte, menar Magnus Rydholm i ett blogginlägg. Foto Mostphotos (montage)

Nu är det allvar. EU-kommissionens tjänstemän driver en process där man ska tvinga alla medlemsländer till att följa rekommendationer från EU – utan att man ger parlamentet eller ministerrådet möjligheter att besluta i ämnet. Agerandet av tjänstemännen utmanar på alla tänkbara sätt de demokratiska spelreglerna, vilket borde få alla att vråla: Stopp, vad sysslar ni med.
Men myndigheten som representerar Sverige är, enligt uppgifter, helt tyst.

Frågan gäller fåglar och jakt. För mig som jägare är den därmed viktig. Men när man sidsteppar de viktigaste principerna för demokratin blir jag skogstokig. Som vanligt när det handlar om EU är frågan komplicerad. Men jag ska försöka beskriva ämnet så att alla förstår vad som pågår.
EU:s sätt att hantera fåglar och jakt är främst ett direktiv som heter Fågeldirektivet. Detta antogs 1979 och beskriver vilka arter som ska skyddas och vilka som är jaktbara. Då hade EU nio medlemsstater. Idag är det 27. För fåglarna har det hänt en hel del. Vissa arter har det gått bra för medan andra har minskat i antal.

EU-kommissionen vill inte öppna och göra om direktivet. I stället vill man göra en insats för de fågelarter som minskar i antal (noterbart är att man inte diskuterar att tillåta jakt på arter som ökar). Därför har EU-kommissionens tjänstemän startat en process för att öka kraven på fakta för de olika arterna som ska jagas. Vi snackar en markant ambitionsökning. Och för att få länderna att köpa denna process så har den presenterats som ”rekommendationer”. Detta har medfört att ländernas myndigheter som ingår i arbetet har accepterat processen, som därmed också de facto blir tvingande eftersom det handlar om en hållbar förvaltning av naturen.

Listiga EU-byråkrater fintar helt enkelt bort myndigheterna, även med stora textmängder som myndigheterna får tillgång till ett par dagar innan mötena, som inte hinns att läsas eller utvärderas.

Grundprinciperna i överenskommelsen (mellan EU-kommissionens tjänstemän och myndigheterna) är att det ska krävas utvärderingar på EU-nivå som följer en långtgående försiktighetsprincip och med krav på omfattande fakta för att jakt på vissa fågelarter ska få förekomma. Om ett eller några EU-länder saknar fakta om en viss fågelart kan det innebära jaktförbud i alla länder. Krav på statistik, fakta och byråkrati och förskjutning av makt.

Grundprincipen är lite förenklat att det måste finnas bevis för att jakt inte påverkar stammen negativt – i alla EU-länder. Denna ”gentlemens agreement” mellan EU-kommission och de olika myndigheter som administrerar jakten i medlemsländerna kommer att påverka vilka fågelarter som får jagas i Europa. Och det blir inte rekommendationer i slutänden. Det kommer att bli krav. Besluten om fågeljakt flyttas således från Sverige till Bryssel – utan att ett enda politiskt beslut har klubbats i demokratisk ordning.

Ett av problemen är att processen primärt fokuserar på jaktens effekter på fågelarterna, inte vilka andra orsaker det kan finnas som gör att arterna minskar i antal. Helt självklara saker som klimatförändringar, brukandet av jord och skog, rovdjur, sjukdomar, jakt i förhållande till naturlig dödlighet och mycket annat saknas.

Låt mig ta ett exempel. Rapphönan i Sverige är en art som ska diskuteras i höst. Denna fågel hade troligtvis inte funnits i Sverige om inte ett antal jägare och markägare i Skåne, Gotland och Öland hade gjort insatser så att det finns miljöer där fåglarna kan föda upp sina ungar. Det är så att säga en förändrad markanvändning som gjort att fågeln har det tufft.
Om jakten skulle förbjudas finns det en stor risk att insatserna skulle avta eller upphöra. Effekten av ett jaktförbud skulle alltså bli den motsatta – mot vad EU vill uppnå. Dessa insikter får alldeles för lite utrymme i EU:s sammanträdesrum.
Myndigheten som representerar Sverige är Naturvårdsverket. Enligt uppgifter jag har fått från initierade källor i Bryssel ger myndigheten tysta medgivande till att fortsätta processen. Naturvårdsverket bestämmer inte ens över jakttiderna i Sverige, det gör regeringen. Så hur myndigheten kan ge tysta medgivanden förstår jag inte.

Men den riktig allvarliga saken är faktiskt inte att vi skulle få jaktförbud på ett stort antal fågelarter. Utan att processen (eller agerandet) tillåts. Om tjänstemän i Bryssel tillsammans med myndigheter, som Naturvårdsverket, hittar på processer och regler som inte passerar de människor vi har röstat fram för att fatta just sådana beslut rämnar systemet. Vi får en skendemokrati och ett ämbetsmannastyre. I det här fallet så sidsteppas politiker i både EU och i Sverige. De får inte rösta eller säga sin mening. Allting växer fram vid sidan av de formella beslutsvägarna.
Om denna typ av tjänstemannaagerande förekommer i jaktliga sammanhang blir följdfrågorna: Sker detta inom andra områden också? Bryr sig inte tjänstemännen om att EU ska byggas på demokratiska grundvalar? Vet de folkvalda om vad som sker?

Jag uppmanar därför alla politiker – oavsett partifärg – att reagera omgående. Processer som rundar de folkvalda ledamöterna ska inte få förekomma, varken i Sverige eller EU. Därför behövs åtgärder. Kraftiga sådana
Det är EU-val söndagen den 9 juni. Om folket ska lockas till valurnorna behöver vi vara säkra på att de personer vi röstar på också får bestämma. Annars är ju hela valet meningslöst.

