INGA BRORSOR

Det ska bli ”Årets bästa dockfest”. Hon har satt dem runt sitt lilla bord och dukat med maskrosor i en vas. Hon har nogsamt brutit sönder en bit Falu rågrut i rutor så att alla dockorna ska få varsin lagom stor bit till kaffekalaset.

Hon har satt upp en skylt på dörren där det med obegripliga småbarnsbokstäver står ”INGA BRORSOR”. För detta är en viktig fest. Ingen får dra pruttskämt eller skratta så mycket att man ramlar av stolen. Därför får inga brorsor komma. Bara dockor.

Och sedan sitter hon där. Omgiven av dockor. Stora dockan, Lilla dockan, Gamla dockan och Dockbebisarna. Hennes superhjältar: i en prydlig rad av muskler och mod sitter de i en Hello Kitty-soffa – Batman, Spiderman, Groot, Captain America. Några teddybjörnar, och flera Barbiesar, alla nykammade.

Hon är vacker själv också. Alla pärlhalsband och alla hårsnoddar. Fin långklänning.

Hon har hällt upp vatten i alla små kaffemuggar och nogsamt fördelat ut rågrutsrutorna. Nu hör jag hur hon artigt konverserar dem. ”Fungerar din bil bra, Barbie?” ”Batman, vill du ha en kaka till?”

Jag lyssnar utanför dörren, imponerad av hur många konversationsöppningar hon har. Man får sköta mycket av snacket själv när man har dockor på kalas. De är av den tystlåtna starka typen.

Hon tittar sig omkring envist. De SKA ha roligt och umgås. Hon föreslår sångstund. ”Du kan spela på gitarren, Spiderman” föreslår hon. Men han vill inte. Han tjurar i tystnad.

Till sist kommer hon ut till mig. Vill jag komma på kalas? Jag följer med in och konverserar lika artigt som hon – men hur vi än gör är det bara vi som pratar.

”De är trötta,” bestämmer hon. ”De ska sova nu.” Noggrant bäddar vi ner dem och sjunger aftonbön för dem.

Men vad gör man då då? När man är fin och uppklädd och alla gästerna har somnat? Det finns faktiskt bara en sak att göra.

Hon får revidera sin skylt och sitt pruttskämtsförbud. Nogsamt skriver vi tillsammans BRORSOR FÅR KOMMA NU.

Brorsorna kommer. De visar inte den rätta aktningen när de äter rågrutsrutor. De undrar om det finns godis eller glass och de låtsas att vattnet är förgiftat av ondskefulla aliens. De konverserar inte artigt. De försöker väcka Groot, som faktiskt behöver sin skönhetssömn. Men de är roliga. De gör roliga röster och berättar historier om den underbara skolvärlden som hon, i sin ungdomlighet, bara kan drömma om än så länge. De gör pruttskämt och ibland skrattar de så mycket att de trillar av stolarna.

De är gäster som man kan lita på. Gäster som dyker upp. Gäster som pratar. Gäster som var glada över inbjudan.

Festen blir en predikan för mig. En lärdom att vi inte ska sitta i kyrkor som bara är fyllda till en tiondel och sucka över att ”ingen vill komma”. Istället ska vi glädjas åt dem vi har. Alla brorsor som kommer, var och en med sina egenheter, och gör församlingen levande.

Den här festen blir en bön för mig: Hjälp oss att vara öppna för varandra, välkomna alla som vill vara med, glädjas åt varje person som kommer till kyrkan och skrattar så mycket att de ramlar av stolen. Och hjälp oss att undvika pruttskämtsförbud. Amen.