Vakna, vargutvecklingen hotar enorma ekonomiska och sociala värden!

, , •
 Aika och jag på vargfri ö       Foto: Gunnar Glöersen

Varje måndag ser vi samma rubriker. Jakthundar har blivit vargdödade under helgen. Den gångna helgen dödades minst tre, två i Värmland och en i Gävelborgs län.

Jag skulle själv ha släppt min jämthund Aika, torsdag och fredag i förra veckan. Det första som mötte oss när vi skall släppa våra hundar var en nattgammal vargskit! Aika fick därför sitta i bilen hela torsdagen och halva fredagen. Några hundförare som vägrar ge upp sitt livs intresse och släppte ändå i de såtar vi trodde det var minst risk för varg. I övriga såtar gick hundförarna i gles drevkedja i hopp om att driva fram älgar. Eftersom det var gott om älg blev även några skjutna, men alltför få.

I en såt hade jag min labrador Saga med. Hon söker inte ut många meter, men spårar bra. Rätt som det var försvann hon iväg 200 meter, vilket hon nästan aldrig gör. Det följdes av en gnällande klagande läte i den riktning hon försvann. Första tanken var, VARG! Med hjärtat i halsgropen sprang jag skrikande mot ljudet och möttes efter 10 sekunder av en glad labrador! Ljudet kom från en annan hundförare som hade en tuta som gått sönder och nu gav ifrån sig ett klagande ljud. Men samma känsla som jag fick just de där sekunderna, samma känsla har majoriteten av hundförarna i vargrevir varje gång hunden ger ifrån sig ett konstigt ljud eller om de plötsligt tystnar på ett stånd eller på drev. Det är inte roligt längre när man ständigt tvingas gå med en klump i magen. Tyvärr är det dessutom alltför många klumpar i magen som övergår i tårar, när misstanken blir bekräftad.

I det område vi jagade återstår flera kalvar att skjuta, vuxenkvoten däremot är fylld. När skogen är full av bilar och passkyttar är nog risken för vargangrepp mindre. Hur många passkyttar ställer upp för att jaga kalv, helg efter helg? Inte många.  Kvar står ensamma hundförare som förväntas skjuta de återstående kalvarna, samtidigt som riskerna ökar med ensamjakten. Det enda hoppet och enda som kan få mig att släppa i vargreviren är nysnö som kan ge viss vägledning om det finns varg i området eller inte. Men det får inte bli för mycket snö, för det ökar risken för hundarna att bli dödade av älgen istället.

Det är tydligt att såväl politiker som myndighetspersoner i stort skiter i mitt och andras livsintresse, jakt med hund. Annars skulle väl någon göra något eller åtminstone utrycka lite förståelse för det som nu sker, men inte! Visserligen nämnde landsbygdsministern jakten med lös hund i höstas, när han tillsammans med miljöministern aviserade den nya skyddsjakten som skall ta hänsyn till olägenheter, men efter det har inget hänt. Det enda som händer är att allt fler jakthundar dödas och slits i stycken och antalet vargar ökar.

Betraktarsidan har lyckats väl med sitt onda uppsåt, att framställa vargfrågan som en fråga om en liten klick jägare mot resten av samhället. Det lyckas av två skäl. Vi jägare som brinner för jakten går alltid i svaromål, det förstärker deras förljugna bild. Men framför allt är representanterna för skogsbruk och markägarna alldeles för passiva. Vissa okunniga skogsbruksföreträdare trodde nog, vissa kanske t o m fortfarande tror, att vargarna skulle bli lösningen på skogskador av älg. Glöm det, det är precis tvärt om! Jag och många med mig skiter i de där sista älgarna som borde skjutas för att stammen inte skall fortsätta att öka om riskerna är för stora. Jag vill inte se Aika söndersliten och uppäten av vargar efter en jakt. Hon skall ligga i soffan med mig efter att vi har jagat! Vi älskar båda att jaga, men inte till vilket pris som helst!

av /74 Kommentarer

Utan jägarna stannar Sverige…

, , •

Lite körigt nu. Är numera tillförordnad ”Maskchef” på förbundet och ingen har väl vid det här laget undgått att märka att den fruktade Rävens dvärgbandmask nu dykt upp i en skjuten räv utanför Uddevalla. Förvirringen är total därute och precis som vid Fågelinfluensan för några år sedan blir många rädda, för sin egen och sina hundars del, medan andra ser en möjlighet att sälja ett lösnummer eller två med hjälp av ”Dödsmasken”.

Det var dock inte primärt dvärgbandmasken det här skulle handla om, snarare hur Sverige litar tungt på jägarna och Jägareförbundet och tar oss lite för givna. Jag har skrivit om detta tidigare men det är högaktuellt i dessa dagar då jägarna gör två jätteinsatser för vårt samhälle som ingen annan kan göra men heller ingen tackar oss särskilt för.

I helgen var tusentals jägare ute och inventerade rovdjur. Helt plötsligt får vi någorlunda trovärdiga siffror på främst antalet lodjur. Vi hittar långtifrån alla lodjur med en sådan här inventering men tillräckligt många för att kunna konstatera att vi ligger över minimimålen i de flesta länen i mellansverige. Helt ogörligt utan jägarna.