Fakta: Följande fågelarter omfattas i processen

  • Alfågel (Clangula hyemalis)
  • Svärta (Melanitta fusca)
  • Brunand (Aythya ferina)
  • Vigg (Aythya fuligula)
  • Årta (Spatula querquedula)
  • Skedand (Spatula clypeata)
  • Bläsand (Mareca penelope)
  • Stjärtand (Anas acuta)
  • Fiskmås (Larus canus)
  • Havstrut (Larus marinus)
  • Strandskata (Haematopus ostralegus)
  • Tofsvipa (Vanellus vanellus)
  • Brushane (Calidris pugnax)
  • Enkelbeckasin (Gallinago gallinago)
  • Rödbena (Tringa totanus)
  • Ejder (Somateria mollissima)
  • Rapphöna (Perdix perdix)
  • Järpe (Tetrastes bonasia)
  • Orre (Lyrurus tetrix)
  • Dalripa (Lagopus lagopus)
  • Tjäder (Tetrao urogallus)
  • Sädgås (Anser fabalis)
  • Gråtrut (Larus argentatus)
  • Skrattmås (Larus ridibuntus)
  • Småskrake (Mergus serrator)
  • Sothöna (Fulica atra)
  • Kricka (Anas crecca)
  • Råka (Corvus frugilegus)
  • Rödspov (Limosa limosa)
  • Moripa (Lagopus lagopus hibernica)
  • Bergand (Aythya marila)
  • Storspov (Numenius arquata)
  • Svartsnäppa (Tringa erythropus)
  • Stenhöna (Alectoris graeca)
  • Rödhöna (Alectoris rufa)
  • Turturduva (Streptopelia turtur)
  • Klipphöna (Alectoris barbara)
  • Sånglärka (Alauda arvensis)
  • Rödvingetrast (Turdus iliacus)
  • Vaktel (Coturnix coturnix)
  • Vattenrall (Rallus aquaticus)
  • Stare (Sturnus vulgaris)

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

Så satt de där igen, aktivisterna. Mitt på Essingeleden i värsta Stockholmstrafiken. Illegal aktivism är en samhällsfara. Man skapar heller inga våtmarker genom att ligga på en väg, stoppa all trafik, alla akututryckningar och göra folk förbannade.

Jägare, ornitologer, markägare, intresseorganisationer och myndigheter har i många år skapat tusentals våtmarker på laglig väg. Illegal aktivism är antidemokratiskt och en fara för samhället. Foto skäggdopping i anlagd våtmark: Sirpa Ukura/Mostphotos

De sitter på en trafikled under rusning och kräver fler våtmarker. Våtmarker har jägare, markägare och ornitologer jobbat hårt med att skapa och återställa tillsammans i många år. Ingen av oss har vare sig suttit eller legat på en väg för att få resultat. Vi har arbetat.

Jag trodde i min enfald att kriget i Ukraina skulle få människor att börja förstå vad som är viktigt i detta nu. Att vi sluter vi upp tillsammans, ser till att Sverige så fort som möjligt kan ta hand om Sverige.
Jag trodde att människor förstod att vi måste vara kapabla att ta hand om oss själva, vårt land och hur viktigt det är att vi försöker bli självproducerande, vad gäller mat och ja, det mesta. Och att det borde vara prio ett.

Att jakten och klimatsmart viltkött blir viktiga pusselbitar i den helheten. Att alla förstår att jakten är precis så viktig som den faktiskt är. Att vi hjälper våra bönder. Lyfter fram det svenska hållbara fisket. Skogsbruket. Alltså inser vikten av allt som hjälper oss att själva överleva i detta nu. Att vi prioriterar saker i rätt ordning.

Det svenska jordbruket håller sakta på att slås ut om inget görs. Allt fler lägger ner sin verksamhet för att det inte längre går. Inga bönder har tid att sitta på en väg. De försöker överleva i detta nu. Det är alltså de som producerar vår mat. En viktig prioritering.

Vi har duktiga personer, jägare, politiker och organisationer som på laglig väg drar tunga lass för att bevara och utveckla jakten, viltvården inklusive våtmarker och hanteringen runt viltkött.  Men ingen av dessa ligger på en väg.

Vi har duktiga personer, jägare, politiker och organisationer som på laglig väg drar tunga lass för att bevara och utveckla jakten, viltvården inklusive våtmarker och hanteringen runt viltkött.  Men ingen av dessa ligger på en väg.

Du kan se ett klipp från den illegala aktionen här.

De här lagvidriga aktivisterna väljer i stället att trakassera människor som försöker följa de lagar vi har i samhället. De kräver, genom att våldföra sig på samhället, att alla ska göra saker i en annan ordning, deras ordning.
Det är samma typ av människor som angriper jägare, sprayar farliga substanser mot jakthundar och saboterar jakttorn. Som stjäl och släpper ut tamdjur och saboterar gårdar. Samma idioter som trakasserar människor i deras bostäder och barnen i deras skolor.

Att ge sig på vanligt folk, stoppa akuta utryckningar av polis, ambulans och brandkår är att se ned på sina medmänniskor. Det är ett egoistiskt synsätt där en person tror att de egna värderingarna av någon anledning står över alla andras och att de har någon slags gudomlig rätt att kränka andra. Deras aktioner är antidemokratiska.

Ett samhälle där allt fler bryter mot våra gemensamma lagar och regler slutar att fungera. Det havererar. Hur kan man inte fatta det?

I en demokrati jobbar man för att förändra med de förutsättningar som ges. Man kan demonstrera och man kan bråka och arbeta för sin sak på laglig väg. Det är så vårt samhälle måste fungera.
Man sätter sig inte på arslet på en trafikerad väg och man trakasserar inte sina medmänniskor.

Vad gäller att skapa mer våtmarker är det något vi jägare och ornitologer som sagt har gjort i massor av år. Via hårt arbete och samarbete. Det kallas verkstad, hands on.

Stiftelsen Svensk Våtmarksfond (”Våtmarksfonden”) bildades 1995 genom ett samarbete mellan Svenska Jägareförbundet och Sveriges Ornitologiska Förening. Sedan många år är Lantbrukarnas Riksförbund – och tidigare även Världsnaturfonden – stödjande partner till fonden.
Våtmarksfondens mål är att stödja åtgärder för att bevara, skapa och sköta våtmarker med särskilt värde för fågellivet. H.M. Konungen är Våtmarksfondens höge beskyddare.

