Bana väg för Herren, sade de.
Det var som att orden lyste i mitt hjärta.
Jag ville. Jag ville bana väg. Jag ville fixa.
Jag såg mig själv som en proffsig curlingspelare
en som som sopade isen ren
så att Gud skulle komma,
skulle nå sitt mål.
Jag började hemma.
Det är ju där man ska.
Jag förberedde.
Städade.
Köpte gåvor.
Bjöd in de fattiga.
Övade körstämmor.
Bakade mycket bröd.
Arrangerade julblommor.
Hängde upp alla girlanger.
Lät inte någonting hindra mig.
Tömde den fulla dammsugarpåsen.
Putsade varje kvadratcentimeter fönster.
Lät pepparkaksdegen vila i kylskåpets stillhet.
Manglade hemmabroderade linnelakan like a boss.
Putsade silver, putsade koppar, putsade till mitt yttre också.
Tvättade håret, fixade naglarna, såg på sminktutorials på tiktok.
Ville visa respekt, ville ha allting klart, ville vara den som hade banat väg.
Till sist gick jag ut för att sopa gången fram till mitt (självklart redan kransbeprydda) hus.
Och där stod han. Gud, frälsaren, Fadern, Sonen, Anden. Han såg trött ut, det var något i hans blick, något jag kände igen. Något som liknade sorg, men innehöll glädje. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg honom. ”Kom in bara”, sade jag, ”jag tror att jag nästan är klar.”
”Jag är inte på väg in”, sade han.
”Är det fel? Duger jag inte?” frågade jag.
”Det är väldigt fint”, log han. ”Men jag kan inte stanna.”
Han såg på mig och sade orden,
de ord som i ett slag ändrade allt.
”Jag är vägen. Vandra med mig.”
Det var så jag lämnade mitt välstädade hem.
Vi gav oss iväg. Jag och han som är Vägen.
Du kan aldrig ana vad som hände sedan.
Lämna ett svar