Till innehåll på sidan
Charlotte Frycklund, präst

Dagen när förlåtelsen sprack

-Det är som att sitta i FÄNGELSE! vrålar han, med femåringars hela säkerhet.
-Om du tycker att dagis är som fängelse, har du inte suttit i fängelse, säger jag, som inte heller vet exakt vad det innebär med fängelse, men inbillar mig att det är något som är betydligt värre än fingermålning och sångstunder.
-Nä, säger han, men jag har gått på dagis och då vet man för dagis är som ett FÄNGELSE!
-Vad är värst? frågar jag, när jag manövrerar ut bilen på stora vägen.
-Man måste göra som de säger hela tiden, säger han, och man måste följa deras regler – DERAS regler, mamma, inte mina regler – och så måste man (och jag hör på hans tonfall att vi nu kommer till det verkliga skälet) så måste man säga förlåt bara för att man råkar ta någons pussel.

Bilen är strax framme vid parkeringen och jag följer med honom in. När snälla fröken Åsa möter i dörren skriker han ”FÖRLÅT FÖR ATT JAG KOMMER ATT TA ISAKS PUSSEL IDAG OCKSÅ” och stampar iväg.

-Vi har ett nytt pussel, förklarar Åsa, och alla barnen vill — men innan hon hinner förklara kommer han tillbaka, den argaste femåringen någonsin, med en rund, slät, hjärtformad sten i handen. Det här är förlåtstenen, förklarar han för mig, och den tänker jag ha HELA dagen. För jag kommer att behöva den!

Åsa förklarar för mig att förlåtstenen är ett sätt att kunna visa att man vill bli sams utan att behöva säga förlåt till varandra. Man kan lämna stenen till varandra, och då är det lättare att börja processen med att försonas. Jag funderar, medan jag går till bilen, på hur skicklig personalen måste vara för att kunna förhindra att barnen kastar förlåtstenen på varandra. Och så åker jag till jobbet.

På eftermiddagen, så tidigt jag kan, hämtar jag min unge fånge. Vid det laget håller han inte längre förlåtstenen som en stridsyxa i handen, redo på förhand för alla de förlåt han kommer att behöva uttrycka. Det behövs inte, säger han, för den rasade i golvet och gick i fem olika bitar och några små grus, när kompisen My hade försökt ta den från honom.

Inget farligt hade hänt, sade den ständigt helgonlika Åsa, men dagis hade nu fem förlåtelsestenar istället för bara en.

-Nu är den som ett pussel, jublar min son. Ett liksom vahetere egetgjort pussel. Det BÄSTA pusslet.
-Så dagis är inte som ett fängelse mer? frågar jag, på väg till bilen.
-Nej, det är som pusselhimlen, säger han. Pussel och pussel och inget måste man stjäla.

Det är en ganska bra beskrivning av frihet, tänker jag. Kanske är det till och med en beskrivning av tron.

En trasig förlåtelsesten har så många bitar att det räcker åt alla. Och kanske, kanske, kan vi alla komma med våra små bitar av outtalat förlåt, och tillsammans pussla ihop det bästa pusslet av alla: en bild av hur vi slipper ur den skam vi fångar oss själva i.

Tänk om vi kunde komma med de stenar vi tvingar oss att bära, det förlåt vi gärna skulle vilja uttrycka, men saknar ord för, tänk om vi kunde lägga samman dem, lämna ifrån oss dem. Vem vet vad det skulle bli av våra bitar, en hel sten, en grushög, en bergvägg, en klippa.

Och på den klippan kan vi bygga vår kyrka.


Kommentarer

12 svar till ”Dagen när förlåtelsen sprack”

  1. Profilbild för Yngve Aronsson
    Yngve Aronsson

    Vad fint skrivet, man blir tårögd, bilder brukar ju säga mer än ord, men i den här berättelsen blir det många bilder på näthinnan. Tack o Guds välsignelse över dig

  2. Profilbild för Görel Hedberg
    Görel Hedberg

    Tack för denna fina berättelse och reflektion! ❤️🙏🏼

  3. Profilbild för Carina Melin
    Carina Melin

    En mysig berättelse i regnet. Tack för den💗

  4. Profilbild för Marie å
    Marie å

    Väldigt vacker text om hur en vardagssituations betydelse och verktyg utvecklas och berör på många sätt.
    Hur mycket lär vi oss av att stanna upp i nuet och lyssna på varandra tror ni? Och hur mycket lärdomar går vi miste om när vi faktiskt inte ser varandra…

  5. Profilbild för Marie å
    Marie å

    Jag anar komplexa samband i konflikter som stenen haft en roll i. Kanske var inte pusslet egentligen mer än en konsekvens av något annat och andra. I sociala sammanhang verkar många saker osynligt och av egen kraft på gott och ont….

  6. Profilbild för Ingrid Skagersten
    Ingrid Skagersten

    🌻

  7. Profilbild för Annika
    Annika

    Verkligen en fin berättelse! Bär med mig den i veckan som kommer.

  8. Profilbild för Ulrika Fricker
    Ulrika Fricker

    Underbar berättelse!Tack till den lille femåringen med pusselhimlen.

  9. Profilbild för Gisela Hellberg
    Gisela Hellberg

    Tacksam för att det är på den klippan vi får/ kan bygga vår kyrka ❤️

  10. Profilbild för Camilla
    Camilla

    Tack, så underbart fint!

  11. Profilbild för Tomas
    Tomas

    Så fint och tänkvärt 👍

  12. Profilbild för Sofi Lindfors Öberg
    Sofi Lindfors Öberg

    Jag är lite sugen på att använda texten i gudstjänsten på fängelsekyrkan i Kumla nästa söndag. Barnets ilskna medvetenhet om att förlåtelsen kommer behövas även i framtiden berör verkligen och jag tror att det skulle kunna bli en bra ingång till samtal. Fast någon pusselhimmel blir den nog aldrig, Kriminalvårdsanstalten Kumla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.