Hur många anlagda våtmarker finns det i Sverige? Det går lätt att se i den här appen.

Det är rätt många våtmarker vi lyckats skapa och återskapa genom åren genom gott samarbete mellan myndigheter, markägare, förvaltare av skog- och jordbruksmark och olika ideella intresseorganisationer.

Hur ska vi få fler våtmarker? En sak vet jag, det sker inte genom att sitta på arslet.

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

Hur mycket kostar det att köpa insatser som jägarna gör ideellt? Foto INBJ/Mostphotos

 

Vad regeringens beslut att ändra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget i januari innebär behöver förklaras på ett annorlunda sätt så att konsekvenserna blir tydliga. Låt mig börja med att illustrera detta med en övertydlig metafor.

Om du vill få ett barn att hämta en sak finns det många olika sätt att få barnet att göra detta. Exempelvis kan du kan belöna barnet med en peng eller en kaka. Regeringen försöker sälja in ändringen med följande argument till jägarna:
”Då får du mindre veckopeng, du blir av med din givna plats i fotbollslaget och en del av pengarna som du och dina kompisar samlar ihop ger vi till motståndarlagen”.

Efter beslutet har regeringen tyvärr gjort ungefär vad regeringar brukar göra. Den har lutat sig tillbaka och hoppats att allt man sagt och velat genom någon slags magisk formel ska bli verklighet.
Istället för att lyssna in, förändra beslutet i takt med att kunskapen om problemen och riskerna tornar upp sig, varit delaktigt i genomförandet, säkerställt att intentionerna fick genomslag, har man börjat låsa fast sig och försvara beslutet.
Men låt oss stanna upp och tänka till. Självklart är det jobbigt att erkänna att det inte blev som man tänkte. Och det blir extra jobbigt när oppositionen försöker gnugga in misstagen i ansiktet. Det blir då lätt att låsa fast sig och inte göra någonting. Regeringen behöver alltså reflektera över vad det är som viktigt.
För det är ingen som tror att regeringen består av övermänniskor som alltid gör rätt på första försöket. Nej, det som istället avgör en regerings duglighet är hur de hanterar sina maktbefogenheter före och efter beslutet. För det är inte själva beslutet som är det viktiga, utan hur det blir i verkligheten.

Med beslutet har regeringen tyvärr öppnat för att göra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget till politik. För trots att det finns en förkrossande majoritet i riksdagen som tycker ungefär lika – att systemet är och har varit bra för samhället – finns det politiska partier som vill förändra detta. Om dessa ges möjligheter att påverka konstruktionen öppnas dörren till att politisera ytterligare en del av jakten och viltvården. Och det är precis detta som skett.
För att undvika sådant brukar regeringar att – i alla fall försöka – skapa breda politiska överenskommelser (i frågor där majoriteten tycker ungefär lika). Då stänger man dörren för politiska förhandlingar för kommande regeringar oavsett partifärg i detta ämne. Då kan inte smala åsikter komma åt att förändra det som den breda majoriteten tycker är bra.
Viltförvaltning ska nämligen inte styras av partipolitiskt kohandlande, utan utifrån fakta om vilt och natur. Det är nämligen med fakta som regering och riksdag skapar tydlighet, delaktighet, långsiktighet och förutsägbarhet i viltförvaltningen.
Tummar man på detta öppnas Pandoras ask.

Låt mig därför göra ett helt ovetenskapligt räkneexempel som visar hur dumt det är att försöka upphandla insatser som jägarna gör helt ideellt.
En del, av de tre områden som Naturvårdsverket ska upphandla, rör viltövervakning. Det vill säga att förbundet ska hålla kolla på viltstammarna genom inventeringar och avskjutningsrapporering. Det ekonomiska bidraget som förbundet fått för att göra detta är cirka sex miljoner kronor. Detta används för att utveckla metoder, IT-stöd, ta fram rapporter och naturligtvis personal som arbetar med dessa frågor och sammanställer resultaten.
Dessa sex miljoner kronorna ska nu upphandlas, eftersom regeringen anser att bidraget bryter mot upphandlingslagstiftningen. Men de stora insatserna görs inte av förbundet. De utförs av jägarna.

Nu börjar vi räkna. Men eftersom matematik är svårt har jag avgränsat mig till ett enda ämne inom viltövervakningen – älgobs. Jag tar med andra ord inte med några siffror som rör inventeringar, insamling av spillning, avskjutning, Viltdata, samordning, registrering, möten och utbildningar. Bara älgobs.
Jägarna lägger cirka 5,5 miljoner timmar på att observera och rapportera älg, vilket ger ett mycket bra underlag till älgförvaltningen. Vad är detta värt? Vad skulle det kosta samhället att köpa detta resultat?

Jo, om man delar 5,5 miljoner timmar med en normal årsarbetstid (2.080 timmar) får man fram att det skulle krävas 2.644 heltidsanställda för att lösa uppgiften. Om man sedan utgår ifrån att dessa skulle tjäna 25000 kronor i månaden, plus sociala avgifter (som är ungefär 50 procent av lönen) får vi en mycket intressant summa.
Det skulle alltså kosta cirka 1,2 miljarder kronor att köpa den insats som jägarna gör gratis. Notera att jag inte tagit med några kostnader för chefer, resor, IT, möten, samordning, lokaler och annat. Så den verkliga siffran skulle bli ännu större. Men låt oss hålla detta enkelt. Summan blev ändå astronomisk.

Faktum är alltså att de sex miljoner kronorna (om allt arbete med Viltövervakning hade gått till älgobs, vilket det inte gör eftersom det läggs stora insatser inom de andra områdena också) har gett minst 200 gånger pengarna. För varje satsad krona från Viltvårdsfonden har samhället fått tillbaka insatser värda 200 kronor.
Så när regeringen och Naturvårdsverket vill upphandla sex miljoner för Viltövervakning äventyras insatser värda långt över 1,2 miljarder.
Extra konstigt blir det ju när man beaktar att regeringen inte ens satsat de sex miljonerna.  Dessa kommer ju ifrån jägarnas egna fickor – via det statliga jaktkortet.

