Inför jakten är vi lika – ändå blir det olika
Jag är kvinna och jag jagar. Det är bra. Både att vara kvinna och att jaga. Det slår mig också ofta hur bra jag har det. Att jag har möjlighet att få leva med jakten att vara den typ av jägare jag själv vill vara fullt ut. Men det här är inte självklart.
Individens val kommer aldrig att bli en snygg matematisk uppdelning där varje ”grupp” finns representerad med lika stora delar i varje del. Inte heller i jaktens värld. Foto: Privat
I skogen och i jakten är det lättare att andas, att vidga sinnena, att vara ett med allt omkring. Det slår mig hur bisarrt det vore om jag, bara för att jag är kvinna, skulle förvägras att gå här med min bössa och min hund. Om någon sa ”nä du är kvinna, du får inte vara här”. Irriterande tanke.
Som fri människa och kvinna har jag rätten att välja men jag har också rätten att välja bort. Jag har valt bort ballistiska djupdykningar och känner mig inte speciellt diskriminerad för det.
Jakten i sig är som den är och struntar i vem som håller i bössan. Vill du kalla dig jägare, då kan du din jakt och sköter den. Som jägare är du identitetslös. Du är bara jägare.
Det finns ingen som begränsar dig. Du ska själv kunna välja vad du vill jaga, när du vill jaga och hur du vill jaga, inom lagens råmärken förstås.
Frihet.
Dina jaktmöjligheter kan naturligt begränsas av en del, tillgång på jaktmark, arbetstider, familj, hälsa och en rad olika saker. Att livet knackar på och gör inskränkningar, så kan det vara. Det kan vi acceptera.
Men när någon inskränker din frihet och dina rättigheter på grund av en påstådd grupptillhörighet då är något fel. Om någon förväntar sig att du ska bete dig, eller låta bli att bete dig på ett speciellt sätt för att du är kvinna, man, homosexuell eller något annat, då är någon ute på hal is.
Begränsningarna är få inom den genuina jakten. I jaktlaget hjälps man åt.
Nästan vilken jägare som helst kan lära sig att purscha ett rådjur, skjuta, passa, släpa eller bära hem djuret, flå, stycka och tillaga. Det har inte ett skit med exempelvis kön att göra.
När jag började smyga och vakta på rådjur för många år sedan slogs jag av att det faktiskt inte var värre än så. Jag hade läst jaktreportage om skäggiga män med svällande muskler som med blod svett och tårar lyckades fälla och släpa hem råbocken efter en intensiv smygjakt. Att bli smygjägare verkade ouppnåeligt.
Men så var det inte. Lilla jag utan skägg och stora muskler. Jag lärde mig jakten, smög ut, sköt mitt rådjur, tog ur det och släpade hem. Och fortsatte med flera. Och älskade det.
Det var inga konstigheter, hur jag än funderade fann jag inget som var förknippat med kön eller ens muskler i detta. Det var bara jakt.
Jakten har istället andra tuffa regler som alla har att förhålla sig till. Regeln är, sköt din jakt, ta ansvar, var jägare!
Tala heller inte om för mig vilka vägar jag ska välja i jakten. Jag kommer exempelvis aldrig att börja handladda, även om jag har djup respekt för företeelsen. Jag är lika intresserad av handladdning som att se färg torka. Ingen kan tvinga mig att hantera en kronograf eller pilla med krutpuffar på en liten pyttevåg. Samtidigt som människor i min närhet kan babbla kulvikter som i trans i timmar.
Det är oftast killar som är intresserade av detta. Okej, jag har inga som helst problem med det.
Det handlar som jag sa om frihet. Frihet att handladda patroner om man vill. Eller inte.
Som en fri människa och kvinna har jag rätten att välja men jag har också rätten att välja bort. Jag har valt bort ballistiska djupdykningar och känner mig inte speciellt diskriminerad för det. Tvärtom rätt nöjd.
Men så många maskulina individer samlade på ett enda ställe med ett gemensamt intresse, får det verkligen vara så?
Ja. Det är nämligen kontentan av människors fria val. Då är det svårt att styra utfallet. Utfallet är oviktigt.
Om tiotusen män och bara tre kvinnor handladdar så är det okej så länge de tre kvinnorna är välkomna in i laddningsgemenskapen. Det är frihet och jämlikhet. Lite samma grej, eller hur.
Vi är alla fria att hitta vår egen plats i jakten och vi ska få ta plats.
Oftast är det också så men undantag finns tyvärr. Det finns en särskild plats i helvetet för de respektlösa som vill begränsa andra människor på grund av kön eller annan ”grupptillhörighet”.
Låt alla få hitta rätt i jakten, det som passar individen bäst. Men, och det här är viktigt, resultatet kan bli att jag gillar det där som väldigt många andra kvinnor också gillar eller det som väldigt många män tycker om.
Det har ingen annan med att göra.
Individens val kommer aldrig att bli en snygg matematisk uppdelning där varje ”grupp” finns representerad med lika stora delar i varje del. Inte heller i jaktens värld.
Jag tror (obs killgissning ;) exempelvis att många kvinnor väljer hunden framför mycket annat i jakten. Jag är en av dem. Så vill jag att min jakt ska se ut.
Var din egen fria unika jägare och välj själv. Sköt din jakt och den bjuder på i det närmaste obegränsade möjligheter. För alla.
