När jag var liten hade jag världens bästa söndagsskollärare. Inte med en rund matta som alla barn satt i ring på. Nej, en söndagskollärare som byggde tidsmaskiner till bibelns tid och lärde ut sånger med rörelser som fick golvet att gunga. Han lärde mig och många andra barn att be tillsammans, att ta hand om varandra och förlåta varandra. Söndagsskolan var en plats där allt kunde hända och jag fick lära mig Bibelns berättelser med hela kroppen.
En av mina finaste söndagskolminnen är när han tog fram gitarren och fick en proppfull söndagskolelokal att sjunga och dansa sången ”Bygg inte hus på en sandig strand”. Texten till den sången är hämtad från en liknelse i slutet av Jesu bergspredikan. Jesus säger till lärjungarna och folkskarorna att den som hör och handlar utifrån den undervisning han ger är lik en klok byggare. En byggare som ser till att huset har en god grund.
Väldigt ofta när man talar om ”den goda grunden” i kyrkliga sammanhang så handlar det om att ha rätt teologi, övertygelse och förståelse – om att tro ”rätt”. Givetvis kan sådana resonemang ha sin plats, men att bära en tro är egentligen något mycket mer. Och att enbart fokusera på rätt tro är lite som att inte se skogen för alla träd.
Hur ofta har jag inte hamnat i samtal om vad Jesus egentligen menade? Hur ofta har jag inte funderat över vad som är rätt tro kontra vilseledande övertygelser? Samtal och frågor som inte gjort mig särskilt klokare eller motiverat mig att agera medmänskligare. Hur ofta har trons teori inte fått ta överhanden? När Jesus säger att den som hör och agerar utifrån hans undervisning är klok, då handlar det faktiskt inte främst om teori eller ett abstrakt inre tillstånd av tro. Det handlar om praktik.
Att vara kristen handlar om att leva och omsätta tron i vardagen. Inte så mycket om att tänka välvilligt på en obestämd ”nästa”, som att faktiskt bry mig om och agera välvilligt mot den där människan som bor i bostaden bredvid mig, som jag åker buss med, möter på skolan, jobbet, sociala medier eller i kassakön i matbutiken.
Det var därför min söndagskollärare byggde tidsmaskiner med ljudeffekter och lät oss träffa bibelns gestalter. Det var därför han lärde oss att sjunga, göra rörelser och be tillsammans. Det var därför han förmedlade och undervisade tro på ett påtagligt vis. För kristen tro är inte tänkt att vara något vi hör eller tänker. Kristen tro, Jesu undervisning, är något vi gör. Något som förändrar oss och leder oss till praktiskt handling.
Tron är praktisk. En stadig grund som inte rubbar sig. Bygg på det, så blir det bra.
Be med mig:
Gud, ge oss av den tro som består.
Tro som manar oss själva till handling i kärlek.
Tro som förändrar oss själva snarare än omvänder andra.
Och när vi ändå ber:
Tack Gud för alla söndagskollärare.
Amen.
Andreas Sundström, präst
Lämna ett svar