Låt mig också förklara varför vi jägare lägger ned tid på detta oavlönade arbete? Jo, vi vill ha en viltförvaltning som styrs av fakta – inte tyckande eller partipolitiskt taktiserande. Vi vill ha en uthållig jakt, där vi tar av räntan men behåller kapitalet. Vi vill ha en frisk natur med välmående viltstammar. Så länge jakttider och annat beslutas utifrån fakta och vetenskap accepterar vi jägare besluten, eftersom det baseras på logik.
Problemet uppstår när inte regeringen och Naturvårdsverket inser det omöjliga i att upphandla resultaten från en folkrörelse. För ingen kan garantera att rörelsen fortsätter att göra samma insatser om förutsättningarna ändras i grunden. Tar man bort den regionala viltförvaltningen, minskar jägarnas möjligheter att påverka förvaltningen, tummar på faktakraven äventyras allting i den snillrika konstruktionen. Incitamenten för att delta försvinner. Det ömsesidiga förtroendet mellan makten och människan bryts.

Det finns naturligtvis andra och bättre sätt att utveckla Viltvårdsfonden och folkrörelsen runt jakten än upphandling. Problemet är att man låst fast sig vid just detta.
Låt mig vara tydlig med en sak. Att regeringen vill utveckla viltförvaltningen behöver inte vara fel. Man kan även ändra en 80-årig institution som Allmänna uppdraget och Viltvårdsfonden, utan att det är fel. Men då måste regeringen ha ett helt annat tillvägagångssätt.
Regeringen har fortfarande möjligheten att ändra sig. Det går alltid att fatta nya beslut om man tycker att slutresultatet är viktigare än politisk prestige, att viltförvaltningen är viktigare än att hålla fast vid något som inte blev bra. Att de bidrag jägarna gör till viltförvaltningen är betydelsefulla. Möjligheten finns där, om man vill.
För är det värt att riskera en folkrörelse och insatser för miljardbelopp för att upphandla några miljoner?

Det småhuggs lite enfaldigt på oss jägare just nu. Vi är inte mycket värda i vissa sammanhang men det duger bra att använda våra pengar till allt möjligt, exempelvis när samhället ska bärga döda knölvalar. Dessutom – en arg naturfotograf vill ersätta jakt med horhus.

Vi jagar för att vi tycker om att jaga. Jakt är så mycket mer än en millisekunds dödande. Ingen har rätt att hitta på egna åsikter och sedan pracka på oss dem. Foto: Madeleine Lewander

I fallet död knölval planerar Naturvårdsverket att pengar från Viltvårdsfonden, alltså jägarnas pengar, ska bekosta bortforslingen av den döda valen som strandat på Öland.
Viltvårdsfonden verkar vara en trevlig liten pengabörs som man kan använda till allt möjligt nu för tiden. Tur att avgiften höjs också. Man vet aldrig vad som dyker upp som jägarna kan bekosta. För det verkar inte räcka med all den, i stort sett, gratistid dygnet runt som jägare lägger på alla trafikeftersök, ja statistiken visar över 60 000 inrapporterade viltolyckor per år.
Det går alltid att vrida ur lite till, eller hur!

I SVT:s ”Mötet” nyligen diskuterar jägaren Jens Ulrik Høgh med naturfotografen Björn Persson troféjakt eller jakt i största allmänhet som det till slut faktiskt handlade om. Sammanfattningsvis gick programmet ut på att ett regn av fördomar riktades mot jägare. Inget annat.

”Motståndare till troféjakt är okunniga egocentriska och fokuserar hundra procent på känslor” inleder Jens Ulrik Høgh med och menar att de flesta diskussioner mot jakt bygger i stort sett alltid mer på känslor än på saklighet.
Han blir därmed i stort sett dränkt av just Björn Perssons känslor om vad Jens Ulriks Høgh känner. Ja, det är rörigt.
Men Björn Persson vet exakt vad Jens Ulrik Høgh känner och sistnämnde får nu veta exakt vad han tänker och hur han känner när han jagar.
Jens Ulrik Høgh får veta att han bara jagar för lusten att döda, maktkänslan, det går inte att få stopp på naturfotografen nu.
I stort sett förstår man att denne naturfotograf faktiskt har koll på vad jägaren Jens Ulrik äter till middag och hur många rullar toapapper han gör av med i månaden.
Han berättar självklart också för Jens Ulrik Høgh vad han gör på kvällarna efter jakten, nämligen dricker whisky och röker cigarr ”som på 1800-talet”.
Jens Ulrik Høgh bara skakar på huvudet och försöker komma in i diskussionen för att rätta till men det stoppar inte svadan av fördomar.

Naturfotografen förstår inte resonemanget om viltförvaltning och han tycker uppenbarligen att han själv är bättre på att förvalta vilt i Afrika än afrikanerna själva.

Lösningen, menar han, är att istället bygga horhus. Hur han får ihop ekvationen, vidrigt utnyttjande av kvinnor och viltförvaltning, är en gåta.

Lösningen, menar han, är att istället bygga horhus. Hur han får ihop ekvationen, vidrigt utnyttjande av kvinnor och viltförvaltning, är en gåta.
Jag undrar också vad det är han menar? Vem är det han menar ska utnyttja horhuset?
För vi jägare, kvinnor och män, vill jaga. Inte besöka horhus.
Ja, han är faktiskt så full av fördomar så att jag befarar att han snart ska spricka.
Sen är ”Mötet” slut.

I verkligheten stödjer WWF hållbar troféjakt. Inte heller de omyndigförklarar de afrikanska ländernas, eller något land över huvud taget, egen förmåga att hantera sin viltförvaltning. Det är klart att det finns saker att ifrågasätta även inom detta, dock inte rent generellt.
Så här säger WWF själva om troféjakten:
”Troféjakt – där den bygger på en tydlig vetenskaplig förståelse för artspopulationsdynamik och hanteras ordentligt – har visat sig vara ett effektivt bevarandeverktyg i vissa länder och för vissa arter, inklusive hotade arter.”

