Till innehåll på sidan
Charlotte Frycklund, präst

Vilken är din dialekt?


Någon som ville trösta sin vän i kris hade en bra formulering efter att ha lyssnat på vad krisen verkade handla om: Behöver du tröst, eller lösning? Då fick den som hade krisen säga vad den behövde. Båda fick en bättre möjlighet att låta stunden bli någonting konstruktivt i den svåra situationen. Att få höra eller göra det man just nu behöver är ofta helt avgörande för resultatet blir.

Jag tror att vi kan förstå varandra när vi verkligen lyssnar. Om vi blir lyssnade på och känner oss förstådda, så öppnas något inom oss och vi kan ta emot något gott från andra. Varje gång vi uppfattar något viktigt från någon, så är det för att vi är beredda att höra det. Då har det blivit ett möte.

Att lyssna, att fråga efter det som är den djupaste önskan är något som verkligen hör ihop med pingsten.

Pingstdagen knyts till en händelse som det berättas om i apostlagärningarna. En märklig scen där lärjungarna plötsligt, genom helig andes ledning talar en mängd språk. Dessa språk uppfattas av dem som har dem som modersmål och finner det fantastiskt.

Vad var det som blev sagt den där pingstdagen, när alla hör sitt språk talas?  Det vet vi ju förstås inte, men jag är övertygad om att det är något viktigt som blir sagt, till var och en.  Jag tror att de som hörde ett tilltal den dagen var beredda. Jag tror inte de bara hörde sitt språk utan även fick höra det som de behövde just då. Något viktigt i deras liv, något livsviktigt. Det blev ett möte och något som berörde.

För en vecka sedan hade vi begravning för Martin Lönnebo, biskop emeritus i Linköpings stift. Han betydde mycket för många genom det han skrev och gjorde. Han gav oss bland annat en konkret gåva, frälsarkransen, ett armband med pärlor som har olika betydelser. Frälsarkransen är inspirerat från radband i andra kyrkotraditioner, men är rätt annorlunda och syftar till att hjälpa vårt andliga liv och spegla existentiella frågor som vi delar i detta liv. I frälsarkransen finns två kärlekspärlor.

På begravningen sjöngs en poetisk bön, skriven till kärlekspärlorna. En bön som jag nu låter avsluta mina tankar för helgen. Detta är ett språk som ligger nära min dialekt. Tacksamt hörde jag de ord som påminner om att jag inte kan äga någonting, men får vara i det flöde som är Guds allt uppfyllande kärlek.

Så här lyder den bönen.

”O heliga Allkärlek, du strålar som Gud.
Du är gränslös, uppfyllande tomrummen.
Du är slösare av ljus och kärlek, du är närhet.
För dig utgiven, för dig utgjutet.
Du är lysande sol över onda och goda
Du är livgivande regn, över rättfärdiga och orättfärdiga.
O heliga Allkärlek kom till oss in.
Gör oss till sol och regn.
Kom till oss in.”

Så bästa läsare: vad behöver du tala med Gud om? Vad behöver du höra? Vilken är din dialekt?

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.