I den omtalade och uppskattade TV-serien SKAM får vi inblick i unga människors verklighet på ett sätt som griper tag. I säsong fyra sitter två klasskompisar på en bänk på skolgården. Den troende, sårade och prövade Sana samtalar med Isak som nyss kommit ut som gay. Hon suckar uppgivet över samhällets fördomar och de korkade frågor hon tycker att folk i allmänhet ställer. Isak säger då ungefär så här: ” Vi måste stå ut och försöka svara så gott vi kan. Om folk inte får ställa sina dumma frågor skaffar de sig egna felaktiga svar. Det kan bli farligt.”
Ylva Eggehorn skriver i en dikt: ”Vad kan vi vara annat än Guds famn själv för den som undrar: hur är den?” Liksom vinden vill ha träden för att bli synlig i vill Gud ha dig och mig att uttrycka sig genom. Det är inte alls samma sak att googla som att få prata med en människa av kött och blod. Gud sänder oss i varandras väg.
Idag kommer något av det du gör och säger att bli oumbärligt för någon annan. Idag kommer du att behöva något av det andra gjort och sagt. Jag tror att TV-seriens Isak menade att det bara finns denna väg att gå när vi vill förstärka det goda och montera ner fördomar. Orka bemöta varandra respektfullt. Även dumma frågor och tanklösa utfall.
Min femåriga brorsdotter vill gärna hjälpa till, bli tagen i anspråk. ”Jag kan gå, jag kan hämta den!” säger hon. Det är visst naturligt för många barn. Sen händer det något med åren: ”Nej, jag orkar inte, kan inte…”
När Jesus i början av sin verksamhet valde sina medarbetare visste Han att de bara var människor. Ingen av dem hade någon högre utbildning eller speciell erfarenhet. Två av dem gav han smeknamnet ”Åskans söner”. Kanske för att de gjort sig kända för häftigt temperament. Av enkla människor skapade han sitt ”dreamteam”. För det finns inget annat än människor. Inga andra än några som ärligt försöker. Som vill dela sin egen erfarenhet. Som vill hjälpa till så gott de kan.
Gud kallade oss redan innan vi formades i moderlivet. Ofta tvivlar vi på om vi duger men vi ska öva oss på att inte låta oss skrämmas och Gud har lovat att vara med. Om Herren Gud kände oss redan som foster kan ingen annan ta vår plats. Vi är alla sända till varandra av en anledning.
Vi får stå upp för det vi tror på och anser vara rätt när det krävs. Sällan blir det perfekt men det är inte heller meningen. Svara bara och var på det sätt som är Du! Det räcker, det är nog, det är fantastiskt.
Ami Mattsson Dahlblom, präst
Lämna ett svar