De uttalar också följande:
” WWF respekterar och stöder ursprungsbefolkningars och lokala samhällens rättigheter att välja hur man bäst ska leva bredvid och använda naturresurser på sätt som främjar bevarande av vilda djur och deras egen hållbara utveckling.”

Vi jagar för att vi tycker om att jaga. Jakt är så mycket mer än en millisekunds dödande. Det naturfotografen gör i programmet är att fantisera ihop åsikter som han därefter försöker pracka på oss jägare för att slutligen kunna kritisera något som egentligen bara är hans egna fantasifoster.

Jägaren Jens Ulrik Høgh konstaterar i slutet av diskussionen att vi jägare behöver bli bättre på att verkligen tala om vad det är vi gör.
Och det behöver vi nog bli. För det måste vara direkt skadligt när människor proppar huvudet så fullt med fantasibilder, egna föreställningar och fördomar, att det inte längre finns plats för något annat.
Men frågan är om det går att prata med vissa, när det gått så långt att till och med förmågan att ta in sakliga argument havererat.

Jägarna riskerar få betala när knölval bärgas >>

WWF om troféjakt >>

Stoppa all jakt, naturen ska sköta sig själv, skriker en liten men högröstad grupp människor. De stampar på logik och kunskap. På grund av några jaktmotståndares outgrundliga dumhet svälter nu älgarna i Haparanda skärgård ihjäl.
När skärgården blev naturreservat förbjöds all viltförvaltning. Det vill säga jakt. Nu har älgarna blivit för många, maten har tagit slut och de plågas sakta ihjäl av svält. De dör, en efter en.

Det här är en välmående älg. Till skillnad mot älgarna i Haparanda skärgård, ett naturreservat där all jakt är förbjuden. Nu har älgarna blivit för många, maten tagit slut och de plågas sakta ihjäl av svält. Foto: Mostphotos

Vi har sett det förr.

Ett projekt som gick ut på att låta naturen sköta sig själv, utan jakt, inleddes för ett antal år sedan i det 5.600 hektar stora inhägnade naturreservatet Oostvaardersplassen, nordöst om Amsterdam i Nederländerna. Projektet fick dessutom EU-stöd.
Stammarna växte kraftigt. Till slut tog maten slut. Under vintern 2010 tog sig ett tv-team in i naturreservatet och smygfilmade förödelsen. De hittade otaliga djurkadaver samt kraftigt avmagrade, apatiska och döende djur.

Ändå fortsatte haveriet. De boende kring hägnet stod inte ut och började försöka utfodra de svältande djuren genom att kasta höbalar över stängslet. Ändå dog 3000 hjortar i hägnet 2017. Idag verkar ändå myndigheterna ha börjat reglera stammarna. Djur flyttas bland annat från hägnet om det nu ska kallas förvaltning…

Men jaktmotståndet fortsätter att oförtrutet trumpeta ut sitt budskap. Människor ska övertygas om att jakt måste förbjudas trots att det i praktiken innebär plågsam död för många av våra vilda djur på grund av svält och sjukdomar.

Vi människor är också en del av naturen. Och vi har genom årtusenden påverkat den så pass att vi inte plötsligt bara kan ställa oss utanför och se på. Det är ovärdigt att behandla djur och natur så.

Vi människor är också en del av naturen. Och vi har genom årtusenden påverkat den så pass att vi inte plötsligt bara kan ställa oss utanför och se på. Det är ovärdigt att behandla djur och natur så.

Jakt är att minska lidande. Utan jakt ökar generellt djurs lidande. Alltid.
Den aspekten tas sällan upp av jaktens antagonister. För dem handlar det egentligen inte så mycket om de vilda djurens väl och ve. De bryr sig knappast om djuren. I deras ögon handlar det mer att stoppa andra människor från att jaga.

Just nu viner det också runt jägarna. Man skulle kunna tro att jaktmotståndarna blivit matade med någon typ av uppåttjack för på senaste tiden har denna lilla högljudda grupp vevat maniskt.

Jägareförbundet blev i början av året av med sitt jakt- och viltvårdsuppdrag.
Ett självfinansierande 83-årigt, utmärkt fungerande, handslag med regeringen avslutades abrupt av densamma.
Nu ska istället Naturvårdsverket hålla i trådarna som jägarna ska dansa efter och samtidigt betala hela kalaset till Viltvårdsfonden.

Riksdagsledamöter ur ett av regeringspartierna slog kullerbyttor av lycka och outade glatt sin personliga tillfredsställelse över detta i sociala medier.
Jaktfientliga organisationer skickade in ansökningar för att få erhålla miljonbelopp av jägarnas pengar med horribla motiveringar. Man ska spana på jakttorn, kontrollera att eftersök går rätt till, helt enkelt klämma till de där jävla jägarna lite extra med deras egna pengar. He-he.
Pengar som är öronmärkta för omvårdnad av våra viltstammar och viltförvaltningen.

Samtidigt svälter älgarna i Haparanda ihjäl. Det är uppenbarligen så jaktmotståndare vill ha det. Det är nämligen så här det blir när man stoppar all viltförvaltning, ni vet den som vi jägare värnar allra mest om.

 

Kunskapen om jakt minskar överallt i samhället. Det leder till ifrågasättande av både jägare och jakten. Foto Mostphotos

 

Världen blir allt konstigare. Attityderna allt hårdare. Och kunskaperna om landsbygden och brukande blir allt mindre. Det finns många stora trender som sköljer över världen – och de allt mer polariserade åsikterna dränker oss med argument kring vad som är rätt och fel. Olikheter och gråskalor i åsikterna ska suddas ut. Är du med eller emot?
De breda penseldragens tidevarv innehåller bara svart och vitt; rätt eller fel. Men tror någon att människorna eller världen är så enkel?
Hur vi än vrider och vänder på uppfattningen av vår samtid minskar förståelsen för det man inte kan relatera till. Åsikter, traditioner och kulturella värden kan därför troligen inte alltid likriktas i en beskrivning av rätt och fel.
Dessa megatrender skär de genom samhällets alla delar. Jakten är inget undantag.