Vid lunchtid igår diskuterade jag insamling av rävar med SVA. Imorse hade vi en landsomfattande organisation på fötter som väntar på kartonger att börja samla rävar till SVA i. Myndigheter, Länsveterinärer, media och många andra tror inte detta är sant. På mindre än ett dygn har vi folk i varje kommun i detta land som kan tala om vad som gäller och hur man går till väga för att samla in material till SVA. Målsättningen är idag att samla minst 10 rävar / kommun i Skåne, Blekinge, Halland och Västra Götaland. I resten av landet siktar vi på minst 4 rävar / kommun. Jag tror vi fixar det lätt. Jägarna vill hjälpa till och vi har som sagt kunnigt och trovärdigt folk i snart sagt varenda by där ute. Vilken tillgång för samhället! Bara de förstod att använda den och uppskatta den… All heder dock till SVA som under hård press bett om hjälp och styrt såväl information som material till oss.

I kölvattnet av vargdebatten är vi kanske en smula trötta och rädda för media. Var inte det. Det är nu vi alla ska visa samhället att utan jägarna och det landsomfattande och samornande Jägareförbundet så blir det inte lika enkelt eller ens möjligt att inventera rovdjur eller samla rävar från alla hörn av landet. Utan jägarna stannar kanske inte Sverige men vi blir ett bra mycket mer ovetande och osäkert land, det förtjänar att nämnas och kanske också uppskattas?

av /4 Kommentarer

Hundförbud eller inte?

•

Julstämningen infann sig tidigt i år och klimatmötet i Cancun känns för många inte sådär högaktuellt och livsavgörande längre, även om jag förstår att klimat och väder är invecklade saker…

För oss jägare är det givetvis snön som ställer till det. Med fjolårets vinter färskt i minnet börjar man ivrigt diskutera hundförbud och begränsningar i jakten. Jag har själv pratat med flera Länsstyrelser de senaste dagarna och flera av dem förbereder hundförbud om inget drastiskt inträffar på snöfronten. Det finns dock några intressanta och tänkvärda vinklar på det här med hundförbud.

För det första införs det regelmässigt aldrig norr om Dalälven, fast man regelmässigt har mer snö där uppe, varför då? Är jägarna mer ansvarsfulla i norr? Kanske… Det är dock intressant att man även i jägarleden och bland våra kretsar och Länsföreningar nu börjar höra ropen på hundförbud. Klarar vi inte friheten under ansvar som vi så ivrigt förespråkar i alla möjliga sammanhang? Min fasta övertygelse är att vi inte behöver några hundförbud, hur mycket snö vi än har. Jägarna själva är de som är bäst skickade att avgöra när man kan släppa sin hund. Alla hundar är individer och i stora län, som nu i t ex Västra Götaland, har vi allt ifrån en meter snö till nästan barmark. Ett hundförbud blir då kusligt trubbigt. En hund kan vara olämplig att släppa när vi har en decimeter snö medan en hund av samma ras kan vara lämplig så länge den kan ta sig fram.

Som argument i denna diskussion brukar då ofta ”grannen” användas. Han släpper minsann hund oavsett snödjup. Hjälper ett hundförbud mot de värsta rötäggen? Knappast… Jägarna är den grupp i samhället som ivrigast värnar det vilda, vilket inte minst märks på det flitiga intresset för utfodring just nu. Rötägg finns alltid men varför införa trubbiga hundförbud, som de antagligen skiter i, när den absoluta majoriteten för länge sedan anpassat eller ställt in sin hundjakt?

Dessutom är det visserligen mycket snö nu men den är på de flesta håll lös och det vilda har inga problem med att ta sig ned till blåbärsris och andra godsaker. Fryser det till blir det en annan femma men då släpper vi inte våra hundar eftersom det blir för skarpt för tassarna.

Ett annat problem är hur dessa hundförbud utformas. Idag är samordningen mellan Länsstyrelserna inte alltid den bästa och när jag sneglar på förra vinterns hundförbud hittar jag inte två identiska. Alla län hade sina egna regler om vilka arter som omfattades och vilka hundtyper det gällde. Här riskerar vi samma förvirring som vid t ex rovdjursjakten där varje län med sina regler skapar ett snudd på ointagligt informationsberg som gör lagbrytare av hederliga människor som vill göra rätt. Jag jagar själv mot länsgränser på några ställen och gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att hålla tungan rätt i mun eller hundarna på rätt sida länsgränsen…

Näe, ta det lugnt med hundförbuden och lita på jägarnas omdömme och vilja att värna det vilda. Och jägare där ute, visa att vi är mogna för frihet under ansvar även söder om Dalälven och släpp inte era hundar där det finns minsta risk för komplikationer. Tänk också på kylan, stövarklubben har en köldgräns på – 15 grader för jaktprov, den är inte satt av en slump. Stugvärmen kan vara att föredra även för en hund trots att spårsnön lockar.

av /29 Kommentarer