-Det var här det hände, i den här backen! säger jag ivrigt till min sextonåring, medan jag manövrerar vår gamla Berlingo upp för en av Uppsalas många backar.
-Mmm. Hon ser inte upp från mobilen.
-Det var här jag körde bil för första gången själv. Minns det som igår. Jag trippelkollade att jag hade säkerhetsbältet på, körde max tjugo, grät hela tiden.
-Mmmm.
Det är ett minne som sitter berghårt. Jag var tjugosju. Första gången själv i en bil. Den lilla rosa plastbiten som sade att jag fick. Ingen körskollärare, ingen som satt bredvid med goda råd. Bara jag och en miljoners miljarders hästkrafter. Ansvaret, det ohanterliga ansvaret, att det var jag och ingen annan som körde den här bilen.
En bil svänger hastigt in framför Berlingon, så snabbt att det omöjliga sker, sextonåringen tappar mobiltelefonen. Min fot på bromsen, min högerhand far ut framför henne. Två sekunder senare är allt lugnt, ingen skada skedd. Ingen krock.
-Förlåt, stammar jag till min dotter och inser att jag ber om ursäkt, inte för att jag ställde mig på bromsen, inte ens för att hon tappade sin telefon, utan för att min arm for fram för att skydda henne.
Ny minnesbild: min mamma kör mig i familjens Saab, jag är femton. En hastig inbromsning vid ett snabbt påkommet rödljus, hennes hand far ut på samma sätt, instinktivt, för att skydda mig.
Och jag blev så arg. Så oändligt, rättfärdigt, heligt arg som bara en femtonåring kan vara. Varje andetag ilsket, varje cell i min kropp irriterad. Hur kunde hon göra så? Trodde hon att jag var en bebis som behövde min mammas skydd? Hade hon inte märkt att jag nästan var vuxen?
Min mamma förklarade tålmodigt att det var en skyddsreflex, som hon inte kunde hejda. Att hon hade gjort så vem som än suttit bredvid. Att hon ändå skulle göra vad som helst för att skydda mig, alltid och på alla sätt. Min vrede gick inte över.
Men första gången jag körde bil själv, då hade jag gärna velat ha med min mamma och hennes skyddande arm. Då var jag livrädd vid en färd som gick i överljudshastigheten tjugotvå kilometer i timmen. Men då hade jag inte det, man är ensam när man kör bil själv.
Jag stammar som sagt en omotiverad ursäkt till tonåringen, som mest vill fortsätta det avbrutna chattsamtalet med kompisarna, och tänker på hur jag frågade min mamma om det där när jag flyttade hemifrån – var det jobbigt att inte kunna skydda sina vuxna barn? Ville man inte sitta där med sin arm ute och rädda dem, ta emot dem när man panikbromsar? Och hur min mamma klockrent svarade ”Jo, men det är ju bra, då, att det finns säkerhetsbälten.”
Så här sitter jag nu, vid ett rödljus igen, och upplever alla åldrar på samma gång. Tonåringen som inte ville bli skyddad. Den nya körkortsinnehavaren som ville det. Och mamman som försöker skydda nästa generation. Och hela tiden inför samma sanning: Vi kan egentligen inte garantera någons säkerhet, hur mycket vi än älskar den personen. Det enda vi kan göra är att lära varandra att använda säkerhetsbälten och att skicka ut varandra att övningsköra.
Gud, tack för att vi får lita på dig när vi panikbromsar. Tack för bälten, kärlek och din nåd. Amen.
Lämna ett svar