I Sverige har vi åklagare som ibland häktar jägare med undermåliga bevis och samtidigt i dagspress beskriver sina misstankar om grova jaktbrott. Men undersökningarna leder ytterst sällan till fällande domar. Det vanligaste är att utredningen läggs ned. Under de senaste åren har personer vid ett antal tillfällen blivit häktade under lång tid utan att det leder till någonting. Någon ursäkt för traumat eller för att felaktigt pekats ut som gärningsman dyker inte upp.
Därtill ser vi poliser som ibland tar till onödigt hårda metoder mot jägare. En dålig ursäkt till har nämnts: ”Jägare har tillgång till vapen.”
Synen på det legala vapenägande verkar med andra ord likställas med det illegala. Innebär detta att jägare och gängkriminella i värsta fall kan räkna med samma bemötande av rättsvårdande instanser? Är det rimligt?
Självklart ska det finnas rutiner som gör polisyrket så säkert som möjligt för de anställda. Under vissa förutsättningar måste lagens långa arm också få vara hård. Men någonstans måste det också finnas en gräns för hur allmänheten får behandlas. Grundlagen slår – trots allt – fast att alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Just detta borde mana staten till eftertanke och åtgärder.
För i grunden vill vi nog alla att polisens arbete ska upplevas som positivt, för att det skapar trygghet i samhället. Tyvärr upplever allt fler på landsbygden att myndigheten strider mot jaktliga väderkvarnar som inte finns. Orsaken till detta handlar i många fall om bristande kunskaper. Både åklagare och polis – samt jägare – skulle tjäna på en bättre förståelse av varandras situationer.
Men även andra myndigheter och andra organisationer kommer ibland med utspel och förslag som vi jägare inte förstår eller känner igen oss i. Förståelsen för jaktens behov har minskat högst avsevärt. En fråga vi behöver ställa oss om vi ska lägga all skuld på samhället eller om vi kan göra något själva för att förbättra situationen?

Låt mig slå fast. Jägare och sportskyttar är inget problem för samhället. De är en tillgång. Föreningslivet skapar engagemang och meningsfull fritid. Jägarna bidrar således till att skapa ansvarsfulla medborgare och stora samhällsvärden.
Vi är inga obskyra varelser som behöver kontrolleras och behandlas på ett annat sätt än andra människor. Polis och åklagare måste helt enkelt lära sig att hantera de få rötäggen bland jägarna och den stora gruppen av laglydiga människor på olika sätt. Allting annat är otänkbart.

Det finns naturligtvis en komplicerad baksida av denna trend – som jag bara lyft fram några fragment av. Och det är hur vi jägare är med och skapar samhällets bild av jakten, vapenägare och jägare.
Allt vad vi gör och säger bidrar till att skapa allmänhetens bild kring vad jakt är – och vad en jägare gör. Om vi vill att allmänheten ska se oss ansvarstagande och del av samhället måste vi vara med att skapa den bilden av oss.
Svårigheten – för oss jägare – är att kunskapen om jakt börjar bli så dålig i samhället att helt korrekta uttalande kan bli omöjliga att förstå för den breda massan.
Klarar vi inte förklara – så att allmänheten förstår – kommer den att ifrågasätta oss och syftet med jakt. Minskar förståelsen av jakt sjunker också acceptansen.
Vi tillsammans äger med andra ord en del av ansvaret för att beskriva helheten av jakten – alla värden och nyttor – så att inte nidbilderna av jägarna blir det som sätter ramarna för hur jakt uppfattas.
Jag får allt oftare inspel från personer som inte jagar, men gillar jakt och Svenska Jägareförbundet, att jägarna avbildar sin hobby på ett sätt som minskar förståelsen och acceptansen. De anser att vi är alltför kategoriska, oresonliga och självcentrerade.  Vi ser bara våra intressen – inte att jakten är del i en helhet.
Istället för att öka förståelsen skapar vi avstånd. Vi bygger en bubbla, där bara de som finns inuti förstår. Vi dunkar varandra ryggen medan vi distanserar oss ifrån de människor vars acceptans är det som bär jakten.
Om allmänheten inte förstår eller tycker att vi är en orimlig kravmaskin så sågar vi av grenen vi sitter på.

Hur ska vi göra för att behålla samhällets acceptans? Det är en svår fråga att svara på eftersom allmänheten inte är en målgrupp, utan många. Men tänk gärna så här. Ju mer positivt allmänheten uppfattar oss jägare desto bättre. Några generella tips, som gäller allt från debattartiklar till utspel på sociala medier, kan vara följande:

  • Förklara så att mottagaren förstår – förenkla, ge exempel.
  • Ha en positiv grundton.
  • Beskriv känslorna, samspelet och naturupplevelserna – känslor kan alla identifiera sig med.
  • Utgå ifrån att vi talar till en granne eller vän som inte kan någonting om jakt – inte en ovän eller någon ska talas till rätta.
  • Ha en inbjudande ton, var ärlig och visa respekt.
  • Lyssna på mottagaren.
  • Tänk på samhällets bästa, helheten – inte bara jakten.
  • Var fast i sak, men mjuk i form.
  • Kräv inte samtycke, utan förklara allting positivt som jakten bidrar med så får du kanske samtycke.

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

Emellanåt hör jag talas om jägare som vill gömma sig, inte tala om att de är jägare, inte på något sätt visa att de jagar, gömma namn och i stort sett hela sin existens.

Att vara jägare är en av de saker i livet jag är mest stolt över. Jag äter världens bästa kött från djur som levt hela sitt liv i frihet och dött utan stress och utan att vara fullproppade med antibiotika och annan skit.

Jag står upp för jakten alla dagar i veckan. Det borde alla göra. Foto: Rikard Lewander

 

Men vissa verkar inte våga stå för sin jakt. Bland annat såg jag rädda diskussioner när Jägareförbundet marknadsförde sin nummerplåtshållare i sociala medier.

Flera personer i tråden var övertygade om att om de skaffade en sådan skylt skulle det snart att krylla av vapentjuvar, jaktsabotörer och andra banditer som vandaliserar familj, bil, bostad och stjäl alla vapen.
Det är klart att något sådant kan hända. Fast tråden till den kopplingen är oerhört tunn.
All tillgänglig forskning i ämnet visar att skjutvapen med tidigare legalt ursprung i Sverige nästan aldrig används vid kriminell verksamhet.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av brottslingar och ett gäng idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott?

