Jag är vuxen. Så därför gör jag vuxensaker på dagarna: Har snygga jobbkläder, går på möten. Har integritet. Värdighet. Fast inte på kvällarna. På kvällarna gör jag helt andra saker.
Jag letar efter Lennart. För Lennart försvinner ofta på kvällarna, och utan Lennart fungerar det bara inte hemma hos oss.Lennart är femton centimeter lång, grön, en slags dinosaurie i tyg, och han bor i min dotters famn som en mobiltelefon i en tonårshand, hela tiden, förutom varje kväll, då han är försvunnen.
Och då letar jag efter honom. Och jag är en vuxen person som är respekterad och kompetent på dagtid. Men på kvällstid är jag en desperat gosedjursletare som, som Holmes söker Moriarty, försöker hitta Lennart.
Vart går gosedjur som rymmer? Lennart har många gömställen. Jag har hittat honom längst ner ibland Legot, bakom tonåringens dator, i kylskåpet. En hemsk gång låg han i kompostpåsen och försökte smälta in bland gurkskal och gammal sallad.
Ikväll finns han ingenstans. Jag har letat bland gosedjuren på dotterns säng – ja, de är många men ingen av dem kan ersätta Lennart. Jag har letat inuti stövlarna i hallen, i kastrullskåpet, skräckslaget rafsande genom den blöta tvätten i tvättmaskinen.
Jag kommer på mig själv med att ropa hans namn. Som att han skulle komma då. Sedan upptäcker jag att jag ber till Jesus: “låt mig hitta Lennart välbehållen.” Fånigt. Men innerligt.
Vad gjorde vi när vi kom hem? Overallen slängdes på golvet i hallen. Sedan vattenfärgerna, sedan hällde hon tvål och havregryn i hundens matskål. Men Lennart då?
Kan han vara kvar ute i bilen? Jag går ut och kollar, bakom och under barnstolen. Ingen Lennart. In igen, och när jag ska lyfta upp en overall från golvet i hallen så känns den ovanligt knölig i höger ärm. Och jo, där ligger Lennart, så hårt hållen i en kärleksfull barnhand att när overallen åkte av åkte Lennart med in i ärmen. Nu tittar han på mig med kolsvarta garnögon. Det känns som att han blinkar åt mig.
Jag förklarar för honom igen, det där med mitt jobb och snygga kläder. Att jag faktiskt är en person värd respekt och integritet. Lennart ler (det gör han i och för sig alltid) och jag tänker mig att han har en viss sympati, en viss respekt.
Men den beror inte på mitt jobb, inte på min värdighet. Den beror bara på att jag varje kväll går kärlekens ärenden. Hittar Lennart för att återföra honom i sin älskades famn. Gång på gång.
Och plötsligt vet jag att det här är det viktigaste jag gör. Det som ger trygghet åt min dotter är värt varje sekund av sökande, varje dyrbar minut av det som annars skulle ha varit egentid. Det som jag gör av kärlek, är det viktigaste jobb jag gör.
Så jag ber en snabb tackbön till Gud. Tack för Lennart, tack för att overallen låg slängd på golvet – annars skulle jag fortfarande inte hittat honom – och framför allt tack för de människor som Gud gett mig att älska. De som varje kväll ser till att jag söker laddsladdar, favorittröjor och – självklart – Lennart.
Lämna ett svar