Där nere på botten

Vi sitter allesammans i en buss. Det är en sån där kokhet sommardag som bara finns i en barndom då gräset var grönare och himlen blåare. Jag är varm och otålig som bara en nästan-4-åring kan vara.

Mamma och pappa vänder sig till oss barn och berättar att bussen snart ska stanna vid badplatsen. Vi har redan på oss badshorts och längtar. Så är vi framme. Alla kliver av och går ner till stranden.

Jag går ner i vattnet och följer efter min bror Alex som sitter på en annan resenärs rygg. Jag jagar dem skrattandes och glad med vatten till midjan bara någon meter från dem när det händer.

Hålet. Osynligt från strandkanten. Gömt under vattenytan. Djupt nog att sluka en nästan 4-årig pojke. Min bror flyter över hålet på en vuxens rygg. Men mig sväljer det när jag jagar efter.

Det kunde ha slutat där för mig. Ena sekunden närvarande, inom synhåll och bara någon meter från en vuxen. Nästa sekund i ett vattenfyllt hål. Ingen ser mig falla. En blöt mörk grav. Ensam.

Men det är där nere på botten som jag känner det: det som än idag förändrar och präglar mitt liv. En stark, påtaglig och trygg känsla av att jag inte är ensam. Och en röst, liksom inom mig, som säger: ”Var inte rädd!”

Plötsligt känner jag att något drar i min arm. Jag bryter igenom vattenytan och befinner mig i en okänd människas famn. Hostandes, gråtandes, tacksam. Min räddare, en för mig fortfarande namnlös busschaufför, räcker över mig till mina föräldrar.

Väl ombord på vår egen buss sitter jag i mammas trygga famn, strax innan jag somnar av utmattning berättar jag för henne: ”Jag var inte rädd. Jesus var med mig”. Hon tittar lite märkligt på mig och håller om mig.

Paulus skriver att dopet är en övergång från död till liv. En delaktighet i Jesu uppståndelse och seger. När jag nästan 10 år efter mitt gudsmöte på (bokstavligen) botten väljer att döpa mig, är det med den upplevelsen i sinnet, känslan av att någon är med mig, erfarenheten av att genom vatten gå från död till liv.

Det är förstås möjligt att alltihopa är en psykologisk konstruktion. En 4-årings försvarsmekanism mot rädsla och dödsångest. Det är förstås möjligt att dopet, tron på Guds närhet är ett önsketänkande i en grym värld. Ett vidskepligt gripande efter halmstrån.

Men ändå sitter jag här drygt 30 år senare och minns klart som igår rösten. Rösten som säger ”Var inte rädd!”. Jag kan inte skaka av mig den. Jag kan inte göra mig kvitt känslan av närhet. Tron har gripit tag om mig, lika tydligt som busschaufförens hand, och fört mig från död till liv.

Det är den förvandlande kärleken som jag genom åren som präst fått se och höra i medmänniskors livsberättelser. Berättelser om tro. Har du kanske en sådan upplevelse eller erfarenhet att dela? I så fall är du inte ensam.

En bön:
Gud, tack för att du finns nära både på världens topp och livets botten. Låt nu den kärlek och omsorg du visar ge oss mod och kraft, och ge av våra liv såsom du har gett av dig själv genom Jesus Kristus. Och tack för busschaufförer. Amen.

Andreas Sundström, präst