Jag står upp för jakten, i givakt om så krävs, alla dagar i veckan. Jakten är en av våra viktigaste grundbultar som gör att vi fortfarande lyckats stå med en fot kvar i verkligheten och inte har svepts med i dagens hårt polariserade glömska om hur vi människor fungerar i naturen.
Vi ska stå upp för jakten, stå upp för det vi gör. Jag har respekt för att någon är rädd, speciellt den som drabbas. Men om vi gömmer oss vinner de som vill tysta.

Veganer får äta vad de vill. Jag skiter högtidligen i vad de stoppar i sig. Men det är vi jägare som försöker skydda ”deras” gröda från viltskador. Det är vi som försöker hålla nere exempelvis vildsvinsstammen.
Det är vi som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva med vår viltvård. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.
Det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben.
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.
Vi älskar också våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för, jaga.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av ett gäng brottslingar och idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott som i stort sett ingen köttätare behöver?
Och om någon nu drabbas av dessa brottslingar är det väl bättre att visa att vi är många, att vi finns och att vi stöttar.
Våga stå för det som är rätt. Stå upp för att du är jägare, för jakten och för demokratin.

Hej du som inte gillar jakt! Du som lägger stor energi på att oja dig över jägare. 
Har du egentligen en aning om vad jägarna och Jägareförbundet gör? Jag bjuder på ett litet axplock.

1. Vi avslutar lidandet för det där vildsvinet du körde på. Du vet det där med krossade bakben som släpade sig fram skrikande. Närmare 50 000 gånger per år avslutar vi lidandet för vilt som skadas i trafiken, dag som natt, alla dagar om året.

2. Tränar våra hundar, i lina och lösa, att spåra upp trafikskadat vilt. Som exempelvis vildsvinet du körde på.

3. Räddar den utrotningshotade fjällgåsen. Svenska Jägareförbundet är huvudman i Projekt Fjällgås och har så varit sedan 1970-talet.

4. Går nästan mangrant ut i skogarna för att inventera viltstammarna. Vi plockar vargbajs för att vi tycker att det är viktigt att med fakta ta reda på hur stammarna ser ut.

5. Arbetar för att återskapa våtmarker som skapar livsrum för många fåglar och andra viltarter.

6. Arbetar för att förbättra fältviltets levnadsvillkor i Sverige.

7. När det är som svårast för det vilda att överleva, på senvintern, stödutfodrar vi våra vilda djur. Ingen jägare vill se vilda djur svälta ihjäl. Vill du?

8. Kämpar hårt för att du snart ska kunna få tillgång till världens finaste kött via småskalig försäljning. Kött som är fritt från antibiotika och som kommer från djur som inte plågats. Viltkött förstås.

9. Föder upp Sveriges friskaste hundraser, jakthundarna.

10. Ger våra hundar ett optimalt liv genom jakten. Att jaga är hundens sanna lycka.

Du som inte jagar behöver inte betala ett öre för allt det här. Vi jägare betalar kalaset. Rubbet! Inte så konstigt att vi har 89 procents acceptans för jakt bland svenska folket. (SIFO 2017).

Och du? Du som ogillar jakt,  jag undrar, vad gör du för det vilda?

Min pappa var bonde i första hand, jägare i andra. Han jagade mest för att fylla frysen. Jakten var liksom en förlängning av lantbruket. Hans vapen var gamla och konstiga, så även hans ammunition. En gång fick jag några hagelpatroner av honom. ”Bra grejor,” sa han plirigt. Jag testade en av patronerna, sköt bara rakt upp i luften.

Jag gillar Jägareförbundet. Foto: Privat

 

Smällen gick att likna vid en mindre vätebombsexplosion och rökmolnet la sig som en tät bollformad dimma omkring min närmaste omgivning. Balansen hade varit svår att hålla i skottet. Pappa fnissade. Det var lite så han var.

Jag hittade viltet och jakten på riktigt när jag var runt 20 och gick en kommunikationslinje i norra Värmland. På skolan fanns också en viltvårdslinje innehållande ett gäng människor med jaktintresse modell gigantiskt.
Jag slets med. Började tassa omkring i skogen. Kollade spår, lärde mig smyga, började plötsligt se naturen på riktigt. Växter, årstidsväxlingar, djur som bytte till vinterpäls. Jakten och allt det ursprungliga som vi alla har inom oss men som många gömt och glömt. Allt detta började flöda i alla mina sinnen.

Ur Jägareförbundets synvinkel utgick all jakt från viltstammarnas status och markernas bärighet. Det handlade om forskning och fakta och kärlek till vilt och natur.

Jag  började läsa jakttidningar nästan desperat, vände och vred på bilderna, hänfördes. Irriterade mig på Svensk Jakts gamla format som var för litet. Allt detta, jakten, naturen, djuren, hade funnits där precis inpå mig tidigare men jag hade missat i stort sett allt.
Jag ville lära mig allt på en gång, liksom ta igen förlorad tid. Det här var rätt, det var jag. Jag var nyfrälst och blev nästan hög på  all kunskap när jag tog Jägarexamen.

Och så upptäckte jag Jägareförbundet. Min pappa var riksjägare (ett annat förbund) ut i fingerspetsarna. I hans värld hade viltstammarnas väl och ve inte någon större betydelse. Det viktigaste för honom var att få skjuta så många älgar som möjligt.
Men Jägareförbundet ville något annat. Jägareförbundet utgick från viltet och vården av biotoper, djurens välbefinnande.  Ur Jägareförbundets synvinkel utgick all jakt från viltstammarnas status och markernas bärighet. Det handlade om forskning och fakta och kärlek till vilt och natur. Och till jakten. Till våra jakthundar. Och insikten att ju bättre våra viltstammar och den biotop de lever i mår, desto bättre jakt. Samordning. Inte bara gå ut och panga. Sunda stammar är lika med bra jakt. Vilket historien med all tydlighet också visat.
Jägareförbundet räknade hellre djur i vinterstam än jägarnas frysar.

