Det var en gång en mamma som satt och stirrade på facebookflödet i den nya grupp hon precis gått med i. Gruppen hette Kristen tro för nyfikna, men nyfikenheten hade övergått i chock. De i gruppen sade förfärliga saker till varandra.
Hennes tidigare värld på nätet hade nämligen rört sig bland ”funkisföräldrar”, föräldrar till barn med olika bokstavsdiagnoser, föräldrar som behövde varandra och lutade sig på varandras erfarenheter. Hennes erfarenheter därifrån var tröstande och stärkande, ofta hade hon fått hjälp och alltid, alltid hade hon fått stöttning, även när hon berättat saker som var personliga. ”Jag skällde på honom igen, jag vet att det inte hjälper men ibland kan man inte låta bli!” hade hon skrivit, i sin förtvivlan och skam, bara igår kväll. Genast hade hon fått tröst och råd från andra föräldrar som väl visste vad hon pratade om, och ingen av dem hade skrivit något som fått henne att skämmas ännu mer.
Det var ett tryggt hem, hon visste att hon alltid kunde gå till gruppen med sina problem. Ingen dömde, och de flesta hjälpte. Det var därför hon sökt upp en ”kyrkgrupp” på facebook idag, för senaste halvåret hade hon tagit med sig lille Andreas på kyrkans öppna förskola och där hade hon också mött förståelse och stöd. Hon hade kommit att känna sig hemma i kyrkans värld och lite nyfiken på kyrkans tro. Därför hade hon sökt upp facebookgruppen ”Kristen tro för nyfikna” men aldrig hade hon anat att kristna kunde sådana förfärliga ord och dömde varandra så
Men en mamma i ”funkisföräldragruppen” var ju präst! Hon skrev på Messenger till henne. De kände inte varann, men det här var en viktig fråga. ”Hej vi är båda med i samma grupp och nu gick jag med i en kristen grupp på facebook, men där slåss de bara! Varför är det så? Kristna ska väl vara snälla?” Hon skickade iväg meddelandet och for för att hämta Andreas från förskolan. Hans favoritpedagog lämnade över honom och hans aktivitetsbok och han sjöng förnöjd hela vägen hem. ”Makaroner, makaroner, makaroner, makaroner” på en hemmagjord melodi. Hon log och sjöng med. Det fanns ingen annan relation i hennes liv som var viktigare än denna, men inte heller något som frustrerade henne mer – ibland.
Tanken på frustration fick henne att öppna Messenger på telefonen. Jodå, prästmamman hade svarat. ”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har också varit med i sådana grupper men får mest ont i huvudet. Jag håller med dig, kristna borde vara snälla och inte slåss. Och jag håller också med dig om att vår lilla föräldrargrupp är stjärnor på att stötta och vara fina mot varann. Jag önskar att vi kunde hitta dit i de kristna grupperna också!” .
Hon suckade. Om inte ens kristna själva visste varför de bråkade. Hon satte Andreas framför favorittv-programmet och skrev i facebookgruppen ”Kristen tro för nyfikna”.
Jag är ny här och märker att ni mest bråkar. Varför gör ni det? Ska inte kristna vara snälla?
Och jag vet inte vad hon fick för svar. Vad skulle du ha svarat?
Lämna ett svar