Det brukar vara lättare att säga adjö
Det brukar vara lättare. Oftast blir de bara äldre och tröttare och en dag är det ändå ganska självklart att det är slut. Våra hundar brukar bli ungefär 14 år.
Eller också händer något akut. Då är det fruktansvärt jobbigt ett kort tag. Sen går det över.
Med Argo är det annorlunda.
Argo på andjakt för bara en dryg vecka sedan. Hur vet man när det är dags? Foto: Madeleine Lewander
Jag såg när han föddes, på julafton för tio år sedan.
Hans stora lycka i livet är jakten. Våra fågeljakter. Och han jagar för fullt i detta nu.
Så många gånger vi jagat tillsammans, väntat lugnt och tyst, letat, jobbat in. Egentligen är han en eftersökare ut i tasspetsarna. Under åren har han utvecklat ett eget arbetssätt och vet själv vart han ska leta. Och det är skadad fågel han letar efter.
När vi sakta tar oss fram med båt i igenväxta vatten vid kompakta vassar står han i fören med nosen högt. Känner han vittring av något hoppar han i själv och lyckas på något sätt forcera vassar som mer påminner om kinesiska muren.
Det tar tid, prasslar, plaskar och frustar i vegetationen. Ibland går han iväg så långt att man inte hör honom. Utan fågel vill han inte komma tillbaka.
Ibland skär vassa strån honom blodig runt nos och ögon. Det bryr han sig inte om.
Är fågeln i närheten står jag beredd med bössan i båten. Den kan försöka fly över vattnet och då kan jag skjuta och bespara honom mycket arbete.
Jag vet inte hur jag skulle klarat alla dessa eftersök i alla år utan Argo, min jättestora lufsiga labrador. Han som alltid lägger framtassarna i kors och har gjort sin lidande uppsyn till en egen konstform. Och jag har inte tänkt på att åren har gått. För alla våra hundar blir ju 14, väl… Jag trodde att det fanns tid kvar.
Men Argo har fått cancer.
I maj hittade jag tumören i hans mun. Vid tanden längst in i munnen på hans vänstra sida. Veterinären opererade snabbt bort den. Men tumören är elak. Den har kommit tillbaka. Den växer runt hans tand.
Tar sakta, eller alldeles för snabbt och ofrånkomligt, hans liv.
Jag trodde att jag var en rationell person. Hundlivets början och slut har varit så självklart med de andra hundarna och jag har haft många. Nu är jag inte så säker längre.
Argo vet inte att han är sjuk, att han snart ska dö. Jag vet. Visshet om framtiden är många gånger ett ok vi människor tvingas leva med.
Och det trasar sönder mig.
Under kråkjakt för några år sedan. Foto: Madeleine Lewander
För några veckor sedan fick han en infektion i munnen och blev riktigt risig. Det var då jag verkligen insåg att tiden på något sätt nu börjar sätta punkt i Argos liv. En antibiotikabehandling gav oss en tillfällig respit. Argo blev som vanligt, tumören krympte ihop.
Men nu är penicillinkuren slut. Varje dag baddar och tvättar jag den jävla tumören för att den inte ska bli infekterad igen.
Två gånger om dagen kan jag känna ett tillfälligt lyckorus bara för att han äter upp sin mat.
Jag gråter. Argo tittar förundrat på mig, han vet när jag är ledsen, då kommer han nära och ser frågande ut.
Och jag skäms lite.
För än så länge överglänser jagandet den förbannade sjukdomen. Än så länge kan han fortfarande bara få vara Argo och forcera vassar och få leta efter änder. Än så länge vill han kramas och kan larva sig med en boll. Än så länge äter och sover han utan problem.
Men jag är rädd. För när tar man beslutet? Det här är jag inte van vid.
När är hans liv inte längre ett bra liv? Ska vi fortsätta behandla det som går?
Många ger råd. De flesta är rationella och bra.
Men jag känner mig inte rationell alls. Det tär och skaver i min själ. Jag har en döende hund som ändå är rätt pigg.