Det var något helt annat och det var fullständigt rätt i min värld. Något jag kunde ställa mig bakom. Jag tog förbundet till mitt hjärta.
Och blev förstås medlem. Vilket jag är fortfarande.
Pappas och mina jaktdiskussioner gick inte riktigt hand i hand efter det. Vi hade helt olika utgångslägen. Inte så att vi var osams, det bara blev så.
Och jag vet att jag valde rätt.
Senare fick jag möjligheten att jobba på det här fantastiska förbundet.
Jägareförbundet står fortfarande fast vid dessa principer. Det är och kommer alltid att vara mitt förbund. Här är vi många som tillsammans brinner för viltet, naturen, vården av det vilda, jakten och för kunskap och fakta. Och jag är oerhört stolt över Jägareförbundet och mina kolleger. De är de kunnigaste och mest hängivna jag vet inom jakt, vilt och natur.

Jag delar gärna med mig av Jägareförbundet. Är inte sotis på det viset. Vi jägare måste hålla ihop. Hur man kan låta bli att vara medlem är för mig en gåta. Vi behöver tillsammans förvalta våra viltstammar hållbart så att de är välmående med god reproduktion och ger bra jaktlig avkastning, vi behöver hålla etiken levande och utveckla jakten. Vi behöver kunskap, forskning och fakta.
Hur ska vi annars kunna försvara jakten?

Det är viktigt att fortsätta att berätta att vår jakt är bra, underbar och nödvändig.

Och vill du bli medlem så blir du det här!

Vem ska ställa miljökraven för vårt brukande? Foto: Magnus Rydholm

 

Sedan Århuskonventionen gav miljöorganisationer rätten att driva överklagningar mot olika typer av brukande har vi ofta fått läsa om hur olika krav på miljöanpassningar slår mot skogs- och jordbruket.
Detta sker trots att såväl jord- som skogsbruk har tagit viktiga steg i att miljöanpassa sitt brukande. Men miljörörelsen är långt ifrån nöjd – och fortsätter oförtrutet att driva krav på mer anpassning.  Argumenten mot ökad miljöhänsyn brukar låta: hotar utvecklingen, ökar kostnaderna, urholkar äganderätten, försvårar brukandet och så vidare.

Nu sitter jag vid köksbordet och undrar om inte brukarna har varit alltför defensiva, alltför länge?
Jag är ingen företagsdoktor, trendanalytiker eller har några djupare kunskaper om jord- och skogsbruk. Men jag är en konsument som vill brukandet och landsbygden väl.

Spontant känns jord- och skogsbrukets strategi kring miljöfrågor – för en utomstående – inte tillräckligt proaktiv. Det känns nästan som om många stora företag som sitter still i båten och hoppas att ingen ska upptäcka eventuella brister i miljöhänsynen. Att de väntar tills problemet blir uppenbart och att företagen först då – under galgen – gör vissa åtgärder.
Det här är naturligtvis inte tillräckligt utan kan till och med vara farligt för lönsamheten och branschen på sikt. Mest eftersom man lämnar spelplanen öppen för miljörörelsen att sätta krav på nivåer och metoder. Detta kommer knappast göra brukarna nöjda. Företagen bör nog istället göra följande:

  • Omfamna miljöfrågorna och gör dem till sina. Inte ska väl någon annan – som inte har något ekonomiskt att förlora – få sätta agendan för brukandet av jord och skog? Varför inte en långsiktig strategi som pekar ut vägen?
  • Identifiera problem och hitta lösningar som gynnar såväl produktion som miljö, framför allt inom områden som skogsskötsel och avverkningar eftersom detta verkar väcka starka känslor.
  • Fortsätt satsa på forskning och utveckling inom miljö, biologisk mångfald och brukande – inte bara mot slutprodukterna utan också mot brukandet i stort.
  • Påverka jordbruksstöden, politiken och EU i en riktning som är rimlig och gynnsam för branschen och konsumenterna.
  • Ta sedan betalt för hållbara produkter. Lönsamheten måste vara så god att de längst ut – småbrukarna – har råd att satsa och tjäna pengar. Annars blir det aldrig någon reell förändring.

Det låter busenkelt. Naturligtvis är det precis tvärt om.
Min poäng är att miljöfrågorna aldrig får bli något som man måste följa. Brukandet måste ta initiativet och styra miljöfrågorna. Gilla att ligga i täten och hitta ekonomiska incitament för att kunna göra det.
Man kan inte luta sig tillbaka och hoppas på att dessa frågorna kommer att försvinna. I ett globalt perspektiv brukar vi naturen så intensivt att metoderna (hur vi brukar) troligen blir en överlevnadsfråga – för alla länder. Befolkningen på jorden har på cirka 120 år ökat från 2 till 8 miljarder. Att producera mat och produkter hållbart och klimatsmart är nödvändigt om vi ska överleva på sikt.
Sett i detta perspektivet blir det glasklart. Om inte de som brukar naturen omfamnar miljöfrågorna kommer någon annan att diktera villkoren åt dem.
Ingen seriös debattör kan hoppas på att allmänheten förstår konsekvenserna av miljörörelsens alla krav – för det gör allmänheten inte. Men de tycker att vi ska vara rädda om miljön, djuren och naturen. Just därför ska de som kan frågorna också peka ut vägen.

I dagens snuttifierade och digitaliserade värld måste alla företag visa sig vara värdiga konsumenternas köpbeteende. Då behövs trovärdighet i agerandet. Man måste vara sitt varumärke – i alla aspekter.
Trovärdighet får man inte genom att hävda att gamla metoder duger gott. Det får man genom att ta ansvar för alla konsekvenser av sin produktion, att man utvecklar metoder och produkter som månar om såväl kunder, miljö som samhälle, samt att man har en profil som står för något positivt (i konsumenternas ögon).
Jag tror att jord- och skogsbruket klarar denna uppgift. Men man lyckas bara om man vill och är beredd på att ta de obekväma beslut det för med sig.