Texten i Bibeln om hur Jesus rider in i Jerusalem får mig alltid att le lite grand. Det beror på det kan tolkas så att Jesus rider in på två åsnor samtidigt. Dels en vuxen åsna, dels ett föl. Förmodligen handlar det om ett missförstånd från Matteusevangeliets författare (låt oss för enkelhetens skull kalla honom Matteus). Texten – eller rättare sagt själva händelseförloppet -har ju sitt ursprung i Gamla testamentet, i Sakarja där det står ”I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst”. Här är det ju ganska tydligt att det handlar om en åsna, och att tillägget ”på en ung åsnehingst” bara är ett förtydligande av vilken typ av åsna det handlar om. Men, är alltså teorin, Matteus uppfattar det som två åsnor och skriver så i sin text.
Och jag får i alla fall en bild i huvudet av hur Jesus balanserar – kanske stående – på två åsnor samtidigt. Och även om man brukar säga att ingenting är omöjligt för Gud så verkar en sådan balansakt inte bara vådlig utan helt onödig. Faktiskt helt tvärtemot Jesu syfte med sin åsneritt. För nog var det väl så, att han red in i Jerusalem på just en åsna, i syfte att komma i enkelhet.
Han använder ingen stor och ståtlig häst, som kanske skulle väcka beundran men samtidigt skapa avstånd till folket. Han ses som kung och räddare av många men i hans uppenbarelse finns egentligen ingenting kungligt. Inte vad vi normalt menar med kungligt i alla fall.
Han är enkelt klädd och förmodligen aningen smutsig efter många och långa dagars vandringar. På sätt och vis kanske man kan jämföra Jesu entré med om Carl XVI Gustaf, klädd i träningsoverall, skulle åka på Eriksgata på en gammal Crescent. Och ändå. Ändå tas Jesus emot som en kung.
Han kommer i ögonhöjd. Han är inte i bokstavlig mening ”högt uppsatt”. När han kommer, kan han se människor i ögonen. Och folket ropar ”Hosianna”, det betyder ”Hjälp oss”. Något hos den förmodligen lite slitne mannen på åsnan väcker förtroende hos folket, de kommer till honom med sin längtan, sina förhoppningar, sin glädje och sin rädsla.
Något hos Jesus tilltalar folket. Talar till folket. Man har sagt om honom att han inte predikar som andra, han predikar med makt bakom orden. Och över tvåtusen år efter det att han föddes talar vi fortfarande om honom. Vad han sa, vad han gjorde. De flesta andra från samma tid har vi glömt, profeter, kungar, rika och viktiga män.
Men den här mannen, den enkle, kanske lite luggslitne mannen som red in i Jerusalem på en åsna, honom minns vi. Honom hyllar vi fortfarande. För han var annorlunda. Han är annorlunda. För han finns inte fjärran, på avstånd. Han är alldeles nära. Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig.
Lämna ett svar