Jag försöker att koncentrera mig på nuet, på tiden med kvalitet som jag har kvar med Argo. Ändå oroar jag mig för slutet…
Det är min förbannelse just nu…
Ja, skicka mig ett mail, för ju snabbare man kommer under vård, desto troligare är det att hunden klarar sig.
Alla veterinärer jag träffade innan Nanna, dömde ut min kära tax och sa att det bara var veckor kvar, men jag gav mig inte. Dom är dom enda som har strålutrustning för hund. Den enda biverkningarna han fick var en hårlös nos. Jag åkte 80 mil fyra gånger på en månad för att rädda honom, och det var det värt.
Hej Fredrik! Det låter fantastiskt! Jag skickar dig ett mail.
Har varit i samma situation ! Kontaktade Nanna på Jönköpings djurklinik, hon strålade bort en elakartad tumör i nosen, och runt tänderna på min Tax Snobben10år. Jag fick 3,5 år till med min älskade tax innan hans hjärta tog slut. Mitt råd till dig! Kontakta Nanna, vi fick en otrolig hjälp där. Du får gärna kontakta mig för vidare råd.
Gunnar, visst är det så! Man tenderar att bli egoistisk. En veterinär föreslog att jag skulle ta bort honom nu när han är rätt pigg och frisk. Argo går ju inte och tänker att han har si och så lång tid kvar. Han bara är. Men det klarar jag verkligen inte. Det går inte. Jag tror att jag måste ha något slags tecken från honom att det är dags… galet kanske men så är det.
För Stellas del var livet orättvist. Liksom Aika har Argo haft ett fantastiskt liv. Vi har varit tillsammans från hans första dag i livet. Jag vet att det är så någonstans men kan inte riktigt plocka fram det än.
Jag hoppas kunna se när det är dags. Det måste jag ju för Argos skull. Jag bygger upp mycket nu, när han fortfarande är rätt så pigg. Fotograferar, filmar och memorerar. Tack för fina ord!
Känner så väl med dej. Har också en hund med cancer som är elak och som inte gick att ta bort med marginal + en på binjuren som vi inte vet så mycket om. Går och tittar, väntar, hoppas och önskar att man kunde slippa tänka och bara njuta av tiden som är kvar….
Madde, jag vet precis vad det innebär. När min Stella dog i akut leukemi redan vid 7 månaders ålder var jag förkrossad. Har fortfarande inte kommit över det. Kanske för att vi fick så få timmar tillsammans och att hon var något utöver det vanliga. Min gamla Aika fick jag ta bort för ett år sedan. Även det var svårt med vi fick 12 jaktsäsonger med en massa fällda älgar och t o m ett lodjur. Det var faktiskt lättare med henne, hon fick ju ett helt liv med det hon älskade mest, älgjakt och soffmys! Argo har fått detsamma!
Vänta inte för länge, de sista veckorna har tendensen att bli för mattes/husses skull.
Vet hur du känner det, hade en flattetik som fick återkommande livmoderinflammationer och tillslut gick det inte längre. Jag kan i efterhand känna att jag skulle tagit beslutet tidigare men eftersom jag bestämt mig innan att själv ta bort henne tog det lite längre tid att komma till beslut! Jag tror man vet när det är dags, det är resan dit som är jobbig! Jag tror man ser hos sin vän när tiden är kommen, det gäller bara att våga se det och agera! Hoppas att din vän får ett bra slut och att du kan hitta vägar att få sörja och minnas!
Mvh
Tack Katarina!
Jag förstår väl någonstans att det kommer att bli som du säger… Det här är en jobbigt process. Tack för dina ord!
/Madeleine
Uscha, har varit där!
Men du kommer veta när han har kastat in handduken! När han inte vill mer, för den jävla tumören har tagit överhanden!
Här blev det när vi varit till vet och fått veta att det inte fanns något att göra, att det var för mycket och för utbrett – när vi då kom hem, då visade han att ”nu vet ni, nu behöver jag inte hålla skenet uppe längre” – en vecka senare sa vi adjö!
Gråter med dig (fast vi inte känner varandra) och avundas dig inte, tyvärr blir inte alltid förlusten lättare med tiden heller…